1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.13.12

Mickes Blogg Under Melodifestivalen 2012 12/2

Posted in Min blogg at 1:23 e m

kayo.jpg

Jaha
Men…hur var det nu med det här då? ”Okänd Man På Kayos Rum”?
Vad låg bakom den rubriken?
Alltså, vem var den okände mannen?
Hur hade han hamnat där?
Visste han om att det var just Kayos rum?
Vad gjorde han där?
Hur var Kayos spontana reaktion?
Och…varför hade han en svart och en vit strumpa på sig…?

Låt oss skingra alla dimmindränkta frågetecken och i stället lägga korten på bordet, och dessutom få med en liten knorr på slutet!

Till att börja med: Ja, det var jag.

Och alla som känner mig sedan ett tag tänkte nog direkt när de läste notisen: ”Bergis Micke!”
Jo, men jag hävdar bestämt att det var ett rent misstag.
Bestämt!

Låt oss ta det från början.

Alltså: onsdagen den första februari så åkte vi tidigt på morgonen i väg med tåg från Stockholms Central mot Alvesta.
Väl framme där bussades vi till Växjö och hotellet där vi skulle komma att bo de kommande fyra nätterna. En viss irritation dök väl upp vid beskedet om att vi inte skulle kunna checka in på rummen på en gång. Det skulle få vänta till senare på eftermiddan.

Men men. Grejorna kunde vi lägga ifrån oss i ett förrådsrum, så det böket slapp vi åtminstone.
Direkt därefter var det lunch och sen snabbt iväg till den första repetitionen. Inte ens två minuters vila i lugn och ro, men det var i och för sig kul att sätta igång på en gång.
Någon timma senare så var vi tillbaka från den improviserade replokalen – första gången var ett s.k. torr-rep, dvs inte på plats i arenan och utan vare sig instrument eller scenklädsel – och efter det så kunde vi äntligen checka in.
Trum-Robban och jag bodde i samma korridor så vi hade sällskap från entrén upp till våra respektive rum. Fjärde våningen och längst, längst bort i korridoren.
Två gitarrer,en resväska och en kasse med grejer kånkade jag med en viss möda på. Vid Robbans dörr sa jag ”Hej, vi ses om en timme därnere!” eller något i den stilen, gickett par meter fram till min rumsdörr, tryckte ner kortet i låsspringan, och: Sesam öppna dig! dörren till mitt rum gick upp. Dörren till mitt härliga, stora luftiga hotellrum. Mitt, bara mitt! Jag kände mig som om jag vore Växjö borgmästare.

Trött efter en natt med tre timmars sömn och en dag till viss del fylld med aktiviteter, så la jag mig lite lojt på sängen. Fötterna låg utanför, så jag sparkade av mig skorna som föll ner på golvet, tog mobilen i höger hand för att ringa någon – kommer inte ihåg vem – men sjönk långsamt, långsamt, långsamt ner i en sömn…som för varje andetag blev djupare, djupare och djupare…och ännu djupare…
PANG!
Jag vaknade med ett ryck!
Dörren slogs upp och en inte helt främmande kvinnogestalt står helt plötsligt mitt i mitt rum.
Kayo Shekoni!
Och med stor förvåning och en inte det minsta dold ilska så frågar hon mig vad jag gör i hennesrum!
Hennes irritation går bara inte att ta miste på.

Hur gick det här nu till? Vad hade hänt?
Valhänt ställde jag mig upp och plockade sömngroggy fram mitt rumskort. 408 stod det på kortet.
”Men det här är ju 407!” fräste hon fram.
Vid det här laget så stack två nya kvinnoansikten fram i dörren: de två resterande medlemmarna i Afrodite tittade in med minst sagt brydda miner.
Självklart så undrade tjejerna vad jag gjorde på rummet och hur jag överhuvud taget lyckats komma in.
Och, ja, vad skulle jag svara på det. Jag fattade lika lite jag. Uppenbarligen så hade jag på något sätt lyckats ta mig in på fel rum.

I denna minst sagt förgiftade stämning bad jag tusen gånger om ursäkt, tog snabbt alla mina saker och gick mot dörren. På vägen ut så tog jag ut mitt kort ur hylsan – den som sätter igång strömmen i hela rummet – varvid lyset ohjälpligt slocknade.
”Ja, lyset behöver du inte släcka för det!!!” blev Kayos inte så lite irriterade reaktion.
Gladys del Pilar kom till min undsättning och sköt in att jag nog behövde det kortet för att komma in på mitt rätta rum.
”Ja, just det…” suckade Kayo, och jag gled ut som en djupt skamsen hund från det rum som alldeles innan varit mitt eget Shangrila där jag själv hade varit konung…
Fruktansvärt pinsamt.

Väl inne på rätt rum så lyckades jag somna om, men visste inte – senare på kvällen – utifall jag skulle våga mig ner till hotellbaren, eller ens utanför rummet.
Nåja, ner tog jag mig, och…jodå, där var även Afrodite med Kayo. Hon sprack som tur var upp i ett stort leende, kom fram till mig, kramade min arm och sa att allt var OK.
Ett ton sten föll från mitt hjärta.

Senare under veckan så upptäckte jag att man var tvungen att slå igen dörren ganska hårt efter sig. Annars så stängdes den inte riktigt. Det var förmodligen så som jag lyckats ta mig in på fel rum, dörren hade aldrig varit riktigt stängd helt enkelt.

Knorren på slutet då?
Jo, den första morgonen, när jag skulle sticka i väg hemifrån, så insåg jag att jag hade packat ner alla rena kläder i resväskan. I strumpväg fanns blott två omaka kvar. En svart och en vit. Men vad spelar det egentligen för roll, tänkte jag, ingen kommer ju att se det med mina långa byxor som täcker halva skon. Väl framme så byter jag. Ingen kommer att se det.
Nähä.
Dagen efter stod det i både Aftonbladet och Expressen om den okände mannen på Kayos rum som som hade burit en vit och en svart strumpa.
Kan någon sänka ridån.
Nu.

Men…tror ni att det var så här det gick till då? Tror ni att det här är hela sanningen och inget annat än sanningen?
Ja, mer eller mindre så var det just så här, men att förklara för mina kompisar att av alla på hela hotellet så råkade jag gå in på just Kayos rum, och att det var ett rent misstag, det har varit lite svårt.
Men jag lovar. Det är sanningen och inget annat än sanningen som jag har beskrivit här ovanför.

Vi hörs igen inom kort.

Popularity: 8% [?]

3 Comments »

  1. Patrik Kolar said,

    02.14.12 at 4:17 e m

    Historien är ju onekligen roligare på grund av strumporna.

  2. Peter Lindgren said,

    02.15.12 at 8:31 e m

    Detta måste vara sant -ingen kan hitta på en sån helt underbar historia. Detta skrivs från golvet eftersom jag ramlade av stolen under läsandet… Om jag kunde sluta skratta skulle jag skrivit mer! Strumpor…

  3. Lena Wärmé said,

    02.22.12 at 1:01 e m

    Ja, kul med den svarta och vita strumpan!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *