03.17.12

Hur startade det hela?

Posted in Min blogg at 5:49 pm

festivalen.jpg

Hur startade det hela? Det där med Thorsten och Melodifestivalen alltså?

2008 bildades Revolutionsorkestern, bandet bakom Thorsten Flinck.
Och…samma gubbar som var med på den första spelningen på Dalarö Strand Hotel är samma gubbar (plus Kenny H.) som stod på scenen tre och ett halvt år senare den 4 februari i Växjö som inslag nummer sju under melodifestivalens första deltävling år 2012.
Att gänget gick vidare till den andra chansen var givetvis den största triumfen i bandets historia.
Så långt från Tyresö Golfbana och Järnsta Kulturhus som det bara går, på blott något år.

Så hur började då denna lilla saga, och vad är det som har hänt sen den lite knaggliga starten under dessa snart fyra brokiga år?
Läs vidare så ska jag klargöra det hela lite grann – osminkat och ärligt. Ord för ord precis som det var och precis som det är.

Jag som skriver dessa rader – Micke – driver en skivbutik i Hornstull i Stockholm under mitt eget namn.
“Mickes” i kortform.
“Mickes CD, Serier & Vinyl” i den längre varianten.
För ungefär tolv år sedan, runt år 2000, så dök en ny blivande stammis, tipsad av sin bror, upp i affären. Det var en person som onekligen skulle komma att få ett stort inflytande på mitt framtida liv: Thorsten Flinck.

Första gången Thorsten dök upp i min butik så skällde jag faktiskt på honom. En inte helt nykter Thorsten hade ställt sin akustiska gitarr mot lådan med nyinkomna CD-skivor med konsekvens att ett par stycken föll till golvet. Min reaktion lät förstås inte vänta på sig, och jag fick ett lätt grymtande “Ja, ursäkta så mycket då!” tillbaka. Men värre än så var det inte, och har sällan blivit senare heller.
Som de utåtriktade och sociala människor som vi båda är så etaberade vi i stället snabbt en vänskaplig kontakt under de gånger då denne under tiden som följde dök upp i affären.
På Thorstens inrådan så började jag gå på teaterföreställningar i Thorstens regi. Roligt, imponerande, men även tidigt en inblick i en inte helt okomplicerad artist och människas agerande på och utanför scenen.
För hur var det nu med Paria på Tantogården, där jag och min syster enligt löfte skulle stå på gästlistan och få äta och dricka gratis en timma innan föreställningen skulle börja?
No, no. Ingen Micke med syster på någon lista där inte. Som tur var så hade jag en tusenlapp på mig, så det löste sig ändå. Men förbannad blev jag när jag förstod hur det låg till, inte tu tal om det.
Väl inne så fick vi dock se en formidabel föreställning, mer än väl värd sitt pris, så jag gick trots allt därifrån med mungiporna uppåt. En bra lektion för framtiden blev det också…
Som jag ofta har sagt om Thorsten: trasslet och strulet kommer man aldrig att komma undan med den mannen, det finns och kommer alltid att finnas där, men runt hörnet så finns det oftast en belöning som gör att det nästan alltid mer än väl är mödan värt att slänga sig in i det.

Nåväl, låt oss raskt gå fram till juli år 2008.

Thorsten var tidigt medveten om att jag själv spelat mycket gitarr i olika grupper under årens lopp. Tanken hade tidigare funnits hos mig att en dag skulle vi nog kunna spela ihop, Thorsten och jag, även om jag i huvudet aldrig riktigt konkretiserade hur et skulle gå till och i vilken omfattning.
Så en dag i mitten på juli, nämnda år 2008, så snubblade Thorsten in i min affär och sa till mig rakt ut: “Öh, Micke…jag är bokad för två spelningar på Dalarö om en vecka…Torsdag, fredag…Öh…alltså…öh,öh…skulle du kunna dra ihop ett band till dess?”
“Jovisst, kan jag göra det!” svarade jag i min vanliga franka stil. Det lät ju väldigt roligt, äntligen kom ögonblicket som jag väntat så länge på, men hur det nu skulle gå till visste jag inte riktigt. Men, det kändes som en chans för bra för att inte ta. Jag var helt övertygad om att det skulle bli en ren engångsförteelse och att det kanske inte krävde mer än ett hyfsat kompetent gäng som någotsånär skulle köra igenom låtarna.

Som det nu blev så var det egentligen bara basistsom jag själv fixade via en bekants bekants bekant (Stina som kände Pelle som rekommenderade Jonas som tipsade om – Magnus Eugensson!).
Magnus krävde ett par rejäla övertalningar innan han tämligen motvilligt tackade ja. Jag tror att han i dag är ganska så glad för min ihärdighet.

Nummer två på listan, klaviaturist Ulf Wahlberg, hade spelat i Flinka Fingrar, det band som Thorsten hade haft under ett par år men upplöst bara någon månad tidigare. Thorsten föredrog att jag ringde upp Uffe för att fråga om dennes eventuella medverkan på Dalarö.
Nu var jag i det här läget helt ovetandes om att Flincka Fingrar inte upplösts i full harmoni, och jag blev lite förvånad över att höra Uffes minst sagt tveksamma röst. Jodå, nog skulle han kunna tänka sig att spela på Dalarö med Thorsten Flinck. “Men…om det bara blir pannkaka på torsdag så kommer jag inte på fredag! Så är det bara!” lät det denne meddela med en så pass bestämd röst att jag fullt ut förstod att han inte menade något annat än fullaste allvar. Jag försäkrade honom om att så skulle det absolut inte bli. Av någon anledning så gick jag i god för det, hur jag nu kunde göra det…

Siste man in var Robert “Trum-Robban” Olsson som Thorsten själv hittade på numera avsomnade Birka Musik.

Och där hade vi ett band!
Mot Dalarö och Strand Hotell!

Förberedelserna för de två spelningarna på Dalarö inledes med att Thorsten med full entusiasm kom släpandes med en låtrepertoar som bestod av först så gott som hela Vildvuxna Rosor, skivan han hade gett ut tre år tidigare, sen tre fyra låtar till från Björn Afzelius och Totta Näslunds visskatt för var dag som gick tills vi slutligen var uppe i cirkus tjugofem, och långtifrån alla var direkt enkla…och många påminde så mycket om varandra att det var väldigt svårt att komma ihåg vilket stick som skulle dyka upp när i vilken låt.

Repetitioner då?
En bokades in, dagen innan den första spelningen – men det blev till slut utan Thorsten, för denne dök aldrig upp. Thorsten hade dessutom, mot alla andras vilja, trumfat igenom att vi skulle öva på själva Dalarö Strand Hotell för att få det så autentiskt som det bara kunde bli. Synd bara att han själv inte blev synlig förrän en halvtimma efter att Uffe hade varit tvungen att åka därifrån. Dom två timmarnas repetition innan Thorsten kom gick mestadels åt till att fyra människor som aldrig tidigare träffats skulle få lära känna varandra, det blev knappt tid till att köra igenom alla låtar som vi slutligen kom överens om skulle spelas. (Detta hindrade inte Thorsten från att senare samma kväll med full entusiasm dyka upp med tre nya låtar som han absolut tyckte att vi skulle köra…).

När torsdagen kom och vår premiär skulle gå av stapeln var jag så fullmatad av information att jag trodde att mitt huvud skulle sprängas. Alla låtar som gick i samma tempo, samma tonart men som ändå inte var samma låt och en nästan total frånvaro av repetioner och genomgång av arrangemang gjorde att jag snabbt kände paniken komma.
Jodå, en recension från konserten som jag dan därpå läste i en tidning beskrev det hela som ett evigt prasslande med notpapper mellan låtarna. Och i åtminstone ett huvud – mitt – där, där var det total motorvägskorsning. Alla i gruppen var inte helt nöjda med min insats, den första kvällen, den saken var klar. Själv tyckte jag att det gick över förväntan och betydligt bättre än befarat. Men – i uppriktighetens namn – sällan eller aldrig har jag spelat så mycket fel på en spelning som då.

Att säga att det var en imponerande start är väl att ljuga, för det var det inte, men redan dan därpå så satt samtliga låtar betydligt bättre än vad de gjort tjugofyra timmar tidigare. Riktigt bra till och med, och efteråt så var det idel mungipor uppåt.
I min egen lilla värld så har jag möblerat om verkligheten en smula: Den första spelningen på Dalarö var nog egentligen bara ett genrep. Premiären var helt enkelt dan därpå! Nja, så var det ju inte, men någonstans så var det just så som det blev. Det var också ganska glest med folk på torsdagskvällen, men fullproppat dan därpå.

Thorsten satt i logen efter den andra spelningen och såg oförfalskat glad ut – ja han såg i det närmaste lycklig ut, ett uttryck som jag sällan eller aldrig ser hos honom.
Det hade helt enkelt varit väldigt, väldigt roligt att spela på Dalarö när vi väl kommit igång. Inte bara jag utan även övriga bandmedlemmar var väldigt nöjda med hur det hade gått, framförallt med tanke på de minimala förberedelser som vi hade haft.
Men, vad skulle hända nu då? Skulle det sluta här eller skulle det här bli avstampet till nästa steg?

Det gav sig snart.

Kort tid därpå – typ tio dagar senare – skulle vi helt plötsligt vara med på TV 4s nyhetsmorgon!
Live skulle vi framföra två låtar – Bibelord och Vildvuxna Rosor, och det gjorde vi riktigt bra.

Någonstans där så började vi nog förstå att vi faktiskt var ett band, och att vi nog dessutom skulle fortsätta att spela tillsammans även i framtiden.

I början så var det knappast fråga om varken de stora scenerna eller de tunga gagerna. Långt ifrån. Snarare tvärtom. Nattklubb i Ludvika, golfklubb i Tyresö, Kjell Johanssons firmafest i Växjö, en scen bestående av träbackar på en gräsplan i Nordingrå och Hornstullspuben Sjöhästen var ganska avlägset från den Melodifestival som skulle komma men som vi inte ens kunde fantisera om.
Missförstå mig inte, det saknade inte alls charm att spela på de platser dit vi kom – tvärtom faktiskt, från många småplatser har jag enbart mycket goda minnen – men det är svårt att säga att vi kände oss helt bekväma med den begränsade uppmärksamhet som vår orkester rönte. Vi tyckte nog att vi var förtjänta av mer.

Men var vi så bra i början då?
Jo då, det var vi, men helt klart var Revolutionsorkestern i början inte det band som det är i dag.
Jag tycker nog att det har tagits steg i rätt riktning gradvis men kontinuerligt under tidens gång.
Repertoaren har inte bara blivit mer bekant för oss, det som inte funkade så bra i början har effektivt sållats bort till förmån för bättre låtar. Jag känner definitivt att vi i dag under en spelning har material som är klart starkt från början till slut.
Och vi är – som alla band som spelat ihop ett tag – betydligt mer samkörda i dag än sommaren 2008.

Personligen så förstod jag tidigt att Thorsten var något av en oslipad diamant. En enorm talang – inte tu tal om saken – men för den sakens skull inte utan skönhetsfläckar. Förvånansvärt nog så lider Thorsten både av lindrig scenskräck och vacklande självtillit.
Han hade i början heller ingen vidare mikrofonteknik, och kunde ibland bli osäker på både rytm och period i låtarna – något som i början spred en viss osäkerhet i bandet under spelningarna.
Men allt detta vägdes mer än väl upp av en fullständigt sanslös inlevelse och scennärvaro, och därtill en röst som sällan hörts i detta land. Ärligt talat, jag vet inte vem man ska jämföra honom med.
Ibland var jag tvungen att nypa mig själv i armen för att förstå att det var sant – jag spelar i ett band som kompar Sveriges främste sångartist! (Faktum är att jag nog fortfarande inte riktigt greppat hur stort det egentligen är).
Mycket av det som jag kallade för skönhetsfläckar funkar i dag på helt annat sätt än vad det gjorde 2008. Thorsten känns mer och mer som en komplett artist i dag.

För varje spelning som gick så blev gänget allt starkare, än tajtare, allt vassare och mer samspelta och med tiden som gick så blev vi ett ruggigt bra band. Inget tvivel om det.

Allt detta, plus att vi är ett gäng som verkligen trivs med varandra, gör att vi aldrig tvekade på att kämpa oss igenom ytterligare ett mindre gig på nån klubb eller lokal pizzeria. Resan har varit rolig för oss alla – och vi var hela tiden övertygade om att större scener skulle komma, förr eller senare.

Och det gjorde dom. 2010 var det så dags för en annan typ av spelplaner. Peace & Love i Borlänge, Gröna Lund och Liseberg var arenor som fick oss att förstå att vi hela tiden haft kompasskursen riktad åt rätt håll.
2011 gästade vi Eksjö stadsfestival, Malmös Palladium och Göteborgs Konserthus.
I maj samma år så hade debutskivan “Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern” släppts, med som högst en smått sensationell fjärdeplats på försäljningslistan.

Hösten 2011 så tillkännagavs dessutom den största händelsen ditills i gruppens historia: deltagandet i kommande års Melodifestival!
Som ni alla vet så blev utfallet från detta inget annat än en stor succé, med finalplats (och en tredjeplats – räknat på folkets telefonröster).

I skrivande stund – mars 2012 – så finns det en snudd på fullbokad sommar och höst som väntar på Thorsten och oss andra.
Det känns som om Sverige och svenskarna slutligen fått upp ögonen för Thorsten, hans snudd på obegränsade talang och de lojala vapendragarna i Revolutionsorkestern!

Popularity: 10% [?]

03.10.12

Melodifestivalen 2012 FINALEN 10/3

Posted in Min blogg at 6:27 pm

intervju.jpg

Två och en halv timme tills allt startar. Nervigt? Ja allt annat vore väl ändå helt tokigt.

Hur kommer det att gå?
Vi blir sämst femma, bäst tvåa.
Bättre än så vore…ja, just det: helt sanslöst.
Sämre än så: helt acceptabelt ändå.

Mindre än två timmar kvar nu. Fåfängt eller ej: vi siktar högt upp!

Ni som läser detta innan finalen: låt era tankar vara med oss!

Popularity: 10% [?]

03.09.12

Melodifestivalen 2012 FINALEN 9/3…dan innan…

Posted in Min blogg at 5:01 pm

Sitter på hotellrummet. Ska snart iväg hem till Hornstull för att hämta ren tvätt. Det mesta börjar ärligt talat känns smått overkligt…

Ett par timmar senare…tillbaka på hotellet. Tillbaka för att skriva och kanske vila en timme.
I går kväll så kom jag på det: vi får svårt att gå segrande ur striden. Den internationella juryn kommer inte att köpa Thorstens folklighet. Eller…ser dom kanske ännu mer igenom den svarta bild som målats av denne under det senaste ecenniet? Dom kanske tar vår låt med hull och hår?
Eller inte alls. Troligtvis just så.
Personligen så känner jag att det skulle vara bara så kul att kunna åka till Azerbajdzjan. Alltså mer för den sakens skull, och – handen på hjärtat – det kan jag ju göra ändå vid ett annat tillfälle!
Men…tänk om ett TV-team skulle följa oss i Baku under fyra dagar med en Thorsten som försöker kommunicera med passkontrollanter, programvärdar, hotellpersonal och restaurantservitriser som bara kan sitt inhemska språk. DET skulle bli TV av högsta underhållningsvärde…

Nåja, raskt tillbaka till nuet!
I kväll så är det ett nytt genrep inför ett fullsatt Globen. Viktigt genrep dessutom, då det som framförs där kommer att visas för den där internationella juryn som finns på plats i sina respektive länder.
Jodå, det börjar bli lite nervöst…

Återkommer inom kort!

Popularity: 10% [?]

Melodifestivalen 2012 FINALEN 6/4

Posted in Min blogg at 3:21 am

En helt vanlig dag på jobbet. Åker med pendeltåget till Jakobsberg för att titta på en skivsamling. Vardagsmänniskans liv bort från spotlights, kameror, intervjuer, krav och press är faktiskt väldigt skön. Kontraster och förändringar ger ett annorlunda perspektiv på ens tillvaro. Faktum är att jag nog sätter ett än större värde på butiken nu än jag gjorde tidigare. Här är jag den jag är och blir uppskattad för det. I TV är jag en musiker i ett kompband – och ingen bryr sig egentligen ett smack om mig. Fokus finns av naturliga skäl på ett annat objekt.
Udda känsla som inte bara är positiv. Den ger hur som helst ett kanske rätt så nyttigt perspektiv på tillvaron. Man kan vara världsmästare i ett sammanhang – i ett annat en pajas.
Det jag menar är att ingen under de här tillfällena har kommit fram till mig för att spontant slänga lite glosor. Ingen frågar hur det är osv. Inte så att alla är otrevliga – tvärtom, de flesta artister är mer sympatiska än jag på förhand hade trott. MEN – ingen bryr sig om mig. Jag måste ta kontakt. Helt plötsligt har jag gått från den som alla i butiken vill snacka med till den gråa musen i hörnet.

Så det gäller nog vara väldigt glad och tacksam för den uppskattning och bekräftelse som man får i vardagslivet från sina nära av att bara vara den som man är, och inte alls ta den för given. Den uppskattningen räcker nog väl så långt här i livet, och den kommer sig av någonting. Att man är just den man är.

Men…att se att TV-kamerorna, sekunderna efter finalbeskedet, zoomade in min egen lilla hejarklack med skylten “HEJA THORSTEN (och MICKE!)” var ju onekligen rätt roligt. Och under skylten så stod dom: Ewa, Samira, Claes och Tina. Och dom stod där och var överlyckliga – för min skull.
Men, denna glädje, den kom huvudsakligen sig inte i av det som jag och gruppen presterat och uppnått tio sekunder tidigare – utan för att jag är den jag är. För utan det så hade dom aldrig stått där, dom hade inte ens tagit sig dit.
Väl värt att tänka på. Till syverne och sist, det viktigaste är inte vad man presterar utan vad man är.

Efter detta så gick jag och la mig på tisdagskvällen – och sov i 30 timmar (!!!). Öh…bra trött eh…
Det är nu kväll den 8/3. På fredagen väntar två tunga rep. Dags för ytterligare ett par timmars sömn.
Återkommer med mer rapporter inom kort.

Popularity: 10% [?]

03.04.12

Melodifestivalen 2012 Andra Chansen 4/3

Posted in Min blogg at 9:49 pm

Men alltså…

Det blev inte så mycket mer än så skrivet i går…av en kombination av anledningar.

Som ni nog vet vid det här laget – vi gick till final!
Fullständigt sanslöst och helt sanslöst roligt!!!

Men stackars Sean Banan…som jag unnade den killen att få gå till final!
Ärligt talat – jag tror att hans besvikelse var större än min glädje – och den var ändå inte liten.
Så – min kompis bananen – hade det legat i min makt så hade jag, sett så där lite grann i backspegeln, kanske sett till så att du hade hamnat där…
Nåja, med all den kraft och kreativitet som du besitter så kommer du garanterat att gå långt – länge.

Thorsten och hans band då…? Tja, vem vet? Den som lever får se. Loreen vinner finalen och de övriga får slåss om en andraplats. Själv är jag glad om jag kan tåga ut ur alltihopa med ett högt huvud. När jag säger alltihopa så menar jag just alltihopa.

Popularity: 11% [?]

03.03.12

Melodifestivalen 2012 Andra Chansen 3/3

Posted in Min blogg at 2:55 pm

Klockan 14.00
Jaha…så var det dags för tävlingsdagen att infinna sig.
Nervös? Jodå…mest över hur det kommer att gå…
Genrep inför publik som startar om två minuter

Popularity: 10% [?]

03.02.12

Melodifestivalen 2012 2/3 Andra Chansen

Posted in Min blogg at 9:40 pm

Sitter och väntar på sminket i sällskap med Andreas Jonssons körtjejer.
Trevliga, glada, söta.
Jodå, för en man med feblesse för stiliga kvinnor så är det här stället inte helt fel…
Nåja, fullt fokus nu på det första genrepet inför publik. Mycket har gåtts igenom och kommer att gås igenom de närmaste 24 timmarna i fråga om ljussättning, kameravinklar och val av kamera i olika ögonblick.
Det börjar helt enkelt att dra ihop sig. Känner en stigande nervositet. Inte grunad på hur det kommer att gå på scen, utan på utgången av hela tävlingen.
En finalplats vore ju totalt sanslöst, närmast ofattbart.
Men…största argumentet skulle nog vara privilegiet att få uppleva allt detta en gång till, för det är verkligen väldigt roligt att få vara med om det här. Väldigt, väldigt roligt.
Jag böjer ödmjukt på nacken och tackar Thorsten för att han hela tiden trott på mig under de här åren, och för att han verkligen propsade på att få med sig hela orkestern till festivalen.

Snart är det vår tur att gå upp och låtsas-duellera mot Christer och Lotta.

Om jag ändå inte glömt glasögonen på hotellet…

Och vi vann!!!
Inte så konstigt med tanke på att det i kväll är på lek och att man lottar det hela…så det var ju 50% chans…

Att Thorsten sen såg till att skapa morgondagens löp genom att helt opåkallat kommentera Lotta Engbergs bakdel intryckta i ett par jeans fick smått min haka att nå knäna.
Eftersom att det är svårt att koka soppa på spik två gånger efter varandra så kanske journalisterna väljer att ha hört inget.
Vi får väl se…

Popularity: 11% [?]

03.01.12

Melodifestivalen 2012 Andra Chansen 1/3 23.00

Posted in Min blogg at 11:32 pm

sjogren.jpg

sean.jpg

flinck.jpg

Jag har David och Uffe bredvid mig på torsdagens kvällsfest på slottet Nyköpingshus.
Två kungar har enligt Uffe blivit avrättade i denna byggnad av den tredje.

Nu har vi tre nya kungar här:Dansbandskungen Sjögren, Banankungen Sean och Teaterkungen Flinck.
Vem ska gå levande ur denna strid?

För övrigt sä är det så att många människor kommer fram och frågar mig titt som tätt vad jag gör här.
Det frågar jag mig också stor del av tiden. Hovnarren kanske är min roll utan att jag har en aning om det…?
Nej, nej. Den platsen har nog sedan länge intagits av Björn Ranelid – med eller mot hans vilja.

Popularity: 11% [?]

Melodifestivalen 20012 3/1

Posted in Min blogg at 8:15 pm

melodifestivalen-2012-logga_200.jpg

Tung morgon som följde på en sen blöt natt…
Snabbt iväg till arenan för det första “på plats”-repet av tre.
I morgon rör det sig om genrep. Det börjar dra ihop sig…

Allt gick helt lysande. Kan Thorsten hålla den nivån på lördag kväll så kan vad som helst hända!

Därefter var det en web-intervju med SVT där Uffes mobil återigen – som i Växjö under Björkmans ankomsttal – ringer mitt i någons visdomsord, och Uffes signal är inte direkt av det lågmälda slaget…Ett TUNGT hårdrocksriff…
Jag kväver effektivt en svordom, men det känns som om luften gick ur intervjun där. Likt en backhoppare som mitt i flygningen för en sekund vinglar till, tappar höjd och sen bara tar ner hoppet då det ändå är kört så blir det bara två pliktskyldiga frågor till och inte mycket till svar.

Därpå kvällens direktsända lottning på arenascenen!
När Björn Ranelid lyckades krångla sig till final så var min första spontana reaktion: Ajajaj, nu får vi Andreas Jonsson i andra chansen! Inte bra!
Nu blev det ju inte så, utan i stället Christer Sjögren och Lotta Engberg. Känns spontant som en lättare match, men knappast en given seger. Långt därifrån. Självklart så får vi finna oss i att vara “underdogs”. Både Christer och Lotta är två charmanta superveteraner i schlagervärlden. Nu är ju det här inte längre en schlagertävling, men i just det här fallet så känns det lite som att vi möter dom på deras egen planhalva. Just våra två låtar är otvetydigt så nära schlager man kan komma i den andra chansen.

Christer är dessutom något så roligt som en kund i butiken! Singelskivor från sextiotalet är hans specialitet, något som han ofta kom och köpte i stora mängder. Just då så bodde han i närheten, så det senaste besöket daterar sig till fyra år tillbaka. Men…jag kommer ihåg honom och han både mig och butiken.

Att Lotta sen är som hon är: trevlig, naturlig, parant, stilig m.m. gör det hela till en rätt så angenäm situation.
OM vi vinner och därmed slår ut dom så är det kanon för oss som går vidare
OM dom slår ut oss…så kommer det ändå att kännas ganska OK. Jag kommer inte att känna mig det minsta missundsam emot Crister och Lotta i en sådan situation.

Återkommer mycket snart…

Popularity: 10% [?]