12.25.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #28 How Great Thou Art

Posted in Min blogg at 6:30 pm

ELVIS ANDRA GOSPELSKIVA, SLÄPPT SEX ÅR EFTER DEN FÖRSTA

Uppenbart frustrerad över hur ett flertal av hans skivor hade låtit under ett par år, så uttryckte Elvis 1966 ett klart önskemål om att få göra något som skulle bryta av mot de inkörda rutinerna. Att spela in en ny LP med gospelmaterial stod högst upp på hans önskelista. Så blev också fallet. I slutet på maj 1966 så gick Elvis och hans sedvanliga kompmusiker in i studion för att spela in.

Med sig in i studion fick Elvis även en gammal ungdomsidol, Jake Hess och hans nya grupp The Imperials. Hess hade fram till 1963 varit medlem i The Statesmen, en grupp som hade varit en ung Elvis allra tidigaste förebilder inom gospelmusiken. Elvis var självklart minst sagt entusiastisk över möjligheten att få spela in en hel skiva med en av sina gamla idoler. Även The Jordanaires och en fyra medlemmar stark kvinnokör med Millie Kirkham i spetsen slöt upp under inspelningarna.

En sak till som Elvis fick med sig in i studion var något som han under en tid saknat något alldeles förfärligt: en riktig producent.
Felton Jarvis – själv före detta artist och tidigare producent till bland annat Fats Domino och Carl Perkins – var sedan länge ett stort Elvisfan. När han genom ett tips från förre producenten Chet Atkins fick i uppdrag att i fortsättningen producera Elvis studioinspelningar var det något som kom att bli ett riktigt lyckokast. Jarvis tog sig an jobbet med en helt annan inställning och ambition än vad tidigare producenter hade haft. Under Jarvis regi framför mixerbordet slapp vi dessa erbarmliga produktioner, som hade varit förhärskande under stor del av soundtrack-epoken, där sången hördes högre än hela kompet tillsammans. Äntligen kom det in någon som brydde sig om hur slutresultatet skulle komma att bli.
Jarvis kom att stanna fram till Elvis bortgång 1977, och även om allt han rörde vid inte blev helt optimalt så är det ändå ingen tvekan om att denne kom att bli en klar spark i rätt riktning för Elvis karriär.
Visste ni förresten att Felton Jarvis 1959 spelade in en singel vars b-sida var en hyllning till Elvis? Don’t Knock Elvis hette den!

En sista reflektion bara: Det här var Elvis första “riktiga” LP på SEX (6) år.
Alltså; inte en samling, som Elvis For Everyone, inte ett hopkok, som Pot Luck vars låtar var från olika inspelningstillfällen, inte ett soundtrack till en film.
Something For Everybody, som släpptes 1961, spelades in under en och samma natt sånär som på en låt, I Slipped I Stumbled I Fell. Därifrån fram till How Great Thou Art 1967 var det alltså enbart soundtracks eller olika typer av samlingar.
Helt ofattbart egentligen.

Här kommer skivan, låt för låt:

ELVIS PRESLEY “HOW GREAT THOU ART” Utgiven på RCA 27:e Februari 1967 Toppplats på USA-listan 18 Skivnummer LSP-3758


1.How Great Thou Art
Värdigt, elegant och ett utmärkt framförande av Elvis. Redan på inledningsspåret visar den nye producenten Felton Jarvis att han verkligen vill något med sitt arbete Elvis. Så här väl inspelad hade inte en Elvis-LP varit på ett antal år, och det märks direkt.
Finalen där alla tre körgrupper förenar sig med Elvis är inget annat än mäktig.
Studioversionen skiljer sig dock en hel del från den How Great Thou Art som Elvis ofta gjorde under sina konserter på sjuttiotalet, där det med tiden blev mer kraft, dramatik och show i framförandet. Versionen på Live In Memphis från 1974 är ett utmärkt exempel på det, men den mycket fina How Great Thou Art som vi får här på inledningsspåret är synnerligen hörvärd den med.
Som vi svenskar vid det här laget vet så är How Great Thou Art ursprungligen en religiös sång. O Store Gud, ett poem av Carl Gustaf Boberg, kom att i slutet på 1800-talet att få musik från en gammal svensk folkvisa.

2.In the Garden
En gospel från 1912. Den var inspelad av ett antal artister, bland annat Perry Como, 1958, innan Elvis gjorde sin version.
Finstämt framfört, bitvis rent ut sagt vackert, men för de flesta kanske lite väl släpigt.
Ingen favorit för mig på den här skivan och en avslagen uppföljare på det pampiga titelspåret. Det skulle säkert vara fantastiskt att höra In The Garden under en midnattsmässa i en kyrka i amerikanska södern, på skiva så blir det mest bara långtråkigt.

3.Somebody Bigger Than You and I
Lite mer tempo och en låt som har betydligt mer karaktär än In The Garden.
Ett pampigt, påkostat arrangemang höjer dessutom helhetsintrycket ett par snäpp till.
Ink Spots gjorde 1951 en jazzig version med en del lite överraskande harmonier av Somebody Bigger Than You And I.

4.Farther Along
Inte bara skivans tråkigaste spår utan också något av det sömnigaste som Elvis gjorde under hela sin karriär.
Inget, vare sig låt, arrangemang eller sång, känns ens det minsta inspirerande här.
Till på köpet skivans längsta spår – över fyra minuter.

5.Stand by Me
Och så från How Great Thou Arts segaste låt rakt in i ett av skivans absolut starkaste spår.
Ett ensamt piano kompar Elvis och kören på detta nedtonade, avskalade men mycket finstämda stycke.
Stand By Me är en riktig pärla, tillsammans med Crying In The Chapel skivans bästa solistframförande. Elvis har här på alla plan en innerlighet som bara den som tror fullt ut på det han sjunger kan ha. Ingen kan nog tvivla på att Elvis menade absolut varenda fras som han sjunger här.
Stand By Me, en gospelklassiker, är från 1905, skriven av C.A. Tindley.

6.Without Him
Och så tillbaka till det snudd på nästan outhärdligt trista.
I stort sett allt som sas om Farther Along gäller även här. Inte mycket att skriva hem om.
Elvis låter dessutom ovanligt osäker på rösten. Skillnaden i kvalitet mellan detta spår och det alldeles innan är frapperande.
Without Him är skriven av Mylon LeFevre, som senare kom att samarbeta med George Harrisson, Eric Clapton och Alvin Lee för att nu nämna några. Without Him var en av de allra första kompostitioner som LeFevre skrev.



Den första sidan är faktiskt som helhet rätt trist. Uteslutande släpiga, långsamma låtar som mer påminner om ren kyrkomusik än om traditionell gospel. Visst, här och där är det riktigt bra, men exempel på raka motsatsen finns också. Att ha sex spår i rad som går i samma saktfärdiga lunk känns ju inte heller helt OK.

Sida 2

1.So High
Sida två rivstartar med en snabb, rytmisk “riktig” gospel. Jämfört med den första sidan så är det här mer likt något från LPn His Hand In Mine.
So High är en så kallad “traditional”, dvs en låt som inte har någon känd kompositör men ändå hängt med år efter år. Ofta i ett sekel eller mer.

2.Where Could I Go But To The Lord
Det gospelmedley som dyker upp i Elvis comeback-special 1968 inleds med just Where Could I Go But To The Lord.
Att det två år efter denna inspelning var en Elvis med en större mognad och med ett helt annat självförtroende i rösten hör nog alla. Den här versionen bleknar i jämförelsen.
Where Could I Go But To The Lord lider dessutom av åkomman från sida ett, det är segt och tänder aldrig riktigt till.

3.By And By
Återigen en snabb gospel i stil med So High, och återigen ett lyft från den a-sidans seghet.
Även By And By är en “traditional”.

4.If The Lord Wasn’t Walking By My Side
If The Lord Wasn’t Walking By My Side är en en upptempo som nästan gränsar till blues.
Om ni lyssnar noga kan ni höra att det här faktiskt är en duett mellan Jake Hess med sin basröst och Elvis.

5.Run On
Ytterligare en “riktig” gospel.
En av skivans absolut höjdpunkter. Elvis är i högform och låter snudd på som en rappare när han spottar ur sig sina fraser.
Texten är dock kanske inte så upplyftande. Svårt att inte känna sig träffad av den svavelosande predikan över syndare som denna “traditional” berättar. Run On syftar på att man må springa länge, men Guds straff för sina synder kommer man ändå aldrig ifrån.
Bara att ta sig i kragen…
Även Run On låter mer som något överblivet från “His Hand In Mine” inspelad sex år tidigare än som något från How Great Thou Arts första sida.

6.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone startar släpigt och sömngångaraktigt i stil med det mesta från den första sidan, men tar sig sakta men säkert under resans gång.
Finalen är mäktig, men Elvis röst låter tyvärr aningens tunn och osäker. Han låter helt enkelt inte bekväm med materialet.
Where No One Stands Alone hade suttit perfekt för Elvis med de röstresurser han besatt i början på 70-talet, här låter det som om han ger sig ut på lite för djupt vatten.

7.Crying in the Chapel
Inspelad 1960 under samma session som gav LPn His Hand In Mine men av för mig okändaa skäl inte släppt föränn 1965, fem år senare. Vid det tillfället som singel och nu som en bonus på How Great Thou Art.
Darrell Glenn spelade in originalet som, lustigt nog, nästan låter lite som en countrylåt. Kompositören var ingen annan än Glenns pappa!
Det här för är mig skivans främsta sångpresentation. Under en sexårsperiod var det Crying In The Chapel också Elvis största hit. Det lite beklämmande med det är, som jag nämnde, att Crying In The Chapel hade spelats in sex år tidigare.
Och visst, här blir det rätt uppenbart. Röstmässigt var det en annan Elvis på His Hand In Mine än den stundtals lite osäkre, inte alltid rent sjungandes kille som vi hör på resten av How Great Thou Art.


Härunder skivan i ett koncentrat:

Sida 1

1.”How Great Thou Art” (Stuart K. Hine) – 3:04
2.”In the Garden” (C. Austin Miles) 3:13
3.”Somebody Bigger Than You and I” (Sonny Burke/Hy Heath/John Lange) – 2:30
4.”Farther Along” (trad.) 4:07
5.”Stand by Me” (trad.) 2:29
6.”Without Him” (Mylon LeFevre) – 2:32

Sida 2

1.”So High” (trad.) – 1:59
2.”Where Could I Go But to the Lord” (James B. Coats) – 3:39
3.”By and By” (trad.) – 1:53
4.”If the Lord Wasn’t Walking by My Side” (Henry Slaughter) – 1:40
5.”Run On” (trad.) 2:24
6.”Where No One Stands Alone” (Mosie Lister) – 2:44
7.”Crying in the Chapel” (Artie Glenn) – 2:24

Ofta då man bläddrar igenom Elvis-biografier kan man få läsa att How Great Thou Art kom som något av en energi-kick för Elvis mitt under de undermåliga soundtrackåren. Jodå, visst finns det en hel del engagemang på skivan, framför allt på sida 2, men även exempel på motsatsen. Bottennappen på den första sidan får ju faktiskt mycket från soundtrackepoken att framstå som riktigt bra.

En annan sak är att Elvis faktiskt inte sjunger speciellt bra här. Han må ha förberett sig betydligt mer än vanligt inför den här inspelningen, i sig inte så svårt, faktum är ändå att han som sångare inte var på topp under den här epoken. Han hade fortfarande sin fullständigt gudabenådade röst, men han hade uppenbart inte vårdat den speciellt bra under de år då hans uppgift uteslutande var att sjunga in låtar till soundtracks. Den röst han senare tålmodigt kom att arbeta sig till, från 1968 och framåt, var av en helt annan kaliber. Den var både starkare och mer tonsäker. Elvis kom att få, från comebacken -68 och framåt, ett helt annat självförtroende, något som gjorde att han vågade ta ut svängarna på ett helt annat sätt än han gör här. Många gånger på How Great Thou Art så låter Elvis närmast rädd för att ta i.

Som ni vet så har jag anmärkt en hel del på mixningen, som under ett par års tid gått från att ha varit fantastisk – som på Elvis Is Back från 1960 – till att vara helt undermålig. I ingressen här ovan så betonar jag att det från och med How Great Thou Art blev en avsevärd skillnad till det bättre.
Inte på lång tid hade Elvis röst blivit så snyggt inbäddad i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket av detta tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.

Ett slutomdöme är svårt att sätta på den här skivan. Jämfört med allt annat Elvis hade gett ut efter det förra religiösa äventyret, His Hand In Mine, så låter det här givetvis helt annorlunda. Det är helt enkelt inte lätt att jämföra How Great Thou Art med Spinout, Kissin’ Cousins och Frankie And Johnny. Många Elvis-fans tycker förmodligen att det här är en urtråkig platta och dissar den fullständigt – utan att nödvändigtvis tycka att den är direkt dålig.
Inspelad i slutet på maj 1966, men släppt i februari 1967, bara någon månad före Sgt Pepper så gjorde den väl heller inte mycket just då för att stärka Elvis aktier i den samtida populärmusiken. Att LPn 1967 vann en Grammy för “Best Sacred Performance” var väl också en tveksam utmärkelse för den forne kungen av rock’n roll.
Hur som helst så kom ändå How Great Thou Art att sälja bättre än de flesta skivor hade gjort under åren innan. Då den dessutom har varit aktuell år efter år så har den kommit att bli en av Elvis största säljare någonsin. 2010 hade den sålt trippel platinum i USA.

Även skivan i sig är ganska svårbedömd. I sina bästa stunder är det onekligen elegant, innerligt, väldigt känslosamt, ja bitvis till och med vackert; å andra sidan alltför ofta också segt, trevande och rent ut sagt tråkigt.
Den höga ambitionen, den äkta känslan, den oförnekliga viljan att vilja skapa något är ändå närvarande i snudd på varje ögonblick skivan igenom, något som gör att det här aldrig kan bli annat än fullt godkänt.

Slutbetyg: En TREA!!!

Popularity: 14% [?]

12.10.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #27 Spinout

Posted in Min blogg at 1:53 am

Spinout, i Europa under namnet California Holiday, är LP nummer 27 från Elvis. Återigen ett soundtrack, och återigen en film med Elvis som racerförare.

Men frukta ej, bara ett par låtar in på Spinout så tror jag att de flesta av er håller med mig om det som jag skrev i slutomdömet på recensionen innan denna: Spinout är ett klart lyft jämfört med skivorna som kom alldeles innan.
För på i stort sett samtliga plan så är den här skivan en förbättring gentemot Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johnny. Uppenbarligen så hade någon ansvarig till slut tänkt till lite grann, för skillnaden är slående. Elvis sjunger bättre och visar upp en helt annan energi och sångglädje än vad gjort på länge, låtarna är genomgående av en högre kvalitet och musikerna verkar tycka att det är riktigt roligt att framföra dem. De tre bonusspåren är dessutom snudd på sensationellt bra.

Slutresultatet är ändå obevekligen en bit ifrån den potential som Elvis bevisligen ändå besatt. Bara för att Spinout är bättre än Kissin’ Cousins, Paradise, Hawaiian Style och Frankie and Johnny så är den inte direkt en milstolpe i Elvis karriär. Och, för att göra det ännu tristare, ganska så omgående efter Spinout så skulle skivsläppen vara nere på samma oacceptabelt låga nivå som alldeles innan.
Men låt inte detta faktum solka ner Spinout alltför mycket, det är under alla avseenden ett av de bättre soundtracken från sextiotalet.

Här kommer skivan, låt för låt.

SPINOUT Utgiven oktober 1966 på RCA Skivnummer LSP/LPM-3702

SIDA 1

1) Stop, Look And Listen
Full fart från start. Skivan börjar med ett häftigt trumintro som leder in i ett för sin tid nytt, modernt sound som var helt olikt allt annat som Elvis gjort tidigare.
Kanske någon på RCA ändå hade vaknat och insett att det stod -66 och inte -56 i almanackan?
Elvis själv verkar riktigt tänd, kanske till och med lite övertänd, han tar verkligen i för president och fosterland.
Inledningsspåret hade kunnat utvecklas till något riktigt bra om inte hela kalaset abrupt stannat upp efter mindre än en och en halv minut. Stpo, Look And Listen är en riktigt bra start på skivan men det abrupta slutet känns ändå som en antiklimax.
Låten är faktiskt en cover på en Bill Haley-låt från 1965. Haleys version är lite långsammare, aningen mindre stressad i sitt framförande, elegant och värdigt framförd av The Comets. Elvis är ändå alltid Elvis och jag sätter nog dennes Stop, Look And Listen före Haleys om jag nu måste välja.

2) Adam And Evil
En låt vars inledning som med sina suggestiva trummor och med sin orientaliskt inspirerade melodislinga på saxofon snarast låter som något taget från Harum Scarum.
Det hela mynnar så småningom ut i en ordinär poplåt, dock en riktigt bra sådan. Adam And Evil följer upp den positiva trenden från inledningsspåret.

3) All That I Am
En vacker ballad i stil med ett flertal andra från perioden runt -62 till -67. Vad vi har här är med andra ord ett minimalistiskt ackompanjemang och en känslosam Elvis som lägger stor tonvikt på varje stavelse i sitt uttryck.
Ett litet minus ändå till ett inte helt hundraprocentigt framförande av Elvis. Han låter som att han inte var riktigt uppsjungen.
All That I Am är B-sidan på skivans enda singel, titelspåret Spinout. Som sådan nådde den plats 41 i USA.

4) Never Say Yes
Lätt tramsig låt, framför allt textmässigt, men det går inte att förneka en klar energi i framförandet både från Elvis och från kompmusikerna.

5) Am I Ready
Återigen en fin ballad, ungefär i stil med All That I Am.
Klart godkänd, kanske till och med ett av skivans starkare spår.

6) Beach Shack
En fjantig låt i Harry Belafonte-stil som tyvärr förstör en hel del av helhetsintrycket som byggts upp under sida 1.
Var inte det här musikaliskt något som var rent ut sagt hopplöst 1966?
En märklig anakronism och plattans klart svagaste spår.
Kompositörer? Giant-Baum-Kaye, en trio som stod för mycket av det eländigaste av det eländiga under Elvis soundtrack-era.

SIDA 2

1) Spinout
Ett närmast förbluffande modernt sound på själva titellåten. Riktigt läckert gitarrspel (Tommy Tedesco?) med en märklig effekt (ett Lesley?)som får den att låta som en orgel, kastar Elvis rakt in i den då rådande musikvärlden, den musikvärld som hade tagit över Elvis hegemoni under tiden då han var mer fokuserad på att på film slå folk på käften och sjunga och spela ukulele för flickor i bastkjolar.
Spinout är faktiskt, trots sin töntiga text, en riktigt bra låt, och kom att bli a-sida på skivans enda singel.
En katastrofal 40:e plats blev dock en rejäl missräkning, den ditills sämsta placeringen för Elvis på USAs Billboardlista.
Men det kanske inte är så konstigt ändå.
Alltså, Elvis och hans gubbar går in i studion för att göra ett soundtrack. Som brukligt så gör de på varje enskild låt ett par tagningar tills att det känns OK. Spinout sattes i tagning 3, och då bröts den första tagningen efter några sekunder. Med andra ord, egentligen så var det tagning 2.
Men vänta nu ett tag och tänk efter!
Hur såg musikbranschen egentligen ut 1966?
Good Vibrations, Beach Boys listetta världen över, tog ett halvår att göra men kom att bli en av pophistoriens största ögonblick. Sak samma med singeln God Only Knows, och för den delen LPn som den är hämtad ifrån – Pet Sounds. Beatles släppte i sin tur den inte mindre ambitiösa Revolver och de mycket genomarbetade singlarna Paperback Writer och Nowhere Man.
Rolling Stones låg inte långt efter med spännande låtar som Paint It Black och Under My Thumb.
Med mera, med mera.
Allt detta under samma år – 1966.
Men kunde inte också kungen av Rock’n Roll ha lagt ner lite mera tid än en kvart, tjugo minuter på en presumtiv hitsingel?
Som det är så är det helt godkänt, singeln Spinout såväl som hela fullängdaren tycker jag är helt OK, men hade inte Elvis och hans gubbar kunnat lägga ner åtminstone en vecka eller två på en LP i stället för – som i det här fallet – två dar för nio soundtrackslåtar? Faktum är att en tredje inspelningsdag var inplanerad, men den skrinlades då alla inblandade tyckte att det räckte som det var. Hur bra hade det då inte kunnat bli med bara ett uns till av engagemang?

2) Smorgasbord
Just det – Elvis Presley spelade in en låt som hette Smörgåsbord.
För er som aldrig har varit i USA så kan jag berätta att något som man stöter på lite här och där “over there” är restauranger där det utanför står skyltat Smorgasbord. Hur kommer det sig då?
Jo, någon gång i början på förra seklet så begåvade Sverige sin omvärld med ett ord från det svenska språket. Smörgåsbord blev på engelska och tyska smorgasbord. I dag så står det för inget annat än buffé och har inget alls med den ursprungliga svenska betydelsen att göra.
I texten sjunger Elvis om att han gillar alla typer av tjejer, korta som långa, osv. “A little kiss, a little kiss there, that’s smorgasbord”.
Återigen synd att en så pass larvig text skulle solka ner ytterligare en låt som för övrigt är helt OK.

3) I’ll Be Back
Något av ett eko från en svunnen tid. Hejarklackskören påminner mycket om GI Blues, och överlag muskaliskt så kunde I’ll Be Back nästan ha varit hämtad därifrån.
Detta inte sagt som något negativt, I’ll Be Back är en bluesig rockare med bra driv i kompet.
Spana in youtube-klippet lite längre ner. Där får ni det stora nöjet att se Elvis spela både dubbelhalsad elgitarr och slagverk(!).

4) Tomorrow Is A Long Time
Och så till den första av de tre bonusspåren, den under årens lopp ofta omtalade Dylan-covern.
Det var onekligen något av en sensation att Elvis spelade in Tomorrow Is A Long Time 1966 flera år innan Dylans egen kommit ut till allmänheten. Uppenbarligen så hade Elvis lyssnat på gospel-/soulsångerskan Odessas version från året innan. De påminner väldigt mycket om varandra.
För att vara riktigt uppriktig så måste jag nog gå lite mot strömmen och säga att jag inte är så odelat entusiastisk över Tomorrow Is A Long Time som många rockskribenter varit under årens lopp. Låten känns aningens för lång och blir efter ett par minuter lite tjatig.
Förvisso, Elvis sjunger väldigt fint och känslosamt, kompet är elegant och ledigt, självklart så är det på en nivå högt över det mesta från perioden men den klassiker som en del vill ha Tomorrow Is A Long Time till är den inte enligt mig. Det är ändå en av de bättre inspelningar som Elvis gjorde i denna epok.
Man kan alltid bolla med tanken på vad som skulle ha hänt om RCA hade beslutat sig för att ge ut detta spår som singel. Hade det ändå inte kunnat bli en klar boost för Elvis i en period av hans karriär när han var mer eller mindre avskriven som ett skämt, som en tönt, ja möjligtvis i de snällaste ögonblicken som en relik från en annan epok? Svaret är troligtvis ja. Tomorrow Is A long Time hade troligtvis inte kommit att toppa någon hitlista, men den hade ändå tvivelsutan gett Elvis en ökad “cred” hos gemene man i en epok i karriären när han verkligen behövde det.

5) Down In The Alley
En riktigt bra cover på The Clovers låt från 1957. Arret och känslan i det hela är nästan identisk med originalet, men vad gör det? Det här är ändå lysande rakt igenom. Down In The Alley är en av Elvis glömda pärlor från soundtracksepoken.
Det här hade säkerligen gjort sig alldeles utmärkt som singel.
Som en liten bonus får vi också det kanske bluesigaste gitarrsolot under Elvis hela karriär (Chip Young?).

6) I’ll Remember You
Elvis framförde I’ll Remember You, som är skriven av hawaiianen Kui Lee, under sin TV-sända show Aloha From Hawaii. Inte så många känner till att Elvis faktiskt hade gjort en alldeles utärkt studioversion på den redan sju år tidigare.
Hos mig har I’ll Remember You alltid varit en favorit, såväl i studioversionen här på Spinout som i liveversionen på Aloha. Den är helt klart en av de finare ballader som Elvis gjorde under sextiotalet. Gitarrspelet i inledningen får mig också att rysa nästan var gång som jag hör I’ll Remember You. Oerhört snyggt. Och så känslosam som Elvis är här blev han inte så ofta.
Släppt som singel, måhända lite bättre mixad och kanske med ett aningens snabbare tempo, så hade det här kunnat vara den uppföljare till Crying In The Chapel som Elvis just då så innerligt väntade på.
Nu blev det tyvärr varken eller, för uppenbarligen så tyckte inte tillräckligt många på RCA att detta var material för ett singelsläpp.
Hur som helst en mycket värdig avslutning på skivan.

Nämnas bör att de två första bonusspåren är från samma sessions som när den följande skivan – How Great Thou Art – spelades in i slutet på februari 1966. (Det var tätt mellan skivorna i Elvisvärlden, och mer än en gång så överlappade projekten varandra.)
I’ll Remember You spelades in i juni -66, två veckor senare.

Här kommer skivan i ett litet koncentrat.

Sida ett

1.Stop Look and Listen
(Joy Byers)

2. Adam and Evil
(Fred Wise, Randy Starr)

3. All That I Am
(Sid Tepper, Roy C. Bennett)

4.Never Say Yes
(Doc Pomus, Mort Shuman)

5.Am I Ready
(Sid Tepper, Roy C. Bennett)

6.Beach Shack
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye)

Sida 2

1.Spinout
(Ben Weisman, Dolores Fuller, Sid Wayne)

2.Smörgåsbord
(Sid Tepper, Roy C. Bennett)

3.I’ll Be Back
(Ben Weisman, Sid Wayne)

4.Tomorrow is a Long Time
(Bob Dylan)

5.Down in the Alley
(Jesse Stone)

6.I’ll Remember You
(Kui Lee)

Som tidigare sagt, Spinout var en frapperande uppryckning jämfört med skivorna innan, Frankie And Johnny och Paradise Hawaiian Style. Så mycket är bortom allt tvivel. Det är inte bara Elvis som verkar vara mer peppad, även medmusikerna är mycket mer på hugget här än i de bedrövliga föregångarna.
Men även jämfört med annat från Elvis karriär så tycker jag att Spinout är en bra skiva. Ett enda svagt spår – Beach Shack – för övrigt så är plattan i stort sett rakt igenom helt OK. Och, kanske viktigast av allt, de tre bonusspåren höjer skivans kvalitet ytterligare ett par snäpp.
Ett litet minus är dock det i soundtrackperioden rådande mixningsidealet där Elvis röst konstant ligger alldeles för högt i förhållande till kompet. Det är ändå ett snäpp bättre än det varit på skivorna som hade släppts åren innan. Ett snäpp alltså, ändå inte bra.
Ett lustigt undantag är Down In The Alley där Elvis röst är helt ihopmixad med kompet och kören. Orsaken är möjligtvis att man ville nå samma typ av mix som Clovers hade haft på originalet. En annan teori – och den tror jag mer på – är att Down In The Alley och övriga bonusspår faktiskt är mixade av den producent som skulle komma att jobba med Elvis från How Great Thou Art fram till 1977 – Felton Jarvis.

Sålde skivan bättre då än sina föregångare? Nja, lite mer, men ytterst marginellt. Paradise Hawaiian Style sålde runt 250.000 ex. och Spinout klarade av 300.000. Detta är ändå siffror som är ljusår från de siffror som Elvis hade haft bara ett par år innan.
Singeln Spinout kom att peaka på plats fyrtio på USA-listan. Inget annat än en katastrof. Lite orättvist kan tyckas, då singeln Spinout knappast var sämre, snarare tvärtom, än skräp som Puppet On A String, Frankie And Johnny och I’m Yours som lite tidigare hade placerat sig klart högre än så på USAs Billboardlista. Orsaken var nog mer att Elvis popularitet generellt sett var stadigt på nergång än att Spinout skulle vara en dålig låt.

http://www.youtube.com/watch?v=QuxTlALMlfM

Som en liten bonus kan jag här, ett par dar efter att jag skrev ovanstående, lägga till något som jag just läste i det medföljande häftet till Follow That Dreams CD-utgåva av LPn How Great Thou Art. På en av sidorna i häftet finns ett kalendarium över vad som hände i Elvis liv under epoken då How Great Thou Art spelades in och sedermera gavs ut. Så här står det för månaden oktober 1966: “The Spinout album is released, combining the nine above-average soundtrack recordings with three brilliant bonus songs…”
Det finns tydligen fler som tycker som jag…

Slutbetyg: En stark TREA!

Popularity: 14% [?]