07.23.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #22 Girl Happy

Posted in Min blogg at 10:49 pm

Med ytterligare ett mediokert soundtrack började mörkret att lägra sig över artisten Elvis Presley. Girl Happy var hans sjätte filmplatta i rad om man bortser från singelsamlingen Golden Records vol. 3. Girl Happy var dessutom den sjuttonde filmen i ordningen för Elvis. Både kvaliteten och försäljningssiffrorna hade börjat vika rejält.
Kungen av rock’n roll gled långsamt men säkert rakt ner i diket. Vad var det som han höll på med egentligen?

Jodå, det blir ganska surrealistiskt om man sitter och lyssnar på de olika soundtrack-plattorna från mitten av sextiotalet, insjungna av modern musikhistorias störste artist, där för det mesta ingen inblandad har haft ens någon liten ambition. Ingen – vare sig låtskrivare, musiker eller inspelningstekniker -verkade vilja nåt alls utom att få allting avklarat och kunna gå hem så fort som möjligt. Elvis själv hade uppenbarligen inga ambitioner alls vid inspelningen av Girl Happy. Här låter han mest som en hyfsad Elvis-imitatör, bättre än så blir det tyvärr inte.

Nu kör vi igång med låtarna en och en.
*

GIRL HAPPY
Utgiven på RCA Mars 1965
Skivnummer LSP/LPM 3338
*

SIDA 1

*
1) Girl Happy
Titelspåret på den här LPn är något av det mer bisarra som går att höra på skiva.
Musiken är kraftigt “upp-speedad”. Med andra ord, efter att all inspelning var klar så ökade man hastigheten på bandet vid överföringen till den slutgiltiga mastern. Ett sådant förfarande får till följd att musiken går lite fortare, men också att alla röster blir lätt förvrängda. De låter högre i tonhöjd och får en aningens onaturlig klang över sig. Om man tänker på det när man lyssnar på det här spåret så blir det så frapperande att det är ofattbart att detta missfoster kunde passera. Elvis låter snudd på som en Alvin i The Chipmunks, kören är som tagen från Askungen och trummisen låter som Toker i Snövit.
Helt ofattbart att det här kunde slinka igenom.
HUR KUNDE DET ÄNDÅ BLI SÅ?
Det sägs att det hela var ett medvetet grepp för att få Elvis att låta ljusare och därmed också yngre på rösten för att på så sätt kunna bemöta konkurrensen från The Beatles, Rolling Stones och övriga grupper och artister från “The British Invasion”.
Suck…
Jag har en bootleg med outtakes från Girl Happy. De första tagningarna på titelspåret – i rätt hastighet! – visar på en låt med klar potential. Som det nu blev så är det här närmast en katastrof.
Nej, här är det bara att skaka på huvudet och gå vidare.

2) Spring Fever
Spring Fever är inte “upp-speedad”, även om skulle kunna tro det. Det är stressat, forcerat och en Elvis som låter som om han är inne på näst sista varvet i ett 1500-meterslopp i DN-galan på Stockholms Stadion.
Känns trist, för även Spring Fever hade kunnat vara en riktigt bra låt om man hade haft lite mer tanke och omsorg vid inspelningstillfället. Det går för fort helt enkelt.
Min bootleg med “outtakes” från Girl Happy har även tagningar på Spring Fever där de första trevande försöken är klart roligare än det slutliga resultatet.

3) Fort Lauderdale Chamber Of Commerce
Det här är en av de låtar som brukar dras upp när musikhistoriker ska beskriva hur usla Elvis låtar i mitten på sextiotalet var. Riktigt varför just Fort Lauderale Of Commerce har fått det symbolvärdet har jag lite svårt att förstå, jag tycker att den mest är som en låt i mängden från soundtrackstiden. Elvis sjunger lite avslaget och det är en rätt intetsägande låt. Men värre än så är det inte.

4) Startin’ Tonight
I så gott som varje Elvis-film på sextiotalet så kom det med minst en lite tyngre låt, för att visa att han “fortfarande kunde rocka”. Ibland så funkade det alldeles utmärkt, andra gånger – som här – så blev det åt helt motsatta hållet.
Det stora problemet med Startin’ Tonight är att sånginsatsen är långt under Elvis vanliga standard.
Som tur är så är inte Startin’ Tonight längre än en minut och tjugo sekunder.

5) Wolf Call
En långsam bluesrockare med ganska sjyst taggtrådsgitarr.
Det här skulle ha kunnat bli något riktigt bra om bara någon ansvarig vid spakarna hade varit vaken vid mixningen, för det jobbet är närmast obefintligt. Det är helt miserabla nivåskillnader på sång och instrument. Elvis röst dränker i stort sett allt komp.
Tänkte de ansvariga att det inte spelade någon större roll hur det lät, eller började manskapet runt Elvis helt enkelt bli blasé?

6) Do Not Disturb
Nej, trots ett par goda intentioner så är Do Not Disturb i stort sett bara ett knappt två minuter långt sömnpiller.
*

SIDA 2

*
1) Cross My Heart And Hope To Die
Näst intill en jazz-blues. Inte helt oävet, faktiskt ett av de bättre spåren på skivan.

2) The Meanest Girl In Town
Ytterligare en låt som inte är “upp-speedad” i efterhand men som låter som om den vore det. Allt går i expressfart och Elvis verkar ha fullt sjå med att hänga med. Han låter minst sagt andfådd. Mer och mer ju längre låten går dessutom…
Bill Haley spelade den sextonde juni – sex dagar efter att Elvis gjort sin inspelning av The Meanest Girl In Town – in en egen version av låten fast med titeln Yeah! She’s Evil. Den gavs ut på Decca med Haley en månad senare.
Som det Elvis-fan jag nu är – Bill Haleys version är nog ändå aningens vassare än Elvis original. Lite mer “på riktigt”, lite mer äkta rock ‘n roll.

3) Do The Clam
I all sin enkelt så är Do The Clam en liten pärla. Här känns det som om de inblandade faktisktlagt ner lite energi på arrangemang och framförande.
Do The Clam släpptes som singel cirkus en månad innan fullängdaren kom. Att dess högsta placering inte blev högre än position 21 på USA-listan måste väl ha setts som ett bakslag i Elvislägret. Tyvärr så var det bara början på en lång utförsbacke.
En poäng är onekligen att det instrumentala partiet med både gitarr- och saxofonsolo i mitten på Do The Clam är drygt en minut långt. Väldigt få vokala singlar som har tagit sig in på en hitlista har någonsin haft en så pass lång instrumentalpassage mitt i.
Do The Clam är det överlägset bästa spåret bland plattans filmlåtar.

4) Puppet On A String
En riktigt, riktigt mjäkig låt. Puppet On A String är tillsammans med titelspåret den här plattans stora plump i protokollet.
Rätt trist att den i övrigt skapliga sida 2 skulle behöva punkteras av skivans sämsta spår.
Någon på RCA hade dessutom den dåliga smaken att låta Puppet On A String bli singelspår nummer två från Girl Happy.
Otroligt nog så blev den ändå likt förbaskat en mindre hit. Fjortonde plats på USA-listan var under soundtrack-eran en klar framgång för Elvis. Jag skara på huvudet och fattar ingenting.

5) I’ve Got To Find My Baby
Och så avslutas skivans filmlåtar med ytterligare en rockare. Inte helt oävet, bara tämligen så anonymt. Som en majoritet av låtarna på Girl Happy så är även denna väldigt kort. En minut och trettiofem sekunder så är den slut. Svårt att göra några djupare avtryck på lyssnaren under dylika premisser.

6) You’ll Be Gone
Och så när man tror att allt är över så kommer Girl Happys stora trumfkort.
Just det, så här bra hade det kunnat vara rakt igenom om inte om hade varit. You’ll Be Gone, skivans bonuslåt, spelades in i mars 1962, drygt två år innan det övriga materialet på skivan och visar upp en helt annan artist än den sömngångare som pliktskyldigt tog sig igenom de elva låtarna till filmens soundtrack.
Enligt mig så schabblade RCA totalt bort den här guldklimpen genom att först vänta två år med att ge ut den och sen, när det väl blev av, låta den hamna som b-sida på Do The Clam och lite senare som bonuslåt på Girl Happy-soundtracket. You’ll Be Goe skulle ju naturligtvis ha getts ut som a-sida och det direkt efter att den spelats in, dvs då Elvis popularitet fortfarande stod på topp.
Så blev det nu inte, och det känns rent ut sagt bedrövligt, för det här är snudd på sensationellt.
Här finns det ett patos och ett känsloutspel när Elvis stod på topp under första halva av karriären. Främst går väl tankarna till Surrender – inspelad 1960 under den session som gav LPn His Hand In Mine – om man vill hitta något liknande. För mig är det helt ofattbart att inte skivbolaget trodde mer på You’ll Be Gone mer än vad de gjorde.
Hade den blivit den hit den så väl förtjänade att bli så hade You’ll Be Gone under Elvis sjuttiotal kunnat bli en showstopper under hans liveframträdanden i stil med You Gave Me A Mountain, What Now My Love eller The Impossible Dream. Så bra är den.
Och, vet ni vilka kompositörerna till You’ll Be Gone var? Jo, inga andra än Charlie Hodge, Red West och Elvis Presley själv!
Kungen och hans livvakter…
Utan den minsta tvekan plattans bästa låt.
*

