1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 4,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

12.10.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #27 Spinout

Posted in Min blogg at 1:53 f m

Spinout, i Europa utgiven under namnet California Holiday, är ännu ett i raden av alla soundtrack och det är återigen en film med Elvis som racerförare.

Men frukta ej, bara ett par låtar in på Spinout så tror jag de flesta av er håller med om att Spinout är ett klart lyft jämfört med skivorna alldeles innan – Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johnny. Uppenbarligen hade någon ansvarig till slut tänkt till lite, för skillnaden är från spår ett ganska uppenbar. Elvis visar här upp en helt annan energi och sångglädje än han gjort på ett bra tag, låtarna är genomgående på en fullt godkänd nivå och musikerna verkar tycka att det är riktigt roligt att framföra dem. Som den berömda grädden på moset så är dessutom de tre bonusspåren snudd på sensationellt bra.

Slutresultatet blir ändå en bra bit ifrån den potential som Elvis bevisligen ändå besatt. Att Spinout är bättre än Kissin’ Cousins, Paradise, Hawaiian Style och Frankie and Johnny gör den ändå inte till en milstolpe i Elvis karriär. Spinout är ändå under alla avseenden ett av de bättre soundtracken från sextiotalet.

Här kommer skivan, låt för låt.
*

SPINOUT
Utgiven oktober 1966 på RCA
Skivnummer LSP/LPM-3702

*
SIDA 1

1) Stop, Look And Listen
Skivan börjar med ett häftigt trumintro som leder in musiken in i ett nytt, fräscht och modernt sound – radikalt olikt allt annat som Elvis gjort tidigare.
Någon på RCA hade tydligen vaknat till och insett att det stod -66 och inte -56 i almanackan.
Elvis själv verkar riktigt tänd, snudd på övertänd, han tar verkligen i för president och fosterland.
Inledningsspåret hade kunnat utvecklas till något riktigt bra om inte hela kalaset abrupt stannat upp efter mindre än en och en halv minut – det blir faktiskt lite av en antiklimax.

Stop Look Listen är faktiskt en cover på en Bill Haley-låt från 1965. Haleys version är lite långsammare, aningen mindre stressad i sitt framförande, elegant och värdigt framförd av The Comets. Elvis är ändå alltid Elvis och jag sätter nog dennes Stop, Look And Listen före Haleys om jag nu måste välja.

2) Adam And Evil
En låt vars inledning som med sina suggestiva trummor och med sin orientaliskt inspirerade melodislinga på saxofon snarast låter som något taget från Harum Scarum.
Allt mynnar så småningom ut i en snabb poplåt – en riktigt bra sådan. Adam And Evil följer upp den positiva trenden från inledningsspåret.

3) All That I Am
All That I Am är en vacker ballad med ett minimalistiskt ackompanjemang och med en känslosam Elvis som lägger stor tonvikt på varje stavelse i sitt uttryck. Snyggt och mycket elegant.
All That I Am är B-sidan på skivans enda singel, titelspåret Spinout. Som sådan nådde den plats 41 i USA.

4) Never Say Yes
En lätt tramsig låt, framför allt textmässigt, men det går inte att förneka den starka energin i framförandet både från Elvis och från kompmusikerna.
Klart godkänt.

5) Am I Ready
Återigen en fin ballad, ungefär i stil med All That I Am.
Am I Ready är nog ett av skivans starkare spår.

6) Beach Shack
Beach Shack är en fjantig låt i Harry Belafonte-stil som tyvärr drar ner en hel del av helhetsintrycket som byggts upp under sida 1. Var inte det här musikaliskt något som var rent ut sagt hopplöst 1966?
Beach Shack känns som en märklig anakronism, den känns som tagen från Girls, Girls, Girls, och är plattans klart svagaste spår.
Kompositörer? Giant-Baum-Kaye, en trio som stod för mycket av det eländiga under Elvis soundtrack-era.

SIDA 2

1) Spinout
Det är ett närmast förbluffande modernt sound på själva titellåten. Riktigt läckert gitarrspel (Tommy Tedesco?) med en märklig effekt (ett Lesley?)som får den att låta som en orgel, kastar Elvis rakt in i den då rådande musikvärlden, den musikvärld som hade tagit över Elvis hegemoni under tiden då han var mer fokuserad på att på film slå folk på käften och sjunga och spela ukulele för flickor i bastkjolar.
Spinout är, trots sin töntiga text, en riktigt bra låt och kom att bli a-sida på plattans enda singelsläpp.
En katastrofal 40:e plats blev dock en rejäl missräkning, den ditills sämsta placeringen för Elvis på USAs Billboardlista.

2) Smorgasbord
Just det – Elvis Presley spelade in en låt som hette Smörgåsbord.
För er som aldrig har varit i USA så kan jag berätta att något som man stöter på lite här och där ”over there” är restauranger där det utanför skyltas ”Smorgasbord”. Hur kommer det sig då? Så här: någon gång i början på förra seklet så begåvade Sverige sin omvärld med ett ord från det svenska språket. ”Smörgåsbord” blev på engelska och tyska ”smorgasbord”. I dag så står det bara för buffé och har egentligen inget alls med den ursprungliga svenska betydelsen att göra.
I texten sjunger Elvis om att han gillar alla typer av tjejer, korta som långa, osv. ”A little kiss, a little kiss there, that’s smorgasbord” – ja, ni förstår nog liknelsen.
Synd att en så pass larvig text skulle solka ner en låt som på alla andra plan är helt OK.

3) I’ll Be Back
Även här blir det som ett eko från en svunnen tid. Hejarklackskören påminner mycket om GI Blues, och överlag muskaliskt så kunde I’ll Be Back nästan ha varit hämtad därifrån.
Den här gången, i motsats till Beach Shack, är det dock inte sagt som något negativt för I’ll Be Back – en bluesig rockare med ett bra driv i kompet – är ett riktigt starkt spår.

4) Tomorrow Is A Long Time
Och så till den första av de tre bonusspåren – den ofta omtalade tolkningen av Dylans Tomorrow Is A Long Time.
Det är onekligen rätt udda att Elvis spelade in den 1966 – fyra år innan Dylans egen version kommit ut på skiva. Uppenbarligen så hade dock Elvis lyssnat på gospel-/soulsångerskan Odettas inspelning från året innan (som jag tror är den allra första inspelade versionen). De påminner väldigt mycket om varandra.
För att vara ärlig måste jag nog gå lite mot strömmen och säga att jag inte är lika odelat entusiastisk över Tomorrow Is A Long Time som många rockskribenter varit under årens lopp. Låten känns aningens för lång och efter ett par minuter blir den lite tjatig. Elvis sjunger väldigt fint och känslosamt och kompet är elegant och ledigt, självklart så är det musikaliskt på en nivå högt över det mesta som Elvis spelade in i den perioden, men den klassiker som en del vill ha Tomorrow Is A Long Time till är den inte enligt mig. Det är ändå en av de bättre inspelningar som Elvis gjorde i denna epok.
Man kan ändå bolla med tanken på vad som skulle ha hänt om RCA hade beslutat sig för att ge ut detta spår som singel. Nog hade det kunnat bli en klar boost för Elvis i en period av hans karriär när han var mer eller mindre avskriven som ett skämt, som en relik från en annan epok. Tomorrow Is A long Time hade nog aldrig toppat någon hitlista, men den hade nog kunnat ge Elvis en ökad ”cred” hos gemene man i en period i karriären när han verkligen behövde det.

5) Down In The Alley
Det här är en riktigt bra cover på The Clovers låt från 1957. Arret och känslan är nästan identisk med originalet, men vad gör det, det här är ändå lysande rakt igenom. Down In The Alley tycker jag är en av Elvis glömda pärlor från soundtracksepoken.
Som en liten bonus får vi också det kanske bluesigaste gitarrsolot under Elvis hela karriär (Chip Young?).

6) I’ll Remember You
Elvis framförde I’ll Remember You, skriven av hawaiianen Kui Lee, under sin TV-sända show Aloha From Hawaii. Få känner nog till att Elvis faktiskt hade gjort en alldeles utmärkt studioversion på den redan sju år tidigare – men det hade han!
Hos mig har I’ll Remember You alltid varit en favorit, både på Spinout som i liveversionen på Aloha. I min bok är det en av de finaste ballader som Elvis gjorde under sextiotalet. Så känslosam som Elvis var det sällan som han blev. Gitarrspelet i inledningen får mig att rysa nästan var gång som jag hör I’ll Remember You.
Släppt som singel hade det här kunnat vara den uppföljare till Crying In The Chapel som Elvis just då hoppades skulle komma.
Tyvärr tyckte inte tillräckligt många på RCA att I’ll Remember You var material för ett singelsläpp så därav blev intet.
Fet blir ändå en mycket värdig avslutning på skivan.

Nämnas bör att de två första bonusspåren är från samma sessions som när den följande skivan – How Great Thou Art – spelades in i slutet på februari 1966. (Det var tätt mellan skivorna i Elvisvärlden, och mer än en gång så överlappade projekten varandra.)
I’ll Remember You spelades in i juni -66, två veckor senare.

Som tidigare sagt, Spinout var en frapperande uppryckning jämfört med skivorna innan, Frankie And Johnny och Paradise Hawaiian Style. Det är inte bara Elvis som verkar vara mer peppad, även medmusikerna är mycket mer på hugget här än i de smått bedrövliga föregångarna.
Men även jämfört med annat från Elvis karriär så tycker jag att Spinout är en bra skiva. Ett enda svagt spår – Beach Shack – för övrigt så är plattan i stort sett rakt igenom helt OK. De tre bonusspåren höjer skivans kvalitet ytterligare ett par snäpp.
Ett litet minus är dock det just då rådande mixningsidealet där Elvis röst konstant ligger lite för högt i förhållande till kompet. Det är ändå ett snäpp bättre än det varit på skivorna som hade släppts åren innan. Ett snäpp alltså, ändå inte bra.
Ett lustigt undantag är Down In The Alley där Elvis röst är snyggt ihopmixad med kompet och kören. Orsaken är möjligtvis att man ville nå samma typ av mix som Clovers hade haft på originalet. En annan teori – och den tror jag mer på – är att Down In The Alley och övriga bonusspår faktiskt är mixade av den producent som skulle komma att jobba med Elvis från How Great Thou Art fram till 1977 – Felton Jarvis.

Sålde skivan då bättre än sina föregångare? Nja, lite mer, men ytterst marginellt. Paradise Hawaiian Style sålde runt 250.000 ex. och Spinout klarade av 300.000. Detta är ändå siffror som är ljusår från de siffror som Elvis hade haft bara ett par år innan.

Som en liten bonus kan jag lägga till något som jag läste i häftet till Follow That Dreams CD-utgåva av LPn How Great Thou Art. I häftet finns ett kalendarium över vad som hände i Elvis liv under tiden då How Great Thou Art spelades in. Så här står det för månaden oktober 1966: ”The Spinout album is released, combining the nine above-average soundtrack recordings with three brilliant bonus songs…”
Det finns tydligen fler som tycker som jag…

Slutbetyg: En stark TREA!

Popularity: 17% [?]

4 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.11.12 at 3:26 e m

    Tack Micke! Hade ingen aning om att Elvis spelat in ”Tomorrow is a long time”, såg på kommentarer på You tube att Dylan själv gillade Elvis version. Som vanligt är din recension full med intressant och sakkunnig information.

  2. gope said,

    12.11.12 at 4:38 e m

    Kul att genomgången fortsätter! Jag har den här på CD i serien Double Features men där finns ju inte bonuslåtarna med.

    Jag hr just lyssnat igenom skivan på Spotify, och håller med om att den är förvånansvärt bra. Dylan-låten har jag koll på, är själv Dylan-fan sen länge.

    Keep up the good work! :)

  3. Erik said,

    12.17.12 at 7:36 e m

    Om man vill kan man sjunga ”You gotta move” till Down in the alley

  4. Patrik Kolar said,

    01.09.13 at 3:19 f m

    Ett par snabba:

    Jag brukar oftast föredra ’Double Features’-seriens ommixade versioner av soundtracken, Vad gäller ’Spinout’ verkar det dock tyvärr vara samma 60-talsmix med Elvis sång över allt anat, om än lite remastrat, eller rättare sagt: fullkomligt dammsuget på brus. Borttappade mastertejper…? Ska dock kolla upp detta mer noggrant!

    Ja, visst är det en elgitarr genom ett Leslie på titelspåret, vilket det även är på ”Stop, Look And Listen” och ”I’ll Be Back” (bryggorna vid 0:45, 1:25).
    Och det är ett ganska tidigt exempel på detta, för det var ungefär då man började koppla in andra grejer än Hammondorglar i Lesliekabinett i större utsträckning. (T.ex. körs ju Lennons sång genom ett Leslie på ”Tomorrow Never Known” på ”Revolver” från samma år.)
    Många tror att Hendrix var först detta, men detta är ju bevisligen fel.
    Det tidigaste exemplet jag själv hittat är Gary Dale Tolletts ”Look To The Future” från 1957, där leadgitarristen Buddy Holly(!) spelar sin Stratocaster genom ett Leslie.

    Dylan har tydligen sagt att Elvis version av ”Tomorrow Is A Long Time” är hans favoritcoverversion av hans egna låtar.
    (Hade nog annars tippat på Hendrix’ ”All Along The Watchtower”…)

    Visste du att Elvis framförde ”Down In The Alley” live?
    En endaste gång.
    På premiärkvällen i Las Vegas i augusti 1974. Detta var sista gången Elvis gjorde någon ansträngning att förnya setlistan, med ”Big Boss Man” som inledningsnummer och andra rariteter’ som t.ex. Good Times Charlie’s Got The Blues’.
    Publikens respons på detta var enligt vissa vittnesuppgifter lite ljummen, och redan kvällen därpå gick han tillbaka till att köra dina favoritlåtar ”Love Me” och ”Teddy Bear” varje konsert tills han dog.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *