09.22.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #26 Paradise Hawaiian Style

Posted in Min blogg at 7:06 pm

Jaha. Ännu ett soundtrack, och även denna gång, i likhet med föregångaren Frankie And Johnny, en LP som väl egentligen aldrig borde ha spelats in. Här börjar vi nämligen att närma oss ett bottenlöst träsk.
Filmen Paradise, Hawaiian Style skulle i sin tur överhuvudtaget aldrig ha lämnat manusbordet. Om det nu någon gång hade funnits ett manus. Några dagar efter att sett denna film så är det nog svårt för i stor sett vem som helst att komma ihåg mer än att handlingen förmodligen utspelades på Hawaii. Det händer lite spridda löst sammanhållna saker i en och en halv timma, sen är filmen slut.
Som en “remake” på Blue Hawaii – som, i all sin banalitet, åtminstone hade en handling med en röd tråd i sig – så är Paradise Hawaiian Style ett totalt motorhaveri. I stort sett inget av det som gjorde Blue Hawaii till en succé går att hitta i den här filmen. Det finns knappt ens ett spår av en “storyline” och samtidigt så är det ologiska som händer i filmen är ibland på en nivå som snuddar vid förnimmelser från en LSD-tripp.
Exempelvis: Elvis gestaltar en helikopterpilot, alltså han är inte sångare eller artist ens på fritiden. Med andra ord en helt vanlig människa. Ändå, i flera av filmens obligatoriska sångnummer så får han från ingenstans mer eller mindre en frälsarroll. När han någonstans i mitten av handlingen följer med på en kanotfärd på en flod – något som absolut inte var bestämt på förhand utan något som han tackade ja till på plats, i samma ögonblick då han anlände till bryggan – så står folk längs hela floden och dansar för honom. De vinkar och kastar blommor på honom där han sitter och sjunger i kanoten som så sakteliga glider fram och alla så bara skiner de av lycka och av glädje. Någon som helst förklaring till hur detta kan ske ges självklart inte. Bara att svälja och acceptera.
Samma scenario i slutscenen där halva ön helt plötsligt och utan ens en antydan till orsak ställer upp och hyllar sin helikopterpilot.

I den här epoken var Elvis påtagligt överviktig och fysiskt ur form. Man kan här skönja spår av den han skulle bli runt tio år senare. Han går dessutom omkring med ett halvlångt ofta okammat hår och är tungt sminkad filmen igenom. Ändå så ska han spela rollen av en helt oemotståndlig hunk för vilken alla unga, slanka, stiliga kvinnor faller som bowlingkäglor så fort han visar upp sig. Jodå, Elvis såg för det mesta i sitt korta liv exceptionellt bra ut, men inte i denna epok. Faktum är att RCA ansåg honom vara så pass sjaskig att man valde ett foto till skivomslaget från filmen Fun In Acapulco två år innan.
Den allmänna nedgången avspeglar sig även i musiken. Det är sällan under sin karriär som Elvis har låtit så avslagen en hel skiva igenom. Stundtals är det riktigt uselt så som han sjunger på Paradise, Hawaiian Style.
Nåja, det är inte bara där som det fallerar. Tråkiga låtar, nästan inga arrangemang över huvudtaget och en usel mixning gör skivan till något, precis som jag skrev ovantill, som egentligen aldrig skulle ha spelats in. Framför allt inte släppts på skiva med populärmusikens genom tiderna främste sångartist.
Suck…

ELVIS PRESLEY PARADISE; HAWAIIAN STYLE Utgiven 1966 på RCA Skivnummer LSP 3702

SIDA 1

1) Paradise Hawaiian Style
En lite lustig blandning av filmmusik, underhållning, exotica och rock inleder skivan. Jag är och har alltid varit svag för den här låten som jag nog ser som skivans starkaste spår.
Elvis själv låter dock inte riktigt i form. Han låter ansträngd, rösten är bitvis svag och han sjunger här och där rent ut sagt falskt.
Efter genomlyssning av hela skivan så inser man att det inte är någon tillfällighet hur sången låter på inledningsspåret. Tyvärr.
Ändå så är det en hyfsad start på skivan, en förrädisk sådan dock.
Nämnas bör att titelspåret kom att, i sin originalversion, dyka upp i inledningen av Aloha From Hawaii 1973.

2) Queenie Wahine’s Papaya
I filmen är det här en duett mellan Elvis och den elvaåriga Donna Butterworth – eller Jan som hon heter i filmen. Som sådan så är den onekligen rätt charmig där låtens inneboende meningslöshet täcks över av ett välsynkat teaternummer mellan Elvis och Butterworth. Stämsången dem emellan sitter som gjuten och det är verkligen en duett som, om man kan blunda för låtens töntighet, åtminstone på film funkar mer än väl. När sedan Queenie Wahine’s Papaya på skivan förvandlats till ett solonummer av Elvis så har poängen med låten mer eller mindre gått upp i rök. Elvis låter också måttligt intresserad av att göra något som helst vettigt av det hela.

3) Scratch My Back
Trist låt som det är svårt att göra något konstrukivt av, något som Elvis inte ens försöker göra.
Han sjunger rent ut sagt uselt på detta spår.

4) Drums Of The Island
Precis den typ av låt som Elvis aldrig borde ens ha övervägt att spela in.
Löjeväckande, fjantig, töntig och helt ovärdig artisten Elvis Presley.
Att eländet dyker upp i filmen inte mindre än två gånger gör ju knappast saken bättre.

5) Datin’
Ett slags eko tillbaka till femtiotalet.
I all sin korthet och sin dumhet så är Datin’ en av den fösta sidans starkare spår.
Synd bara att Elvis bitvis sjunger långt under sin normala standard. Var han förkyld?

SIDA 2

1) A Dog’s Life
A Dog’s Life är den typen av låt som med bara lite omsorg och intresse hos inblandade hade kunnat bli riktigt bra. Att det nu inte var så, kombinerat med en katastrofal mixning där balansen mellan sång och instrument är helt fel, fullbordar effektivt att den inte blir det.
Ändå – ett lyft jämfört med det mesta från sida 1.

2) House Of Sand
Men här börjar det lite oväntat att låta ganska hyfsat.
Som från ingenstans så börjar sången funka. Och inte bara den, bandet svänger helt plötsligt, arret är genomarbetat och mixningen är, ja…snudd på godkänd.
Låter Elvis inte till och med nästan engagerad här?
Tillsammans med titelspåret skivans starkaste kort, utan att för den delen vara speciellt bra.
Skulle en singel ha släppts från Paradise, Hawaiian Style så kanske det skulle varit denna halvbluesiga rockare.
Ett betydligt bättre val i så fall än Frankie And Johnny från LPn innan.

3) Stop Where You Are
Återigen ett aningens mer genomarbetat spår än snittet.
Det hjälper dock inte mycket då låten i sig är så pass töntig som den är.

4) This Is My Heaven
Jaså, är det? Speciellt uppe i himlen verkar han ändå inte vara i detta pinsamma pekoral.
Kan vara en av Elvis allra sämsta sånginsatser. Här låter det som om grabben från Tupelo har tagit valium innan han kom till studion. Dessutom en helt miserabel komposition.

5) Sand Castles
Bonuslåtarna brukar vara bra, den här är det inte. En hyfsad komposition men ett gäng musiker som inte vill ödsla något krut alls på att ens försöka göra den rättvisa och en Elvis som inte sjunger bra här heller.
Ändå så är det en av skivans bättre spår.

http://www.youtube.com/watch?v=3sMJqgJroLo

Här under kommer skivan i ett koncentrat:

1.Paradise, Hawaiian Style
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:39

2.Queenie Wahine’s Papaya
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 1:35

3. Scratch My Back
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:16

4.Drums Of The Islands
(Sid Tepper, Roy C. Bennett) 2:34

5.Datin’
(Fred Wise, Randy Starr) 1:23

Sida 2

1.A Dog’s Life
(Ben Weisman, Sid Wayne) 1:59

2.House of Sand
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:04

3.Stop Where You Are
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:06

4.This Is My Heaven
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:36

5.Sand Castles
(David Hess , Herb Goldberg) 2:58

Det här är så pass nära en katastrof som det bara kan bli. OK, hälften av låtarna kan passera, den andra hälften skulle överhuvud taget aldrig ha spelats in. Ingen singel släpptes från Paradise, Hawaiian Style, något som föga förvånar. Bortsett från House Of Sand och titelspåret så har jag svårt att tänka mig ens en kandidat till det, men inte ens dom är väl vad man skulle säga klockrena hits?
Det tragiska är att den här skivan inte blev den väckarklocka som den borde ha varit för alla inblandade. Att något är galet hör man ju i stort sett på en gång när man lyssnar. För var finns all passion och den lekfullhet och engagamang hos samtliga inblandade som genomsyrade föregångaren Blue Hawaii?
Blue Hawaii, ja. Bara på kul så satte jag på den skivan efter att lyssnat igenom Paradise, Hawaiian Style ett tiotal gånger inför skrivandet av denna recension. Jag i det närmaste häpnade över den oerhörda skillnaden på samtliga tänkbara plan. Kompositioner, arrangemang, produktion, fantasi, engagemang och framför allt Elvis röst. Allt detta var milsvida bättre på Blue Hawaii än det är på denna skiva.

Det är allmänt ansett att Elvis vid det här laget var totalt desillussionerad vad det gällde det musikaliska och bara gjorde sin dag på jobbet – under tydliga demonstrationer för att visa vad han egentligen tyckte om materialet. Det oerhört välbetalda jobbet bör man nog tillägga. Det är ändå förvånande att han väljer att släppa ifrån sig så undermåliga sånginsatser som han gör här. Det kan vara så enkelt som att han helt enkelt var övertygad om att hans karriär som sångare var över. Efter inryckningen till lumpen 1958 så hade han bara gjort två (2!) live-framträdanden, och med en skivförsäljning som hade börjat få en katastrofal utveckling så kanske det inte är så konstigt att tvivel började sås. Måhända såg han sig själv främst som skådespelare vid det här laget? Han tjänade ju onekligen oerhört bra som en sådan.

Paradise, Hawaiian Style sålde inte mer än 250.000 ex, en siffra som vid den tiden var ett nytt bottenrekord för Elvis. Där borde kanske någon, som tidigare sagt, ha förstått att det var dags för en kursändring, men icke då. Formulan skulle komma att upprepas under ytterligare ett par år. Visst, här och var så skulle det dyka upp en och annan helt anständig låt, och uppföljaren Spinout är faktiskt ett fall framåt, men som helhet sett var dock det mesta i denna epok helt bedrövligt.
Men håll ut! Det är när det är som mörkast som gryningen närmar sig. Snart är vi framme vid comeback-specialen.

Slutomdömet blir tufft. Några få låtar som kan klara ett godkännande räcker inte då det bedrövliga är helt under isen. Den här skivan är som helhet faktiskt ännu sämre än föregångaren Frankie And Johnny.

Slutbetyg: En ganska så klar ETTA.

Popularity: 9% [?]

09.17.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #25 “Frankie And Johnny”

Posted in Min blogg at 10:08 pm

Ett av de svagaste soundtracken.

Frankie And Johnny är en sällsynt trist Elvisfilm med en handling som aldrig riktigt går framåt utan mest bara står och stampar på samma fläck. En stilig Elvis och snygga kostymer, jo visst, men det är i stort sett allt.
Det ännu tristare är att musiken till filmen, till skillnad mot en del andra soundtrack, snarast är snäppet värre.
Det blev mycket skrivet från min sida på denna blogg om LPn till filmen innan, Harum Scarum, och om hur pass missförstådd den skivan varit under årens lopp. De orden fanns det goda skäl till. Angående Frankie And Johnny så känns det mest som om man bara ska dra en tystnadens slöja över alltihopa.
Direkt uselt ur en ren musikalisk synvinkel blir det kanske inte, men rakt igenom oinspirerat och meningslöst. Och vem kom med den vrickade idén att The King Of Rock´n Roll skulle spela in en film vars soundtrack skulle bestå av dixielandmusik? OK, musiken till filmen Harum Scarums soundtrack var inte heller det ett val i takt med tiden, men med facit i hand så lyckades ändå kompositörer och arrangörer att skapa något som bitvis lät både spännande och fräscht och som uppenbarligen här och där tilltalade Elvis själv. Frankie And Johnny igenom så låter han däremot i stort rakt igenom helt ointresserad av vad han sysslar med.
Sålunda inte mycket att skriva om, inte att mycket att vända och vrida på och knappast något föremål för någon djupare analys.
Lika bra att sätta igång med låtarna så att vi blir av med eländet så fort som möjligt.
En sista kommentar bara: i den här epoken – då musikvärlden fullkomligt exploderade, då trenderna bytte av varandra och utvecklingen gick framåt i stort sett från en månad till en annan – så dök det upp ett nytt scenario i Elvisvärlden, nämligen det att skivorna spelades in och gavs ut närmare ett år senare. Frankie And Johhny kom till i maj 1965 och gavs ut i mars 1966, tio månader senare. Inte lätt att hänga med i svängarna i popvärlden under dess mest dynamiska decennium med ett dylikt schema.


FRANKIE AND JOHNNY Utgiven på RCA 1966 Skivnummer LSP/LPM-3553

SIDA 1

1) Frankie And Johnny
Ledsen, men det här är bara helt misslyckat. Elvis verkar mer och mer andfådd ju längre låten går. Tre tonartshöjningar gör ju inte saken bättre. Mot slutet så undrar man om han ska fixa låten hela vägen ut.
En av Elvis allra sämsta singelsläpp under hela karriären. Vad tänkte RCA med när de beslöt sig för att ge ut detta anakronistiska dravel i mars 1966. Högre än plats 25 på USA-listan blev det heller inte. Fram till dess en av de sämsta placeringar han hade haft.
Jämför om ni har lust Elvis version av denna låt med Sam Cookes tre år äldre version. Det är en tyvärr en ocean som skiljer de båda åt, och inte till Elvi fördel direkt.

2) Come Along
I grund och botten en halvhyfsad låt, men det fjantiga, helt meningslösa, dixielandarrangemanget gör det hela till snudd på olyssningsbart.

3) Petunia, The Gardener’s Daughter
Men varför?

4) Chesay
Det här var väl ändå inte nödvändigt?
Elvis sjunger en zigenarvisa typ Ivan Rebroff.
På Harum Scarum fanns det ändå en poäng och en musikalisk tanke i det folkloristiska. Här är det bara uselt.

5) What Every Woman Lives For
En trist, mesig låt med en helt oengagerad Elvis. Därtill en fullkomligt vrickad text.

6) Look Out, Broadway
Av vilken anledning spelades då detta elände in? Helt obegripligt att Elvis kunde ställa upp på det här.
Om det spelar någon som helst roll så är det här sjunget tillsammans med Eileen Wilson och Ray Walker.
Eileen Wilson sjunger också i duetten på Petunia, The Gardener’s Daughter.
Ray Walker skulle dyka upp drygt ett år senare på soundtracket till Clambake i duetten Who Needs Money.

Sida 1 kan vara den sämsta LP-sidan under Elvis första 10 år som LP-artist. Enbart den första sidan på Kissin’ Cousins skulle väl kunna mäta sig med detta. Frankie And Johnnys förstasida är ändå aningens värre.

SIDA 2

1) Beginner’s Luck
Ett av de tre spår som räddar denna skiva från en totalkatastrof.
En jazz-blues med snygga harmonier som faktiskt är något så när lyssningsvärd.

2) Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In
Men vad är då detta? Allt går här i ett rasande tempo och Elvis själv startar med andan i halsen och verkar bara mer och mer ansträngd ju längre låten går. Det låter nästan som att han springer och sjunger på samma gång.
Musikaliskt helt under isen och totalt ovärdigt en artist av Elvis kaliber.
Och vad är det för melodi han sjunger på andra versen? Ska det vara jazzigt, improviserat eller är han bara dåligt förberedd?
Orsaken till att Elvis skulle spela in denna bedrövelse övergår helt mitt förstånd.

3) Shout It Out
Faktiskt inte helt misslyckat. I all sin enkelhet så är Shout It Out ett av plattans starkare spår, kanske t.o.m. det starkaste. Elvis tar, märkligt nog för att vara den här plattan, i för allt vad han är värd låten igenom och kompet har ett imponerande tryck hela vägen. Enda minuset är väl då att det inte är mycket till komposition.

4) Hard Luck
En blues som inte är mycket till sådan. Elvis visar att han har en bra röst, men blueskänslan från femtiotalet, vart hade den tagit vägen? Det här låter mer som en klassiskt skolad sångare som för första gången ska ge sig ut på okända marker.
Tummen ner trots att det inte är helt misslyckat.

5) Please Don’t Stop Loving Me
I långt ifrån hård konkurrens så är väl detta ändå ett av plattans starkaste spår.

6) Everybody Come Aboard
Och så avslutar vi allt med ännu en riktig pajaslåt.
Usch!

Härunder så kommer hela skivan i ett koncentrat:

Sida 1

1.Frankie and Johnny
(Alex Gottlieb, Fred Karger, Ben Weisman) 2:32

2.Come Along
(David Hess) 1:52

3.Petunia, the Gardener’s Daughter
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:59

4.Chesay
(Ben Weisman, Fred Karger, Sid Wayne) 1:39

5.What Every Woman Lives For
(Doc Pomus, Mort Shuman) 2:27

6.Look Out, Broadway
(Fred Wise, Randy Starr) 1:40

Sida 2

1.Beginner’s Luck
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:34

2.Down by the Riverside and When the Saints Go Marching In
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:56

3.Shout It Out
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:17

4.Hard Luck
(Ben Weisman, Sid Wayne) 2:51

5.Please Don’t Stop Loving Me
(Joy Byers) 2:02

6.Everybody Come Aboard
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:51

Ja vad säga om detta dravel?
Det knepiga med Frankie And Johnny är att ytterst lite höjer skivans låga kvalité. På exempelvis Kissin´Cousins så hade vi två riktiga rökare – framför allt It´s A Long Lonely Highway – som drastiskt höjde snittet. Här finns det inget liknande i sikte. När en så pass anonym låt som Shout It Out är skivans kanske starkaste spår så förstår man att det mesta är ren bedrövelse.
Så, sorry Frankie And Johnny, det kanske fanns goda intentioner någonstans, resultatet blev ändå helt misslyckat. Att kalla skivan för en en katastrof är kanske att ta i, men en riktigt dålig skiva är det ändå. Långt under vad en artist av Elvis potential ska syssla med.
Visst, dixieland-bandet i bakgrunden levererar på hög nivå. Ingen spelar fel eller mesigt, tvärtom, ofta så är det ganska så högt tryck på kompet. Det som är problematiskt är i grunden bara två saker: dels att musiken på den här skivan inte har någonting alls med artisten Elvis Presley att göra, dels att Elvis Presley själv uppenbarligen tycker precis likadant.
Dessa två faktorerna sammantagna gör att det hela blir som det blir. Pannkaka.

(En intressant fotnot är att RCAs budgetbolag Pickwick 1976 gjorde en återutgåva på Frankie And Johnny, en återutgåva där man plockat bort tre av skivans spår. De tre som fick lämna skeppet var Chesay, Look Out, Broadway och Everybody Come Aboard. Några ersättningsspår dök dock inte upp, sålunda stod skivköparen där med nio (bedrövliga) låtar för pengen. Dessutom hade man tagit omslagsfoton från 70-talets livespelningar och för att fullborda känslan av ett stort fuskverk så hette skivan helt plötsligt Frankie & Johnny (i stället för Frankie and Johnny)! Detta kom att bli Pickwicks enda soundtrack-återgivning. Varför man valde just Frankie And Johnny kan man onekligen fråga sig.)

Med tanke på att en del skivor får betyget fem så bör ju rent logiskt sett även ettor delas ut, eller hur? Hitinills så har vi varit besparade från den jobbiga upplevelsen, men Frankie And Johnny åker faktiskt dit. Skivan har ett par snudd på godkända spår, vilket nästan blir dess räddning. Det dåliga är dock så pass uselt att det ändå inte går att sätta ett annat betyg än det lägsta.
Det må vara snudd på en tvåa, en etta är det likväl.

Med andra ord:

Slutbetyg: En (stark) ETTA…

Popularity: 5% [?]