06.20.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #19 “Fun In Acapulco”

Posted in Min blogg at 12:00 am

Fun In Acapulco är givetvis inte mycket till film, även om den måhända ligger strax över snittet för Elvisrullar. Dess soundtrack, däremot, innehåller faktiskt ett par vettiga försök till att göra något sånär hållbara låtar. Bottennapp finns även här, men det är nästan uteslutande på textsidan som det blir riktigt uselt – i de lägena så når skivan här och där nästan ner till avgrundsnivåerna på It Happened At The Worlds Fair.
Den musikaliska biten håller däremot i stort plattan igenom en klart godkänd standard på såväl kompositioner som arrangemang. Även Elvis verkar tycka att det här för det mesta åtminstone känns ganska så OK.

Visst, det här ett universum bort från Sun Records och det första året på RCA, inget snack o den saken. Men i sin genre av lättviktig pop så är ändå Fun In Acapulco inte så tokig.
En latinamerikansk prägel går av naturliga skäl skivan igenom. Två trumpetare kallades in för att ge den “rätta” stämningen, något som ytterligare förstärker känslan av att det inte är så värst mycket rock´n roll som lyssnaren blir bjuden på.
Men att höra på Fun In Acapulco rakt igenom är ändå att lyssna på ett soundtrack utan några större plumpar i protokollet, förutsatt dock att man inte lyssnar på texterna. För gör man det så blir det en rejäl rutschkana utför.
Ändå, på Fun In Acapulco så finns det ingen Big Boots, ingen Ito Eats, ingen Song Of The Shrimp och heller ingen How Would You Like To Be, och det kan vi vara väldigt tacksamma för.
Här kommer skivan låt för låt!

FUN IN ACAPULCO Utgiven i november 1963 på RCA Skivnummer LSP 2756

SIDA 1

1) Fun In Acapulco
Bra inledning med de olika instrumenten som kommer in i låten på ett litet pärlband, det ena det andra.
En genomtänkt komposition, en fin sånginsats från Elvis och ett snyggt arr är något som ger en stilfull, ja snudd på mäktig inledning på skivan.
Fun In Acapulco påminner faktiskt i sin stämning om öppningen på Blue Hawaii, som ju faktiskt även den startade med titelspåret.

2) Vino, Dinero Y Amor
Som låt i filmen så är Vino, Dinero y Amor snudd på lysande. Elvis ser fantastisk ut, interiören på haciendan ger en helt rätt stämning och låten i sig matchar det övriga perfekt.
När man sen hör det på skiva så blir inte intrycket lika starkt, men det är ändå en av plattans höjdpunkter. Elvis själv verkar också gilla den här låten.

3) Mexico
Av en ödets nyck så hade Elvis bassist på många av hans studioinspelningar, Bob Moore, haft en hit två år tidigare med en helt annan låt men med samma namn. De ska alltså inte förväxlas.
Elvis Mexico är en snabb, rytmisk låt i latinamerikansk tappning som trots en oförneklig portion töntighet ändå inte är i avsaknadd av charm..

4) El Toro
Ur musikalisk synvinkel inte helt av banan, ihopkopplad med texten så blir det en katastrof.
Varför denna text på denna i grund och botten ganska fina låt?

5) Marguerita
En “riktig” låt om uttrycket tillåts.
Min pesonliga favorit på skivan, men inte bara det. Marguerita är kanske bästa den balladen som Elvis spelade in under sin soundtracks-era. Bitvis riktig nerv i både arrangemang och Elvis röst. Det här är så utstuderat bra och otypiskt för filmlåtarna generellt att det mer låter som ett bonusspår än något taget från ett soundtrack. Men det är det inte. Marguerita är inspelad tillsammans med de övriga låtarna från filmen.
Även detta är, som ganska frekvent i början på sextiotalet, en Don Robertson-komposition. Tveklöst en av dennes främsta kompositioner till Presley. Kanske den allra främsta.
Måhända var den iförsta hand inte avsedd för filmen men kom att hamna där ändå för att man tyckte att den var för bra för att undvara.

6) The Bullfighter Was A Lady
Det finns väl saker här i världen som är så löjliga att man nog bara ska låta dom passera. The Bullfighter Was A Lady är en av dessa förteelser.
Hur det kom sig att stora, feta penningcheckar kunde få världens störste artist att spela in dylik smörja är ju i själva verket helt obegripligt. Även Elvis borde väl kunnat gå in och säga: “Nej, nej nej! Det här, det får någon annan sjunga!”.
Med en annan text hade The Bullfighter Was A Lady nog kunnat passera, men som det nu blev så funkar det bara inte.

7) No Room To Rhumba In A Sportscar
Snäppet bättre än föregående, men inte mer. Låten i sig skulle väl ha kunnat passera, men texten gör ju att det bara inte håller. Men, lyssna noga: Elvis låter inte i form här. Trött, ointresserad eller oinspirerad? Vet inte, men det här är förmodligen den fram tills dess mest avslagna sånginsatsen från Elvis sida. Mer av detta skulle komma, men här dyker det upp för första gången.

SIDA 2

1) I Think I’m Gonna Like It Here
Aningens icke politiskt korrekt text. “Every day siesta, every night fiesta” är väl kanske inte en riktigt korrekt bild av hur livet i Mexico tedde sig för landets invånare 1963. Nåja, det är ju bara en popsång och kanske inte mycket att fästa någon större vikt vid. Kanske egentligen bara positivt att betona en ickematerialistisk livssyn, något som paradoxalt nog dök upp ofta i Elvis filmlåtar.
Låten i sig är väl varken till eller ifrån. Även denna komer från Don Robertson penna. Denne peakade som låtförfattare till Elvis på den här skivan med tre olika kompositioner.

2) Bossa Nova Baby
Skivans enda singelsläpp, men i min öron kanske inte det starkaste spåret. En tät, svängig upptempolåt med ett pumpande komp.
Tyvärr är det kanske för lite Elvis här för att det ska bli något som sticker ut från mängden. Bra är det i alla fall.
Om ni för övrigt trodde att Bossa Nova Baby är ett Elvis-original så trode ni fel!
Bossa Nova Baby hade spelats in året innan av en grupp med namnet Tippy And The Clovers. Låter det bekant? Det är inget annat än de legendariska Clovers med en då nyinhoppad leadsångare med smeknamnet Tippy.
Då den versionen inte ens var i närheten av att vara en hit så är det väl högst osäkert om Elvis någonsin hade hört originalet innan han spelade in sin egen Bossa Nova Baby.
Elvis karriär stod här vid ett vägskäl. Bossa Nova Baby peakade på 8:e plats på USA-listan. Detta var den näst sämsta listplaceringen i Elvis karriär fram till dess. Å andra sidan, fram till In The Ghetto sex år senare så skulle bara Crying In The Chapel 1965 komma att placera sig högre än Bossa Nova Baby.
Med andra ord, det bar i väg neråt – snabbt.

3) You Can’t Say No In Acapulco
En “riktig” Bossa Nova. Stilfull komposition med snygga ackord och en Elvis som verkar tycka att det är en låt att lägga energi på, för han gör en riktigt bra insats här.
Sida tvås kanske bästa spår.

4) Guadalajara
Filmens final – alldeles efter det famösa fyrtiometersdyket (stuntman…?).
Även om han klarar hoppet medd hedern i behåll så låter väl Elvis inte helt bekväm i sin spanska i den här gamla folklåten. För sällan har man väl hört en så ansträngd och stressad Presley. Det låter som om han helst skulle vilja att det gick i halva tempot. Eller kanske rent av att ingen kommit upp med den absurda idén att den här mariachi-klassikern skriven av Pepe Guiza på trettiotalet skulle vara med i en Elvisfilm.
För mig skivans lågvattenmärke.

5) Love Me Tonight
Den första i raden av de senare ofta förekommande s.k. bonuslåtarna. Dvs spår på ett soundtrack som inte fanns med i filmen, inspelade vid helt andra tillfällen, och som bara var med för att fylla ut skivan.
Love Me Tonight är återigen en Don Robertson-ballad, och – ja dom går oftast bara inte att ta miste på. Dom har onekligen då och då sin charm, men många av dom är till förväxling lika varandra. Som den här som låter som en tre, fyra andra.

6) Slowly But Surely
Bonuslåt nummer två och, som så ofta med soundtrackens extramaterial, en av skivans bättre spår.
Här har vi en bluesig rockare med riktig taggtådsgitarr och en Elvis som känner sig någorlunda bekväm i situationen.
Tänk om skivan hade innehållit 12 spår av denna kaliber…

De två ovanstående spåren – Love Me Tonight och Slowly But Surely – kom från en session som ägde rum fyra månader efter inspelningarna till filmlåtarna till Fun In Acapulco. Fjorton låtar spelades in, men i stället för att ge ut dom som en egen skiva kom deras öde att bli att hamna som bonusspår på soundtracks, ges ut som singlar eller gå att hitta på den kommande LPn Elvis For Everyone. RCA gav långt senare, 1991, ut skivan The Lost Album med samtliga låtar från denna session. Jodå, det hade blivit en kanonskiva om den getts ut mitt i den soundtracksepok som den skulle ha hamnat i.

Hur ska jag summera Fun In Acapulco då? Tja, en handfull hyfsade låtar, en del som kan passera och, som så ofta i den här epoken, ett par katastrofer. Med andra ord ungefär så som det brukade vara på Elvis soundtracks från sextiotalet med andra ord. Skillnaden här mot en hel del andra av Elvis filmplattor är att det är genomgående genomarbetad musik, även om låtvalet i sig stundtals lämnade en hel del att önska. Ehuru ej riktigt i klass med Blue Hawaii så är ändå Fun In Acapulco en av sextiotalets bättre soundtrack. Plumparna i protokollet drar dock ner helhetsintrycket rejält. Betyget därefter.

Slutbetyg: En tveksam TREA…

Popularity: 1% [?]

Permalink