12.25.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #28 How Great Thou Art

Posted in Min blogg at 6:30 pm

ELVIS ANDRA GOSPELSKIVA, SLÄPPT SEX ÅR EFTER DEN FÖRSTA

Uppenbart frustrerad över hur ett flertal av hans skivor hade låtit under ett par år, så uttryckte Elvis 1966 ett klart önskemål om att få göra något som skulle bryta av mot de inkörda rutinerna. Att spela in en ny LP med gospelmaterial stod högst upp på hans önskelista och så blev också fallet. I slutet på maj 1966 så gick Elvis och hans trogna kompmusiker in i studion för att spela in How Great Thou Art.

Med sig in i studion fick Elvis även en gammal ungdomsidol, Jake Hess och hans nya grupp The Imperials. Hess hade fram till 1963 varit medlem i The Statesmen, en grupp som hade varit en ung Elvis allra tidigaste förebilder inom gospelmusiken. Elvis var självklart minst sagt entusiastisk över möjligheten att få spela in en hel skiva med en av sina gamla idoler. Även The Jordanaires och en fyra medlemmar stark kvinnokör med Millie Kirkham i spetsen slöt upp under inspelningarna.

En sak till som Elvis fick med sig in i studion var något som han under en tid saknat något alldeles förfärligt: en riktig producent.
Felton Jarvis – själv före detta artist och tidigare producent till bland annat Fats Domino och Carl Perkins – var sedan länge ett stort Elvisfan. När han genom ett tips från förre producenten Chet Atkins fick i uppdrag att i fortsättningen producera Elvis studioinspelningar var det något som kom att bli ett riktigt lyckokast. Jarvis tog sig an jobbet med en helt annan inställning och ambition än vad föregångarna hade haft. Under Jarvis regi framför mixerbordet slapp vi de erbarmliga produktioner, som hade varit rådande under stor del av soundtrack-epoken, där sången hördes högre än hela kompet tillsammans. Äntligen kom det in någon som brydde sig om hur slutresultatet skulle komma att bli.
Jarvis kom att stanna fram till Elvis bortgång 1977, och även om allt han rörde vid inte blev helt optimalt så är det ändå ingen tvekan om att denne kom att bli en klar spark i rätt riktning för Elvis karriär.
Visste ni förresten att Felton Jarvis 1959 spelade in en singel vars b-sida var en hyllning till Elvis? Don’t Knock Elvis hette den!

En sista reflektion bara: Det här var Elvis första “riktiga” LP på SEX (6) år.
Alltså; inte en samling, som Elvis For Everyone, inte ett hopkok, som Pot Luck vars låtar var från olika inspelningstillfällen, inte ett soundtrack till en film.
Something For Everybody, som släpptes 1961, spelades in under en och samma natt sånär som på en låt, I Slipped I Stumbled I Fell. Därifrån fram till How Great Thou Art 1967 var det alltså enbart soundtracks eller olika typer av samlingar.
Ett ofattbart slöseri med den resurs man besatt.

Här kommer skivan, låt för låt:

ELVIS PRESLEY “HOW GREAT THOU ART”
Utgiven på RCA 27:e Februari 1967
Toppplats på USA-listan 18
Skivnummer LSP-3758


1.How Great Thou Art
Värdigt, elegant och ett utmärkt framförande av Elvis. Redan på inledningsspåret visar den nye producenten Felton Jarvis att han verkligen vill något med sitt arbete Elvis. Så här väl inspelad hade inte en Elvis-LP varit på ett antal år, och det märks direkt.
Finalen där alla tre körgrupper förenar sig med Elvis är inget annat än mäktig.
Studioversionen skiljer sig dock en hel del från den How Great Thou Art som Elvis ofta gjorde under sina konserter på sjuttiotalet, där det med tiden blev mer kraft, dramatik och show i framförandet. Versionen på Live In Memphis från 1974 är ett utmärkt exempel på det, men den mycket fina How Great Thou Art som vi får här på inledningsspåret är synnerligen hörvärd den med.
Som vi svenskar vid det här laget vet så är How Great Thou Art ursprungligen en religiös sång. O Store Gud, ett poem av Carl Gustaf Boberg, kom att i slutet på 1800-talet att få musik från en gammal svensk folkvisa.

2.In the Garden
En gospel från 1912. Den var inspelad av ett antal artister, bland annat Perry Como, 1958, innan Elvis gjorde sin version.
Finstämt framfört, bitvis rent ut sagt vackert, men för de flesta kanske lite väl släpigt.
Ingen favorit för mig på den här skivan och en avslagen uppföljare på det pampiga titelspåret. Det skulle säkert vara fantastiskt att höra In The Garden under en midnattsmässa i en kyrka i amerikanska södern, på skiva så blir det mest bara långtråkigt.

3.Somebody Bigger Than You and I
Lite mer tempo och en låt som har betydligt mer karaktär än In The Garden.
Ett pampigt, påkostat arrangemang höjer dessutom helhetsintrycket ett par snäpp till.
Ink Spots gjorde 1951 en jazzig version med en del lite överraskande harmonier av Somebody Bigger Than You And I.

4.Farther Along
Inte bara skivans tråkigaste spår utan också något av det sömnigaste som Elvis gjorde under hela sin karriär.
Inget, vare sig låt, arrangemang eller sång, känns ens det minsta inspirerande här.
Till på köpet skivans längsta spår – över fyra minuter.

5.Stand by Me
Och så från How Great Thou Arts segaste låt rakt in i ett av skivans absolut starkaste spår.
Ett ensamt piano kompar Elvis och kören på detta nedtonade, avskalade men mycket finstämda stycke.
Stand By Me är en riktig pärla, tillsammans med Crying In The Chapel skivans bästa solistframförande. Elvis har här på alla plan en innerlighet som bara den som tror fullt ut på det han sjunger kan ha. Ingen kan nog tvivla på att Elvis menade absolut varenda fras som han sjunger här.
Stand By Me, en gospelklassiker, är från 1905, skriven av C.A. Tindley.

6.Without Him
Och så tillbaka till det snudd på nästan outhärdligt trista.
I stort sett allt som sas om Farther Along gäller även här. Inte mycket att skriva hem om.
Elvis låter dessutom ovanligt osäker på rösten. Skillnaden i kvalitet mellan detta spår och det alldeles innan är frapperande.
Without Him är skriven av Mylon LeFevre, som senare kom att samarbeta med George Harrisson, Eric Clapton och Alvin Lee för att nu nämna några. Without Him var en av de allra första kompostitioner som LeFevre skrev.



Den första sidan är faktiskt som helhet rätt trist. Uteslutande släpiga, långsamma låtar som mer påminner om ren kyrkomusik än om traditionell gospel. Visst, här och där är det riktigt bra, men exempel på raka motsatsen finns också. Att ha sex spår i rad som går i samma saktfärdiga lunk känns ju inte heller helt OK.

Sida 2

1.So High
Sida två rivstartar med en snabb, rytmisk “riktig” gospel. Jämfört med den första sidan så är det här mer likt något från LPn His Hand In Mine.
So High är en så kallad “traditional”, dvs en låt som inte har någon känd kompositör men ändå hängt med år efter år. Ofta i ett sekel eller mer.

2.Where Could I Go But To The Lord
Det gospelmedley som dyker upp i Elvis comeback-special 1968 inleds med just Where Could I Go But To The Lord.
Att det två år efter denna inspelning var en Elvis med en större mognad och med ett helt annat självförtroende i rösten hör nog alla. Den här versionen bleknar i jämförelsen.
Where Could I Go But To The Lord lider dessutom av åkomman från sida ett, det är segt och tänder aldrig riktigt till.

3.By And By
Återigen en snabb gospel i stil med So High, och återigen ett lyft från den a-sidans seghet.
Även By And By är en “traditional”.

4.If The Lord Wasn’t Walking By My Side
If The Lord Wasn’t Walking By My Side är en en upptempo som nästan gränsar till blues.
Om ni lyssnar noga kan ni höra att det här faktiskt är en duett mellan Jake Hess med sin basröst och Elvis.

5.Run On
Ytterligare en “riktig” gospel.
En av skivans absolut höjdpunkter. Elvis är i högform och låter snudd på som en rappare när han spottar ur sig sina fraser.
Texten är dock kanske inte så upplyftande. Svårt att inte känna sig träffad av den svavelosande predikan över syndare som denna “traditional” berättar. Run On syftar på att man må springa länge, men Guds straff för sina synder kommer man ändå aldrig ifrån.
Bara att ta sig i kragen…
Även Run On låter mer som något överblivet från “His Hand In Mine” inspelad sex år tidigare än som något från How Great Thou Arts första sida.

6.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone startar släpigt och sömngångaraktigt i stil med det mesta från den första sidan, men tar sig sakta men säkert under resans gång.
Finalen är mäktig, men Elvis röst låter tyvärr aningens tunn och osäker. Han låter helt enkelt inte bekväm med materialet.
Where No One Stands Alone hade suttit perfekt för Elvis med de röstresurser han besatt i början på 70-talet, här låter det som om han ger sig ut på lite för djupt vatten.

7.Crying in the Chapel
Inspelad 1960 under samma session som gav LPn His Hand In Mine men av för mig okändaa skäl inte släppt föränn 1965, fem år senare. Vid det tillfället som singel och nu som en bonus på How Great Thou Art.
Darrell Glenn spelade in originalet som, lustigt nog, nästan låter lite som en countrylåt. Kompositören var ingen annan än Glenns pappa!
Det här för är mig skivans främsta sångpresentation. Under en sexårsperiod var det Crying In The Chapel också Elvis största hit. Det lite beklämmande med det är, som jag nämnde, att Crying In The Chapel hade spelats in sex år tidigare.
Och visst, här blir det rätt uppenbart. Röstmässigt var det en annan Elvis på His Hand In Mine än den stundtals lite osäkre, inte alltid rent sjungandes kille som vi hör på resten av How Great Thou Art.


Härunder skivan i ett koncentrat:

Sida 1

1.”How Great Thou Art” (Stuart K. Hine) – 3:04
2.”In the Garden” (C. Austin Miles) 3:13
3.”Somebody Bigger Than You and I” (Sonny Burke/Hy Heath/John Lange) – 2:30
4.”Farther Along” (trad.) 4:07
5.”Stand by Me” (trad.) 2:29
6.”Without Him” (Mylon LeFevre) – 2:32

Sida 2

1.”So High” (trad.) – 1:59
2.”Where Could I Go But to the Lord” (James B. Coats) – 3:39
3.”By and By” (trad.) – 1:53
4.”If the Lord Wasn’t Walking by My Side” (Henry Slaughter) – 1:40
5.”Run On” (trad.) 2:24
6.”Where No One Stands Alone” (Mosie Lister) – 2:44
7.”Crying in the Chapel” (Artie Glenn) – 2:24

Ofta då man bläddrar igenom Elvis-biografier kan man få läsa att How Great Thou Art kom som något av en energi-kick för Elvis mitt under de undermåliga soundtrackåren. Jodå, visst finns det en hel del engagemang på skivan, framför allt på sida 2, men även exempel på motsatsen. Bottennappen på den första sidan får ju faktiskt mycket från soundtrackepoken att framstå som riktigt bra.

En annan sak är att Elvis faktiskt inte sjunger speciellt bra här. Han må ha förberett sig betydligt mer än vanligt inför den här inspelningen, i sig inte så svårt, faktum är ändå att han som sångare inte var på topp under den här epoken. Han hade fortfarande sin fullständigt gudabenådade röst, men han hade uppenbart inte vårdat den speciellt bra under de år då hans uppgift uteslutande var att sjunga in låtar till soundtracks. Den röst han senare tålmodigt kom att arbeta sig till, från 1968 och framåt, var av en helt annan kaliber. Den var både starkare och mer tonsäker. Elvis kom att få, från comebacken -68 och framåt, ett helt annat självförtroende, något som gjorde att han vågade ta ut svängarna på ett helt annat sätt än han gör här. Många gånger på How Great Thou Art så låter Elvis närmast rädd för att ta i.

Som ni vet så har jag anmärkt en hel del på mixningen, som under ett par års tid gått från att ha varit fantastisk – som på Elvis Is Back från 1960 – till att vara helt undermålig. I ingressen här ovan så betonar jag att det från och med How Great Thou Art blev en avsevärd skillnad till det bättre.
Inte på lång tid hade Elvis röst blivit så snyggt inbäddad i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket av detta tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.

Ett slutomdöme är svårt att sätta på den här skivan. Jämfört med allt annat Elvis hade gett ut efter det förra religiösa äventyret, His Hand In Mine, så låter det här givetvis helt annorlunda. Det är helt enkelt inte lätt att jämföra How Great Thou Art med Spinout, Kissin’ Cousins och Frankie And Johnny. Många Elvis-fans tycker förmodligen att det här är en urtråkig platta och dissar den fullständigt – utan att nödvändigtvis tycka att den är direkt dålig.
Inspelad i slutet på maj 1966, men släppt i februari 1967, bara någon månad före Sgt Pepper så gjorde den väl heller inte mycket just då för att stärka Elvis aktier i den samtida populärmusiken. Att LPn 1967 vann en Grammy för “Best Sacred Performance” var väl också en tveksam utmärkelse för den forne kungen av rock’n roll.
Hur som helst så kom ändå How Great Thou Art att sälja bättre än de flesta skivor hade gjort under åren innan. Då den dessutom har varit aktuell år efter år så har den kommit att bli en av Elvis största säljare någonsin. 2010 hade den sålt trippel platinum i USA.

Även skivan i sig är ganska svårbedömd. I sina bästa stunder är det onekligen elegant, innerligt, väldigt känslosamt, ja bitvis till och med vackert; å andra sidan alltför ofta också segt, trevande och rent ut sagt tråkigt.
Den höga ambitionen, den äkta känslan, den oförnekliga viljan att vilja skapa något är ändå närvarande i snudd på varje ögonblick skivan igenom, något som gör att det här aldrig kan bli annat än fullt godkänt.

Slutbetyg: En TREA!!!

Popularity: 16% [?]

12.21.12

How Great Thou Art

Posted in Min blogg at 1:02 pm

Uppenbart frustrerad över hur hans skivor hade låtit under de senaste åren, så uttryckte Elvis 1966 ett klart önskemål om att få spela in en LP med gospelmaterial. Så blev också fallet.
Med sig fick Elvis Jake Hess – en gammal idol till Elvis – och hans nya grupp The Imperials.

1.How Great Thou Art
Ett mycket fint framförande av denna gospelklassiker.
Som alla vi svenskar vid det här laget vet så är How Great Thou Art ursprungligen en svensk religiös sång.

2.In the Garden
Ganska väl framfört, men för de flesta kanske lite väl släpigt.

3.Somebody Bigger Than You and I
Ink Spots gjorde 1951 en jazzig version med en del lite överraskande harmonier av Somebody Bigger Than You And I.

4.Farther Along
Måhända skivans tråkigaste spår.

5.Stand by Me
6.Without Him

7.So High
En av skivans få upptempo-låtar.

8.Where Could I Go But to the Lord

9.By and By

10.If the Lord Wasn’t Walking by My Side
En upptempo där Elvis mer eller mindre är en i gruppen än en solist.

11.Run On
12.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone börjar lite släpigt men

13.Crying in the Chapel
Skivans främsta framförande och under en sjuårsperiod Elvis största hit.
Det lite beklämmande är att Crying In The Chapel hade spelats in sex år tidigare i samband med den session som hade gett LPn His Hand In Mine. Och visst, röstmässigt är det en helt annan Elvis här en den stundtals lite osäkre, inte helt rent sjungandes kille som vi hör på resten av skivan.
För så är det. Elvis må ha förberett sig betydligt mer än vanligt inför den här inspelningen, i sig inte så svårt, faktum är ändå att han inte var en speciellt bra sångare i den här epoken. Han hade fortfarande sin fullständigt gudabenådade röst, men han hade uppenbart inte vårdat den alls under de år då hans uppgift var att sjunga in

1.”How Great Thou Art” (Stuart K. Hine) – 3:04
2.”In the Garden” (C. Austin Miles) 3:13
3.”Somebody Bigger Than You and I” (Sonny Burke/Hy Heath/John Lange) – 2:30
4.”Farther Along” (trad.) 4:07
5.”Stand by Me” (trad.) 2:29
6.”Without Him” (Mylon LeFevre) – 2:32
7.”So High” (trad.) – 1:59
8.”Where Could I Go But to the Lord” (James B. Coats) – 3:39
9.”By and By” (trad.) – 1:53
10.”If the Lord Wasn’t Walking by My Side” (Henry Slaughter) – 1:40
11.”Run On” (trad.) 2:24
12.”Where No One Stands Alone” (Mosie Lister) – 2:44
13.”Crying in the Chapel” (Artie Glenn) – 2:24

Jo, ofta så läser man i Elvis-biografier att How Great Thou Art var något av en energi-kick för Elvis mitt under de bedrövliga soundtrackåren. Tja, visst finns det en hel del av musikaliskt värde på skivan, men för att vara riktigt ärlig, under stora delar så låter det som om Elvis går på valium. Så snudd på oengagerad verkar han vara Hans roll i det hela är också lite oklar. Ofta så är en mest bara som en del i kollektivet. Aldrig tidigare i sin karriär hade Elvis blivit så gömd i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket – om inte till och med allt – tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.

Popularity: 4% [?]

12.10.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #27 Spinout

Posted in Min blogg at 1:53 am

Spinout, i Europa utgiven under namnet California Holiday, är ännu ett i raden av alla soundtrack och det är återigen en film med Elvis som racerförare.

Men frukta ej, bara ett par låtar in på Spinout så tror jag de flesta av er håller med om att Spinout är ett klart lyft jämfört med skivorna alldeles innan – Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johnny. Uppenbarligen hade någon ansvarig till slut tänkt till lite, för skillnaden är från spår ett ganska uppenbar. Elvis visar här upp en helt annan energi och sångglädje än han gjort på ett bra tag, låtarna är genomgående på en fullt godkänd nivå och musikerna verkar tycka att det är riktigt roligt att framföra dem. Som den berömda grädden på moset så är dessutom de tre bonusspåren snudd på sensationellt bra.

Slutresultatet blir ändå en bra bit ifrån den potential som Elvis bevisligen ändå besatt. Att Spinout är bättre än Kissin’ Cousins, Paradise, Hawaiian Style och Frankie and Johnny gör den ändå inte till en milstolpe i Elvis karriär. Spinout är ändå under alla avseenden ett av de bättre soundtracken från sextiotalet.

Här kommer skivan, låt för låt.
*

SPINOUT
Utgiven oktober 1966 på RCA
Skivnummer LSP/LPM-3702

*
SIDA 1

1) Stop, Look And Listen
Skivan börjar med ett häftigt trumintro som leder in musiken in i ett nytt, fräscht och modernt sound – radikalt olikt allt annat som Elvis gjort tidigare.
Någon på RCA hade tydligen vaknat till och insett att det stod -66 och inte -56 i almanackan.
Elvis själv verkar riktigt tänd, snudd på övertänd, han tar verkligen i för president och fosterland.
Inledningsspåret hade kunnat utvecklas till något riktigt bra om inte hela kalaset abrupt stannat upp efter mindre än en och en halv minut – det blir faktiskt lite av en antiklimax.

Stop Look Listen är faktiskt en cover på en Bill Haley-låt från 1965. Haleys version är lite långsammare, aningen mindre stressad i sitt framförande, elegant och värdigt framförd av The Comets. Elvis är ändå alltid Elvis och jag sätter nog dennes Stop, Look And Listen före Haleys om jag nu måste välja.

2) Adam And Evil
En låt vars inledning som med sina suggestiva trummor och med sin orientaliskt inspirerade melodislinga på saxofon snarast låter som något taget från Harum Scarum.
Allt mynnar så småningom ut i en snabb poplåt – en riktigt bra sådan. Adam And Evil följer upp den positiva trenden från inledningsspåret.

3) All That I Am
All That I Am är en vacker ballad med ett minimalistiskt ackompanjemang och med en känslosam Elvis som lägger stor tonvikt på varje stavelse i sitt uttryck. Snyggt och mycket elegant.
All That I Am är B-sidan på skivans enda singel, titelspåret Spinout. Som sådan nådde den plats 41 i USA.

4) Never Say Yes
En lätt tramsig låt, framför allt textmässigt, men det går inte att förneka den starka energin i framförandet både från Elvis och från kompmusikerna.
Klart godkänt.

5) Am I Ready
Återigen en fin ballad, ungefär i stil med All That I Am.
Am I Ready är nog ett av skivans starkare spår.

6) Beach Shack
Beach Shack är en fjantig låt i Harry Belafonte-stil som tyvärr drar ner en hel del av helhetsintrycket som byggts upp under sida 1. Var inte det här musikaliskt något som var rent ut sagt hopplöst 1966?
Beach Shack känns som en märklig anakronism, den känns som tagen från Girls, Girls, Girls, och är plattans klart svagaste spår.
Kompositörer? Giant-Baum-Kaye, en trio som stod för mycket av det eländiga under Elvis soundtrack-era.

SIDA 2

1) Spinout
Det är ett närmast förbluffande modernt sound på själva titellåten. Riktigt läckert gitarrspel (Tommy Tedesco?) med en märklig effekt (ett Lesley?)som får den att låta som en orgel, kastar Elvis rakt in i den då rådande musikvärlden, den musikvärld som hade tagit över Elvis hegemoni under tiden då han var mer fokuserad på att på film slå folk på käften och sjunga och spela ukulele för flickor i bastkjolar.
Spinout är, trots sin töntiga text, en riktigt bra låt och kom att bli a-sida på plattans enda singelsläpp.
En katastrofal 40:e plats blev dock en rejäl missräkning, den ditills sämsta placeringen för Elvis på USAs Billboardlista.

2) Smorgasbord
Just det – Elvis Presley spelade in en låt som hette Smörgåsbord.
För er som aldrig har varit i USA så kan jag berätta att något som man stöter på lite här och där “over there” är restauranger där det utanför skyltas ”Smorgasbord”. Hur kommer det sig då? Så här: någon gång i början på förra seklet så begåvade Sverige sin omvärld med ett ord från det svenska språket. ”Smörgåsbord” blev på engelska och tyska ”smorgasbord”. I dag så står det bara för buffé och har egentligen inget alls med den ursprungliga svenska betydelsen att göra.
I texten sjunger Elvis om att han gillar alla typer av tjejer, korta som långa, osv. “A little kiss, a little kiss there, that’s smorgasbord” – ja, ni förstår nog liknelsen.
Synd att en så pass larvig text skulle solka ner en låt som på alla andra plan är helt OK.

3) I’ll Be Back
Även här blir det som ett eko från en svunnen tid. Hejarklackskören påminner mycket om GI Blues, och överlag muskaliskt så kunde I’ll Be Back nästan ha varit hämtad därifrån.
Den här gången, i motsats till Beach Shack, är det dock inte sagt som något negativt för I’ll Be Back – en bluesig rockare med ett bra driv i kompet – är ett riktigt starkt spår.

4) Tomorrow Is A Long Time
Och så till den första av de tre bonusspåren – den ofta omtalade tolkningen av Dylans Tomorrow Is A Long Time.
Det är onekligen rätt udda att Elvis spelade in den 1966 – fyra år innan Dylans egen version kommit ut på skiva. Uppenbarligen så hade dock Elvis lyssnat på gospel-/soulsångerskan Odettas inspelning från året innan (som jag tror är den allra första inspelade versionen). De påminner väldigt mycket om varandra.
För att vara ärlig måste jag nog gå lite mot strömmen och säga att jag inte är lika odelat entusiastisk över Tomorrow Is A Long Time som många rockskribenter varit under årens lopp. Låten känns aningens för lång och efter ett par minuter blir den lite tjatig. Elvis sjunger väldigt fint och känslosamt och kompet är elegant och ledigt, självklart så är det musikaliskt på en nivå högt över det mesta som Elvis spelade in i den perioden, men den klassiker som en del vill ha Tomorrow Is A Long Time till är den inte enligt mig. Det är ändå en av de bättre inspelningar som Elvis gjorde i denna epok.
Man kan ändå bolla med tanken på vad som skulle ha hänt om RCA hade beslutat sig för att ge ut detta spår som singel. Nog hade det kunnat bli en klar boost för Elvis i en period av hans karriär när han var mer eller mindre avskriven som ett skämt, som en relik från en annan epok. Tomorrow Is A long Time hade nog aldrig toppat någon hitlista, men den hade nog kunnat ge Elvis en ökad “cred” hos gemene man i en period i karriären när han verkligen behövde det.

5) Down In The Alley
Det här är en riktigt bra cover på The Clovers låt från 1957. Arret och känslan är nästan identisk med originalet, men vad gör det, det här är ändå lysande rakt igenom. Down In The Alley tycker jag är en av Elvis glömda pärlor från soundtracksepoken.
Som en liten bonus får vi också det kanske bluesigaste gitarrsolot under Elvis hela karriär (Chip Young?).

6) I’ll Remember You
Elvis framförde I’ll Remember You, skriven av hawaiianen Kui Lee, under sin TV-sända show Aloha From Hawaii. Få känner nog till att Elvis faktiskt hade gjort en alldeles utmärkt studioversion på den redan sju år tidigare – men det hade han!
Hos mig har I’ll Remember You alltid varit en favorit, både på Spinout som i liveversionen på Aloha. I min bok är det en av de finaste ballader som Elvis gjorde under sextiotalet. Så känslosam som Elvis var det sällan som han blev. Gitarrspelet i inledningen får mig att rysa nästan var gång som jag hör I’ll Remember You.
Släppt som singel hade det här kunnat vara den uppföljare till Crying In The Chapel som Elvis just då hoppades skulle komma.
Tyvärr tyckte inte tillräckligt många på RCA att I’ll Remember You var material för ett singelsläpp så därav blev intet.
Fet blir ändå en mycket värdig avslutning på skivan.

Nämnas bör att de två första bonusspåren är från samma sessions som när den följande skivan – How Great Thou Art – spelades in i slutet på februari 1966. (Det var tätt mellan skivorna i Elvisvärlden, och mer än en gång så överlappade projekten varandra.)
I’ll Remember You spelades in i juni -66, två veckor senare.

Som tidigare sagt, Spinout var en frapperande uppryckning jämfört med skivorna innan, Frankie And Johnny och Paradise Hawaiian Style. Det är inte bara Elvis som verkar vara mer peppad, även medmusikerna är mycket mer på hugget här än i de smått bedrövliga föregångarna.
Men även jämfört med annat från Elvis karriär så tycker jag att Spinout är en bra skiva. Ett enda svagt spår – Beach Shack – för övrigt så är plattan i stort sett rakt igenom helt OK. De tre bonusspåren höjer skivans kvalitet ytterligare ett par snäpp.
Ett litet minus är dock det just då rådande mixningsidealet där Elvis röst konstant ligger lite för högt i förhållande till kompet. Det är ändå ett snäpp bättre än det varit på skivorna som hade släppts åren innan. Ett snäpp alltså, ändå inte bra.
Ett lustigt undantag är Down In The Alley där Elvis röst är snyggt ihopmixad med kompet och kören. Orsaken är möjligtvis att man ville nå samma typ av mix som Clovers hade haft på originalet. En annan teori – och den tror jag mer på – är att Down In The Alley och övriga bonusspår faktiskt är mixade av den producent som skulle komma att jobba med Elvis från How Great Thou Art fram till 1977 – Felton Jarvis.

Sålde skivan då bättre än sina föregångare? Nja, lite mer, men ytterst marginellt. Paradise Hawaiian Style sålde runt 250.000 ex. och Spinout klarade av 300.000. Detta är ändå siffror som är ljusår från de siffror som Elvis hade haft bara ett par år innan.

Som en liten bonus kan jag lägga till något som jag läste i häftet till Follow That Dreams CD-utgåva av LPn How Great Thou Art. I häftet finns ett kalendarium över vad som hände i Elvis liv under tiden då How Great Thou Art spelades in. Så här står det för månaden oktober 1966: “The Spinout album is released, combining the nine above-average soundtrack recordings with three brilliant bonus songs…”
Det finns tydligen fler som tycker som jag…

Slutbetyg: En stark TREA!

Popularity: 17% [?]