1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.14.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #13 Something For Everybody

Posted in Min blogg at 7:36 e m

something-for-everybody.jpg

YTTERLIGARE EN LP INSPELAD UNDER EN ENDASTE NATT, MEN TILL SKILLNAD FRÅN TIDIGARE SÅ LÅTER DET DEN HÄR GÅNGEN FAKTISKT HÄR OCH VAR LITE SMÅSÖMNIGT…

Förra LP-skivan – His Hand In Mine – plus två singlar spelades in på en natt. Fjorton masters allt som allt.
Den här plattan (sånär som på I Slipped, I Stumbled, I Fell) plus den separat utgivna singeln I Feel So Bad spelades också in på en natt. Denna gång så blev det med andra ord tolv spår inspelade. Två mindre, men fortfarande onekligen imponerande.
Men, man måste ju ändå ifrågasätta det förnuftiga i att på så kort tid pressa fram resultat som förväntades senare sälja i miljonupplagor på så kort tid. Varför avsatte man inte åtminstone två eller tre dar till det hela? Rimligtvis måste det för de inblandade varit en klart tuff situation att komma till en skivstudio klockan sex på kvällen och veta att man under de kommande fjorton, femton timmarna skulle spela in i stort sett en hel LP plus kanske någon hitsingel som av alla inblandade förväntades sälja i stora kvantiteter världen över. Vem skulle inte känna sig lite lätt stressad av en sådan situation?

Mirakulöst nog så märks det överhuvudtaget inte på His Hand In Mine – kanske hade man hjälp från makter ovanifrån? – men på Something For Everybody är det här och där en klar avsaknad av engagemang och energi. Det finns ett par riktigt bra låtar, men också det fram tills dess blekaste och mest avslagna som Elvis hade gett ut på skiva.

En annan märklig sak är skivans namn: Something For Everybody.
Det väl meningen att den titeln skulle säga det mesta. Här skulle man nu paketera Elvis som ”Något För Alla”. Lite ballad, lite rock, lite blues och lite pop. Den amerikanske entertainern för hela familjen.
Men, det var väl inget nytt med det?!?
Elvis Is Back var ju redan den ett under av olika stilar blandade härsan om tvärsan, och så långt tillbaka som på Sun-tiden så var det ju redan där en bred palett av diverse influenser som samsades på singlarna. Inget nytt där inte, men här tänkte man tydligen att man skulle ta steget ut och i albumtiteln berätta vad det handlade om.
Men – ironiskt nog – så är Something For Everybody en av de mer homogena Elvis-plattorna från den epoken! Skivan är uppdelad i två avdelningar: ”The Ballad Side” och ”The Rythm Side”, och framför allt sida etts ballader känns vid de första lyssningarna snudd på som små varianter på samma låt. Tämligen genomtjockt, onekligen.
Skivan som skulle komma efteråt, Blue Hawaii, där i stället kan man prata om ”Något För Alla”. Rock, folklore, barnmusik, blues, pop, filmmusik, evergreens om vartannat. Inte alls här faktiskt, titeln till trots.

Men RCA var ju nu aldrig speciellt bra på att paketera Elvis på ett logiskt sätt. Många frågetecken dök ju upp under decenniernas lopp. (Exempelvis – omslaget på LPn From Elvis In Memphis är ett foto från året innan. Från Elvis Tv Special, inspelad i Burbank, Los Angeles…I stället för ett häftigt foto från en bakgata i Memphis. Kunde inte RCA, på den tiden ett av världens största skivbolag, haft råd med det?).

Snabbt över till skivan.

SOMETHING FOR EVERYBODY Utgiven 1961 på RCA Skivnummer 2370

SIDA 1 ”The Ballad Side”

1) There’s Always Me
There’s Always Me är en ballad, skriven av Don Robertson, och något som Elvis uppenbarligen tog på stort allvar. Han gör en fin, genomtänkt insats på en komposition som kräver mer än bara en stark röst. Elvis klarar alla fraseringar och övergångar från lugnt till starkt på ett skickligt sätt.
Finalens pompa och ståt, något av det mest bombastiska under Elvis inspelningshistoria, kan ju dock diskuteras, och faktum är att jag inte alls tycker att det låter speciellt bra.
Om ni får möjlighet att lyssna på Don Robertsons egen version så gör det och ni kommer att hitta en version med ett betydligt mer avskalat arrangemang, och som därigenom verkligen betonar de mycket fina harmonierna som finns i själva kompositionen. Visst, Elvis sång kommer Robertson inte i närheten av men jag föredrar, sett till helheten, dennes version.
Ray Price hade på sjuttiotalet en hit med There’s Always Me.
Under alla omständigheter – i augusti 1967, drygt sex år senare så släppte RCA There’s Always Me som singel i desperat jakt på potentiellt hit-material. Resultatet blev en 56:e plats på USA-listan. Nåja, det var ungefär där som Elvis singlar parkerade i den epoken så det var varken bättre eller sämre än vanligt i den epoken.

2) Give Me The Right
Mer en blues än en ballad. Skulle lika gärna ha kunnat hamna på andra sidan, ”The Rythm Side”. Ganska OK, om ändå inte helt övertygande.

3) It’s A Sin
En riktigt tråkig låt, och en Elvis som verkar ganska ointresserad av vad han sysslar med. Sången är här bitvis rent ut sagt undermålig.

4) Sentimental Me
Inte mycket bättre här. En lite märklig komposition, med en a- och en b-del som inte hänger ihop. En låt som segar sig fram och som heller inte ska någonstans.

5) Starting Today
Om något en fin sånginsats av Elvis. För övrigt en riktigt trist historia det här också.
Vart tog krutet från Elvis Is Back vägen?
Komposition nummer två på skivan från Don Robertson. Dessa två var de första som Robertson skrev till Elvis, det skulle bli ett dussin till. Ett par av dom riktiga pärlor, men inte det här.

6) Gently
Nähä. Ytterligare ett sömnpiller. Gently är nu inte en dålig låt, mest bara ganska trist.
Mannen som alldeles innan spelat in Dirty, Dirty Feeling och Reconsider Baby verkar här ha slumrat in. Kunde ingen ha slängt in honom i en iskall dusch innan inspelningen startade för att väcka honom.

När man har kommit så här långt på sida ett så måste man fråga sig: hur gick det här till? Oinspirerat och mestadels intetsägande kompositioner. Vart tog alla ambitioner vägen. Det här är något helt annat än sessionerna från året innan, framför allt om man jämför med Elvis Is Back. Och även om GI Blues svajade i materialet så fanns det ändå hela vägen ett tryck i kompet och en vilja att uttrycka något, något som här är helt bortblåst.
Visst, man kan säga att enskilda saker på sida ett har sina förtjänster, men om det sätts i relation till det Elvis gjorde från 1954-60 så bleknar det betänkligt.

SIDA 2

1) I’m Comin’ Home
En av det tidiga sextiotalets bästa upptempolåtar från Elvis. Jag brukar då och då tjata om att den eller den låten borde ha getts ut på singel, här är ett praktexempel på när det absolut borde ha blivit så. I’m Comin’ Home hade varit en klockren hit!
Ett ös och ett sväng som är som taget från det sena femtiotalet och en insats från Elvis som röjer att han verkligen kände för I’m Comin’ Home. Lysande gitarrsolo dessutom från Hank Garland för att göra det hela än läckrare.
Jodå, sida två känns som om den drar igång med en rivstart. Hade man kanske slängt in honom i duschen i alla fall?

2) In Your Arms
En tidstypisk mellanlåt från Elvis tidiga sextiotal.
Poppigt, trivialt och tamt på de flesta tänkbara beståndsdelar.

3) Put The Blame On Me
Men se där! Tillsammans med I’m Comin’ Home skivans överlägset bästa låt. En moll-rockare i mörk ton med ett genomtänkt, fantasifullt komp. Lustigt hur det under samma session kan skilja så oerhört mycket från låt till låt. Är det här verkligen samma sångare och samma grupp som samma natt mjäkade med It’s A Sin? Uppenbarligen så var inte alla låtar lika entusiasmerande på gubbarna i studion…
Lite lustigt, Put The Blame On Me är i mina öron som tagen från skivan Pot Luck. kan inte komma på varför, men både på Elvis och bandet låter det som om att Put The Blame On Me kommer därifrån.

4) Judy
Mesig, tråkig och tjatig. Låter som ett svenskt dansband i en folkpark 1961.
Inte bra. Inte bra alls.
Hamnade som b-sida på singeln There’s Always Me från sommaren 1967. Som sådan så nådde den som högst placering nummer 78.

5) I Want You With Me
En rock ’n roll-låt av den typ som befolkade Elvis alla sextiotals-soundtracks, dvs en tämligen avslagen historia som bara var med för att man ”skulle” ha med en rocklåt i varje film.
Låter enbart som pliktskyldigast genomfört.
Missförstå mig inte – det är inte alls dåligt – men heller inte något annat än en komposition bestående av: precis just ”dom där” byggstenarna för att det ska vara en rocklåt; en sångare som är väldigt bra men som inte tror ett smack på det han sjunger; ett band som bara gör sitt jobb. ”Låt oss riva av den här snabbt så att vi kan gå vidare till nästa” kan man nästan höra innan låten börjar.

6) I Slipped, I Stumbled, I Fell
Ytterligare en rockare, denna gång tagen från en film – Wild In The Country – och något som låter som en blåkopia på Stuck On You. Ett av skivans bättre bidrag, men det är ändå långt till den urkraft som släpptes loss på sessionerna från Elvis Is Back.
Om ni tycker att jag verkar hård, sätt då på valfri låt från Elvis Is Back och jämför Elvis trötta, oinspirerade engagemang på Something For Everybody med den naturkraft som formligen vräkte ur sig sexton mästerverk och ”alltime-classics” på några få dagars inspelning ett år tidigare.
I Slipped, I Stumbled, I Fell spelades in i november 1960, ungefär ett halvår före de övriga elva spåren på skivan, men inte låter det bättre för det…

Something For Everybody är helt klart den fram tills dess svagaste skivan i Elvis karriär.
En anonym skiva där ytterst lite sticker ut från det övriga.
Balladsidan – sida 1 – är, utan att vara direkt dålig, ändå bland de mest intetsägande LP-sidor som Elvis någonsin gav ut.
Sida 2 är klart bättre, men det är ändå långt ifrån intensiteten och djupet på vad som helst, julskivan ej inräknad, som Elvis gav ut mellan 1954 -60.
Helt klart en lustig utveckling, för det är trots allt samma musiker och samma sångare som ett år tidigare spelat in Elvis Is Back, och blott några månader tidigare gjort His Hand In Mine; två plattor där Elvis sångröst stod på en absolut topp. Var det månne det myckna filminspelandet som tog fokus ifrån de ordinarie skivinspelningarna? Var det det hektiska året efter lumpartiden som började ta ut sin rätt?
Nåt är det, den saken är klar.
Riktigt uselt blir det aldrig riktigt, mest bara segt, tråkigt och oinspirerat. Tre bra låtar kan jag hitta: There’s Always Me, I’m Comin’ Home, Put The Blame On Me. Resten är mestadels bara en jämntjock massa med ansatser till bra låtar men där engagemang och inspiration verkar ha tagit semester. Det lyfter helt enkelt inte.

En intressant aspekt med Something For Everybody är dock att det är den sista genuina pop/rock-LPn som Elvis släppte fram till From Elvis In Memphis, åtta år senare!
Den förträffliga plattan från året därpå – Pot Luck – var inspelad under olika sessions med långt tidsspann mellan de olika inspelningstillfällena, och How Great Thou Art från 1967 var ju alltså gospel och inte pop/rock. Allt annat emellan var soundtracks, samlingskivor eller Tv-framträdande. En synnerligen märklig utveckling. Varför det blev så kan man ju fråga sig till dödagar. Det kanske inte finns något entydigt svar på det helt enkelt.

En singel släpptes med a- och b-sida från Something For Everybody som tidigare nämnts. Att man väntade i drygt sex år med det visar nog väldigt tydligt hur lite RCA trodde på den här plattan.

Nåja, Elvis är ju alltid Elvis, och som tidigare sagt; riktigt dåligt blir det ändå aldrig. Skivan är som helhet OK att lyssna på. Det som saknas är de där riktiga topparna, och i perspektivet av det som hade gjorts åren innan så kan man nog inte annat än känna en viss besvikelse.
Ett godkänt betyg blir det, om än absolut inte mer.

Slutbetyg: En TREA.

Popularity: 12% [?]

3 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.15.12 at 12:42 e m

    Så sorgligt det känns att det slösades resurser under dessa premisser, börja sex på eftermiddagen och hålla på hela natten och ända in på morgonen. Så onödigt. Har bara hört en av låtarna ”Judy” och visst är det litet dansband över den.

  2. Stjofön Presley said,

    01.16.12 at 8:35 e m

    Men var det inte det s k Micke-syndromet som gällde för Elvis; sena nätter o ännu senare morgnar?!? Han, Elvis, var ju känd för att ha vänt på dygnet.

  3. Micke said,

    01.16.12 at 11:34 e m

    Jo, det är ju på nätterna som det händer. Tyst, mörkt…och så helt plötsligt så slår inspirationen ner i huvudet på en som en blixt från en nattsvart himmel!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *