1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.28.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #31 Elvis Gold Records vol. 4

Posted in Min blogg at 1:47 f m

DEN FJÄRDE PLATTAN I SERIEN GOLD RECORDS.

Men nu börjar det snudd på att bli läge för en anmälan till konsumentombudsmannen. För hur bra det bitvis än låter på plattan, det här är ju inte mycket till samling med guldskivor!
Var har vi exempelvis Crying In The Chapel, Bossa Nova Baby, Kissin’ Cousins, Puppet On A String och Viva Las Vegas som ju faktiskt hade sålt guld efter det att volym tre i serien kommit? Ingenstans alls, hur mycket vi än letar på konvolutet.
I deras ställe finns ett gäng b-sidor, av vilka en av dom inte ens tog sig in på hundra-bästa listan i USA. Orsaken till detta är – precis som med föregångaren i serien – att skivbolaget ville ge ut en samling med låtar som tidigare inte getts ut på LP. Men varför då kalla den för Elvis Gold Records och inte för For LP Fans Only vol.2 (ev.3)? Den enda riktigt stora hiten som finns med är Devil In Disguise, så att kalla skivan för Elvis Gold Records vol.4 känns onekligen inte helt korrekt.

Detta hindrar dock inte den här skivan från att vara en alldeles ypperlig samling. Det faktum att det, med den policy som RCA använde, blev en skiva helt utan låtar från filmplattor gör att det blir lite extra intressant. På så sätt blir Elvis Gold Records vol.4, med undantag för ett par spår, något av ett koncentrat av hur Elvis lät i mitten på sextiotalet när han inte spelade in filmer, och då lät det för det mesta riktigt bra.
Faktum är att det här den bästa Elvis-LPn på mången god dag. Inte ett svagt spår, och i stort sett hela vägen snudd på mästerliga sångframföranden av Elvis.

Här kommer skivan, låt för låt.

.
.
ELVIS GOLD RECORDS VOL 4 Utgiven på RCA i januari 1968 Skivnummer LPM/LSP 3921
.
.

1) Love Letters
Love Letters är en låt som jag alltid har gillat som komposition. Elvis version är kanske lite väl laid-back. Han sjunger väldigt bra, men det där lite extra fattas.
1970, nästan på pricken fyra år efter detta spårs tillkomst så gjorde Elvis, av för mig okänd orsak, en nyinspelning på Love Letters. Enligt mig är den nya en starkare version än originalet. Mer krut, mer självförtroende, mer glimt i ögat.
Låtenn Love Letters är sprungen ur filmen med samma namn från 1945. Många artister har spelat in den under årens lopp, Ketty Lester är den som haft den största hiten 1962. Femma i USA, fyra i England.

C

Under en treårsperiod – från Puppet On A String oktober 1965 fram till If I Can Dream oktober 1968 – så var faktiskt Love Letters Elvis främsta listframgång i USA.
Nåja, det säger inte så mycket då placeringen inte var högre än 19.
.
.

2) Witchcraft

En r’n b-grupp kallad The Spiders gjorde originalet till Witchcraft 1955.
Även om det i musikhistorien oftast är så att originalet är bättre än senare försök av andra artister och grupper så stämmer det inte här. The Spiders har inte en suck mot Elvis vars version är helt överlägsen.
Witchcraft är en av Elvis större stunder i mitten på sextiotalet. Den spelades in i maj 1963 och ingår i vad man brukar kalla The Lost Album. The Lost Album är vad man brukar kalla de tolv låtar som kom till 26:e och 27:e maj -63 som var tänkta att bli en ny LP. Av olika orsaker så blev det nu inte så. Spåren kom i stället under de kommande att spridas ut som bonusspår på filmskivor, på samlingar eller som singlar. Riktigt tråkigt, för det hade blivit en ruggigt bra skiva.
På denna LP finns två till låtar från denna inspelningssession, (You’re The) Devil In Disguise och Please Don’t Drag That String Around.

Detta lilla mästerverk försvann bort från allmänhetens kännedom genom att den hamnade på baksidan av Bossa Nova Baby. Därav orsaken till att den i USA inte klev högre än till plats 32. Naturligtvis skulle RCA ha lagt Witchcraft som a-sida och pushat för den, något som de inte gjorde.

.
.

3) It Hurts Me
En av mina absoluta favoriter bland balladerna från sextiotalet.
En riktigt bra komposition och en Elvis som gör ett fantastiskt framförande.
Kontrasten i både material och sånginsats till soundtracket från Kissin’ Cousins som hade spelats in ett par månader tidigare med låtar som Smokey Mountain Boy och Barefoot Ballad är snudd på ogreppbar. Här hade RCA världens främste sångare i sina händer så fort man gav honom något vettigt att jobba med.
Den här gången hade man gjort det, men kanske ändå inte fullt ut då It Hurts Me känns aningens hastigt arrangerad och producerad.
Pianot, som ligger lite väl långt fram i ljudbilden, är i de högre registren dessutom ostämt.
Men vad då, Elvis gör en av sina absolut främsta balladinsatser, och det räcker väldigt långt. It Hurts Me är helt enkelt Elvis när han var som bäst balladsångare på sextio-talet.
It Hurts Me blev ändå mer eller mindre bortsjabblad då den hamnade som B-sida på Kissin’ Cousins. 29:e plats som bäst på Billboardlistan känns som ett inte helt optimalt utfall för denna fina insats.

Visste ni förresten att den sedermera så välkände countryrock-gitarristen Charlie Daniels är den ena hälften av kompositörsduon Daniels/Byeurs som ligger bakom It Hurts Me? Troligen inte, men så är det. Charlie Daniels spelar även på Dylans skivor runt 69-70.
.
.

4) What’d I Say
Från filmen Viva Las Vegas.
Jaha, kanske ni nu säger, den här skivan skulle ju vara ren från soundtrackspår. Hur kommer det här sig nu då?
Jo, det ligger till som så att Viva Las Vegas aldrig fick en egen skiva. Mer om detta lite längre ner.

What’d I Say är en cover på Ray Charles stora hit från 1959.
Elvis version är OK, men inte mycket mer. Jämförd med Charles egen testosteronstinna What’d I Say så halkar den efter betänkligt. De grova sexuella anspelningarna i Ray Charles version är klart nedtonade hos Elvis. Men, sådär rakt upp och ner, det här en riktigt bra låt som Elvis genomför på ett klart godkänt sätt.

Ett av de större mysterierna i världen runt Elvis är av vilken anledning filmen Viva Las Vegas inte fick ett eget soundtrack. Den LPn hade spöat skiten ur samtida skräp som Kissin’ Cousins, Frankie And Johnny och Paradise Hawaian Style. Det är inte alls otänkbart att man i dag hade sett den skivan som ett av de bättre soundtracken från sextiotalet. Men någon LP från den filmen kom aldrig ut trots att den innehöll låtar för att ensam täcka en hel fullängdare. Den troligaste teorin om varför det blev som det blev är att Överste Parker tyckte att Ann-Margret tog alldeles för stor plats både på duken och ur musikalisk synvinkel. Filmen kunde han inte gärna stoppa när den nu änå var inspelad, men väl ett kommande soundtrack.
Rent ut sagt tragiskt.
.
.

5) Please Don’t Drag That String Around
Nu blir det nästan parodiskt. Please Don’t Drag That String That Around kom inte ens in på Hot 100 i USA. Vad har den då att göra på en guldskivesamling där inte Crying In The Chapel fick vara med? (Just det, den hade inte varit med på en LP tidigare…där har vi svaret…)
Nu gör inte det så mycket, för Please Don’t Drag är en riktigt bra låt. En snabb, svängig poplåt som trots sin lite töntiga text är mer eller mindre en riktig pärla.

A- eller b-sida kunde vara en lite knepig historia i USA förr i världen. De båda sidorna på en singel fick som regel olika listplaceringar, och ofta gjordes omslagen i en variant med identiska foton men med alternerande spår högst upp med fetast text beroende på vilken sida av omslaget man tittade på. En annan variant är, exempelvis, singeln Viva Las Vegas där Witchcraft dyker upp om man vänder på omslaget fast det är en väsenskilt annan omslagsbild. Det är därför som jag har kunnat flika in omslagsfoton på nästan varje singel på den här samlingen även om långt ifrån alla var a-sidor.
Så icke fallet, vad jag vet, med Please Don´t Drag That String Around – som alltså var baksida på (You’re The) Devil In Disguise. Där har jag inte hittat något eget omslag, och det är därför som fotot ovanför visar enbart etiketten på det amerikanska originalet.
.
.

6) Indescribably Blue
Stor mäktig ballad med, även för att vara Elvis, en riktigt stor portion patos. En del skulle kanske till och med kunna kalla Indescribably Blue för sliskig. Visst, det är ljusår från Heartbreak Hotel men vad man än tycker om detta storslagna drama så gör Elvis en mycket bra insats på det här spåret. Det är helt uppenbart att han satsade helhjärtat på att göra någonting riktigt bra av det här, något som han i den här perioden inte alltid bemödade sig om att göra.

Högsta placering på Billboardlistan för Indescribably Blue var 33. Hur pinsamt lågt det än tycks vara för en artist av Elvis Presleys dignitet så var det ändå Elvis främsta singelsläpp under två och ett halvt år i perioden mellan Love Letters, juni -66, och If I Can Dream, oktober -68. Nej, kungakronan hängde onekligen på sniskan rejält för Elvis under de åren.
En 21:a placering på englandslistan var en förhållandevis högre placering, men självklart inte alls godtagbart för en artist som Elvis.

.
.

Sida 2
.
.

1) (You’re The) Devil In Disguise
En av Elvis största framgångar under mitten på sextiotalet.
Skillnaden i den smålallande sången på versen mot den näst intill ondskefulla rösten på refrängen avslutat med den nästan uppgivna frasen ”Heaven help me I didn’t see the devil in your eyes” är mäktig, mästerlig, ja helt outstanding.
Devil In Disguise är onekligen en av Elvis starkaste framföranden under perioden 62-68.
Trea på USA-listan sommaren 1963 och det skulle dröja drygt år till sensommaren 1969 innan Suspicious Minds skulle bräcka den positionen med sin förstaplats.

På svenska Tio I Topp hade Devil In Disguise en märklig bana. 20:e juli 1963 så gick den direkt in högst upp på listan. Där låg den i åtta veckor för att sen först åka ner till en femte plats och veckan därpå åka ut. Nio veckor på listan, åtta veckor som etta och en som femma. Onekligen ett lustigt facit.

.
.

2) Lonely Man
En inte alltför entusiasmerande komposition. Låter snudd på som en långsammare variant på Wooden Heart.
En riktigt fin sånginsats förlåter dock i stort sett allting. Lonely Man kan vara skivans svagaste spår, men är likt förbaskat så är det ändå en klart hörvärd låt.

Lonely Man skulle ha varit med i filmen Wild In The Country, men klipptes bort i sista stund. Inspelad i november 1960 och baksida på Surrender i februari året därpå. Nådde som bäst plats 32 i USA.
.
.

3) A Mess Of Blues
En skramlig blues från samma inspelningstillfälle som gav LPn Elvis Is Back.
B-sida på It’s Now Or Never. Ett bevis så gott som något på Elvis sanslösa spektrum som artist. Först O Sole Mio, sen en blues.

Utgiven i juli 1960, nästan åtta (!) år tidigare, och med en 32:a plats som främsta merit borde A Mess Of Blues inte ha nånting alls på den här listan att göra, men upp dök den, och gärna för mig. A Mess Of Blues är Elvis när han var som allra bäst även om själva låten inte är så märkvärdig.
.
.

4) Ask Me
En väldigt fin ballad. Inspelad 12 juni 1964 tillsammans med It Hurts Me och Memphis Tennessee.
Ask Me är nästan i klass med It Hurts och Memphis Tennessee är en av de bästa rocklåtar som Elvis gjorde i mitten av sextiotalet. Alla tre låtar inspelade i Nashville. Där var Elvis minst sagt i toppform.
Kort senare åkte Elvis tillbaka till det Hollywood, där han nyss spelat in LPn Kissin’ Cousins, för att spela in soundtracket till Roustabout. Suck…

Trots att Ask Me var b-sidan på Ain’t That A Loving You, Baby gick den faktiskt så högt upp som på tolfte plats i USA på Hot 100.

.
.

5) Ain’t That A loving You Baby
Ain´t That A Loving You, Baby spelades in under den den session som Elvis hade på sin permis från lumpen 10:e juni 1958, alldeles innan han skulle åka över till Tyskland. Drygt sex år senare släpptes den på singel med Ask Me som b-sida.
Lite väl ur sin tid kan man tycka när den väl släpptes. Den plats 16 på amerikas Billboardlista den nu nådde upp till får väl i den epoken ändå anses som godkänt.

När man hör detta spår kan man inte låta bli att fråga sig om Elvis ändå inte var bäst före lumpen trots allt. Den ungdomliga entusiasmen och glädjen över att få stå framför en mikrofon och få spela in skivor rinner i stort sett ur högtalarna. Här är det fortfarande ren rock n’roll ”på riktigt” så att säga. Efter lumpen gjordes ett stort antal riktigt bra rocklåtar, men den naiva, snudd på överentusiastiska charmen kom aldrig tillbaka. Den ersattes på ett förträffligt sätt med en större mognad i rösten, ett ökat omfång, mer erfarenhet osv, men det blev på bekostnad av det gamla som han snart skulle lägga bakom sig.
Ain’t That A Loving You Baby är helt klart slutet på en epok som aldrig kom tillbaka. Kort efter denna inspelning gick båten över till Tyskland. Nästan två år senare var Elvis tillbaka igen med en röst som var om möjligt ännu bättre än innan, men annorlunda. Ynglingen som for iväg till en annan kontinent kom tillbaka som en man, något som väldigt tydligt kom att avspegla sig i hans konstnärsskap.
.
.

6) Just Tell Her Jim Said Hello
Återigen inte den främsta komposition man hört, men Elvis gör ett fantastiskt fint framförande där man kan snudd på tro på varenda ord han sjunger. B-sida på singeln She’s Not You, som sådan klättrade den ända upp till plats 30 i USA.

Just Tell Her Jim Said Hello spelades in i mars 1962 vid samma session som skulle ge större delen av LP-skivan Pot Luck.
.
.

Här under skivan i ett koncentrat.
.
.

1.Love Letters
(Edward Heyman and Victor Young)

2.Witchcraft
(Dave Bartholomew and Pearl King)

3.It Hurts Me
(Joy Byers and Charlie Daniels)

4.What’d I Say
(Ray Charles)

5.Please Don’t Drag That String Around
(Otis Blackwell and Winfield Scott)

6.Indescribably Blue
(Darrell Glenn)

Sida Två

1.(You’re the) Devil in Disguise
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)

2.Lonely Man
(Bennie Benjamin and Sol Marcus)

3.A Mess of Blues
(Doc Pomus, Mort Shuman)

4.Ask Me
(Domenico Modugno, Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)

5.Ain’t That Loving You Baby
(Clyde Otis, Ivory Joe Hunter)

6.Just Tell Her Jim Said Hello
(Jerry Leiber, Mike Stoller)

Visst, det här är en riktigt bra samling.
Här och var i biografier om Elvis har jag läst att den här hans fjärde ”Gold Records” är en spegelbild av dennes svaga position i popvärlden i mitten av sextiotalet, då den är i stort helt utan riktiga hits. Visst, hans position var på en all-time low, det är ju helt korrekt, men att såga skivan för det känns ju märkligt.
Då, som tidigare nämnts, samtliga albumspår är kliniskt utrensade så har ju nästan alla de hits som de facto fanns på ett administrativt plan plockats bort, så att skivan innehåller mestadels okända låtar är ju då inte så konstigt.
Och, det här är detta till trots en alldeles utmärkt skiva som snarare understryker den kvalitet som Elvis i själva verket besatt under stor del av soundtrackperioden. En samling innehällandes en enda stor hit, ett par obskyra kvartshittar och ett gäng b-sidor blir ändå en riktigt bra samling.
Frågan jag ställer mig om och om igen är: Av vilken anledning skulle han spela in alla dessa bedrövliga filmskivor när han nu uppenbarligen hade så mycket att ge?

Den här skivan kom glädjande nog att sälja skapligt. De katastrofala försäljningssiffror som skivorna innan hade visat upp blev en trend som bröts. I stället för de runt 200 000 i USA som Elvis hade legat på under en tid så sålde Elvis Gold Records vol. 4 runt 600 000. Välförtjänt uppryckning, men ändå fjärran från de siffror som blott några få år tidigare hade varit.

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Popularity: 12% [?]

4 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.28.13 at 11:39 f m

    Ständigt denna överste Parker har man lust att skriva och det gjorde jag också!
    Han bevakade sin guldkalv på fel sätt – han tänkte bara på dom rara pengarna
    som skulle finansiera hans spelskulder (bland annat)
    Fyra känns som ett adekvat betyg! Tack för en mycket intressant recension!

  2. Lennart Wrigholm said,

    01.29.13 at 7:58 f m

    Mycket kan man beskylla Tom Parker för men knappast att han hade några spelskulder att tala om i mitten av 60-talet. Han började inte besöka casinon förrän Elvis hamnade i Las Vegas under det tidiga 70-talet. Däremot hade Parker inte för fem öre känsla för populärmusik. Han sålde en produkt och ingenting annat.

  3. Lena Wärmé said,

    01.30.13 at 11:02 f m

    Ja, det var en mer korrekt tolkning av överste Parkers handlande på den tiden.
    Som du säger, han sålde en produkt!

  4. Micke said,

    01.30.13 at 6:53 e m

    Ja, Lennart, det är inte ofta man läser att någon tar col. Parker i försvar.
    Må vara som det är med huruvida spelskulderna kom på sextio- eller sjuttiotalet, Thomas Parker var en man med näsa för snabba pengar, ingen kulturell mecenat.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *