07.23.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #22 Girl Happy

Posted in Min blogg at 10:49 pm

Och så blev det ännu ett soundtrack. Det sjätte i rad om man bortser från singelsamlingen Golden Records vol. 3.
Girl Happy är den sjuttonde filmen totalt dessutom.

Ja, det finns inte så mycket mer att säga eller analysera, annat än att det blir lite surrealistiskt att sitta och recensera LP-skiva efter LP-skiva med den moderna musikhistoriens störste artist där jag ändå bara hela tiden tänker på hur bra det skulle ha kunnat vara om bara någon hade haft någon liten ambition. Elvis hade det uppenbarligen inte. På den här skivan så låter han stundtals som en hyfsad Elvis-imitatör. Mer än så är det inte.

Något om filmen då? Tja, Shelley Fabares hade den kvinnliga huvudrollen. Det kom hon att få i inte mindre än tre Elvisfilmer. Girl Happy 1965, Spinout 1966 och Clambake 1967. Hon hade dessutom en listetta i USA 1962 med låten Johnny Angel.

Nu kör vi igång med låtarna.

GIRL HAPPY Utgiven på RCA Mars 1965 Skivnummer LSP/LPM 3338

SIDA 1

1) Girl Happy
Titelspåret på den här LPn är något av det mer bisarra som går att höra på skiva.
Musiken är kraftigt “upp-speedad”. Med andra ord, efter att all inspelning var klar så ökade man hastigheten på bandet vid överföringen till den slutgiltiga mastern. Ett sådant förfarande får till följd att musiken går lite fortare, men också att alla röster blir lätt förvrängda. De låter högre i tonhöjd och får en aningens inte mänsklig klang över sig. Om man tänker på det när man lyssnar på den här skivas inledningsspår så blir det så frapperande att det är snudd på ofattbart att detta missfoster kunde passera. Elvis låter bitvis på rösten som en av medlemmarna i The Chipmunks, kören är som tagen från Askungen och trummisen låter som Toker i Snövit.
Helt ofattbart att det här kunde slinka igenom.
HUR KUNDE DET ÄNDÅ BLI SÅ?
Ja, antingen så är det – som en del säger – ett misstag vid mastringen. Det helt enkelt bara blev så i ett obevakat ögonblick.
Men hallå?! Hur skulle det ha gått till? Och skulle det då inte ha funnits en enda normalbegåvad människa i produktionskedjan som hörde hur det lät och kunde slå larm? Någon borde rimligtvis ha gjort det.
Eller att, något som det också har ryktats om, det rörde sig om ett medvetet grepp för att få Elvis att låta ljusare och därmed också yngre på rösten för att kunna bemöta konkurrensen från The Beatles, Rolling Stones och övriga grupper och artister från “The British Invasion”.
Men om det nu vore så, det här greppet var väl ändå inte rätt sätt att bemöta den konkurrensen på!
Jag har en bootleg med outtakes från Girl Happy. De första tagningarna på titelspåret – i rätt hastighet! – visar på en låt med klar potential.
Som det nu blev så är det här närmast en katastrof.
Nej, här är det bara att skaka på huvudet och gå vidare.

2) Spring Fever
Spring Fever är inte “upp-speedad”, även om det faktiskt låter så. Stressat, forcerat och en Elvis som låter som om han är inne på näst sista varvet i ett 1500-meterslopp i DN-galan på Stockholms Stadion. Forcerad med andra ord.
Känns trist, för Spring Fever hade kunnat vara en riktigt bra låt om man hade haft lite mer tanke och omsorg vid inspelningstillfället. Det går för fort helt enkelt.
Min bootleg med outtakes från Girl Happy inkluderar även tagningar på Spring Fever där de första 3lite trevande försöken är klart roligare än det slutliga resultatet.
Återigen: synd att det blev som det blev för även Spring Fever hade kunnat bi en riktigt bra låt.

3) Fort Lauderdale Chamber Of Commerce
En av de låtar som brukar dras upp när musikhistoriker ska beskriva hur usel dom tycker att Elvis period i mitten på sextiotalet var. En långsam calypso lite åt Harry Belafonte-hållet.
Riktigt varför just Fort Lauderale Of Commerce har fått det symbolvärdet har jag lite svårt att förstå, jag tycker att den mest är som en låt i mängden från soundtrackstiden. Elvis sjunger lite avslaget och det är en – ja, för att vara lite snäll – ganska så intetsägande låt. Men värre än så är det inte. Varken mer eller mindre.

4) Startin’ Tonight
I så gott som varje Elvis-film på sextiotalet så fanns det med minst en lite tyngre låt, som för att visa att han “fortfarande kunde rocka”. Ibland så funkade det alldeles utmärkt, andra gånger – som här – så pekade det åt det motsatta hållet.
Det största problemet här är att Elvis sånginsats är långt under hans vanliga standard, även för att vara den här skivan.
Som tur är inte Startin’ Tonight längre än en minut och tjugo sekunder.

5) Wolf Call
En långsam bluesrockare med ganska sjyst taggtrådsgitarr.
Det här skulle ha kunnat bli något riktigt bra om bara någon ansvarig vid spakarna hade varit vaken vid mixningen, för det jobbet är närmast obefintligt. Det är helt miserabla nivåskillnader på sång och instrument. Elvis röst dränker i stort sett allt.
Tänkte man att det inte spelade någon större roll hur det lät, eller började manskapet runt Elvis helt enkelt bli blasé?

6) Do Not Disturb
Nej, trots ett par goda intentioner och ingredienser så är Do Not Disturb i stort sett bara ett knappt två minuter långt sömnpiller.

SIDA 2

1) Cross My Heart And Hope To Die
Näst intill en jazz-blues. Inte helt oävet, faktiskt ett av de bättre spåren på skivan.

2) The Meanest Girl In Town
Ytterligare en låt som inte är “upp-speedad” men som låter som om den vore det. Allt går i expressfart och Elvis verkar ha fullt sjå med att hänga med. Han låter minst sagt andfådd. Mer och mer ju längre låten går dessutom…
Bill Haley spelade den sextonde juni – sex dagar efter att Elvis gjort sin inspelning av The Meanest Girl In Town – in en egen version av låten fast med titeln Yeah! She’s Evil. Den gavs ut på Decca med Haley en månad senare, dvs åtta månader innan Girl Happy släpptes. Som det Elvis-fan jag nu trots allt är – Bill Haleys version är nog ändå aningens vassare än Elvis original. Lite mer “på riktigt”, lite mer äkta rock ‘n roll, om ni förstår.

3) Do The Clam
I all sin banalitet så är Do The Clam en liten pärla. Här känns det som om de ansvariga äntligen lagt ner lite energi på arrangemang och framförande.
Do The Clam släpptes som singel cirkus en månad innan fullängdaren kom. Att dess högsta placering inte blev högre än position 21 på USA-listan måste väl ha setts som ett bakslag i Elvislägret. Tyvärr så var det bara början på en lång utförsbacke.
En poäng är onekligen att instrumentalpartiet med både gitarr- och saxofonsolo i mitten på Do The Clam är drygt en minut långt. Väldigt få vokala singlar som har tagit sig in på en hitlista och med etablerade sångartister har haft en så pass lång instrumentalpassage mitt i.
Det överlägset bästa spåret av filmlåtarna.

4) Puppet On A String
En riktigt, riktigt mjäkig låt. Puppet On A String är tillsammans med titelspåret LPn Girl Happys stora plump i protokollet.
Riktigt trist att den i övrigt skapliga sida 2 skulle behöva punkteras av skivans sämsta spår.
Någon på RCA hade dessutom den dåliga smaken att låta Puppet On A String bli singelspår nummer två från Girl Happy.
Otroligt nog så blev den ändå likt förbaskat en mindre hit. Fjortonde plats på USA-listan var under soundtrackseran en framgång för Elvis.
Personligen tror jag att Puppet On A String fick en (oförtjänt) skjuts av att Crying In The Chapell, som hade släppts ett halvår tidigare, kom att bli en av Elvis största hit under sextiotalet. Under åren mellan Return To Sender, som släpptes i oktober -62, till Suspicious Minds, listetta i augusti -69, hade Elvis blott tre tredjeplacerade singlar som främsta merit i USA. Dessa var Devil In Disguise, In The Ghetto och just Crying In The Chapell.
Så, visst fick Puppet On A String hjälp av att Elvis, tack vare en fem år gammal inspelning av en ännu äldre gospellåt, för ett kort litet tag sålde skivor igen.

5) I’ve Got To Find My Baby
Och så avslutas skivans filmlåtar med ytterligare en rockare. Inte helt oävet, bara tämligen så anonymt. Som en majoritet av låtarna på Girl Happy så är även denna väldigt kort. En minut och trettiofem sekunder så är den slut. Svårt att göra några djupare avtryck på lyssnaren under dylika premisser.

6) You’ll Be Gone
Just det, så här bra hade det kunnat vara rakt igenom om inte om hade varit.
You’ll Be Gone, skivans bonuslåt, spelades in i mars 1962, drygt två år innan det övriga materialet på skivan. You’ll Be Gone visar upp en helt annan artist än den sömngångare som pliktskyldigt tog sig igenom de elva låtarna till filmen.
Enligt mig så schabblade RCA totalt bort den här guldklimpen genom att först vänta två år med att ge ut den och sen, när det väl blev av, låta den hamna som b-sida på Do The Clam och lite senare som bonuslåt på Girl Happy-soundtracket. You’ll Be Goe skulle ju naturligtvis ha getts ut som a-sida och det direkt efter att den spelats in, dvs då Elvis popularitet fortfarande stod på topp.
Så blev det nu inte, och det känns rent ut sagt bedrövligt, för det här är snudd på sensationellt.
Här finns det ett patos och ett känsloutspel som nästan aldrig annars i Elvis första halva av karriären. Främst går väl tankarna till Surrender – inspelad 1960 under den session som gav LPn His Hand In Mine – om man vill hitta något liknande. För mig är det helt ofattbart att inte skivbolaget trodde mer på You’ll Be Gone mer än vad de gjorde.
Hade den blivit den hit den så väl hade kunnat bli så hade You’ll Be Gone under Elvis sjuttiotal kunnat bli en showstopper under hans liveframträdanden i stil med You Gave Me A Mountain, What Now My Love eller The Impossible Dream. Så bra är den.
Och, vet ni vilka kompositörerna till You’ll Be Gone var? Jo, inga andra än Charlie Hodge, Red West och Elvis Presley själv!
Utan den minsta tvekan plattans trumfkort!

Skivan i ett koncentrat:

SIDA 1

1. Girl Happy (Doc Pomus and Norman Meade) 2:07

2. Spring Fever
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:52

3. Fort Lauderdale Chamber of Commerce
(Sid Tepper and Roy C. Bennett) 1:32

4. Startin’ Tonight
(Lenore Rosenblatt, Victor Millrose) 1:19

5. Wolf Call
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:26

6. Do Not Disturb
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:52

SIDA 2

1. Cross My Heart and Hope to Die
(Ben Weisman and Sid Wayne) 1:55

2. The Meanest Girl in Town
(Joy Byers) 1:55

3. Do the Clam
(Ben Weisman, Dolores Fuller, Sid Wayne) 3:20

4. Puppet On A String
(Sid Tepper and Roy C. Bennett) 2:39

5. I’ve Got To Find My Baby
(Joy Byers) 1:35

6. You’ll Be Gone
(Elvis Presley, Charlie Hodge, Red West) 2:23

Mestadels tama, oinspirerade låtar, en tafflig, rent av slarvig mixning och en Elvis som verkar vara lagom intresserad av det han håller på med. Det är dessutom svårt att utöver bonusspåret You’ll Be Gone hitta det där lilla guldkornet som ofta ändå dyker upp på soundtracken i mitten av sextiotalet.
Mest alarmerande är nog ändå att Elvis sångmässigt är långt från den klass han hade haft kort innan men även skulle komma att ha ett par år senare. Titt som tätt låter rösten svag och tunn, när det ska rockas låter Elvis nästan genomgående forcerad och skivan igenom så blir påfallande ofta tonerna rent ut sagt falska.
Med andra ord: det låter inte som om han i den epoken ansträngde sig nämnvärt med att vårda sin röst. Nu är ändå Elvis Elvis, och här och var låter det väl ganska OK, men mer än så är det absolut inte. Som bäst sjunger Elvis bra, som sämst är det inte alls godkänt.
Det hela blir väldigt påtagligt när skivan kommer till sitt sista spår – You’ll Be Gone – inspelad mer än två år innan de övriga spåren. Elvis låter där som en helt annan sångare. Helt klart hade inte de två åren som gått varit av godo för hans sångteknik. Det troliga är väl att Elvis inte kände inspelningarna till filmerna som någon som helst utmaning. Tragiskt men sant.

Girl Happy är helt klart bättre är Kissin’ Cousins, men ändå sämre än både Roustabout och Fun In Acapulco.
Låtarna från filmen ger i många fall ett närmast fragmentariskt intryck. Fyra av elva klockar in på runt en och en halv minut. Åtta (!) av elva är under två minuter. Med andra ord: låtarna startar och rätt vad det är så är de slut.

Ur allt detta kan jag ändå hitta någon slags summering.
Ett trumfkort från filmen: Do The Clam som ju också blev ett singelsläpp.
Ett bottennapp från densamma: Puppet On A String, som ju faktiskt även den kom att bli en fyrtiofemma.
Ett mysterium: Den “upp-speedade” Girl Happy.
Ett mästerverk: Bonuslåten You’ll Be Gone.
Resten är åtta låtar som rullar på i någon lätt obestämbar lunk.

Dåligt? Bra? Vet inte. Ibland tycker jag si, ibland så. Faktum är att jag nästan aldrig under mina snart 40 år som Elvis-fan lyssnat in mig på Girl Happy förrän nu. Var gång som jag försökt göra det förr om åren så har jag upplevt det som att låtarna mest bara har flytit ihop med varandra. Knappt någonting alls fastnade.
Odistinkt är nog det rätta ordet för att beskriva Girl Happy, något som går igenom i det mesta på skivan. Kompositionen, arrangemanget, spelet, mixningen och i allra högsta grad sången känns genomgående lite hipp som happ.
Uselt blir det väl aldrig riktigt, någon kalkon i stil med Big Boots och How Would You Like To Be dyker som tur är inte upp, men desto oftare så känns det platt, tråkigt och profillöst.

Slutbetyg: En TVÅA.

Popularity: 1% [?]

Permalink