*
Girl Happy består mestadels av tama och oinspirerade låtar med en tafflig, ja rent av slarvig mixning och en Elvis som verkar vara helt ointresserad av det han håller på med. Det är svårt att utöver bonusspåret You’ll Be Gone hitta det där lilla guldkornet som ofta ändå dyker upp på soundtracken i mitten av sextiotalet. Do The Clam känns som det enda som sticker ut lite bland filmlåtarna.
Mest alarmerande är kanske ändå att Elvis sångmässigt är långt från den klass han hade haft kort innan. Titt som tätt låter rösten svag och tunn, när det ska rockas låter Elvis mest bara forcerad, lite för ofta blir tonerna till och med rent ut sagt falska, något som i stort sett aldrig skett tidigare.
Det verkar som om han i den här epoken inte ansträngde sig nämnvärt med att vårda sin röst.
Det hela blir också påtagligt när skivan kommer till sista spåret – You’ll Be Gone – inspelad mer än två år innan de övriga spåren. Elvis låter där som en helt annan sångare. Helt klart hade inte de två åren som gått sen dess varit av godo för hans sångteknik.
Låtarna från filmen ger i många fall också ett närmast fragmentariskt intryck. Fyra spår av elva klockar in på runt en och en halv minut. Åtta (!) av elva är under två minuter. Med andra ord: låtarna startar och rätt vad det är så är de slut.
Var gång under årens lopp som jag försökt lyssna in mig på den här skivan har jag upplevt det som att låtarna mest bara har flytit ihop med varandra. En odistinkt platta är nog det rätta ordet för att beskriva Girl Happy. Kompositionerna, arrangemangen, spelet, mixningen och i allra högsta grad sången känns genomgående lite hipp som happ.
Uselt blir det väl aldrig riktigt men desto oftare så känns det platt, tråkigt och ointressant.

Slutbetyg: En TVÅA.

Popularity: 5% [?]

07.13.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #21 Roustabout

Posted in Min blogg at 7:20 pm

21:a LPn i kronologisk ordning, soundtracket till den 16:e filmen och…ja, det är väl inte mycket mer än så som finns att säga. Filmskivorna avlöste varandra i den här epoken, Roustabout var den tredje på 10 månader, och mer skulle komma.
Inte mycket att analysera här inte.
Några få små påpekanden kan kanske göras ändå:

Titelspåret spelades in i två versioner. En kom med i filmen, den andra, skriven av det tidigare så framgångsrika teamet Blackwell/Scott, fick vänta till 2003 innan den blev tillgänglig för allmänheten.

En ung Raquel Welch gör en av sina första insatser som filmskådespelerska här.

Soundtracket till Roustabout kom, faktiskt lite överraskande, att toppa USA-listan. Överraskande för att alla andra kurvor pekade rakt neråt för Elvis i den epoken. Det blev den näst sista fullängdaren högst upp på listan i USA. Aloha From Hawaii blev 1973 den allra sista.
Roustabout toppade dessutom listan utan att en enda singel släpptes från den. Detta var i sig onekligen ett lite märkligt beslut från skivbolaget att ta, då Roustabout nog här och där innehåller låtar starkare än en hel del annat rätt undermåligt maerial från soundtracks som RCA ändå valde att ge ut som fyrtiofemvarvare. Frankie And Johnny, Puppet On A String, How Would You Like To Be och Where Do You Come From kan väl änå inte anses som mer lämpliga att hamna på singel än låtar som Roustabout, Little Egypt eller Hard Knocks?

Sida 2 kan vara rockhistoriens kortaste LP-sida, åtminstone från en etablerad artist på ett större bolag.
Åtta minuter och tjugofem minuter klockar skivan in på!
8.25 i siffror.
Då den första sidan inte ens är på tolv minuter – 11.43 för att vara exakt – så blir den totala längden på 20.08!
Att RCA inte slängde in de i epoken annars så vanligt förekommande bonuslåtarna på Roustabout för att öka på antalet minuter är ju bortom all vett och sans. Skivorna innan, Fun In Acapulco hade bonusspår Kissin´Cousins, precis som skivan efter – Girl Happy, så varför hade den ultrakorta Roustabout inte det?

Elvis kör inte omkring på en Harley-Davidsson, som han väl borde ha gjort, utan på en Yamaha.

I harmoni med det orientaliska i att köra en japansk motorcykel så slåss han med karateteknik i inledningens slagsmålsscen.

Och…Big John Cannon, storpappan i High Chaparall, bror till Buck, make till Victoria och svärfar till Manolito Montoya, med andra ord Leif Eriksson, syns faktiskt i en av huvudrollerna.

ROUSTABOUT Utgiven på RCA Oktober 1964 Skivnummer LSP-2999

SIDA 1

1) Roustabout
Känns direkt som att det här är ett kliv framåt från Kissin`Cousins, LPn som kom alldeles innan. Inget stort steg kanske, men det är ändå en helt annan skärpa överlag här jämfört med föregångaren.
Roustabout är en upptempo-låt som i all sin enkelhet och banalitet helt klart fungerar. Spelet, sången, inställningen och arrangemanget är här av en helt annan klass än i stort sett på vilken låt som helst på Kissin’ Cousins. För att vara en soundtracklåt från 1964 så är det förvånansvärt mycket energi i titelspåret. Kunde nog ha funkat utmärkt som singel.

2) Little Egypt
Och det positiva fortsätter. The Coasters hit från 1961 – samma gäng som gjorde Girls Girls Girls som Elvis också gjorde en cover på till en film – i en helt godkänd version.
Borde varit gjuten som singel.
Little Egypt återkom i comebackshowen 1968.

3) Poison Ivy Leauge
En snabb låt som känns som en blandning på rock ‘n roll och vaudeville. Kan verka lite tramsig, men det är ett klart bra tryck i kompet och Elvis själv verkar tycka att det är en riktigt rolig låt att sjunga.

4) Hard Knocks
En rockare som i sin form går helt i stil med de snabbare låtarna från femtiotalet. Kanske inte samma tryck eller autencitet i kompet som på King Creole eller Jailhouse Rock, men för att vara 1964 och ett soundtrackspår så sticker Hard Knocks onekligen ut på ett positivt sätt. Det här skulle kunna kännas som en pastisch, men jag tycker inte att det är det. Hard Knocks och Elvis framförande av den skulle ledigt ha kunnat glida in i Loving You eller någon av de ovan nämnda filmerna.
Tvivelsutan en riktigt bra inledning på skivan.

5) It’s A Wonderful World
Inte helt fel. En ganska snygg komposition, hyfsat framfört av Elvis och proffsigt, bitvis riktigt läckert framfört. Men…det här låter mer som inledningsvinjetten på nån amerikansk TV-serie från samma epok.
Ett nerköp jämfört med skivans inledande fyra spår.

6) Big Love, Big Heartache
Ingridienserna finns till något bra här, men det vill sig inte riktigt. Jag får intrycket av att Big Love, Big Heartache är två låtar som man har slagit ihop till en, något som onekligen ger ett lite splittrat intryck. Kompositionen känns inte riktigt färdig helt enkelt.


SIDA 2


1) One-Track Heart
Det här skulle ha kunnat vara ett riktigt bra spår om Elvis hade varit lite mer engagerad. Han har påtagligt svårt att ta den höga tonen på refrängen och verkar överhuvudtaget knappt med i matchen. Det låter närmast som om han iten ens är uppsjungen till inspelningen.
Låten i sig går lite i stil med Little Sister eller I Feel So Bad och det hela hade kunnit bli en riktig pärla om det hade bara varit åtminstone lite laddning under inspelningen. I ett sådant fall klar kandidat till ett singelsläpp, som det nu blev var det nog lika bra att man struntade i det.

2) It’s Carnival Time
Och så dök även på den här skivan upp en av dessa låtar som aldrig skulle komponerats, aldrig skulle spelats in och aldrig getts ut på skiva. I vart fall inte av Elvis Presley.
It’s A Carnival Time är en av Elvis värsta låtar någonsin och den drar skoningslöst ner helhetsbetyget på skivan å det grövsta.

3) Carny Town
En lite lam avslagen rockare på en dryg minut med en text som är som reklam för ett nöjesfält.
Godkänt men lite meningslöst.

4) There’s A Brand New Day On The Horizon
Kanske lite väl mycket Frälsningsarmen över den här kompositionen, och Elvis låter dessutom mot slutet närmast andfådd. Inte helt fel ändå, för här, precis som på många andra spår på skivan, så är det ett bitvis sanslöst drag i kompet.

5) Wheels On My Heels
Riktigt bra driv i kompet även här. Nästan boogie-takt i botten på denna rockare som är en utmärkt avslutning på skivan.

Roustabout är ett av de soundtracks som är lite knepiga att bedömma. Elva låtar som alla – med ett undantag, It’s A Carnival Time – var och en för sig, i all sin harmlöshet, defenitivt går att lyssna på. Inget märkvärdigt, inget farligt, inget upprörande. Heller varken speciellt märkvärdiga kompositioner eller några direkt lysande framföranden av Elvis själv. Det är lätt att se det som en enda lång räcka av musik som i grund och botten bara kom till för att passa i en film med Elvis Presley.
Jag tycker nog ändå att det här är en skiva som bitvis känns helt OK. Topparna är inte många eller speciellt utstickande, men det är i stället en påfallande jämn skiva med bara ett riktigt bottennapp.

En sista reflektion: när Elvis i filmen framför skivans låtar gör han det i ett par fall i rollen som artist. I de fallen så riktigt lyser han av ren och skär lycka över att återigen få stå på en scen framför andra människor – även om han bara mimar till sig själv. Han är verkligen magnifik i flera av dessa nummer. Ändå så skulle det dröja fem år innan han återigen kom att stå på en konsertscen igen. Vilket oerhört resursslöseri!

Härunder skivan i ett koncentrat med kompositörerna till varje låt:

1. Roustabout (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:56
2. Little Egypt (Ying-Yang) (Jerry Leiber and Mike Stoller) 2:15
3. Poison Ivy League (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:02
4. Hard Knocks (Joy Byers) 1:42
5. It’s a Wonderful World (Sid Tepper, Roy C. Bennett) 1:48
6. Big Love, Big Heartache (Dolores Fuller, Lee Morris, Sonny Hendrix) 1:57

SIDA 2

1. One Track Heart (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:15
2. It’s Carnival Time (Ben Weisman and Sid Wayne) 1:32
3. Carny Town (Fred Wise and Randy Starr) 1:19
4. There’s a Brand New Day on the Horizon (Joy Byers) 2:00
5. Wheels on My Heels (Sid Tepper, Roy C. Bennett) 1.19

Mitt slutomdöme skulle ha varit en klar trea…om det inte varit för It’s Carnival Time. Den drar effektivt ner chanserna till ett godkänt omdöme.

Slutbetyg: En tveksam trea…

Popularity: 5% [?]

07.03.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #20 Kissin’ Cousins

Posted in Min blogg at 1:19 am

Kissin’ Cousins är en av de mest förlöjligade filmerna under Elvis karriär. Och visst, ploten är inte speciellt finmaskig. Den innehåller alla arketyper för en klassisk Elvisfilm från sextiotalet: Tjejer, slagsmål och töntiga låtar. Någonstans så höjer den sig ändå i mina ögon aningens, aningens över de allra sämsta i genren. Ehuru mer än lovligt tunn så finns det ändå en handling som går från A till B, och tricket med två Elvis på en och samma gång må kännas töntigt jämfört med dagens hisnande dataeffekter, det är ändå en liten poäng. En kader av rundnätta tjejer i avklippta jeans rullandes i höstackar gör ju heller inte tittandet långtråkigt…
Men, visst, mycket till film är det inte men jag sätter den ändå över avarter som Harum Scarum, The Trouble With Girls, Easy Come Easy Go, Girl Happy och Double Trouble.
Trist bara att det inte gjordes mer av idén att ha två Elvisar i samma film. Det fanns upplägg för ett antal olika scenarior, men i stort sett inget görs av det. I efterhand kan man onekligen fråga sig varför den andre Elvis överhuvudtaget skulle dyka upp. Han för näppeligen handlingen framåt. Återigen, dessa filmer skulle ha kunnat bli så mycket bättre om någon bara hade brytt sig mer och haft en ambition på en nivå högre än den som producenterna till Åsa-Nisse hade.
Musiken faller in i samma fack: här och var är det godkänt, å den andra sidan när det är som värst så är det vedervärdigt.
Jag sätter även skivan aningens över de allra sämsta i Elvis karriär, men det är mer eller mindre målfoto det är frågan om. Jämfört med soundtracket innan – Fun In Acapulco – så är Kissin’ Cousins ett stort kliv bakåt. Simpla, halvtaffliga arrangemang, mestadels tråkiga, ointressanta låtar och en Elvis som bara plikttroget gör sitt jobb.
Ännu märkligare blir det då man konstaterar att Viva Las Vegas – en av Elvis bättre och mer genomarbetade filmer – trots att den kom ut efter Kissin´Cousins faktiskt spelades in emellan Fun In Acapulco och Kissin’ Cousins. Vad fick gruppen runt Elvis att så markant tappa kompassriktningen? Viva Las Vegas med sina genomarbetade musiknummer var ju mer eller mindre en succè, så varför ändra på en vinnade formel? Med den filmen som modell för framtiden hade mycket kunnat bli annorlunda. Så blev nu inte fallet.

Inte mycket mer att gaffla om egentligen, vi kör i gång med skivan så har vi den också avverkad.

Kissin’ Cousins Utgiven i februari 1964 på RCA Skivnummer LSP 2894

SIDA 1

1) Kissin’ Cousins
Titelspåret, men tyvärr ett riktigt bottennapp.
Kissin’ Cousins finns i två versioner på skivan. En är kanon den andra är ett sömnpiller. Den här versionen är sömnpillret.

2) Smokey Mountain Boy
Om man ska vara snäll så kan man säga att det här nog inte är Elvis genom tiderna sämsta låt. Bara nästan.
Är i klass med Vi Gå Över Daggstänkta Berg Fallera, ja måhända t.o.m. snäppet under.
Helt obegripligt att Elvis frivilligt ställde sig framför micken för att spela in smörja som detta.

3) There’s Gold In The Mountains
Nej, det här håller bara inte. Oinspirerat på alla håll och kanter.
Refrängen är rätt OK men på versen så låter det snudd på på pricken som en amerikansk Thore Skogman-pastisch.

4) One Boy, Two Little Girls
En liten uppryckning jämfört med låtarna innan. Liten alltså…

5) Catchin’ On Fast
Tråkig låt, mjäkigt spelat och en Elvis som bara har en dag på jobbet.

6) Tender Feeling
En ballad som nog är den första sidans främsta spår. Svårt att påstå att det är någon större konkurrens.

SIDA 2

1) Anyone
En finstämd ballad som sticker ut ordentligt från det mesta på skivan.

2) Barefoot Ballad
Ja vad säga…? Tre år efter Little Sister så får världen lyssna på Barefoot Ballad.
Horribelt är allt jag kan säga.

3) Once Is Enough
Ett spår som passerar i stort sett spårlöst förbi. Once Is Enough är sju klasser tyngre än Barefoot Ballad, även om det uttalandet inte säger nånting alls.

4) Kissin’ Cousins
Och så kommer då slutligen filmens toppspår – ej att förväxla med skivans bästa spår.
Av någon för mig okänd anledning så kom filmen att innehålla två helt olika låtar med samma namn – Kissin`Cousins. Den här varianten är den som kom att släppas som singel. Den snudd på ofattbara skillnaden i engagemang som Elvis visar upp här jämfört med den vi presenteras på den övriga skivan är inget annat än häpnadsväckande. Det är lätt att tro att den inspelningen gjordes vid ett helt annan tillfälle, så annorlunda är sånginsatsen jämfört med allt annat från filmen.
Kissin’ Cousins är enligt mig en av de bästa rockare som Elvis spelade in under hela sextiotalet.
Nu delades den uppfattningen inte riktigt av skivköparna vid tiden för dess släpp. En tolfteplats på USA-listan kan låta som en hyfsad placering, men det var fram tills dess den sämsta placering på singellistan som Elvis hade haft. Och därefter skulle det under lång tid i stort sett bara gå utför…

5) Echoes Of Love
Och så till LPn Kissin’ Cousins två bonuslåtar, båda härrörandes från den sessionen i maj 1963 som även hade varit ursprunget till extralåtarna på Fun In Acapulco.
Nu brukar just bonusspåren på Elvis Soundtracks från sextiotalet vara skivans höjdpunkter. Så icke här. Echoes Of Love är en sällsynt trist historia som lika gärna kunde ha stannat kvar i arkivet ett par decennier till för att eventuellt i dessa dagar dyka upp som ett sensationellt fynd. Fast det bästa hade varit om Echoes Of Love aldrig hade spelats in, så tråkig är den.

6) (It’s A) Long Lonely Highway
Jaha…och så här bra kunde det alltså ha blivit om en vettig människa hade suttit vid spakarna. Long Lonely Highway är helt enkelt Elvis när han var som allra bäst. Det här är 1963 men det hade lika gärna kunnat vara 1969 och From Elvis In Memphis. Lite mer pumpande bas bara så hade knappt någon kunnat höra skillnaden.
Vad sysslade karlen med under dom här åren? Förstod han inte vad det var som höll på att hända med hans karriär? Det var ju så här det skulle låta!
En ännu större fråga är vad RCA höll på med i samma epok. (It’s) A Long Lonely Highway hade suttit som gjutet som singelsläpp under -63. I stället så väntar man i två år med att ge ut den som 45:a, och då bara som b-sida på pekoralet I’m Yours. Som sådan så försvann den också totalt. Man tar sig för pannan…
Här hade dom ju singeln som skulle ha placerat Elvis tillbaka på den topp där han hörde hemma. Men icke då.
En liten poäng är att (It’s A) Long Lonely Highway tog sig in en vecka på Tio I Topp. Direkt upp till andra plats i oktober -65 för att åka ut med dunder och brak veckan därpå.



Skivan i ett koncentrat med kompositörer följer nedan.

1. Kissin’ Cousins No 2 (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:16
2. Smokey Mountain Boy (Lenore Rosenblatt, Victor Millrose) 2:37
3. There’s Gold in the Mountains (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:54
4. One Boy, Two Little Girls (Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye) 2:32
5. Catchin’ On Fast (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:21
6. Tender Feeling (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:31

1) Anyone (Could Fall in Love with You) (Bennie Benjamin, Luchi de Jesus, Sol Marcus)2:29
2. Barefoot Ballad (Dolores Fuller, Larry Morris) 2:26
3. Once Is Enough (Sid Tepper, Roy C. Bennett) 1:55
4. Kissin’ Cousins (Fred Wise, Randy Starr)2:14
5. Echoes of Love (Bob Roberts, Paddy McMains 2:20
6. (It’s a) Long Lonely Highway (Doc Pomus, Mort Shuman) 2:38

Den första sidans minst sagt mediokra utbud kan nästan helt tillskrivas kompositörstrion Giant-Baum-Kaye. Denna konstellation kom att genom åren ligga bakom inte mindre än 44 olika kompositioner för Elvis. Fem av de mest oinspirerade går att hitta på sida ett. Ett halvår tidigare hade Elvis spelat in sin första komposition från denna låtskrivarsmedja – Devil In Disguise. Hade dom inte kunnat komma upp med något mer entusiasmerande nu när dom fick detta stora förtroende? Nej, uppenbarligen så la dom på ett ungefär ner samma mängd av glöd och passion i jobbet som övriga på firma Elvis Presley under dessa veckor. Kissin’ Cousins ska ha tagit 17 dagar att spela in. Fort skulle det gå. Finesser, kvalitet och dylika meningslösheter sågs tydligen som onödiga utgifter och skars effektivt bort.
Det märks.
Det påstås att varken Elvis eller Överste Parker läste igenom manuset innan filminspelningen startade. Så stort var engagemanget för den egna produkten. Detta avspeglar sig inte bara på duken utan obarmhärtigt också på vinylen. Avslaget och stundtals helt oengagerat både på kompositörshållet och på den vokala sidan.
Nåja, en skiva som har singelversionen av Kissin’ Cousins och (It’s A) Long Lonely Highway på listan kan ju inte vara helt usel…
Där klarar sig Kissin’ Cousins från det allra lägsta betyget!

Slutbetyg: En tveksam TVÅA…

Popularity: 12% [?]