1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 3,50 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.21.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #14 Blue Hawaii

Posted in Bilder, Min blogg at 2:29 f m

blue-hawaii.png

Man gör det inte helt lätt för sig när man kritiserar Elvis soundtracks från sextiotalet.
Det är självfallet väldigt lätt att ha åsikter hit och dit om det stora svarta hålsom Elvis sjönk ner i någon gång i början på det decenniet. Från My Baby Left Me, Heartbreak Hotel och Lawdy Miss Clawdy till Ito Eats, Big Boots och Old McDonald på bara ett par år…
Den andra sidan av verkligheten är att filmerna OCH soundtracken till en början var oerhört framgångsrika. GI Blues, Blue Hawaii och Fun In Acapulco låg högt upp i rankingen på de respektive årens mest inkomstinbringande filmer på sin tid. Och soundtracken…LPn Blue Hawaii var vid Elvis bortgång 1977 faktiskt den av alla hans LP-skivor som sålt bäst.
Filmen Blue Hawaii och det medföljande soundtrackets enorma framgångar är nog de största bovarna till varför det gick som det gick med Elvis sextiotal. Jo, varför spela in ytterligare en ljumt säljande Something For Everybody när Blue Hawaii sålde fem gånger mer?
Angående filmernas vara eller inte vara så finns det en faktor att heller inte glömma bort; de minimala budgetar som dessa hade. Elvis arvode var nog ofta den största enskilda utgiften. Alltså: störst avkastning på insatt kapital blev det på filmerna och soundtracken.

När filmen Blue Hawaii kom så bör den ha kommit som en liten chock för de Elvis-fans som varit med sen femtiotalet. Visst, GI Blues var väl även den lite mesig, inte tu tal om det, men Blue Hawaii tar ju det hela så långt ut på kanten som det bara är möjligt. Elvis i hawaiiskjorta sjunger låtar från just Hawaii med en ukulele i handen…
De två filmer som kom emellan GI Blues och Blue Hawaii – Flaming Star och Wild In The Country – hade, utan att direkt lyckas, åtminstone försökt att skapa något konstnärligt. Ingen av dom var någon större succé och båda innehöll alldeles för lite musik för att ge ut ett soundtracksalbum. Här kom nästa spik i kistan för artisten Elvis Presley. Visst Blue Hawaii innehåller en del bra musik, men den kom också att skapa en modell som RCA och Överste Parker försökte göra om igen och igen, och med mestadels allt sämre och sämre resultat, konstnärligt såväl som kommersiellt…Det skulle ta åtta år från Blue Hawaii innan konceptet slutligen dog sotdöden. Och även om det finns åtskilliga fullt acceptabla saker att hitta på soundtracken – Blue Hawaii är ett utmärkt exempel på det – så måste man ändå allvarligt ställa sig frågan: vad femtiotalets helt obestridde kung – inte kunnat göra i stället för all denna filmmusik under denna långa, märkliga, ja snudd på bisarra epok?
Tro nu inte att det är helt självklart att slutet på filmepoken enbart kom sig av den anledningen att Elvis själv tröttnade. Det hade han å andra sidan garanterat gjort. Han sa i efterhand t.o.m. publikt att han uppriktigt skämdes både för flera av filmerna och de sånger han sjöng i dom. Den största anledningen var helt klart att de inte längre genererade pengar.
Så…om nu varje film efterföljande film hade varit lika framgångsrik som Blue Hawaii. ja då hade vi kanske aldrig haft en Comeback Special, inte en From Elvis In Memphis eller ens en Aloha From Hawaii. Det hade nog bara fortsatt att rulla på.
Verkligheten var ju den att från mitten av till slutet på sextiotalet så sålde soundtracken och eventuella singlar därifrån katastrofalt dåligt. Filmerna gick om möjligt ännu sämre.
Med andra ord – money talks; ut med filmerna, in med Las Vegas och ett oavbrutet turnerande in i det sista…
Nåja låt oss inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Dit kommer vi tids nog.

Raskt över till skivan!

BLUE HAWAII Utgiven på RCA 1961 Skivnummer LSP-2426

SIDA 1

1) Blue Hawaii
Stilig inledning på skivan. Redan från första tonen så märker man att det är en helt annan Elvis än den trötte, avmätte sångare som veckan innan sjungit in Something For Everybody. Snyggt arrangemang och Elvis använder sin bariton med samma djup som han använde på exempelvis It’s Now Or Never och Surrender.
Låten Blue Hawaii var nu inte alls något som var sprunget ur det tidiga sextiotalet, redan vid tiden för filmen Blue Hawaii så var låten ett gammalt örhänge. Den dök först upp i filmen Waikiki Wedding med Bing Crosby i en av huvudrollerna. Det var också Crosby själv som framförde Blue Hawaii i den filmen.
Året var – 1937!

2) Almost True
En av de få upptempo-låtarna på skivan.
Lustigt långt intro innan Elvis börjar sjunga, säkert ett av de längsta på någon Elvisskiva
Ingen som gått till historien som någon av Elvis mer minnesvärda ögonblick, men ändå en helt okej albumlåt.
Sjysst saxofonspel av Boots Randolph.

3) Aloha Oe
En låt från 1878…! Queen Liliuokalani skrev detta år denna tidlösa klassiker. Bing Crosby spelade in även denna låt. Året var 1936.
I Elvis version så är det elegant, stilfullt men… kanske lite menlöst.

4) No More
Jaha. En nästan på pricken etthundra år gammal komposition vid tiden för Blue Hawaii. La Paloma skrevs någon gång i början på 1860-talet och hade redan innan Elvis inspelning funnits ute med en mängd artister.
Men…visst är den här versionen bra. Kompet är mjukt, fint Riktigt bra, så pass bra att jag – återigen – har svårt att förstå logiken att inte släppa den som singel. Skulle nog varit en given hit. Kan hända att RCA ansåg att det fanns en risk med att deras artist skulle komma att bli lite för mycket förknippad med sekelgamla schlagerlåtar.
Vara som det vill med det – No More är en av plattans absoluta höjdpunkter.

5) Can’t Help Falling In Love
En av Presleys verkliga klassiker. En mycket fin komposition och utsökt sjunget av honom själv. Sjuttiotalets välarrangerade och avsevärt snabbare original känns i dag kanske fräschare, men även det lite släpiga originalet har sina fördelar.
Faktum är att Can’t Help knappast var en nyskriven låt den heller. Versen bygger nästan helt på den franska sjuttonhundratals-hymnen Plaisir D’amour.
Och…ni vet väl att just Can’t Help kom att avsluta så gott som alla Elvis alla konserter under sjuttiotalet? På så sätt så blev den också den allra sista låten som Elvis framförde inför publik…
Can’t Help Falling In Love släpptes på singel en månad efteratt LPn Blue Hawaii hade släppts, något som ansågs helt ruinera dess chanser att bli en hit. Icke då, en andra plats i USA, etta i England och en av Elvis största singelsäljare någonsin.

6) Rock-a-hula Baby
En Elvis-film bara måste innehålla en rocklåt. Blue Hawaii hade två, och det här är en av dom.
Visst, Rock-a-hula Baby låter ju inte som något annat än en pastisch, men som sådan är den väldigt väl framförd både av Elvis och av bandet. Även detta en Elvis-klassiker och en av skivans allra bästa spår. För att tala klarspråk: en bättre rock-pastisch har aldrig gjorts!
Lysande gitarrspel, för övrigt, av Hank Garland.

7) Moonlight Swim
”Molnighet Swim” är faktiskt inte skriven för filmen, utan en cover på en fyra år gammal hit för Nick Noble. Skådisen Anthony ”Tony” Perkins hade året efter en än större hit med samma låt. Perkins nådde plats 24 på Billboardlistan.
Elvis version skiljer sig inte speciellt mycket från de övriga två. En lättviktig låt, men ändå med en hel del glimt i ögat och ej helt befriad från en viss charm.

SIDA 2

1) Ku-u-ipo
Sida två är inte lika stark som den inledande sida ett. Det första spåret Ku-u-ipo får väl på sin höjd anses som en charmig liten kärleksförklaring meddelst en låt med både fin melodi och fina harmonier och med klara toner av musik från Hawaii i botten. Mer än så är det nog inte.
Jag har dock alltid gillat fraserna: ”I love you, more today, more today than yesterday. But I love you, less today, less than I will tomorrow”.
I all sin banalitet finns det ett stänk av genialitet i det uttalandet…

2) Ito Eats
Ja herregud, hur långt ner kan man sjunka. Skulle varit intressant att få ha sett Elvis minspel när han lyssnade på demon innan inspelningen. Att samma gubbe som spelade in Heartbreak Hotel och Blue Suede Shoes skulle befatta sig med det här fem år senare är ju inget annat än fullständig tragedi.
När man sen ser episoden med Ito Eats i filmen så blir sen katastrofen fullbordad.
Inte bara skivans mörkaste ögonblick utan också två av Elvis karriärs allra svartaste minuter.

3) Slicin’ Sand
Snabbt över till nummer två av rocklåtarna. Blue Suede Shoes är huvudinspirationen till kompositionen, därmed inte sagt att den, i liket med Rock-a-hula Baby, är mer än en enkel pastisch på ”riktig” rock ’n roll.

4) Hawaiian Sunset
”Hawaiian Sunset” är skriven exklusivt för Blue Hawaii även om det låter mycket folksång om den.
Den klara, rena röst som Elvis hade i den här epoken passade väldigt bra till den här typen av låtmaterial. Den är långt ifrån plattans höjdpunkt, men den funkar helt klart.

5) Beach Boy Blues
Och så kommer då en riktigt bra låt. Det bästa spåret på sida två, i mina öron till och med plattans allra bästa låt.
Beach Boy Blue kan tyckas lite väl poppig för att vara en blues, den har ändå ett gung och en inlevelse från Elvis som känns äkta, den känns snudd på som ett outgivet spår från Jailhouse Rock.
Beach Boy Blues brukar aldrig vara med på några samlingar med Elvis, men jag tycker ändå att det är en av Elvis allra starkare låtar under sextiotalets soundtrack-era.

6) Island Of Love
Även detta spår låter som en gammal hawaiiansk folkmelodi, men är specialskriven för filmen.
Inte mycket att säga om detta lite lätt oförargliga stycke. Mer som ett vykort än som en låt från The King Of Rock ’N Roll.

7) Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är ursprungligen från operetten Prince Of Hawaii från 1926.
Andy Williams hade haft en hit med låten 1958. Elvis version ändrar inte mycket från Williams hitversion, han sjunger dock flera resor bättre vilket räcker gott och väl.
”Hawaiian Wedding Song” är som så mycket annat på skivan en lättviktig historia, men den är väldigt fint framförd och Elvis låter som om han tror på varje ord som han sjunger.
En pampig och värdig avslutning på en riktigt bra skiva.

Något som jag slås av när jag nu återigen lyssnar på Blue Hawaii – det är en skiva som gick flitigt på skivtallriken för trettiofem år sen – efter att ha hört föregångaren Something For Everybody varje dag i en veckas tid, är att Elvis, LPn igenom, låter så oerhört mycket vitalare än på skivan innan. En jämförelse mellan energierna på de två plattorna går knappt att göra. Elvis lägger t.o.m. ner mer kraft på Ito Eats än vad han gjorde på It’s A Sin!
Det frapperande med detta är att musiken till Blue Hawaii började spelas in blott åtta dagar efter den nattliga sessionen för Something For Everybody! Vad var det som fick sömngångaren från natten mellan 12 och 13 april att bli ett sprakande energiknippe den 21:a april?
Måhända är det av den enkla anledningen att Blue Hawaii spelades in under tre dagar och inspelningarna varje dag avslutades i rimlig tid till skillnad från Something For Everybodys tolv låtar på en natt?

Bortsett från det så bör man ju ändå hålla i minnet att musiken på den här skivan mestadels är väldigt lättviktig. Filmen är en kärlekskomedi och musiken är därefter. Det är en Grand Canyon mellan Elvis Is Back och Blue Hawaii. Knappt en siffra stämmer, och ändå så är det bara ett år mellan de två inspelningarna. Två helt väsensskilda skivor.
Ändå, få eller inget av soundtracken från sextiotalet kommer ens i närheten av den genomarbetning på material och arrangemang som det är på Blue Hawaii. Gilla Bue Hawaii eller inte, den går inte att förneka på ett rent musikalikt plan. Reconsider Baby är det inte, men…personligen har jag alltid tyckt att Blue Hawaii är en klart bra Elvisskiva.
En plump i protokollet – Ito Eats – ingen riktig topp, men fullt med låtar som är helt ok, och, viktigast av allt, Elvis fullkomligt sprudlar av sångglädje de fjorton spåren igenom.
Slutomdöme därefter.

Slutbetyg: en FYRA!

Popularity: 14% [?]

12 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.21.12 at 12:40 e m

    Åh, så kul att du recenserar just den här! Ska spela den idag, det var längesen jag gjorde det. Jag köpte den efter att ha sett filmen och tyckte om den för att den känns så avspänd och Elvis underbara röst kommer ofta till sin rätt i melodierna. Men visst är den lättviktig och det gör absolut ingenting – jag blir på gott humör när jag hör den och kommer i en skön avspänd stämning.
    Intressant med att vissa av sångerna var inspelade av andra artister, det hade jag ingen aning om!

  2. Göran said,

    01.21.12 at 7:21 e m

    Ingen vidare skiva med Elvis enligt min smak…..alldeles för mjäkig och snäll. Köpte plattan i början på 70-talet. Tre låtar håller måttet tycker jag….”CANT HELP FALLING IN LOVE” ”ROCK A-HULA BABY” och ”BEACH BOYS BLUES” .

  3. Micke said,

    01.21.12 at 7:30 e m

    Jodå, det här är en klart bra skiva…om man uppskattar den här typen av musik vill säga…
    För mig så är nästan hela behållningen med LPn Blue Hawaii Elvis röst, som verkligen kommer till sin rätt här. Dels så är samtliga låtar väldigt väl och snyggt arrangerade – något som framhäver rösten – dels så lägger Elvis in en otvetydig känsla i snudd på varje fras på skivan.
    Jag tycker att Elvis sjunger mästerligt rakt igenom den här skivan, ta bara avslutningslåten Hawaiian Wedding Song.
    Helt lysande!!!
    Att det sen kanske inte faller alla på läppen är ju en annan sak.

  4. Göran said,

    01.21.12 at 7:59 e m

    Jodå visst sjunger han innerligt, känslosamt…rösten är lysande. Men det här är bara inte min grej.

  5. gope said,

    01.22.12 at 12:11 e m

    Jättekul att följa din Elvis-serie!
    Jag har alltid varit svag för Blue Hawaii, det var den första Elvis-film jag såg och jag minns än känslan när hans röst fyllde biografen till förtexterna.
    Köpte sedan Rock-a-hula baby på singel, o No More på EP, Lp-skivor hade man inte råd med på den tiden.
    Ser fram mot Girls! Girls! Girls! som var den första lp jag ägde.

  6. Micke said,

    01.22.12 at 12:43 e m

    Tack gope för dom orden! Alltid kul med nya läsare.
    Och…Girls! Girls! Girls!, den kommer!

  7. Göran said,

    02.05.12 at 10:05 e m

    Från Elvis till melodifestivalen……lysande framförande ni gjorde Thorsten Flink och Revolutionsorkestern…bästa låten tillsammans med Loreens bidrag. Ni måste bara gå till final i globen med en sån låt……

  8. Lena Wärmé said,

    02.06.12 at 10:57 f m

    Håller med Göran, ert bidrag var i en klass för sig. Frågan är bara om det är en tillgång
    när det gäller detta jätte-jippo. Roligt ändå att ni kom så långt!

  9. Micke said,

    02.07.12 at 8:40 e m

    Tack ska ni ha!
    Jo, är väldigt nöjd själv med bidraget.

  10. Patrik Kolar said,

    02.14.12 at 4:40 e m

    Eftersom jag (på eget bevåg) tagit på mig rollen som faktagranskare och kontrubutör av bonusfakta i denna recensionserie ber att få göra följande inlägg, som dock inte är helt relevant för ”Blue Hawaii”-LP’n. men alla fall:

    Elvis avslutade inte alla sina konserter 1969-1977 med ’Can’t Help Falling In Love’.
    Vintersäsongen i Las Vegas 1971 finns det ett flertal exempel på att han avslutade showen med ”The Impossible Dream”.
    En gång berodde det på att han tidigare i konserten redan dedikerat ’Can’t Help Falling In Love’ till Hal B. Wallis, som satt i publiken.
    Enligt vissa historieskrivningar lär han ha också ändrat slutnummer då det fanns ett allvarligt mordhot mot Elvis. Tanken var att förvirra mördaren, som klart och tydligt hotat med att ”skjuta Elvis i finalnumret”.

    En gång läste jag att Elvis, i full fart med att avsluta en konsert i L.A. 1970, trasslade in mikrofonsladden i de jättelånga fransar som han bar i den så kallade ”The Long Fringe Suit” när han sjöng ’Can’t Help Falling In Love’.
    Och eftersom han tyckte att det var ett dåligt konsertavslut att låta publiken få se på när en panikartad Charlie Hodge klippte loss fransarna för att få loss Elvis, ska han denna kväll ha slängt in ’Polk Salad Annie’ efteråt, och låtit denna avsluta kvällen.
    Jag hittar inget som verifierrar denna historia just nu, men enligt uppgift lär ”The Long Fringe Suit” aldrig mer ha använts.

  11. Micke said,

    02.14.12 at 5:57 e m

    OK då…i 97% av fallen…och garanterat under den sista konserten.

  12. Patrik Kolar said,

    02.14.12 at 6:17 e m

    Siffran ligger nog på nästan 99%.
    Osäker på hur många gånger “The Impossible Dream” avslutade showen 1971.
    Det finns en handfull tekniskt halvhyfsade inspelningar från denna förbisedda säsong, bland annat FTD’s skiva med titeln – “The Impossible Dream” (såklart).
    Den rymmer även sällsynta livenummer som ”Only Believe” och ”Snowbird”.

    Och javisst, det sista han framförde i Indianapolis 26:e juni ’77 var såklart ”Can’t Help…”
    En kuriositet med den sista konserten är dock att Ronnie Tutt inte spelar trummor, utan det gjorde Larrie Londin.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *