08.23.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #24 “Harum Scarum”

Posted in Min blogg at 1:09 am

Harum Scarum, eller Harem Holiday som den hette i Europa, är en skiva betydligt bättre än sitt lite skamfilade rykte.
“Öh, jaha” kanske ni tänker nu. “Vilket rykte, vad brukar man säga om den och hur låter då Harum Scarum egentligen”?
Läs vidare så förklaras allt.

Harum Scarum är ännu ett soundtrack till ännu en film – den nittonde i ordningen. (Tro det eller ej, det hann bli tolv spelfilmer till innan Elvis till slut gav upp.)
Vad var det som höll på att hända i pop-världen i mitten på sextiotalet? Runt omkring Elvis så exploderade musikscenen. Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Manfred Mann, Troggs, Yardbirds, Animals och åtskilliga fler brittiska band hade precis börjat sin erövring av USA. I stort sett samtliga artister som varit populära fram till 1963 blev fullständigt bortsopade under loppet av några få månader av den enorma våg av nya artister som inte bara invaderat USA utan i stort sett hela västvärlden. Nästan ingen pardon gavs. Ut med det gamla, in med det nya.
Mitt i detta – i januari 1965 – så går Elvis soundtrack Roustabout upp på en sensationell förstaplats på USA-listan.
Och vad hittar då Elvis Presley och Överste Parker på för att befästa Elvis placering på toppen? Vad var då 1965 deras hemliga vapen som en gång för alla skulle detronisera Beatles från tronen och sätta den rättmätige kungen tillbaka där han hörde hemma?
Jo, naturligtvis filmen Harum Scarum…
För den som inte har sett filmen så är Harum Scarum, som alltså i Europa gick under namnet Harem Holiday, en historia som till den största delen utspelar sig i ett fiktivt arabland. En kidnappad Elvis, som i filmen inte är något annat än en simpel skådespelare och popsångare, förs bort till detta avlägsna land av den anledningen att han av motståndsrörelsen förmodas vara den ende som kan rädda landet från en ondskefull diktator. Elvis hemliga vapen som rebellerna så fast förlitar sig på är – karate! Ett manus på nivå med Stål-Långben med Svarte-Petter som diktator…
Visst, ett par scener i filmen är riktigt vackert filmade och Elvis såväl som de kvinnliga skådespelerskorna är hur snygga som helst, men självklart, Harum Scarum håller inte. Inte en chans. Nitton dagar tog det att spela in filmen, och redan från start så var det hål i manuset som på en schweizerost. Den minimala arbetstiden gjorde ju inte det hela direkt bättre. Elvis själv hade på förhand förhoppningar om att Harum Scarum skulle bli ett lyft för hans skådespelarkarriär och förväntade sig ett manus på nivå med Lawrence av Arabien. Denne blev djupt besviken när han på plats insåg vad det var slags film som han skulle vara med i.
Nej, Harum Scarum är en film som man kan slänga bort nittio minuter på om man inte har viktigare saker för sig just då, inga problem, men som helhet är den ju inget annat än rent skräp.

Men däremot, håll i er nu: LP-skivan Harum Scarum, filmens soundtrack, är enligt mig en bitvis riktigt bra platta, och ,tvivelsutan, Elvis Presleys mest underskattade LP.
En lite kontroversiell utsaga, men det är precis vad jag tycker.
En hel del Elvis-fans brukar nämna just Harum scarum som sitt val av “den sämsta skiva Elvis-LPn någonsin”. För mig helt ofattbart. Min starka misstanke är att många av de som uttrycker sig på ett sådant sätt såg filmen i mitten av sextiotalet, pliktskyldigast köpte skivan, lyssnade på den första sidan en gång och sen ställde in den för gott in i skivhyllan där den stått sen dess.
Ett sorgligt förfarande, för filmen är som den är, men musiken är faktiskt på en helt annan nivå.
Ett flertal av kompositionerna är riktigt bra, arrangemangen är genomgående snygga, förvånansvärt fantasifulla och genomgående väl framförda.
Det är faktiskt ingen överdrift att säga att soundtracket till Harum Scarum är något av ett tidigt experiment i “cross-over” mellan västerländsk och orientalisk musik. Låtar som My Desert Serenade, Kismet, Golden Coins, Animal Instinct och Wisdom Of The Ages är snudd på sensationella med tanke på vilken typ av film dom kommer från, vem det är som sjunger och att det är inspelat 1965.

För att göra det hela ännu roligare så verkar Elvis mer engagerad i musiken än på ett bra tag. De obligatoriska rocklåtarna plöjer han sig igenom mest på rutin, men de snyggt arrangerade balladerna verkar han trivas alldeles utmärkt med. Faktum är att han, nästan spöklikt, på Harum Scarum lugnare spår låter i stort sett som han gör på sina ballader fem–sex år senare i karriären. Han hade med fördel kunnat ta med sig ett par tre stycken till sin liverepertoar under sjuttiotalet. So Close Yet So Far From Paradise exempelvis.
Tyvärr lyser en viss oträning igenom här och där. Han sjunger betydligt bättre på Harum Scarum än på exempelvis Girl Happy, men det är ändå en bit ifrån de fenomenala insatser han gjorde under åren 1960/61. Det kompenserar han dock snyggt med både starkt patos och äkta inlevelse, så det är ändå en av de bättre vokala insatserna från Elvis under en femårsperiod från 1962 – 67.

Ett aber finns dock, och det är tyvärr ett ganska så stort sådant.
Mixningen.
Den är undermålig skivan rakt igenom.
Elvis röst är lagd alldeles för högt i förhållande till den övriga musiken. En trend som startat ett par plattor tidigare men här är mer påtaglig än någonsin.
Det är som min vän Patrik Kolar en gång uttryckte det, “Min farmor hade inte kunnat göra en sämre mixning.”
Inte bra alls med andra ord.

Låt oss nu inte stanna vid detta utan i stället kasta oss över skivan, låt för låt som brukligt.

HARUM SCARUM Utgiven av RCA i November 1965 Skivnummer LSP/LPM-3468



SIDA 1

1) Harum Holiday
Hyfsad start på plattan. Röjig, slamrig och väl framförd av bandet, ett ganska tidstypiskt inledningsspår.
Elvis är dock inte på topp här, han verkar se titelspåret som ytterligare ett sådant i en lång rad, och låter lite avslagen.
Titelspår? Tja, som tidigare nämnts, i Europa så hette LPn faktiskt Harem Holiday så vi kan väl kalla det för ett 50/50-titelspår…

2) My Desert Serenade
Ett av skivans toppnummer. En upptempo-ballad med ett spännande arrangemang där österländska klanger blandats in.
Om man nu ändå bortser från det orientaliska i My Desert Serenade så är den en av de första större arrangerade balladerna i Elvis karriär. Den här typen av komposition skulle bli vanlig under sjuttiotalet, men, vad jag kan komma på så är det bara You’ll Be Gone, bonusspår på Girl Happy, som skulle kunna vara tidigare förekommande än My Desert Serenade.
Det här spåret hade kunnat gå in på vilken studioskiva som helst på sjuttiotalet, och där även räknats som en av plattans höjdpunkter. Jag menar, finns det en låt på Love Letters bortsett från själva titelspåret från 1971 som toppar det här My Desert Serenade? Nope.
Det hade varit suveränt om Elvis hade kört den här låten på exempelvis liveskivan från 1972, Elvis As Recorded At Madison Square Garden. Där hade den suttit som gjuten, exempelvis i stället för den urtråkiga For The Good Times som Elvis envisades med att dras med på sina liveframträdanden.

3) Go East, Young Man
En utmärkt pop-ballad med fina harmonier och ett utsökt arrangemang.
Även detta ett av skivans starkare spår.
Att texten sen är som tagen ur en reklambroschyr från mitten på sextiotalet kan man väl låta passera.

4) Mirage
Återigen en mycket fin ballad. Även här med ett spännade och intressant arrangemang och en stark sånginsats från Elvis.
Musikaliskt är väl det här egentligen närmast bossa-nova med aningens orientaiska klanger.
Snyggt är det i vart fall.

5) Kismet
Kismet är helt enkelt en av de bästa balladerna som Elvis gjorde i mitten på sextiotalet.
En väldigt fin komposition med intressanta harmonier och ett stilfullt, genomarbetat arr. Det orientaliska har här satt en stark prägel på hela låten på ett väldigt elegant sätt. Elvis sånginsats är dessutom en av de bästa på hela skivan.

6) Shake That Tambourine
Den andra av skivans tre rocklåtar.
Men i stället för en femtioelfte variant på Blue Suede Shoes eller Hard Headed Woman så serveras vi här ett spår med snudd på folkmusikton i botten. Kompet är närmast kokande med ett intensivt trum- och percussionspel.
Shake That Tambourine är nog den främsta av de tre snabba låtarna.

SIDA 2

1) Hey, Little Girl
Den tredje och sista av skivans rockare. Inget av plattans bättre spår, men helt godkänd ändå. Hey Little Girl känns ganska typisk för epoken i stort och hade faktiskt kunnat vara från vilket soundtrack som helst från mitten på sextiotalet. Ett tecken på ett inte alltför originellt albumspår, Hey Little Girl är dock bra framförd med ett tätt och intensivt komp. Så även detta ett klart lyssningsvärt spår.

2) Golden Coins
Mycket vacker och suggestiv ballad snyggt arrangerad i en stark österländsk anda.
Absolut en av skivans starkare låtar.

3) So Close, Yet So Far
Och så skivans trumfkort. So Close, Yet So Far är en smäktande ballad som skulle suttit som gjuten på Elvis live-repertoar under sjuttiotalseran. Det är lite trist att den har kommit att mer eller mindre försvinna på detta så ack negligerade soundtrack. So Close, Yet So Far hade helt klart kunnat bli en publikfavorit om Elvis hade trott på den.
Elvis gör en mycket bra insats men missar lite lätt på sluttonen. Nej, ekvilibrismen och precisionen från början på sextiotalet infann sig inte på denna tagning, det är synd att han inte vårdade rösten mer än han gjorde vid denna tidpunkt, för stycken som So Close, Yet So Far är onekligen krävande. Helt godkänt ändå, och en väldigt bra låt, så står fast vid att det är plattans starkaste spår.

4) Animal Instinct
Den första av de två bonusspåren. På den här skivan så skiljer sig dessa åt genom att de ursprungligen var avsedda för filmen och inspelade samtidigt som de övriga låtarna. De plockades dock bort från själva filmen, men kom att alltså att hamna på skivans soundtrack som så kallade bonusspår, eller till och med “Special Bonus Tracks” som det står på skivomslaget…
Animal Instinct är ett spår som i stort sett helt saknar motstycke i Elvis karriär. Närmare det psykedeliska än så här blev det aldrig för honom, inte ens LSD-hyllningen Edge Of Reality från 1968 års film Live A Little, Love A Little.
Mycket trummor, en skramlig elgitarr och tvärflöjt är i stort sett det enda kompet fram till att sticket kommer in med sin minst sagt märkliga basfigur som ramlar in från ingenstans alls.
Originellt, udda men samtidigt rent ut sagt lysande.

5) Wisdom Of The Ages
Och så återigen en lätt anakronistisk inspelning. Med risk för att bli tjatig, det här låter bara så sanslöst mycket Elvis som han lät runt fem år senare. Nästan osannolikt att det här är inspelat i februari 1965.
Wisdom Of The Ages är kanske det spår som har mest österländskt i sig av skivans elva.
En pampig och värdig avslutning på Harum Scarum, även om texten onekligen är lite corny…

Härunder följer skivan i ett koncentrat med respektive kompositörer.

1.Harem Holiday
(Peter Andreoli, Vince Poncia) 2:18

2.My Desert Serenade
(Stanley J. Gelber) 1:47

3.Go East-Young Man
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:16

4.Mirage
(Joy Byers) 2:25

5.Kismet
(Sid Tepper, Roy C. Bennett) 2:08

6.Shake That Tambourine
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:02

SIDA B

1.Hey Little Girl
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:15

2.Golden Coins
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:54

3.So Close, Yet So Far (From Paradise)
(Joy Byers) 3:01

4.Animal Instinct
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:13

5.Wisdom of the Ages
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:55

Ingen singel gavs ut från det här albumet, något som man kan tycka både det ena och det andra om. I stället så valde RCA att ge ut den sju år gamla tidigare outgivna Tell Me Why, något som slutade i en flopp då den inte nådde högre än plats 33 på billboardlistan. Personligen så kan jag inte tänka mig att exempelvis Shake That Tambourine eller Hey Little Girl hade haft mindre framgång.

Jag brukar ofta säga att det är synd att Elvis aldrig gjorde en skiva i stil med PJ Probys In Town eller Frank Sinatras September Of My Years. Om det finns något album från denne som snuddar vid det så är det Harum Scarum, med betoning på snuddar vid. Den klassen som åsyftas har Harum Scarum inte, och det är inte ju riktigt den typen av musik heller. Men det är ändå något åt det hållet.

Harum Scarum är under alla omständigheter en klart bättre LP än meningslöst skräp som It Happened At The Worlds Fair, Kissin Cousins, Double Trouble och Paradise Hawaiian Style, skivor som kom alldeles före och efter.
Den är också mer hörvärd än mycket annat som Elvis gav ut under sin karriär. Betyget blir därefter, dvs högt. Det kanske får en del av er att tappa hakan ända ner till knäna, men jag motiverar det med följande:
Det finns inte ett bottennapp, knappt ens vad jag skulle kalla för svagt spår, på skivan. Den är helt befriad från trams som Big Boots, Barefoot Ballad, Song Of The Shrimp och Ito Eats. I stället så finns det ett par riktiga höjdare som Kismet, So Close Yet So Far, Animal Instinct m.m..
Utöver det så tycker jag att det är en djärv skiva som inte flörtar det minsta med det då rådande musikklimatet utan trampar på i helt egna fotspår. Djärv och originell och med en Elvis som låter som aldrig förr, och inte senare heller för den delen.

OK, LPn Harum Scarum är inget mästerverk, till det hade det behövts mer finslipning av låtmaterialet, en lite mer förberedd Elvis och – framför allt – en betydligt bättre mixning. Inget som skulle ha varit omöjligt, det hade kunnat ske om bara viljan och ambitionen hade funnits mer än vad den nu gjorde. Men, faktum kvarstår, det är en av de bästa, och definitivt intressantaste, skivorna som mannen gjorde mellan LPn Elvis Is Back från 1960 och fram till 1968 års TV-special.

Under den vecka i butiken när jag noggrant har lyssnat igenom Harum Scarum för denna recension så har jag fått åtskilliga kommentarer från kunder som stannat upp lite nyfiket, och faktiskt uteslutande positiva sådana. De flesta har blivit förvånade då de fått höra att det är ingen annan än Elvis Presley som ligger bakom musiken som kommer ut ur högtalarna. Jo, visserligen tyckte de att det lät som Elvis, men de kunde ju aldrig tänka sig att han spelade in en skiva som låter som Harum Scarum gör.
Några Elvis-fans som redan innan hört plattan har gått mot den gängse normen, dvs vad man ska tycka om man är ett “äkta” Elvis-fan, och medgett att Harum Scarum faktiskt har en hel del bra spår.

En sista sak: Harum Scarum nådde 8:e plats på USA-listan. Efter det så skulle endast LPn Aloha From Hawaii från 1973 under Elvis levnad komma att placera sig högre på den listan!

Betyget kan verka högt, men jag står för det till 100%!

Slutbetyg: en FYRA och inget annat än en FYRA!

Popularity: 9% [?]

08.06.12

LP-skivor med Elvis Presley #23 Elvis For Everyone

Posted in Min blogg at 7:41 pm

Äntligen en “riktig” skiva!

Ojojoj vilken skillnad på den här LPn och det dravel som vi blivit bjudna på ett tag. Och ändå så rör det sig nästan uteslutande om tidigare outgivet material som man från början inte ansåg höll måttet. (Det enda undantaget är Summer Kisses Winter Tears, från Flaming Star, som ett par år tidigare gått att hitta på EP-skivan By Request, men den scenen blev i sin tur ändå bortklippt ur filmen).
Hemligheten är att det övervägande är material från sent femtio- tidigt sextiotal, eller låtar från de filmer som innehöll så få låtar att det inte blev några soundtrack utgivna från dem. Filmer – Flaming Star, Follow That Dream osv – där några tappra försök gjordes till att komma ifrån den formel med Blue Hawaii som ledstjärna som snabbt kom att ta över, därav ansatser till att göra lite mer även av låtarna.
Alltså, det finns en klar vigör över i stort sett alla spåren på denna LP. En Elvis som återigen är hungrig och som uppenbarligen tycker att det är roligt det här med att sjunga och spela in skivor.
Undantag från den beskrivna tidsepoken finns, men då är det material som ändå är så pass starkt så att det blir riktigt bra ändå – typ Memphis Tennessee.

ELVIS FOR EVERYONE Utgiven 1965 på RCA LPM 3450

Sida A

1) Your Cheatin’ Heart
En cover på en av Hank Williams mest välkända låtar, en låt som spelats in av ett otal artister under årens lopp. Hank själv fick dock aldrig uppleva någon framgång med Your Cheatin’ Heart då hans egen version kom ut först efter dennes död alldeles för tidiga död.
Många kända artister har haft framgång med denna låt, men störst hit av alla hade ändå 1953 sångerskan Joni James, andra plats på Billboardlistan som bäst. Kommer ni ihåg henne? Gör ni inte det så var inte alltför ledsna, det är det inte många som gör i dag.
Elvis version spelades in i februari 1958. Den skiljer sig en del från Williams original, och, jo jag tycker nog att Elvis drar det längsta strået. Lite tyngre, lite mer rockgitarr och en lite bättre sångare. Ja, det är en riktigt bra version som Elvis gör.

2) Summer Kisses, Winter Tears
Summer Kisses, Winter Tears är en av Elvis bortglömda pärlor. Inspelad för filmen Flaming Star, men aldrig med i den färdiga versionen.
Ja den här låten är verkligen mäktig. En utsökt komposition, ett finstämt genomarbetat arr och en Elvis som lägger in hela sin själ i varje fras som han sjunger. Kanske inte riktigt hitmaterial, men en väldigt fin låt som egentligen borde vara en av Elvis större klassiker.
Inspelad 1960.

3) Finders Keepers, Losers Weepers
En countryrockare av hög klass som Elvis gör på ett utmärkt sätt.
Inspelad 1963 under den session som gav The Lost Album, det vill säga skivan som aldrig gavs ut utan som i stället kom att spridas ut som bonuslåtar på soundtracks, som b-sidor på singlar och även som ett spår på denna LP.

4) In My Way
Love Me Tender var, som vi alla vet, en monsterhit. Trots det så gjordes inget försök till en uppföljare i samma stil, alltså en lugn ballad med enbart akustiskt gitarrackompanjemang.
Den här låten kanske var tänkt som en sådan.
In My Way är tagen från filmen Wild In The Country och är en klart hörvärd låt. Mycket känslosam sånginsats av Elvis och en komposition som är minst lika snygg som Love Me Tender.
En liten poäng är att texten kan tyckas vara väldigt fin, men är den verkligen det? “I may not be here tomorrow, but I’m close beside you today. So lie to me a little say you love me a lot, and I’ll be true to you in my way”. Och så vidare.
Kanske inte fullt så romantiskt som man först skulle kunna tro.
Inspelad i juli 1960. Otroligt att RCA väntade i fem år innan de gav ut In My Way. Framförallt med tanke på mycket av det elände som getts ut i stället.

5) Tomorrow Night
Inspelad i september 1954 under samma session som gav I Don’t Care If The Sun Don’t Shine och Good Rockin’ Tonight, men inte utgiven innan den hamnade på Elvis For Everyone. När den nu till slut blev det så var det inte med det ursprungliga kompet, utan Chet Atkins hade elva år senare tagit masterbandet till studion och lagt på ett par nya instrument och dessutom låtit en kvinnokör doa i bakgrunden. Allt för att få ett mer “up-to-date” sound över det hela.
Lonnie Jonsson spelade in något som allmänt anses vara originalet 1948. Elvis version av Tomorrow Night är ganska snarlik Jonssons.

6) Memphis Tennessee
Elvis version på Chuck Berrys klassiker från 1963 inspelad i januari 1964.
Det här är helt enkelt sanslöst bra, i stort sett så bra som det kan bli i den här genren. Ett kanonljud över hela låten, ett band som formligen pumpar fram kompet och en Elvis som uppenbarligen älskar det som han håller på med.
Varför kunde inte rocklåtarna på exempelvis Girl Happy vara lika tätt och tungt spelade och lika distinkt mixade?
Det här borde ju absolut ha varit ett singelsläpp, något som det då inte blev. Och varför inte då då?
Jo, historien lär vara den följande: Pop- och rocksångaren Johnny Rivers, från New York men från 1961 bosatt i Los Angeles i ett försök att få i gång en karriär som sångare, var en vanlig gäst hos Elvis under de perioder då denne gjorde sina filminspelningar i Hollywood. Som så ofta i Elvis sällskap så blev det långa jam på gamla favoriter som samtliga i gänget för kvällen kände till sen förr. En låt som ofta var på tapeten var just Memphis Tennessee. Elvis berättade öppenhjärtligt för Rivers att han spelat in låten och planerade att ge ut den som singel lite senare. Denne skyndade då sig hem, ringde upp skivbolaget, bokade studiotid, spelade in sin egen version av Memphis Tennessee (som han kallade för bara Memphis) och såg till att få ut den på marknaden så fort som han bara kunde. Rivers fick givetvis en monsterhit, andra plats på USA-listan, och en kanonstart på artistkarriären.
En som var mindre glad var Elvis själv. Han blev helt enkelt rasande och tyckte att Rivers brutit mot alla tänkbara hederskodex då han hade agerat som han gjort bakom ryggen på Elvis. Denne beslöt två saker: dels att inte ge ut Memphis Tennessee som singel, dels att Johnny Rivers för all framtid var persona non grata vart än Elvis skulle komma att befinna sig.

SIDA B

1) For The Millionth And The Last Time
En av Elvis finare ballader från den här epoken. Inspelad redan 1961, nästan fyra år tidigare, men märkligt nog inte utgiven förrän på Elvis For Everyone. Motivet till detta känns ganska svårt att greppa. Varför RCA inte slängde in den redan på LPn Pot Luck som hade släppts tre år är en gåta. Inte heller kom den att hamna som bonusspår på något av de soundtrack som släpptes åren därpå.
I mina öron kunde den For The Millionth And The Last Time med fördel ha getts ut som singel, för så pass bra är den. Skulle då ha blivit en logisk uppföljare till It’s Now Or Never och Surrender. Nu blev det inte så, i stället kom den att hamna lite i skymundan på den här LPn med överblivet material.

2) Forget Me Never
En till ballad av typen ackompanjemang av ensam akustisk gitarr. den här gången inte alls lika lyckat som i fallet In My Way från sida A.

3) Sound Advice
En upptempolåt från filmen Follow That Dream.
Jag gillar den. Bra sväng i kompet och en påtagligt vital Elvis framför sångmicken.
Inspelad 1961

4) Santa Lucia
Skivans svagaste spår.
Det går ju inte att komma ifrån att är man svensk så går det bara inte att vara pretendent på titeln King Of Rock´n Roll och sjunga Santa Lucia. Jo, det är ju en låt från filmen Viva Las Vegas, och den har väl något slags plats i en av scenerna, men hur bra än Elvis sjunger här, för det gör han verkligen, så borde det här ha stannat i arkiven i minst ett par decennier till.
Inspelad 1963.

5) I Met Her Today
Ja, att det här är en Don Robertson-ballad går ju bara inte att ta miste på. En samlingsskiva med de låtar som denne skrev till Elvis skulle till slut bli parodisk. Bombastisk minimalism, och kompositioner drypande av sentimentalitet som mer eller mindre var skräddarsydda för den fina balladröst som Elvis oomtvistligen hade i början på sextiotalet. Jodå, var och en för sig är Don Robertsons alster ofta klart hörvärda, men när det räcker med att lyssna ett par sekunder på låten och man inte behöver läsa på konvolutet för att förstå vem kompositören är så kan det börja kännas lite tradigt.
Inspelad 1961.

6) When It Rains, It Really Pours
Inspelad 1957.
Elvis låter rå och primitiv som vore det en tidig Sun-inspelning, men generellt så är det lite väl slamrigt och otajt. Det låter ungefär som ett sent lördagsjam, vilket det nog också var, och där har vi nog förklaringen till att den inte gavs innan denna skiva. When It Rains It Really Pours spelades in sist under en lång session som innehöll bland annat One Night, True Love, Loving You och I Need You So.

Härunder skivan i ett koncentrat med låtskrivare.

SIDA A

1.Your Cheatin’ Heart
(Hank Williams) 2:24

2.Summer Kisses, Winter Tears
(Fred Wise, Ben Weisman, Jack Lloyd) 2:17

3.Finders Keepers, Losers Weepers
(Dory Jones and Ollie Jones) 1:47

4.In My Way
(Fred Wise and Ben Weisman) 1:19

5.Tomorrow Night
(Sam Coslow and Wilhelm Grosz) 2:58

6.Memphis Tennessee
(Chuck Berry) 2:08

SIDA B

1.For the Millionth and the Last Time
(Roy C. Bennett and Sid Tepper) 2:05

2.Forget Me Never
(Fred Wise and Ben Weisman) 1:35

3.Sound Advice
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:45

4.Santa Lucia
(Traditional) 1:11

5.I Met Her Today
(Hal Blair and Don Robertson) 2:42

6.When It Rains, It Really Pours
(William Emerson) 1:47

Ja, det här är ju “bara” en slags samlingsskiva, man skulle kunna säga en föregångare till RCAs lågprisutgåvor på Camden som dök upp i slutet på sextiotalet. Detta till trots så är Elvis For Everyone en förbluffande bra skiva. Många av spåren, som Summer Kisses, Winter Tears, For The Millionth And The Last Time och Memphis Tennessee håller inget annat än ren toppklass.
Ett svagt spår – Santa Lucia – går att hitta, men även den står sig bra jämfört med kraschlandningarna, typ Ito Eats, som gått att hitta på nästan varje soundtrack under sextiotalet.

Elvis For Everyone var förmodligen tänkt som en parentes, nu kom den ändå att bli en av decenniets starkaste skivor. Tyvärr så kom att knappt sälja någonting alls. Varken RCA eller BMG har heller varit speciellt angelägna om att ge den någon högre prioritet vid återutgivningskampanjer. Under långa perioder har skivan inte ens funnits i lager vare sig på CD eller på LP.
Om ni någonstans stöter på Elvis For Everyone så tveka inte, tolv mer eller mindre bortglömda låtar, där drygt hälften är riktiga pärlor, finns där serverade och de väntar bara på att upptäckas.

SLUTBETYG: En klar FYRA!!!!

Popularity: 8% [?]