05.14.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #17 “It Happened At The World’s Fair”

Posted in Min blogg at 1:13 am

På soundtracket till It Happened At The World’s Fair så börjar utförsbacken märkas rejält. Vid en genomlyssning av skivan så går blott några få spår av klass att hitta, snedstegen är desto fler och bottennappen riktigt rejäla.
It Happened At The World’s Fair, som kom på våren 1963, har inte mycket gemensamt med de stundtals utmärkta skivor som Elvis hade gett ut tidigare under innevarande decennium. Totalt mörker är det inte, så hård vill jag inte vara, men bra är det ju under alla omständigheter inte.
Jämför med Elvis Is Back från 1960: Tre inspelningstillfällen och ut kommer sex singellåtar – som alla trängs på varje Elvissamling värd namnet – och en högoktanig tolvlåtars-LP som inte innehöll ett enda tveksamt spår. Dessutom en skiva som många håller som en av Elvis bästa skivor någonsin.
Vad bjuds vi på här då, tre år senare?
Jo, en mestadels sorglig blandning av låtar inspelade uteslutande för att passa till en än mer bedrövligare film.

Jodå, här hade Elvis verkligen tagit på sig den roll som han så ofta blev hånad och förlöjligad för: “The All-American Man”.
En välklädd familjeunderhållare som traskar runt och sjunger till än den ena än den andra motspelaren/erskan i sammanhang det ena mer absurdt än det andra och utan att någon egentligen begriper varför han gör det.
Alltså..precis som det skulle komma att bli i ett femtontal filmer till innan någon till sist drog i nödbromsen.
Nåja, som tidigare sagt, LPn är inte – till skillnad från filmen – inte bara mörker och elände, det finns ett par ljusglimtar, men mallen för hur ett Elvis-soundtrack ska vara kan väl sägas ta form här. Med några få undnantag så blev det just aldrig bättre än så här.

Allt avhandlas här nedanför.

IT HAPPENED AT THE WORLD’S FAIR Utgiven 1963 på RCA Skivnummer LPM 2697

1) Beyond The Bend
En för Elvis rätt så tidstypisk inledningslåt. Låter som något taget från filmen Follow That Dream eller kanske Kid Galahad. Inte så märkligt då Beyond The Bend är skriven av teamet Wise-Weisman, teamet bakom låtar som Follow That Dream, I Got Lucky m.m. från just det två filmerna.
Kompet är bitvis snudd på lysande, och Elvis verkar tycka att den här låten är riktigt kul att sjunga.
En förrädiskt lovande inledning på skivan.

2) Relax
En remake på Fever, bara tråkigare, blodfattigare och med en påfallande ointresserad Elvis Presley vid sångmikrofonen.

3) Take Me To The Fair
Den typ av lättsam bagatell, musik- såväl som textmässigt, som Elvis aldrig borde ens ha rört vid.
“I’ll buy the penanuts and popcorn! We’ll have us a ball”…Man tar sig för pannan…Vad tänkte “The King Of Rock’n Roll” på när han fick textbladet i handen?
Två detaljer sticker ut; att kompmusikerna faktiskt röjer hej vilt bakom allt elände längst fram och de sista fyra takterna där låten går över i något som påminner om ledmotivet till TV-serien Familjen Flinta. Mer än så finns inte att berätta.

4) They Remind Me Too Much Of You
En ballad i stil med en del andra på de reguljära studioinspelningarna i den här epoken. Återigen en Don Robertson-komposition, och det märks. They Remind Me Too Much Of You låter närmast som något överblivet från LPn Something For Everybody.Den hade ledigt glidit in bland den första sidans ballader.
They Remind Me Too Much Of You sticker ut ganska rejält på skivan genom att inte låta som ett soundtrack-spår. Elvis är uppenbarligen mer engagerad än på ett bra tag och lägger ner en stor trovärdighet i sin presentation.
Därmed inte sagt att det är mer än en hyfsad låt. På den här skivan så blir den ledigt och lätt ett av trumfkorten.

5) One Broken Heart For Sale
Ytterligare ett försök till en “remake”, den här gången på Return To Sender. Inte helt misslyckat, och odiskutabelt en av plattans starkare låtar. Tungt, tätt komp över hela spåret. Det enda singelsläppet på hela skivan, något som dock slutade i ett om inte fiasko så åtminstone en missräkning.
“Remake”? Nåja, det kanske inte är så konstigt att det låter som det gör när det är samma två kompositörer som på Return To Sender – Otis Blackwell och Winfield Scott.

Sida 2

1) I’m Falling In Love Tonight
Horribel dansbandsorgel långt fram i ljudbilden på en redan hopplös låt.
Hade Elvis sjungit på svenska så hade jag tippat att det var antingen Sten & Stanley eller Magnus Kvintett.
Nog sagt.

2) Cotton Candy Land
Men nej, vad är det här? Varför ska han film efter film envisas med att sjunga för barn?
Ett proffsigt komp hjälper ju inte ett dyft när det handlar om skräp som det här.
Suck…

3) A World Of Our Own
En lite udda ballad. A World Of Our Own skulle ha kunnat vara riktigt bra, det är faktiskt en av skivans mer originella kompositioner, om den hade varit lite vettigare mixad. Doakören bakom Elvis, som faktiskt inte fyller någon större funktion alls, dränker honom nästan.
Det är lätt att få känslan av att folk inte längre brydde sig om slutresultatet. Det fick bli som det blev helt enkelt.

4) How Would You Like To Be
Vedervärdig smörja, till på köpet plattans klart längsta låt. Snudd på tre och en halv minut. Att Presley överhuvudtaget ställde upp på det här är inget annat helt ofattbart. Pengar saknade han inte, och inte kunde väl det här vara det enda alternativet till att upprätthålla en lätt dalande karriär.
Bör nog ligga på topp-tio när det gäller det jävligaste som mannen i fråga spelade in under hela sin karriär. Inte ens så dåligt att det är roligt. Bara outhärdligt.
Om dom åtminstone had haft vett att lägga den sist på skivan så att man hade kunnat trycka på stoppknappen efter låt fyra.

5) Happy Ending
Och så avslutas kalaset med en upp-tempo som, liksom inledningsspåret går i stil med låtar från Follow That Dream och Kid Galahad, men den här gången utan att komma i närheten av deras klass. Elvis låter trött på rösten och har faktiskt svårt här och där att hålla tonen, men bandet öser faktiskt på på ett imponerande sätt. Lekfullheten, kunnandet och spelglädjen fanns där någonstans, det var bara vettigt material som saknades, det hade garanterat smittat av sig på Elvis.

Summa summarum en skiva där allt av värde i stort sett redan är sagt i raderna ovanför. Tre låtar som i bästa fall kan rubriceras som bra, tre som mer eller mindre passerar obemärkt förbi och fyra bläcksvarta plumpar.
Ett ganska så typiskt soundtrack från Elvis från 1963 och framåt. Fantasin och variationerna i låtmaterialet från GI Blues, Kid Galahad och Blue Hawaii saknas nästan helt. Det verkar som om att man tänkte att det nog ordnar sig ändå. Bandet spelar påfallande proffsigt rakt igenom, och både här och där så låter det rentav lekfullt och ystert. Men vad spelar det för roll på låtar som Cotton candy Land och How Would You Like To Be? Tänk om dom här gubbarna i stället fått riktigt material att jobba med, vad hade inte det kunnat sluta med?
Dekadansen hade redan startat med filmen innan, Girls, Girls Girls och här fortsätter det, rejält dessutom. En singel släpptes, One Broken Heart For Sale, med They Remind Me Too Much Of You på baksidan, men den visade bara åt vilket håll det barkade. Dess elfteplacering på USA-listan var den sämst placerade singeln för Elvis sedan 1956.

En mycket intressant poäng: på Follow That Dream-utgåvan av It Happened At The World’s Fair (Follow That Dream – underbolag till BMG f.d. RCA) från 2003 med bonusspår så finns det alternativa tagningar från inspelningen av It Happened At The Worlds Fair. Spår 14 innehåller Beyond The Bend tagningar 1 och 2. Mitt emellan tagningarna så börjar Elvis spontant för sig själv under några sekunder sjunga på…I Apologise. Just det, den I Apologise som tre år senare skulle bli en hit med PJ Proby.
Och visst, varför i hela fridens dar skulle Elvis hålla på med substanslöst dravel som det här när han hade en hel världs sångkatalog att hämta material ifrån? Om någon 1962 hade frågat Elvis om han i stället för How Would You Like To Be hade velat sjunga in I Apologise med en stor orkester, vad tror ni svaret hade blivit då? Det hela blir ju väldigt uppenbart när man sätter upp det på ett dylikt sätt, eller hur?
Och det är, återigen, så jag tänker när jag hör vaga försvar för soundtracksepoken: vad hade han inte kunnat åtstadkomma i stället???

Slutbetyg: En svag TVÅA

Popularity: 1% [?]

Permalink