04.30.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #15 Pot Luck

Posted in Min blogg at 10:10 pm

pot-luck.jpg

LPn Pot Luck från 1962 är en av mina favoriter med Elvis. Så är det bara!
Pot Luck innehåller tolv låtar där nästan samtliga håller, även med Elvis-mått mätt, en mycket hög klass. Min vanliga slitna fras “om den hade släppts på singel så skulle den tveklöst ha blivit en hit…” är relevant både här och där på. Ett flertal av de rena albumlåtarna – exempelvis Night Rider och Gonna Get Back Home Somehow – är väl så vassa som det mesta som släpptes på singel i samma epok. Något enstaka tveksamt spår går väl att hitta på Pot Luck, något som ohjälpligt hindrar skivan från att få det allra främsta betyget, men vi pratar här om en i allra högsta grad lyssningsvärd skiva.

Utöver det så finns det inte så mycket mer att orda om på den här skivan mer än några små detaljer.
Exempelvis att Pot Luck är sammanställd av låtar från fyra olika sessioner. Tidsspannet är mellan mars -61 och mars -62. Sånär som på tre dagar så är det ett helt år mellan det första och det sista besöket i studion.
Under dessa inspelningstillfällen så spelades en rad andra spår in, bland dessa ett knippe hitsinglar. Pot Luck hade med lite god vilja och framsynthet kunnat vara ett av Elvis absoluta trumfkort under karriären, men, som tidigare med andra skivor, så schabblades chansen bort. Om man hade slängt in Little Sister, You’ll Be Gone och His Latest Flame som avslutning på sida 1 i stället för (Such An) Easy Question, Steppin’ Out Of Line och I’m Yours så hade saken varit klar. Framför allt You’ll Be Gone hade suttit perfekt på Pot Luck, den fick i stället vänta ett par år tills den hamnade som b-sida på Do The Clam och sedermera som bonusspår på den i övrigt undermåliga LPn Girl Happy.
(Och, ni vet väl att You’ll Be Gone är en av de få låtar som Elvis själv varit med och komponerat? Jodå, tillsammans med sina polare Charlie Hodge och Red West så spånades en kväll denna eminenta komposition fram).

Under inspelningarna till Pot Luck så producerades alltså inte mindre än sex aktuella a- och b-sidor varav fyra nådde så högt som topp-tio på listan. Ingen av dessa hamnade dock på själva LPn. Förutom de redan nämnda His Latest Flame och Little Sister så var det Good luck Charm, Anything That’s Part Of You, She’s Not You och Just Tell Her Jim Said Hello.
Kunde inte någon eller några av dessa fått komma med på Pot Luck?

Men nu var det inte maximalt starka album som RCA i första hand var ute efter, utan snarast så många olika produkter som möjligt att välja på. Varför det? Jo, man ville sälja allt: LP, EP och singlar. Rädslan fanns att en singel skulle sälja mindre utifall samma låt fanns med på ett aktuellt album. Kanske också en oro för ett eventuellt köpmotstånd mot en LP om den innehåll ett par låtar som redan varit utgivna på singel. Därav att Heartbreak Hotel inte var med på Elvis första LP osv. (En oro med en viss rätt, Elvis samlingsskivor på femtiotalet sålde ju inte i några imponerande mängder när dom kom). RCA var absolut inte ensamma i skivbranschen att tänka så på femtio- och sextiotalet. En klassiker som jag brukar nämna som ett exempel är Beatles singel Penny Lane/Strawberry Fields Forever där inget av spåren kom med på LPn Sgt Pepper, även fast de spelades in samtidigt.
Den inställningen kom att ändras radikalt på sjuttiotalet. Många storsäljande LP-skivor blev ofta storsäljare just på grund av en enskild hit som fanns tillgänglig både som singel och på en aktuell fullängdare. Ett bra exempel är Eagles Hotel California. Den skulle kanske ha sålt två miljoner ex i stället för de tjugo drygt som det nu kom att bli pga att titellåten, som vi alla vet, blev en enorm hit.
I dag är det ju helt otänkbart att inte ha med en aktuell hit på ett album som en artist eller grupp släpper.

Raskt över till LPn Pot Luck och dess tolv låtar.

POT LUCK Utgiven 1962 på RCA Skivnummer LSP 2523

SIDA 1

1) Kiss Me Quick
Singeln Kiss Me Quick aldrig blev någon stor hit.
I USA så peakade låten på trettiofjärde plats på Billboardlistan! Detta var till detta dags datum från januari -56 den största floppen i Elvis historia.
Samma mönster i England – sämsta listplaceringen sedan genombrottet – även om själva placeringen var lite högre där än i USA.
Varför blev det så? Ja fråga inte mig! Kiss Me Quick innehåller ju allt det som en hit ska innehålla: en stark komposition, häftigt arr, tryck i kompet och en fenomenal sånginsats av Elvis. Så vad hände? Jag kan nog komma med ett par gissningar.
En orsak till varför det gick som det gick i USA kan vara att Kiss Me Quick inte kom på singel förrän 1964, Pot Luck hade släppts nästan två år tidigare. En annan att när singeln väl kom så hade Elvis popularitet dalat betänkligt, och att vid den tidpunkten en lite annorlunda typ av musik dominerade hitlistorna.
En tredje att samma dag, efter ett halvår utan ett enskilt singelsläpp, så kom Viva Las Vegas ut på singel. Dom kan nog ha tagit ut varandra rejält.

Men ändå; lite märkligt är det nog. Faktiskt så skulle det dröja två och ett halvt år, till hösten 1966 och singeln Spinout, innan en Elvissingel skulle “peaka” på en lägre plats än vad Kiss Me Quick gjorde i USA.
Slutsats, Kiss Me Quick blev Elvis största flopp på singelsidan under dennes första decennium efter genombrottet med Heartbreak Hotel.
Det låter nästan osannolikt, men så är det.

2) Just For Old Times Sake
En väldigt vacker ballad. Lite släpig men Elvis tolkning är så fylld av dramatik och passion att det inte har någon större betydelse. Mycket fint småskaligt arrangemang.

3) Gonna Get Back Home Somehow
Jag undrar om inte detta är den snabbaste studiolåten som Elvis någonsin spelade in. Snabbt, tungt och tätt spelat; en bra komposition och ett väl framfört komp. Elvis sångframförande är även det på topp.
Gonna get Back Home Somehow är något som borde vara en klassiker i dag i stället för något som bara anonymt gömt sig på ett album.
En bortglömd pärla.

4) (Such An) Easy Question
Aningens lättviktigt. Inte min favorit på skivan, men en bra låt ändå.
Även (Such An) Easy Question släpptes som singel flera år efter att den spelats in.
Den gick 1965, tre år efter Pot Luck, upp till elfte plats på USA-listan. Möjligtvis var den gynnad av att Crying In The Chapel någon månad innan blivit Elvis första riktiga hit på ett antal år, och att den även petades in i filmen Tickle Me. Hela fyra låtar från Pot Luck hamnade – tre år efter skivans utgivande – i Tickle Me. Filmen Tickle Me innehöll faktiskt inte en enda ny låt, utan man återanvände gammalt material. Överste Parkers idé. Det blev ju billigare så…
Anmärkningsvärt är att fram till In The Ghetto – fyra år senare – så skulle ingen Elvis-singel placera sig högre i USA än vad (Such An) Easy Question gjorde. Mitten och slutet av sextiotalet var verkligen inte zenit på Elvis karriär.

5) Steppin’ Out Of Line
Steppin’ Out Of Line skulle varit med i filmen Blue Hawaii, men plockades bort både i filmen och på skivan.
Det här ändå en rockare som inte skulle ha gjort bort sig på ett eventuellt soundtrack. Den hade för min del mer än gärna kunnat sparka ut den vedervärdiga Ito Eats från hela Blue Hawaii-produktionen.

6) I’m Yours
Plattans svagaste spår. Eller, rättare sagt, det svaga spåret. Utan att vara direkt dålig så är I’m Yours något som med lätthet hade kunnat bytas ut mot exempelvis You’ll Be Gone eller For The Millionth And The Last Time som spelades in vid samma tillfälle.
Det minst sagt märkliga är att I’m Yours släpptes på singel med It’s A Long Lonely Highway – en av epokens verkliga trumfkort – som b-sida, naturligtvis så skulle det ha varit tvärtom! Och inte nog med det: drygt fyra år efter att den spelades in!
Ännu mer märkligt är att den nådde ända till plats elva på USA-listan. För vem sprang och köpte I’m Yours på singel 1965? Nåja, den kan ha blivit pushad av det faktum att även den dök upp i filmen Tickle Me som hade haft premiär tre månader tidigare.
Kompositör: Don Robertson som ju skrev ett antal spår på skivan från året innan – Something For Everybody.

SIDA 2

1) Something Blue
Utsökt ballad, med ett mycket fint, sparsmakat arrangemang. Elvis gör låten full rättvisa med ett utsökt framförande.

2) Suspicion
En monsterhit med – Terry Stafford!
Elvis egen version tog sig inte ens in på Hot 100, medans Staffords, utgiven innan Elvis eget singelsläpp gick upp till tredje plats på USA-listan, Elvis egen release, peakade på plats 103. Inte så konstigt, den hamnade två år efter inspelningstillfället som b-sida på Kiss Me Quick! Vad tänkte gubbarna på RCA på när man gjorde detta val? Suspicion är ju en av de bästa låtar Elvis gjorde under första halvan av sextiotalet!
Nu kom man inte till skott innan skadan redan var skedd. Elvis original släpptes på singel först när Staffords version redan låg på listan.
Ajajaj… Där kastade RCA bort en kassaskåpssäker monsterhit.

3) I Feel That I’ve Known You Forever
Återigen en vacker ballad med ett snyggt minimalistiskt komp. Elvis vanliga studioinspelningar på sextiotalet som inte var filmlåtar präglades ofta av just detta smygande, tassande, knappt hörbara i bakgrunden men som ändå känns helt perfekt till den typen av låtmaterial och till den helt fantastiska balladröst som Elvis besatt i den epoken..
Även detta spår hamnade i filmen Tickle Me.

4) Night Rider
En av de rocklåtar som egentligen skulle vara en av Elvis stora klassiker och som borde finnas med på varje “best-of” värd namnet. Nu är det inte så och den enda orsaken till det är väl att mannen i fråga gjorde så många andra låtar i samma höga klass.
Definitivt ett av Pot Lucks trumfkort.
Night Rider är också en av de fyra låtar som tre år senare kom att hamna i filmen Tickle Me.

5) Fountain Of Love
Oerhört vacker ballad. Nästan drömsk i sin ljudbild med ett lätt eko på Elvis röst.
Mäktigt arrangemang, snyggt gitarrspel, fina harmonier och en Elvis som verkar tro på varenda ord som han sjunger.
En av skivans givna höjdpunkter.

6) That’s Someone You Never Forget
En pampig, elegant och stilfull avslutning på skivan med en Elvis som återigen lägger in en fullständig trovärdighet i varenda fras. I det här fallet så kanske det inte är så märkligt, då det är en komposition, en av de få, som Elvis själv varit med och skrivit. Det påstås att Elvis kom till sin kompis Red West med låttiteln och en vag idé om hur melodin skulle gå, sen så gjorde denne resten – med ett utmärkt resultat.
Jag försöker att så ofta jag kan utan att bli tjatig poängtera de smått minimalistiska arrangemangen som präglade Elvis inspelningar i den här epoken. Det här är ett bra exempel på just det. På versen är det i stort sett bara bas, en långt i bakgrunden liggande gitarr och en svävande kör med mycket eko. På refrängen kommer ett lite fösiktigt klinkande piano in, och på andra versen en virveltrumma spelad med vispar. Inget annat. Enkelt men väldigt effektfullt då Elvis sjunger helt lysande.
En typisk albumlåt, ändå så tyckte RCA 1967 – sex år efter låtens inspelning, fem år efter att Pot Luck kommit ut och då flowerpower stod i full blommning – att That’s Someone you’ll Never Forget skulle hamna som b-sida på singeln Long Legged Girl (with the Short Dress On)! Att den hamnade så pass högt upp som plats 92 på USA-listan får väl anses som ett mirakel. Hur fin That’s Someone You Never Forget än är så är det nog så långt från listmaterial som man kan tänka sig, och knappast år 1967 då Jimi Hendrix, Jefferson Airplane, Janis Joplin och Grateful Dead började ta över scenen.
Ändå – som albumspår ett av skivans finaste ögonblick.

Pot Luck är, som jag skrev i inledningen, en alldeles utmärkt skiva. Ehuru en mix av inspelningar från olika sessioner så känns det som en helgjuten skiva, betydligt mer så än Something For Everybody. En av orsakerna är onekligen att snudd på hälften av kompositionerna är från Pomus-Schumans pennor.
Alltså, som titeln antyder, ett hopplock från lite olika håll och kanter, men ett hopplock som låter förvånansvärt helgjutet.

Märkligt nog tyckte inte alla på sin tid som jag. Det jag skrev om Kiss Me Quick lite högre upp gäller lite grann även för Pot Luck som helhet. Om vi tar bort samlingsskivorna och den religiösa His Hand In Mine så hade ingen tidigare Elvis-LP nått en så pass låg högstaplacering på USA-listan som den fjärdeplats som Pot Luck nådde som bäst. Nåja, det var väl ingen katastrof, men ändå en indikation på att Elvis popularitet som skivartist var på nedgång. Den betydligt svagare skivan från året innan – Something For Everybody – låg faktiskt hela tre veckor på första plats i USA.

Jag däremot gillar Pot Luck och den får ett högt betyg, om än inte det allra högsta.

Slutbetyg: En FYRA!!!

Popularity: 4% [?]

04.29.12

Jimmy Duncombe and the Rackets

Posted in Min blogg at 2:39 pm

Hallå där!
Ett tag sen sist….
Festivalen tog ut mer kraft och energi ur mig än vad jag någonsin kunnat föreställa mig på förhand.

Nåja, nu kör vi igång igen, precis som vanligt. Elvisrecensionerna kommer snart att dyka upp dom med.

Först en kul liten grej:

Vi köpte in en platta häromdan med en för mig totalt okänd engelsk rockartist. Jimmy Duncombe och hans kompgrupp The Rackets.
På kul så satte jag på plattan i förmiddags…och fick höra ett fenomenalt band med en helt suverän frontman. Jimmy Duncombe visade sig vara en gitarrist utav Guds nåde. Spotnicks vs Ventures vs Dick Dale!
Någon som känner till något om denne totalt bortglömda herre?

Popularity: 3% [?]