1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.22.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #26 Paradise Hawaiian Style

Posted in Min blogg at 7:06 e m

Paradise Hawaian Style är en LP som ärligt talat nog aldrig borde ha spelats in. På den här plattan har förfallet gått så långt att Elvis högst pliktskyldigt gör bara precis så mycket som behövs för att hjälpligt genomföra låtarna – mer ointresserad än så här lät han nog aldrig på skiva under hela sin karriär. Föraktet för det material som Presley blivit tilldelad för den här filmen blir pinsamt uppenbart när man lyssnar på bootlegs från inspelningssessionerna.
I mitten av sextiotalet var det hemskt, det till synes bottenlösa träsk som soundtrack-plattorna förvandlats till.

Filmen Paradise, Hawaiian Style borde heller aldrig ha lämnat manusbordet – om det nu någon gång ens hade funnits ett manus. Några dagar efter att man har sett den här filmen så är det nog svårt för nån att komma ihåg mer än att handlingen utspelade sig på Hawaii, att Elvis flyger en helikopter, att han träffar ett liten flicka som sjunger och dansar och att det händer lite spridda löst sammanhållna saker i en och en halv timma – sen är filmen slut.
Som en ”remake” på Blue Hawaii – som i all sin enkelhet definitivt hade en handling med en röd tråd i sig – så är Paradise Hawaiian Style ett totalt motorhaveri. I stort sett inget av det som gjorde Blue Hawaii till en global succé går att hitta i den här filmen.
Till att börja med så är musiken oändligt mycket sämre. På Blue Hawaii hade även de lite töntigare låtarna fullt adekvata arrangemang som elegant lyfte helheten – Elvis röst var också skivan igenom helt magnifik. Så icke här – ljusår ifrån.
Det finns heller knappt ens ett spår av en ”storyline” i filmen och det ologiska som händer är ibland på en nivå som snuddar vid förnimmelser från en LSD-tripp.
Exempelvis: Elvis gestaltar en helikopterpilot, alltså – han är i filmen inte sångare eller artist ens på fritiden. Han är en helt vanlig ordinär människa. Ändå, i flera av filmens obligatoriska sångnummer så får han från ett ögonblick till ett annat mer eller mindre en frälsarroll. När han runt mitten av handlingen följer med på en kanotfärd – något som inte alls var bestämt på förhand utan något som han tackade ja till på plats när sällskapet anlände till bryggan – så står folk längs hela floden och dansar för Elvis. De vinkar och kastar blommor på honom där han sitter och sjunger i kanoten som så sakteliga glider fram. Alla dansande och vinkande infödingar de bara skiner av lycka och av glädje över att få ära den här grabben. Någon som helst förklaring till varför det här sker ges självklart inte. Bara att svälja och acceptera.
Samma scenario i slutscenen där halva ön helt plötsligt och utan ens en antydan till orsak sluter upp för att hylla sin helikopterpilot.
I Paradise Hawaian Style var Elvis påtagligt överviktig och såg ut att vara fysiskt ur form. Han går dessutom omkring med ett halvlångt ofta okammat hår och filmen igenom är han tungt sminkad. Det till trots så ska han gestalta en helt oemotståndlig hunk för vilken alla unga, slanka, stiliga kvinnor faller som bowlingkäglor så fort han bara visar upp sig. Inte trovärdigt.
Jodå, Elvis såg nästan alltid exceptionellt bra ut, men inte i den här epoken. Faktum är att RCA ansåg honom vid inspelningstillfället vara så pass sjaskig att man till skivomslaget valde ut ett foto från filmen Fun In Acapulco inspelad två år tidigare.
Den allmänna nedgången avspeglar sig även i musiken. Det är sällan under sin karriär som Elvis har låtit så avslagen en hel skiva igenom. På Paradise Hawaiian Style sjunger han stundtals riktigt illa.
Men det är inte bara där som det fallerar, nästan allt på det musikaliska planet känns som ett enda stort hafsverk. Snabbt hoprafsade meningslösa låtar som uppenbarligen arrangerades på plats och en usel mixning gör tillsammans med Elvis nästan totala frånvaro av engagemang Paradise Hawaiian Style till den troligtvis sämsta platta som Elvis någonsin släppte.
Suck…

ELVIS PRESLEY PARADISE; HAWAIIAN STYLE
Utgiven i juni 1966 på RCA
Skivnummer LSP 3702

SIDA 1

1) Paradise Hawaiian Style
Öppningsspåret är en lite lustig blandning av filmmusik, crooner-sång, exotica och rock. Jag är och har alltid varit svag för den här låten som jag ser som skivans starkaste spår.
Elvis själv låter kanske ändå inte riktigt i form utan låter lite ansträngd. Rösten är bitvis svag och han sjunger här och där till och med lite falskt. Efter en genomlyssning av hela LPn så inser man att det tyvärr inte är någon tillfällighet hur sången låter här på inledningsspåret.
Det blir ändå en hyfsad start på skivan.
Nämnas bör att Paradise Hawaiian Style i sin originalversion dök upp i ingressen på Aloha From Hawaii 1973.

2) Queenie Wahine’s Papaya
I filmen är det här en ganska charmig duett mellan Elvis och den elvaåriga Donna Butterworth – eller Jan som hon heter i filmen – där låtens trivialitet döljs av ett välsynkat teaternummer mellan Elvis och Butterworth. Stämsången dem emellan sitter där som gjuten och det blir till en duett som åtminstone i filmen funkar mer än väl. När sedan Queenie Wahine’s Papaya på skivan förvandlats till ett solonummer av Elvis, Donna Butterworth plockades av någon anledning bort från skivan, så har poängen med låten helt gått upp i rök. Elvis låter också, för att uttrycka sig milt, måttligt intresserad av att göra något som helst vettigt av det hela.

3) Scratch My Back
Trist låt som det är svårt att få till något konstrukivt av – och Elvis försöker inte ens. Han låter helt oengagerad och sånginsatsen är inte bra.

4) Drums Of The Island
Drums Of The Island är precis den typ av låt som ”The King” aldrig borde ens ha övervägt att spela in. Den är fjantig, urfånig, löjeväckande, töntig och helt ovärdig artisten Elvis Presley.
Att eländet sen dyker upp i filmen inte mindre än två gånger gör ju knappast saken bättre.

5) Datin’
Datin´ är något av ett eko från femtiotalet. I sin korthet och enkelhet är Datin’ ändå en av den fösta sidans mindre svaga spår.
Synd bara att Elvis bitvis sjunger långt under sin normala standard, han låter nästan förkyld.

SIDA 2

1) A Dog’s Life
A Dog’s Life är den typen av låt som med ett minimum av omsorg och intresse hos inblandade hade kunnat bli åtminstone hyfsad men tyvärr blev det inte så. En katastrofal mixning där balansen mellan sång och instrument är helt fel fullbordar effektivt ett negativt slutresultat.
A Dog´s Life är ändå ett litet lyft jämfört med det mesta från sida 1.

2) House Of Sand
Men här börjar det lite oväntat att låta ganska hyfsat.
Som från ingenstans så börjar sången funka, och inte bara den – bandet börjar helt plötsligt att svänga, det har lagts lite krut på arret och mixningen är, ja…snudd på godkänd.
Låter Elvis inte till och med nästan lite engagerad?
Tillsammans med titelspåret är det här skivans starkaste kort, utan att för den delen vara speciellt bra.
Skulle en singel ha släppts från Paradise, Hawaiian Style så kanske det skulle varit denna halvbluesiga rockare.

3) Stop Where You Are
Även här är det ett aningens mer genomarbetat spår än snittet på plattan.
Det hjälper dock inte mycket då låten i sig är så pass töntig att allt ändå kör rakt ner i diket.

4) This Is My Heaven
Jaså, är det? Speciellt uppe i himlen verkar Elvis nu ändå inte vara i detta pinsamma pekoral. Sånginsatsen på This Is My Heaven är dessutom en av de sämsta som Elvis någonsin klämde ur sig. Det låter närmast som om grabben från Tupelo hade tagit valium innan han kom till studion. Att det är en helt miserabel komposition fullbordar bara katastrofen.

5) Sand Castles
Soundtracken bonuslåtar brukade ofta sticka ut och vara lite bättre än övriga låtar på plattan – den här gör det inte. Sand Castles är visserligen en hyfsad komposition men med ett gäng musiker som inte anstränger sig alls på att ens försöka göra den rättvisa och en Elvis som inte sjunger bra här heller.
Ändå så är det en av skivans bättre spår.

Lpn Paradise Hawaiian Style är så pass nära en katastrof som det bara kan bli. OK, hälften av låtarna kan kanske passera, den andra hälften skulle överhuvud taget aldrig ha spelats in.
Att något är galet hör man ju på en gång när man lyssnar. För var finns all passion och den lekfullhet och engagamang hos samtliga inblandade som genomsyrade föregångaren Blue Hawaii?
Bara på kul så satte jag efter att lyssnat igenom Paradise, Hawaiian Style ett tiotal gånger inför skrivandet av denna recension på just Blue Hawaii och häpnade över den oerhörda skillnaden de två plattorna emellan på samtliga tänkbara plan. Kompositioner, arrangemang, produktion, fantasi och framför allt Elvis röst. Allt detta var milsvida bättre på Blue Hawaii än det är på Paradise, Hawaian Style.

Ingen singel släpptes från Paradise, Hawaiian Style, något som föga förvånar. Bortsett från House Of Sand och titelspåret så har jag svårt att tänka mig ens en kandidat till det, men inte ens någon av dessa två hade väl kunnat komma ens i närheten av en framgång på hitlistorna år 1966 med rådande konkurrens från omvärlden.

Det är allmänt känt att Elvis vid det här laget var totalt desillussionerad vad det gällde det musikaliska och för det mesta bara gjorde sin dag på jobbet – under tydliga demonstrationer för att visa vad han egentligen tyckte om materialet. Det är ändå förvånande att Presley släpper ifrån sig så undermåliga sånginsatser som han gör här. Förklaringen kan vara så enkel som att han i det här läget kände det som att hans karriär som sångare var över och att det inte längre spelade någon roll hur skivorna lät. Efter inryckningen till lumpen 1958 så hade Elvis bara gjort två live-framträdanden, och skivförsäljningen började få en katastrofal utveckling, så det kanske inte är så konstigt om han började tvivla på sig själv.

Paradise, Hawaiian Style sålde inte mer än 250.000 ex, en siffra som då var ett nytt bottenrekord för Elvis. En liten väckarklocka kan det ha varit då uppföljaren Spinout musikaliskt är ett klart fall framåt.

Slutomdömet för den här skivan blir tufft. Några få låtar som kan klara ett godkännande räcker inte då det bedrövliga ohjälpligt är helt under isen.

Slutbetyg: En ganska så klar ETTA.

Popularity: 8% [?]

5 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    09.23.12 at 10:29 f m

    Tack! Trevligt en gråmulen septembermorgon med ny recension! Sorgligt dock att lida med stackars Elvis som sålde ut sin begåvning på detta bedrövliga sätt. Men, som du skriver, förmodligen trodde han inte att han skulle kunna komma igång med en ny seriös sångkarriär. Tänk så annorlunda det kunde ha blivit om han hade haft bra rådgivare som stött och uppmuntrat honom att ägna sig åt att utveckla sin begåvning. Främst sången naturligtvis. Men Elvis var ju ingen dålig skådespelare och vad jag förstår närde han en dröm om att bli skådespelare. Några av dom tidigare filmerna var ju inte så tokiga och
    Elvis ansikte var ju så uttrycksfullt och känsligt. Han hade alla förutsättningar och med rätt rådgivare kunde han ha förverkligat sina skådespelardrömmar. Kanske hade han en inre osäkerhet om sin förmåga och som hämmade honom och då var han ju ett lätt byte för överste Parker m fl.

  2. Göran said,

    09.23.12 at 5:40 e m

    Har inte hört plattan förutom ”Stop where you are”….om det är nu samma låt jag tänker på. Var med på en skiva som hette ”I got lucky”….riktigt bra låt.

  3. Micke said,

    09.23.12 at 11:08 e m

    Nej Göran, det är inte den låten som du tänker på. Bisarrt nog så släppte Elvis tre låtar inom tio månader från tre olika filmer med ordet ”stop” i titeln. ”Stop Where You Are” var alltså med på Paradise, Hawaiian Style, vars soundtrack släpptes i juni -66 och ”Stop, Look And Listen” var inledningsspåret på Spinout som kom i oktober samma år. I april -67 kom sedan ”You Gotta Stop” som kunde hittas på soundtrack-EPn till filmen Easy Come, Easy Go. ”You Gotta Stop” finns med på Camden-LPn I Got Lucky och det måste vara den som du tänker på, Göran.
    Och visst…det är en bra låt, helt klart den bästa av de sex från den filmen.

  4. Göran said,

    09.24.12 at 6:09 e m

    Tack för den fullödiga informationen :) Bästa låten från Camden-LPn tycker jag, tillsammans med ”I got lucky” ”Home is where the heart is” och ”If you think i dont need you” .

  5. Patrik Kolar said,

    10.02.12 at 12:22 f m

    Har inte mycket att säga om detta soundtrack. Köpte skivan på Eric Nilssons Musik i Eskilstuna i min ungdom, en Australienpress (tror jag) med grön skivetikett.

    Har alltid gillat ledmotivet, p.g.a. inledningen till ”Aloha From Hawaii”.
    Bara väntar på Ronnie Tutt’s febriga golvpukevirvlar som signalerade att Elvis skulle äntra scenen i American Eagle-kostymen när låten liter mot sitt slut!

    Om soundtrackinspelningen kan sägas att Elvis inte spelade in en enda låt tillsammans med musikerna (vilket han alltid föredrog), utan alla hans vokala insatser lades på några dagar senare (s.k. overdub/”pålägg”).

    Under filminspelningsperioden träffade Elvis såväl The Beatles som Tom Jones för första gången. Kanske en första antydan till comebackinspiration, eller i alla fall en liten tankeställare?

    Dessutom kan noteras att Victor Feldman spelade trummor på inspelningen enl. loggarna. (Troligtvis vibrafon eller slagverk dock, eftersom även D.J. Fontana, Hal Blaine och Milton Holland samtliga är nedtecknade som trummisar.)
    En gång för alla: Är det Marty Feldmans brorsa eller inte?

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *