1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.20.12

Mickes blogg från Melodifestivalen 2012 19/2

Posted in Min blogg at 12:25 f m

thumbnailcaxv4810.jpg

Min vän Suzanne, som jag hade känt sedan 1974, gick hastigt och mycket tragiskt bort i cancer den 19:e november förra året. 51 år gammal.
Tio dagar efter det att hon kommit in till SÖS, och sedan snabbt blivit utslussad till en paljativ avdelning i Nacka, så somnade hon lugnt och fridfullt in för den allra sista gången. En tidigare botad bröstcancer hade kommit tillbaka, och denna gång med kraften av en tiotons-slägga. Suzanne hade inte en chans. Ingen kunde göra någonting för henne.

Starka, stolta, stiliga Suzanne. Den finaste av de fina. Hon som aldrig klagade, aldrig visade bitterhet mot sin omgivning eller mot livet.
Hon som alltid tog de ytterst få saker i tillvaron som hon såg som motgångar med samma skeva leende som hon nästan alltid bar. Samma leende som också dök upp sekunderna innan hon skulle säga en i stunden påkommen helt skruvad ordvits.
Suzanne var en av de roligaste människor jag någonsin mött. Alltid redo till en dråplig, underfundig, understundom dräpande kommentar.
Samtidigt alltid i en elegant inre skepnad, hur hon än var klädd, och ständigt med en värdig och stolt hållning. Hon var en människa som hela tiden gav och därmed alltid fick sin omgivnings respekt, vart hon än gick.
Hur kan hon inte finnas längre? Hur är det möjligt? Det går ju bara inte.
Jag vill bara skrika: ”Hallå där, manusförfattaren! Det blev fel där, Suzanne ska absolut inte dö! Inte nu i alla fall. Kom tillbaka om fyrtio år så kan vi börja snacka…”.

Om det på något märkligt sätt är en tröst för henne var än hon nu befinner sig, så är det att hon är oerhört saknad av alla de som lärde känna henne under hennes alltför korta stund i tillvaron. Jag skriver alla och jag menar alla.
Hennes död la sig som en våt filt över hela hennes omgivning. En filt som till stora delar fortfarande ligger där, och som kommer att finnas kvar länge till.

Suzanne hade många talanger – förutom att vara en alldeles fantastisk människa. Som tidigare sagt oerhört rolig, men hon hade även en mycket fin sångröst, var rent allmänt klart musikalisk, och – något som jag kom på under de senare åren – väldigt bra på att skriva låttexter. När någon i gänget fyllde år – framför allt om det var jämna år – så hade Suzanne alltid skrivit en egen text om födelsedagsbarnet på en känd melodi – typ Frithiof Anderssons Paradmarsch. Alltid väldigt fyndigt och ytterst träffsäkert.

Med åren som gick så blev jag mer och mer imponerad av det arbete som hon la ner på dessa verser och rader. Att det bodde en sann talang där inne stod bortom allt tvivel.
En dag för ett par år sedan så slog mig tanken helt plötsligt: Jag och Suzanne ska skriva låtar tillsammans!
Efter att bollat tanken inom mig själv ett par minuter så insåg jag att det bara var att skrida till handling. Så jag lyfte luren, slog henne en signal, och…visst var hon med på det. I hennes öron så lät det som en alldeles utmärkt idé.

Så vi träffades några gånger och petade lite grann i några låtuppslag som jag hade. Men mer än så blev det inte. Inget utkast kom någonsin till att bli en färdig låt, och projektet började mer eller mindre att rinna ut i den berömda sanden. Inte på grund av ointresse utan det klassiska ”det kom så mycket annat i vägen”.

Nåväl, för ganska på pricken ett år sedan så skickade jag ”Suss” ett sms om, ja inte minns jag vad, men där jag avslutade med något i stil med att jag skulle kolla på Melodifestivalen samma kväll. Suzannes kontring lät inte vänta på sig. ”Nästa år så är vi med!”

Vad hon – lite skämtsamt – syftade på var att hon tänkte att vi då kommit så pass långt med vårat samarbete att vi skulle ha med en låt till just Melodifestivalen 2012.
Nu blev det ju, som vi ju alla vet, inte alls så, men genom en märklig ödets nyck så kom i stället jag att hamna på scenen under nämnda festival. Tanken slog mig kort efter Suzannes bortgång: hon ska vara med mig där.

Så, på scenen i Växjö den 4:e februari, efter att scenarbetaren har gett mig min gitarr, så tar jag ur min kavajficka fram ett fotografi på Suzanne och kilar in en bit av ena hörnet under stallet. Och där satt det under hela tv-framträdandet.

Och där var vi då – i våra olika skepnader – jag och Suzanne på scen under Melodifestivalen 2012. Just så som hon hade sagt, ganska på pricken ett år tidigare. Inte riktigt som det var tänkt, utan väldigt, väldigt annorlunda, men just så bra och så fint som det nu kunde bli.

Direkt efteråt så stoppade jag tillbaka kortet igen i kavajen. Men det ska snart upp igen.
För samma procedur kommer att upprepas igen under den andra chansen i Nyköping, den 3:e mars.
Som en hyllning till en av de bästa vänner som jag någonsin haft.

Vi hörs snart igen!

Popularity: 8% [?]

6 Comments »

  1. Juri said,

    02.22.12 at 6:43 e m

    ..Så vackert Micke! Ska hålla utkik efter din hyllning till din vän..

  2. Sanna said,

    02.23.12 at 6:18 e m

    Väldigt fint skrivet!

  3. Micke said,

    02.23.12 at 6:31 e m

    Tack snälla!

  4. Rosie said,

    02.24.12 at 5:45 e m

    Så fantastiskt du har fångat och formulerat Suzannes person. Jag ser henne framför mig. Kan inte fatta. Hur galet kan det bli? Följer er i andra chansen. Lycka till!

  5. Lasse said,

    02.24.12 at 7:16 e m

    Micke, Jag saknar ord. Är så tacksam att du har dem och skänker oss i sin finaste form……..

  6. Micke said,

    02.24.12 at 10:52 e m

    Tack snälla ni!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *