1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.14.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #17 ”It Happened At The World’s Fair”

Posted in Min blogg at 1:13 f m

På soundtracket till filmen ”It Happened At The World’s Fair” så börjar utförsbacken märkas rejält. På plattan innan, ”Girls, Girls, Girls” började det svaja rejält, det här är tyvärr klassen värre. Vid en genomlyssning av skivan så går det bara att hitta några få spår av något som kan kallas för klass, snedstegen och bottennappen är desto fler.
Tyvärr – LPn ”It Happened At The World’s Fair”, släppt våren 1963, har i stort sett ingenting gemensamt med de stundtals fantastiska skivor som Elvis hade gett ut i början av sextiotalet. Totalt mörker är det inte, så hård vill jag inte vara, men bra är det ju under alla omständigheter inte.
Ta en sekund och jämför med ”Elvis Is Back” från 1960: Teamet hade bara tre inspelningstillfällen på sig men ut kommer sex klassiska singlar, och en suverän tolvlåtars-LP utan ett enda tveksamt spår. Elvis Is Back var en skiva som många håller som en av de bästa som Elvis någonsin gjorde.
Även de första soundtracken på sextiotalet, som GI Blues och Blue Hawaii var stundtals riktigt bra plattor.
Vad bjuds vi på här då, tre år senare?
Jo, en mestadels sorglig blandning av låtar inspelade i stort sett med enda syftet att de ska passa in i en tämligen trist film.
Vid det här laget hade Elvis verkligen klätt på sig rollen som han så ofta blev förlöjligad för under den senare delen av sin karriär. Förvandlingen är här nästan total till en välklädd familjeunderhållare som traskar runt i en och en halv timma sjungandes till än den ena än den andra motspelaren/erskan i sammanhang det ena mer absurdt än det andra och utan att någon egentligen begriper varför han gör det.
Med andra ord ungefär som det skulle komma att bli i ett femtontal filmer till innan någon vettig människa till sist vaknade till och drog i nödbromsen.
Nåja, som tidigare sagt, LPn är inte bara mörker och elände, det finns ett par ljusglimtar, men – aldrig att glömma – det blir aldrig ens i närheten av så bra som det skulle ha kunnat vara om själ, hjärna och hjärta fått styra inspelningen istället för plånboken.
”It Happened At The Worlds Fair” spelades in vid två olika tillfällen – den 30 augusti och den 22 september 1962.

IT HAPPENED AT THE WORLD’S FAIR
Utgiven 1963 på RCA
Skivnummer LPM 2697

1) Beyond The Bend
En snabb och rapp inledningslåt, tidstypisk för en Elvisfilm i början av sextiotalet. ”Beyond The Bend” låter som om den är tagen från någon av filmerna ”Follow That Dream” eller ”Kid Galahad”. Inte så märkligt då ”Beyond The Bend” är skriven av teamet Wise-Weisman, gänget bakom låtar som just ”Follow That Dream” eller ”I Got Lucky” från ”Kid Galahad” m.m.
Kompet är bitvis snudd på lysande, och Elvis verkar tycka att den här låten är riktigt kul att sjunga. ”Beyond The Bend” är
en förrädiskt lovande inledning på skivan.

2) Relax
Ett försök till en ”remake” på Fever, tyvärr bara tråkigare, blodfattigare och med en påfallande ointresserad Elvis Presley vid sångmikrofonen.

3) Take Me To The Fair
Den typ av lättsam bagatell, musik- såväl som textmässigt, som Elvis aldrig borde ens ha rört vid.
”I’ll buy the penanuts and popcorn! We’ll have us a ball”…Man tar sig för pannan…Vad tänkte ”The King Of Rock’n Roll” på när han fick textbladet i handen?
Två detaljer sticker ut; att kompmusikerna faktiskt röjer hej vilt bakom allt elände längst fram och de sista fyra takterna där låten går över i något som påminner om ledmotivet till TV-serien Familjen Flinta.
Mer än så finns inte att berätta.

4) They Remind Me Too Much Of You
En ballad i stil med en del andra på de reguljära studioinspelningarna i den här epoken. Don Robertson, en av Elvis favoritkompositörer i början av sextiotalet, ligger bakom den här låten och det märks. ”They Remind Me Too Much Of You” låter närmast som något överblivet från LPn Something For Everybody, där hade den ledigt glidit in bland den första sidans ballader.
”They Remind Me Too Much Of You” sticker ut ganska rejält på skivan genom att inte låta som ett soundtrack-spår. Elvis är också betydligt mer engagerad här än på de flesta andra spår på skivan och han lägger ner en stor trovärdighet i sin presentation.
Därmed inte sagt att det är mer än en hyfsad låt. På den här skivan så blir den dock lätt ett av trumfkorten.
En rolig poäng är att Don Robertson – kompositören till ”They Remind Me Too Much Of You” – faktiskt är med och spelar piano på skivans båda inspelningssessioner.

5) One Broken Heart For Sale
Ytterligare ett försök till en ”remake”, den här gången på Return To Sender. Inte helt misslyckat, och odiskutabelt har vi även här en av plattans starkare låtar med sitt tunga, täta komp. ”One Broken Heart For Sale” blev enda singelsläppet på hela skivan, något som dock slutade i ett om inte fiasko så åtminstone en klar missräkning.
”Remake”? Nåja, det kanske inte är så konstigt att det låter som det gör när det är samma två kompositörer som på Return To Sender – Otis Blackwell och Winfield Scott.

Sida 2

1) I’m Falling In Love Tonight
Det är en horribel dansbandsorgel långt fram i ljudbilden på denna redan från början hopplösa låt.
Hade Elvis sjungit på svenska så hade jag tippat att det var antingen Sten & Stanley eller Magnus Kvintett.
Nog sagt.

2) Cotton Candy Land
Men nej, vad är det här? Varför ska han film efter film envisas med att sjunga för barn?
Ett proffsigt komp hjälper ju inte ett dyft när det handlar om skräp som det här.
Suck…

3) A World Of Our Own
En lite udda ballad. A World Of Our Own skulle ha kunnat vara riktigt bra, det är faktiskt en av skivans mer originella kompositioner, om den hade varit lite vettigare mixad. Doakören bakom Elvis, som faktiskt inte fyller någon större funktion alls, dränker honom nästan.
Det är lätt att få känslan av att folk inte längre brydde sig om slutresultatet. Det fick bli som det blev helt enkelt.
Synd, här hade det kunnat bli bättre.

4) How Would You Like To Be
Vedervärdig smörja, till på köpet plattans klart längsta låt. Snudd på tre och en halv minut. Att Presley överhuvudtaget ställde upp på det här är inget annat helt ofattbart. Pengar saknade han inte, och det här kunde väl ändå inte vara enda alternativet till att upprätthålla en lätt dalande karriär.
”How Would You Like To Be” bör nog ligga på topp-tio när det gäller det jävligaste som mannen i fråga spelade in under hela sin karriär. Inte ens så dåligt att det är roligt. Bara outhärdligt.
Om dom åtminstone hade haft vett att lägga den sist på skivan så att man hade kunnat tryckt på stoppknappen i tid så hade det känts lite bättre, men inte då…

5) Happy Ending
Och så avslutas kalaset med en upp-tempo som, liksom inledningsspåret går i stil med låtar från filmerna Follow That Dream och Kid Galahad, men den här gången utan att komma i närheten av deras klass. Elvis låter trött på rösten och har faktiskt svårt här och där att hålla tonen, men bandet öser även här på på ett imponerande sätt. Lekfullheten, kunnandet och spelglädjen fanns där någonstans, det var bara vettigt material som saknades, hade det varit så skulle det garanterat ha smittat av sig på Elvis.

Summa summarum en skiva där allt av värde i stort sett redan är sagt i raderna ovanför. Tre låtar som i bästa fall kan rubriceras som bra, tre som mer eller mindre passerar obemärkt förbi och fyra bläcksvarta plumpar, bättre än så är det inte. Tyvärr, med en titt i backspegeln så kom det här bara att bli en i raden av trista soundtrack från Elvis från 1963 och framåt. Fantasin och variationerna i låtmaterialet från GI Blues, Kid Galahad och Blue Hawaii saknas nästan helt. Det verkar som om att man tänkte att det nog ordnar sig ändå. Bandet spelar påfallande proffsigt rakt igenom, och både här och där så låter det rentav lekfullt och ystert. Men vad spelar det för roll på låtar som Cotton candy Land och How Would You Like To Be? Tänk om dom här gubbarna i stället fått riktigt material att jobba med, vad hade inte det kunnat sluta med?
Dekadansen hade redan startat med filmen innan, Girls, Girls Girls och här fortsätter det, rejält dessutom. En singel släpptes, ”One Broken Heart For Sale”, med ”They Remind Me Too Much Of You” på baksidan, men den visade bara åt vilket håll det barkade. Dess elfteplacering på USA-listan var den sämst placerade singeln för Elvis sedan 1956. Värre skulle det snart bli.

En mycket intressant poäng: på Follow That Dream-utgåvan av It Happened At The World’s Fair (Follow That Dream – underbolag till BMG f.d. RCA) från 2003 med bonusspår så finns det alternativa tagningar från inspelningen av It Happened At The Worlds Fair. Spår 14 innehåller Beyond The Bend tagningar 1 och 2. Mitt emellan tagningarna så börjar Elvis spontant för sig själv under några sekunder sjunga på…”I Apologise”. Just det, den ”I Apologise” som tre år senare skulle bli en hit med PJ Proby. Den skulle såklart Elvis ha jobbat på istället!
Och visst, varför i hela fridens dar skulle Elvis hålla på med substanslöst dravel som det här när han hade en hel världs sångkatalog att hämta material ifrån? Om någon 1962 hade frågat Elvis ”The King” Presley om han i stället för ”How Would You Like To Be” hade velat sjunga in ”I Apologise” med full stråk- och blåsorkester i studion, vad tror ni svaret hade blivit då? Det hela blir ju väldigt uppenbart när man lägger upp det så, eller hur?
Den ofrånkomliga frågan, som aldrig kommer att bli besvarad, är: vad hade Elvis Presley inte kunnat åtstadkomma i den här epoken i stället för skivor som den här?

Slutbetyg: En svag TVÅA

Popularity: 5% [?]

10 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    05.14.12 at 3:20 e m

    Ja, en svag tvåa verkar vara ett adekvat betyg. Så sorgligt att Elvis begåvning slösats på så mycket skräp! Mycket kan ju skyllas på dessa usla filmer.

  2. Micke said,

    05.14.12 at 8:19 e m

    Ja, och de astronomiska belopp som filmgagen bestod av.

  3. Peter said,

    05.14.12 at 10:37 e m

    Oj, inte visste jag att det fanns en sån intressant blogg!
    /Elvisfantasten

  4. Micke said,

    05.15.12 at 6:55 e m

    Tack för det, Elvisfantasten Peter!
    Jag ska försöka att leva upp till dom orden i framtiden också.

  5. Berit Zwick said,

    06.09.12 at 10:57 e m

    Hej alla!
    Angående just ingenting sådär.
    Men vill man kolla Elvis konvolut,
    Googla;
    Frijid Pink-Heartbreak Hotel-1970.
    Mycket sommar önskas Er,+ en
    stor kram Micke, för all tid Du
    lägger ner på din mycket läs-
    värda blogg.
    So long, Berit.

  6. Lena Wärmé said,

    06.10.12 at 10:06 f m

    Tack Berit för tips om konvolut och en bra sommar önskar jag
    också alla läsare. Likt Berit jag också tacka Micke för intressant
    läsning och jag hoppas att du får litet avkoppling i sommar.
    Jag vill också tillägga att jag gillar den nya skivan! Särskilt roligt
    att ”Balladen om K” finns med. Den hör man annars sällan.

  7. Patrik Kolar said,

    06.24.12 at 1:56 e m

    Visste du att How Would You Like To Be låg etta på topplistan?
    I Israel? 1967?

  8. Micke said,

    06.24.12 at 2:21 e m

    Israel 1967? Men, fanns det inte annat än en fyra år gammal urusel Elvislåt att ha som etta på topplistan?
    Beatles, Stones, Beach Boys, Hendrix för att ta några exempel.

  9. Patrik Kolar said,

    06.24.12 at 2:47 e m

    Ja, det är faktiskt ännu mer förbluffande än att Joshua Fit The Battle Over Jericho låg etta på Tio-I-Topp 1963.

  10. Micke said,

    06.24.12 at 4:07 e m

    Absolut! Joshua Fit the Battle är ju en bra låt – om inte vad vi vanligtvis förknippar Elvis med.

RSS feed for comments on this post

Kommentera

Fyll i rätt svar *