1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.09.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #16 Girls! Girls! Girls!

Posted in Min blogg at 12:25 f m

Från mars 1956 till sommaren 1962 så släppte Elvis Presley femton LP-skivor. Fem studioskivor, en julplatta, en religiös lp, fyra soundtracks och fyra samlingsalbum. Kvaliten i den epoken gick, om vi bortser från några bottennapp på julskivan, från det utmärkta till det rent oslagbara.
De därpå arton kommande skivsläppen – mellan Pot Luck och NCB TV Special – skulle komma att bestå av: en religiös platta, fyra samlingsskivor och TRETTON (!!!) soundtracks. Med andra ord inte ett enda riktigt studioalbum, bortsett från den religiösa How Great Thou Art. Nivån på det konstnärliga i denna epoken skulle, med några undantag, komma att gå från det hyfsade till det horribla.
Jo, det är bara att acceptera.
För handen på hjärtat nu, alla hardcore Elvisfans, det finns INGEN artist i modern musikhistoria som har haft en så ofattbar spännvidd mellan toppen och botten som just Elvis. När han var som bäst så saknade han sin jämlike här på planeten, när det å andra sidan var dåligt så trotsar det stundtals all beskrivning. Och dålig, riktigt dålig, var han på åtskilliga av filmskivorna under de här åren.
Rötan satte in redan på soundtracket till GI Blues med ett par riktiga bottennapp typ Daddy Big Boots, men sextitals-soundtracken hade de första åren en jämförelsevis hög ambitionsnivå. Sen så går det gradvis neråt. Mot slutet är det mesta riktigt uselt, det går bara inte att snacka bort.
Visst, jag är först i ledet att hålla med, här och där så finns det små pärlor på filmskivorna – jag gav Blue Hawaii ett högt betyg och både GI Blues och här aktuella Girls Girls Girls innehåller flera klart godkända spår – men sett till helheten så är Elvis soundtracks från 60-talet inget annat än undermålig musik, för det mesta absolut inte värdig en så oerhört talangfull artist som Elvis Presley.

Paradoxalt nog så är det ofta de filmer från sextiotalet som inte hade tillräckligt med material för ett eget soundtrack som hade epokens bästa låtar. Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas, Flaming Star, Wild In The Country och Charro (med sin vinjettlåt) för att nämna de bättre. Springsteen gjorde en cover på Follow That Dream och ZZ Top sin version på Viva Las Vegas, för att ta två exempel som visar på att det där rörde sig om låtar som var lite mer än bara en ursäkt för Elvis att få visa upp sig i badbyxor.
Men det kanske ligger i sakens natur; nästan samtliga nämnda filmer var uppriktiga försök till något seriöst. Alltså, antalet låtar var nerskurna till blott en handfull då det var själva handlingen, och inte Elvis sjungandes med en gitarr i handen på en höstack, som var det viktiga. Och på så sätt sållades tacksamt det tramsigaste bort.

Men som helhet, visst är det snudd på ofattbart – att samme man som åren innan hade sjungit in Heartbreak Hotel, My Baby Left Me och Lawdy Miss Clawdy, och som lite längre in i framtiden skulle komma att göra In The Ghetto, Suspicious Minds och Burning Love ens skulle behöva ta i material som Old McDonald, Barefoot Ballad, Cotton Candy Land och Queenie Wahinis Papaya, för att nämna några utav dom.
Just det, glömde Song Of The Shrimp…
Bisarrt är bara förnamnet.

Och när nu någon säger att ”Nää, det där stämmer ju inte…Det finns faktiskt riktigt bra soundtracks från sextiotalet. Ta bara…” så tänker jag i stället instinktivt på vad som skulle kunnat vara. Hur hade tillvaron sett ut om Elvis i stället för allt mediokert trams som kom under de mörka åren hade gjort ett tiotal popskivor som var och en hade varit i takt med tiden, skivor där From Elvis In Memphis bara hade blivit en logisk fortsättning på en räcka av kanonplattor? Hade vi inte levt i en bättre värld i så fall?

Nåja, nu ser historien ut som den gör, och den går inte att ändra på hur mycket vi än skulle önska det. Vi kan bara konstatera att Elvis under sextiotalet i stort sett slängde bort sex år av sin karriär på något som han näppeligen kan ha varit speciellt stolt över i efterhand.

Hur gick det till då? Hur kunde detta ske?
Pengar så klart. Elvis Presley kom från ett fattigt hem där mat på bordet och nya eller hela kläder absolut inte var något självklart. Vi sitter ju här med facit i hand, men 1962 fanns det ju inget som sa med bestämdhet att namnet Elvis skulle vara synonymt med ”The King” ett halvsekel senare.
Ja hade inte Elvis haft den stora talang som han besatt, utan varit en sångare vilken som helst (som många av hans belackare genom åren påstått att han egentligen var) så hade med största sannolikhet hans bana tagit slut för gott med invasionen av Beatles, Rolling Stones, Kinks osv. Att det nu inte blev så var ju inget som någon visste med bestämdhet på förhand.
När Elvis då, i full ovisshet om framtiden, blev erbjuden en ersättning för tre veckors filminspelningar som motsvarade tio livstidslöner för genomsnittsamerikanen så var det ju självklart väldigt svårt för honom att säga nej. Vad skulle ni ha gjort i hans ställe?
Sen finns det alltid diskussionen om utifall Elvis tålmodigt satt och väntade på ett riktigt bra manus att sätta tänderna i. Något som i realiteten kom längre och längre bort med varje film i stil med Clambake och Easy Come Easy Go.

Dessutom, och det här är verkligen sorgligt, soundtracken sålde i början på sextiotalet avsevärt bättre än de ordinära studioalbumen på sextiotalet. GI Blues och framför allt Blue Hawaii sålde mångdubbelt mer än Elvis Is Back, Something For Everybody och Pot Luck gjorde, något som självklart påverkade kompasskursen för framtiden. Även den här recenserade Girls Girls Girls sålde ungefär dubbelt så mycket som skivan innan, Pot Luck.

Nu går vi in på själva skivan. Girls Girls Girls är nu en ganska skaplig platta. Ett par av spåren låter snudd på som överblivet material från Pot Luck, och de riktiga bottennappen är varken många eller överdrivet gräsliga. Värre saker skulle väntade runt hörnet…
Här är den, låt för låt.

GIRLS GIRLS GIRLS Utgiven 1962 på RCA Skivnummer LPM/LSP 2426

SIDA 1

1) Girls! Girls! Girls!
Aningens tramsig inledningslåt. Den hade för övrigt året innan varit en mindre hit med Coasters.
Tramsig, jo, men det var ju den här nivån som Elvis filmlåtar la sig på härifrån och framöver. Men visst, den funkar. Ett tätt, tajt komp som nästan sprudlar av spelglädje, och en Elvis som faktiskt verkar trivas. Synd bara att det inte var en lite roligare låt.
Lite lustigt är det ändå. En hel film och dess soundtracks inledningsspår tar sitt namn från en ett år gammal hit från en konkurrerande grupp. I sanning en smula underligt. Som om Rolling Stones skulle ha kallat Beggars Banquet för Penny Lane och dessutom hade inlett med en cover på just Penny Lane.
Innan refrängen kommer in den sista gången så spelar ”Boots” Randolph på sin tenorsax ett av de längsta solon någonsin på en studioplatta med Elvis. 55 sekunder långt. Reconsider Baby med samme Randolph kan ha haft ett längre solo, men då rörde det sig mer ller mindre om ett jam.
Girls! Girls! Girls! släpptes aldrig på singel även om den, det långa solot till trots, hade en viss hitkänsla över sig.

2) I Don’t Wanna Be Tied
En sjysst rockare. Inget märkvärigt men Elvis framför låten på ett helt godkänt sätt, även om det är långt från det krut som han hade visat upp i dylika låtar fem år tidigare.

3) Where Do You Come From
En ganska märklig låt. Lite väl släpig och det udda, brytande ackordet på versen låter tämligen krystat. Pianot spelar otajt, något som inte blir bra då det enda övriga instrumentet är en bas som nöjer sig med att spela några spridda toner. Låter mest ett första utkast. Känns som helhet som något ganska misslyckat.
Where Do You Come From hamnade ändå av någon outgrunddlig anledning som b-sida på Return To Sender. Som sådan peakade den i USA på inte direkt imponerande position 99. Inte konstigt, mindre lämpat listmaterial får man väl leta efter.
Pianoinledningen påminner för övrigt en hel del om inledningen på As Long As I Have You från King Creole…

4) I Don’t Want To
I Don’t Want To, ja snudd på att jag säger att här kommer en liten pärla!
En utsökt fin liten ballad som Elvis framför på ett helt lysande sätt.
Att I Don’t Want To inte gavs ut som singel är lite märkligt, betydligt mer hitkänsla över den än spåret innan.

5) We’ll Be Together
Ekvilibristisk gitarrinledning i klass med Paco de Lucia på akustisk gitarr som Elvis i filmen fejkar att det är han själv som spelar. Suck…
Låten som sådan går väl an, men det känns inte riktigt som något som är skräddarsytt för Elvis.
Versionen i filmen är rätt så olik den på skivan. Filmversionen är klart bättre, mer genuin ”mexikansk” känsla över den tagningen än den som valdes ut för LPn.

6) A Boy Like Me, A Girl Like You
Efter en lite märklig inledning går låten över i en slags jazz-ballad.
En inte helt övertygande komposition och inte Elvis bästa framförande på skivan. Klart godkänt dock, om inte annat så för att den sticker ut från det mesta annat på skivan.
(En av gitarrerna är dock lite väl ostämd).

7) Earth Boy
Ska man säga något positivt om detta skräp så är det att det kan ses som ett tidigt experimenterande i värdsmusik.
Låten i sig är faktiskt rätt OK. Allt förstörs dock av det bisarra orientaliska arrangemanget som på det sätt som det framförs bara ger en stark känsla av kitsch. Som en turistskiva från ett exotiskt land inspelad i Munchen.
Elvis låter dessutom totalt ointresserad av det som han framför.
Ett riktigt bottennapp.

SIDA 2

1) Return To Sender
Singeln Return To Sender parad med Where Do You Come From släpptes en månad innan Girls Girls Girls.
Personligen har jag aldrig varit speciellt förtjust i Return To Sender, tycker att det är en anigens träig låt utan någon större finess.
En stor hit blev det hur som helst, så jag är väl den som har fel.

2) Because Of Love
Återigen en fin ballad, även denna gången sjungen på ett lysande sätt av Elvis.

3) Thanks To The Rolling Sea
Thanks To The Rolling Sea går onekligen in på en tio i topp-lista över Elvis mest originella låtar. Inget annat han gjorde under sin karriär liknar den här skapelsen.
Mer som taget ur Porgy And Bess eller Teaterbåten. Fint och rappt framfört, men ljusår från det som Elvis egentligen skulle hålla på med.

4) Song Of The Shrimp
Och det blir än mer märkligt…Här skulle man uppenbarligen haka på en calypso-trend a là Harry Belafonte.
Fullständigt ovärdigt en artist av Elvis rang. Utan tvekan ett av karriärens värsta bottennapp för Elvis.

5) The Walls Have Ears
En ointressant, fånig låt med en måttligt engagerad Elvis.
Arrangemanget har sina små poänger med ett fint spel på 12-strängad gitarr.
Bortsett från det så finns det i stort sett ingen orsak alls att lyssna på den här låten mer än en gång.

6) We’re Comin’ In Loaded
En lite udda avslutning. en röjrockare som maler över ett ackord. Klar jam-känsla över hela spåret.
Riktigt bra, en av skivans bästa spår, lite väl kort bara. För mig hade dom fått malt på i ett par minuter till.

Girls Girls Girls är en blandnig av ganska hyfsade spår och sådant som Elvis aldrig borde ha ens funderat på att spela in. En del är hafsigt arrangerat och lite likgiltigt framfört, men det finns också klara exempel på motsatsen. Ändå, om man jämför intensiteten hos Elvis i balladerna på Pot Luck med majoriteten av låtarna på den här plattan så känns det som att Presley inte var med till 100% här. Här och var så tänder det till även om det aldrig blir några större fyrverkerier. Det är dock också lite för många bottennapp för att det ska bli mer än ett godkänt betyg. Både soundtracken GI Blues och Blue Hawaii känns betydligt mer genomarbetade.
Som helhet så är ändå det här en gokänd platta. Ett flertal av de kommande soundtracken som snart ska avhandlas är betydligt sämre än Girls Girls Girls.

Nämnas bör att låten Plantation Rock spelades in för filmen vid samma tillfälle men ratades både för filmen och för skivan. Den skulle komma att gömma sig i arkiven ända fram till 1983, sex år efter Elvis död, då den dök upp på LPn A Legendary Performer vol 4.
Likadant med Mama. Även den spelades vid samma tillfälle in för filmen men ansågs inte platsa någonstans tills den hamnade på Let’s B Friends, en av RCA Camdens budgetskivor 1972.

Slutbetyg: En TREA…

Popularity: 7% [?]

10 Comments »

  1. gope said,

    05.10.12 at 9:20 f m

    Kul att läsa om denna skiva, som ju var min allra första egna LP. Jag måste ta o lyssna på den igen, inser att jag glömt bort en del av låtarna trots att den nästan spelades sönder när den var ny. Sen kom ju lite annat emellan (Beatles, Stones, Dylan, Mayall etc)

    Keep up the good work, Micke!

  2. Micke said,

    05.10.12 at 11:06 f m

    Tack gope!
    Jo, det är ju det som är det lite märkliga med Elvis och hans karriär i den epoken. Nya artister kom och han svarade på den hårdnade konkurrensen med att släppa tre soundtracks om året, det ena tröttare än det andra. Inte underligt att det kom annat emellan för omvärlden…

  3. Lena Wärmé said,

    05.10.12 at 5:21 e m

    Ja, visst är det förståeligt att Elvis tackade ja till dessa filmer. Hur skulle han rimligtvis kunnat förstå hur stor han skulle bli? Med tanke på hans enkla bakgrund så skulle det väl nästan ha varit lättsinnigt av honom att säga nej. Vad jag förstår ville han ju också ge sina föräldrar allt han kunde och filmerna gjorde ju det möjligt.
    För övrigt; tack för ännu en intressant och givande recension!

  4. gope said,

    05.10.12 at 7:21 e m

    Kom just på att Billy Fury gjorde en cover på Because Of Love. Jag kollade o han nådde 18:e plats på NME:s topplista i november 1962

  5. Peter Johansson said,

    05.11.12 at 12:08 f m

    Först var man lite orolig över att ”behöva” läsa om alla kassa filmskivor men när du skriver blir det ju intressant ändå! Så nu ser vi fram emot resten också. Billy Fury ligger mig varmt om hjärtat och Because Of Love är ju en av mina favoriter men jag visste inte att Elvis gjort den så detta måste jag kolla in.

  6. Lena Wärmé said,

    05.11.12 at 9:03 f m

    Nu har jag lyssnat på ”Because of love” på Youtube, både med Elvis och Billy Fury.
    Vilken fin sång! Billy Furys version är också känslig och fin. Fury var ju mycket populär på 60-talet .Han hade en rad bra låtar som ofta spelades, ofta med underbart fina melodier som lätt fastnade i huvudet. Än i dag går jag ibland och småsjunger någon gammal Billy Fury.

  7. Patrik Kolar said,

    06.24.12 at 8:53 e m

    Visste du att ”The Walls Have Ears” var en Elvis största hits….i Finland?
    5:a på topplistan. (Elvis var tydligen inte så jättepoppis i vårt grannland.)

    Dessutom gjorde tango Eino Grön en nästan lika populär cover på den, ”Seinillä on korvat”.

    Denna blogg brukar inte godkänna bifogade internetlänkar, men knappa in ”Eino Grön – Seinillä on korvat” i sökfältet på YouTube, så finns ett par versioner att lyssna på.

  8. Micke said,

    06.25.12 at 12:36 e m

    Jo, bloggleverantören rensar bort inlägg med länkar som spam…Ibland upptäcker jag det och kan godkänna dylika inlägg, ibland så går dom förlorade.
    Jo, RCAs val av singelsläpp för Elvis i mitten på sextioialet är stundtals obegriplig. Det fanns ju bra material som med lite flyt hade kunnat få honom tillbaka där han hörde hemma – som (It’s A) Long Lonely Highway eller You’ll Be Gone – men i stället så släpptes totalt skräp som The Wall Have Ears som singel i ett antal länder. De två som jag nämner kom visserligen att hamna på 45-varvare, men som b-sidor och åratal efter att de spelats in.

  9. Patrik Kolar said,

    06.25.12 at 5:20 e m

    Fast att ”The Walls Have Ears” låg 4 månader(!) på finska topplistan måste ju haft mest med Finländarnas förkärlek för tango att göra, snarare än RCA’s utgivningspolicy?
    Har E spelat in fler låtar som kan klassas som ”tango”?

  10. Micke said,

    06.25.12 at 7:38 e m

    Jag har väldigt svårt för att skilja tango från andra liknande musikstilar. Så…vet ej.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *