1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 3,67 out of 5)
Loading ... Loading ...

09.17.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #25 ”Frankie And Johnny”

Posted in Min blogg at 10:08 e m

Ett av de svagaste soundtracken.

Frankie And Johnny är en sällsynt trist Elvisfilm med en handling som aldrig riktigt går framåt utan mest bara står och stampar på samma fläck. En stilig Elvis och snygga kostymer, jo visst, men det är i stort sett allt.
Det ännu tristare är att musiken till filmen, till skillnad mot en del andra soundtrack, snarast är snäppet värre.
Det blev mycket skrivet från min sida på denna blogg om LPn till filmen innan, Harum Scarum, och om hur pass missförstådd den skivan varit under årens lopp. De orden fanns det goda skäl till. Angående Frankie And Johnny så känns det mest som om man bara ska dra en tystnadens slöja över alltihopa.
Direkt uselt ur en ren musikalisk synvinkel blir det kanske inte, men rakt igenom oinspirerat och meningslöst. Och vem kom med den vrickade idén att The King Of Rock´n Roll skulle spela in en film vars soundtrack skulle bestå av dixielandmusik? OK, musiken till filmen Harum Scarums soundtrack var inte heller det ett val i takt med tiden, men med facit i hand så lyckades ändå kompositörer och arrangörer att skapa något som bitvis lät både spännande och fräscht och som uppenbarligen här och där tilltalade Elvis själv. Frankie And Johnny igenom så låter han däremot i stort rakt igenom helt ointresserad av vad han sysslar med.
Sålunda inte mycket att skriva om, inte att mycket att vända och vrida på och knappast något föremål för någon djupare analys.
Lika bra att sätta igång med låtarna så att vi blir av med eländet så fort som möjligt.
En sista kommentar bara: i den här epoken – då musikvärlden fullkomligt exploderade, då trenderna bytte av varandra och utvecklingen gick framåt i stort sett från en månad till en annan – så dök det upp ett nytt scenario i Elvisvärlden, nämligen det att skivorna spelades in och gavs ut närmare ett år senare. Frankie And Johhny kom till i maj 1965 och gavs ut i mars 1966, tio månader senare. Inte lätt att hänga med i svängarna i popvärlden under dess mest dynamiska decennium med ett dylikt schema.


FRANKIE AND JOHNNY Utgiven på RCA 1966 Skivnummer LSP/LPM-3553

SIDA 1

1) Frankie And Johnny
Ledsen, men det här är bara helt misslyckat. Elvis verkar mer och mer andfådd ju längre låten går. Tre tonartshöjningar gör ju inte saken bättre. Mot slutet så undrar man om han ska fixa låten hela vägen ut.
En av Elvis allra sämsta singelsläpp under hela karriären. Vad tänkte RCA med när de beslöt sig för att ge ut detta anakronistiska dravel i mars 1966. Högre än plats 25 på USA-listan blev det heller inte. Fram till dess en av de sämsta placeringar han hade haft.
Jämför om ni har lust Elvis version av denna låt med Sam Cookes tre år äldre version. Det är en tyvärr en ocean som skiljer de båda åt, och inte till Elvi fördel direkt.

2) Come Along
I grund och botten en halvhyfsad låt, men det fjantiga, helt meningslösa, dixielandarrangemanget gör det hela till snudd på olyssningsbart.

3) Petunia, The Gardener’s Daughter
Men varför?

4) Chesay
Det här var väl ändå inte nödvändigt?
Elvis sjunger en zigenarvisa typ Ivan Rebroff.
På Harum Scarum fanns det ändå en poäng och en musikalisk tanke i det folkloristiska. Här är det bara uselt.

5) What Every Woman Lives For
En trist, mesig låt med en helt oengagerad Elvis. Därtill en fullkomligt vrickad text.

6) Look Out, Broadway
Av vilken anledning spelades då detta elände in? Helt obegripligt att Elvis kunde ställa upp på det här.
Om det spelar någon som helst roll så är det här sjunget tillsammans med Eileen Wilson och Ray Walker.
Eileen Wilson sjunger också i duetten på Petunia, The Gardener’s Daughter.
Ray Walker skulle dyka upp drygt ett år senare på soundtracket till Clambake i duetten Who Needs Money.

Sida 1 kan vara den sämsta LP-sidan under Elvis första 10 år som LP-artist. Enbart den första sidan på Kissin’ Cousins skulle väl kunna mäta sig med detta. Frankie And Johnnys förstasida är ändå aningens värre.

SIDA 2

1) Beginner’s Luck
Ett av de tre spår som räddar denna skiva från en totalkatastrof.
En jazz-blues med snygga harmonier som faktiskt är något så när lyssningsvärd.

2) Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In
Men vad är då detta? Allt går här i ett rasande tempo och Elvis själv startar med andan i halsen och verkar bara mer och mer ansträngd ju längre låten går. Det låter nästan som att han springer och sjunger på samma gång.
Musikaliskt helt under isen och totalt ovärdigt en artist av Elvis kaliber.
Och vad är det för melodi han sjunger på andra versen? Ska det vara jazzigt, improviserat eller är han bara dåligt förberedd?
Orsaken till att Elvis skulle spela in denna bedrövelse övergår helt mitt förstånd.

3) Shout It Out
Faktiskt inte helt misslyckat. I all sin enkelhet så är Shout It Out ett av plattans starkare spår, kanske t.o.m. det starkaste. Elvis tar, märkligt nog för att vara den här plattan, i för allt vad han är värd låten igenom och kompet har ett imponerande tryck hela vägen. Enda minuset är väl då att det inte är mycket till komposition.

4) Hard Luck
En blues som inte är mycket till sådan. Elvis visar att han har en bra röst, men blueskänslan från femtiotalet, vart hade den tagit vägen? Det här låter mer som en klassiskt skolad sångare som för första gången ska ge sig ut på okända marker.
Tummen ner trots att det inte är helt misslyckat.

5) Please Don’t Stop Loving Me
I långt ifrån hård konkurrens så är väl detta ändå ett av plattans starkaste spår.

6) Everybody Come Aboard
Och så avslutar vi allt med ännu en riktig pajaslåt.
Usch!

Härunder så kommer hela skivan i ett koncentrat:

Sida 1

1.Frankie and Johnny
(Alex Gottlieb, Fred Karger, Ben Weisman) 2:32

2.Come Along
(David Hess) 1:52

3.Petunia, the Gardener’s Daughter
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:59

4.Chesay
(Ben Weisman, Fred Karger, Sid Wayne) 1:39

5.What Every Woman Lives For
(Doc Pomus, Mort Shuman) 2:27

6.Look Out, Broadway
(Fred Wise, Randy Starr) 1:40

Sida 2

1.Beginner’s Luck
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:34

2.Down by the Riverside and When the Saints Go Marching In
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:56

3.Shout It Out
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:17

4.Hard Luck
(Ben Weisman, Sid Wayne) 2:51

5.Please Don’t Stop Loving Me
(Joy Byers) 2:02

6.Everybody Come Aboard
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:51

Ja vad säga om detta dravel?
Det knepiga med Frankie And Johnny är att ytterst lite höjer skivans låga kvalité. På exempelvis Kissin´Cousins så hade vi två riktiga rökare – framför allt It´s A Long Lonely Highway – som drastiskt höjde snittet. Här finns det inget liknande i sikte. När en så pass anonym låt som Shout It Out är skivans kanske starkaste spår så förstår man att det mesta är ren bedrövelse.
Så, sorry Frankie And Johnny, det kanske fanns goda intentioner någonstans, resultatet blev ändå helt misslyckat. Att kalla skivan för en en katastrof är kanske att ta i, men en riktigt dålig skiva är det ändå. Långt under vad en artist av Elvis potential ska syssla med.
Visst, dixieland-bandet i bakgrunden levererar på hög nivå. Ingen spelar fel eller mesigt, tvärtom, ofta så är det ganska så högt tryck på kompet. Det som är problematiskt är i grunden bara två saker: dels att musiken på den här skivan inte har någonting alls med artisten Elvis Presley att göra, dels att Elvis Presley själv uppenbarligen tycker precis likadant.
Dessa två faktorerna sammantagna gör att det hela blir som det blir. Pannkaka.

(En intressant fotnot är att RCAs budgetbolag Pickwick 1976 gjorde en återutgåva på Frankie And Johnny, en återutgåva där man plockat bort tre av skivans spår. De tre som fick lämna skeppet var Chesay, Look Out, Broadway och Everybody Come Aboard. Några ersättningsspår dök dock inte upp, sålunda stod skivköparen där med nio (bedrövliga) låtar för pengen. Dessutom hade man tagit omslagsfoton från 70-talets livespelningar och för att fullborda känslan av ett stort fuskverk så hette skivan helt plötsligt Frankie & Johnny (i stället för Frankie and Johnny)! Detta kom att bli Pickwicks enda soundtrack-återgivning. Varför man valde just Frankie And Johnny kan man onekligen fråga sig.)

Med tanke på att en del skivor får betyget fem så bör ju rent logiskt sett även ettor delas ut, eller hur? Hitinills så har vi varit besparade från den jobbiga upplevelsen, men Frankie And Johnny åker faktiskt dit. Skivan har ett par snudd på godkända spår, vilket nästan blir dess räddning. Det dåliga är dock så pass uselt att det ändå inte går att sätta ett annat betyg än det lägsta.
Det må vara snudd på en tvåa, en etta är det likväl.

Med andra ord:

Slutbetyg: En (stark) ETTA…

Popularity: 5% [?]

13 Comments »

  1. Patrik Kolar said,

    09.17.12 at 11:03 e m

    Stackars Elvis… Vid det här laget tyckte dessutom skivbolaget att Elvis hade blivit för fet för att tilltala tonårsflickor, och därför klipptes Elvis huvud in på skivomslagsbilden från ett foto som togs samtidigt som fotot till LP’n ”Girl Happy” året innan.
    (Notera att proportionerna inte riktigt stämmer, huvudet är lite för stort för kroppen. Fast så går det när man använder sig av en sax istället för Photoshop.)

    Återkommer med mer kommentarer när jag lyssnat igenom skivan, men en tanke som spontant slog mig är att detta ju inte var första gången någon kläckt den vrickade idén att blanda in Dixielandmusik i ett Elvissoundtrack.
    Fast i King Creole ledde det ju till en rad mer eller mindre klassiska låtar, till skillnad från denna platta…

  2. Göran said,

    09.18.12 at 6:58 e m

    Riktigt usel platta det här…”Shout It Out” är väl okej, sen är det inte mycket mer.
    Tänk att Beatles gjorde ”Revolver” samma år….snacka om skilda världar.

  3. Lena Wärmé said,

    09.19.12 at 10:27 f m

    Ja, stackars Elvis blir också min spontana kommentar! Tänk, jag trodde Doc Pomus och Mort Shuman i stort sett bara gjorde bra låtar! Detta bygger mer på känsla än kunskap.
    Roligt skrivet i alla fall trots eländet den stackars Elvis lånat sig till!

  4. Micke said,

    09.20.12 at 8:17 e m

    Onödig kunskap?
    Absolut inte!!!
    Tack för den, 2L, säger jag bara.

  5. Micke said,

    09.20.12 at 8:18 e m

    Undrar vem det är som har satt betyget 1 stjärna på den här recensionen och varför?

  6. Patrik Kolar said,

    09.21.12 at 4:05 f m

    Två filmer som blev succéer 1965 hade stor sekelskiftesinspiration, nämligen ”The Great Race” (Sv. titel: ”Den Stora Kapplöpningen Jorden Runt”), samt ”Those Magnificent Men In Their Flying Machines”.
    Den förstnämnda regisserades av Blake Edwards (”Rosa Pantern”m.m.), och hade Tony Curtis (Elvis tonårsidol), Natalie Wood (Elvis date 1956) och Jack Lemmon i huvudrollerna.
    Den utspelas tidigt 1900-tal, och har gott om fancy sekelskiftskläder och tidsinspirerad musik.
    Musiken skrevs av självaste Henry Mancini, som med hjälp av textförfattaren/legenden Johnny Mercer dessutom knep en Oscarsnominering för ”The Sweetheart Tree”.
    ””He Shouldn’t A Hadn’t A Oughtn’t A Swang on Me” från ”The Great Race” låter verkligen som den skulle kunna vara plockad från ”Frankie & Johnny”-soundtracket.

    Nu till frågan:
    Kan möjligtvis dessa succéer bidragit till att någon kom på idén att placera Elvis i en film som utspelades i början av 1900-talet?
    Kan filmmusikmästaren och mångfaldige Oscarsvinnaren Henry Mancini’s framgångsrika filmmusik till ”The Great Race” inspirerat ”Frankie & Johnny”-soundtracket, på samma sätt som man skulle kunna gissa att den då populära bossa novan och de listtoppande Herb Alpert & The Tijuana Brass skulle kunna ha varit inspiration för ”Fun In Acapulco”?

    (Orkade förresten bara se de 12 första minuterna av ”Those Magnificent Men In Their Flying Machines” för ca. 20 år sedan, men vill minnas att den också hade ett klämkäckt ledmotiv i tidstypisk stil.)

  7. Göran said,

    09.21.12 at 5:59 e m

    Sorry, det var jag som halkade på tangenterna…..måste fått hjärnsläpp, trodde betyget jag satte var på skivan.
    Recensionen var kanonbra som vanligt…din blogg är en utav dom få som jag följer regelbundet.

  8. Lena Wärmé said,

    09.21.12 at 8:54 e m

    Jag följer också din blogg regelbundet vilket jag inte gör med någon annan blogg!
    När jag tänker efter så är det ingen blogg som jag ens följer oregelbundet!

  9. Micke said,

    09.21.12 at 10:04 e m

    Tack båda två!

  10. gope said,

    09.22.12 at 10:43 f m

    Samma här, kollar dagligen o läser oxå dom intressanta kommentarerna.Alltid kul när Patrik kompletterar med lite extra fakta :)

  11. Thomas said,

    10.03.12 at 8:40 e m

    Hej Micke!

    Tack för dina trevliga recensioner, alltid mycket informativa och med en personlig prägel.
    I ljuset av ”Paradise Hawaiian Style” samt ”Harum Scarum” tycker jag faktiskt att denna platta inte är fullt så dålig, då den är rätt trevlig som bakgrundsmusik. Dock är den absolut inget mästerverk och det är pinsamt att den gavs ut 1966, som även andra har påpekat. Ett litet plus i den som vanligt usla filmen är för mig att översten (eller är det majoren?) i MASH har en liten roll. Men det är ett litet plus i en ocean av minus…

    Hälsningar Thomas (från Eslöv)

  12. Patrik Kolar said,

    10.04.12 at 1:45 f m

    Ganska svängigt kontrabasspel i ledmotivet, måste jag säga, och om vi nu ska belysa ljusglimtar.
    Bob Moore, va?

  13. Peter said,

    10.08.12 at 2:54 e m

    Lyssnade igenom titelspåret och tyckte väl att *så* dåligt var det väl inte?
    Men så drog jag på Sam Cookes variant och visst, det var bättre. Men Elvis är (var) Elvis och sämre har jag hört.
    Ska lyssna på övriga spår också ”just for fun”.
    Hursomhelst, tack för en oerhört intressant blogg på härlig navelskådarnivå!
    /Peter

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *