1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.07.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #12 ”His Hand In Mine”

Posted in Admin info, Min blogg at 2:27 f m

ELVIS FÖRSTA GOSPEL-LP

December 1960 – och så kom då Elvis tredje LP efter hemkomsten från lumpen som hade inträffat mindre än åtta månader tidigare.
Ja…inte låg han på latsidan direkt i den perioden, grabben från Tupelo. Det spelades för den delen in ett par filmer under de här månaderna också…

”His Hand in Mine” är alltså den första gospel-plattan av de tre som Elvis Presley spelade in under sin karriär. Redan 1957 hade han släppt ”Peace in the Valley, en EP med religiöst material, men det här är den första fullängdaren med enbart gospelmusik.
Musiker på skivan var Hank Garland och Scotty Moore på gitarr, Bob Moore på bas, Floyd Cramer på piano samt på trummor Buddy Harman och DJ Fontana.

HIS HAND IN MINE Utgiven på RCA 1960 Skivnummer LPM 2328

SIDA 1

1) His Hand In Mine
Öppningsspåret kan nästan känns lite väl släpigt och körarrangemanget är aningens ”over the top”. Jag hade nog föredragit ett lite naknare arr. Ser man bortom det så är det imponerande framförande på alla plan. Intressant är det att höra när Elvis på verserna sjunger med en djup basstämma, något som han sällan eller aldrig gjorde annars. Stämsången på refrängerna sjungs av Elvis kompis Charlie Hodge.
”His Hand in Mine” är tagen från gospelkvartetten Statesmens reportoar. Jake Hess var den mest kände solisten i Statesmen och en av Elvis största sångförebilder. Mosie Lister, solisten i Statesmens första inkarnation hade skrivit ”His Hand in Mine”.

2) I’m Gonna Walk Dem Golden Stairs
Här kommer en snabb, mer traditionell, gospel – mycket väl genomförd av Elvis, The Jordanaires och kompmusikerna.
Lustigt egentligen, här växlar Elvis och hela gänget från rock till gospel från ett inspelningstillfälle till ett annat…och det låter som om de aldrig gjort något annat.
Proffs är ett annat ord för det.
Floyd Cramer imponerar stort på det här spåret med ett elegant spel.
Finalen är här helt lysande och ”I’m Gonna Walk dem Golden Stairs” är ett av skivans allra starkaste spår.

3) In My Fathers House
Här är vi tillbaka till det släpigare, men även här så är det så att lyssnar man bara på vad som händer på låten så hör man återigen hur oerhört snyggt framfört allting är.

4) Milky White Way
”Milky White Way” är en gospel med en stark blueskänsla i sig. Elvis går helt upp i det som han gör här, sånginsatsen är här inget annat än helt lysande. Det här är fullt i klass med det bästa av det bluesinfluerade från Elvis allra tidigaste år.
Faktum är att Elvis kanske aldrig mer efter den här inspelningen skulle komma att sjunga blues med samma ledighet och självklarhet som han gör här. Lite vemodigt är det nog att karriären inom kort skulle få ett radikalt annorlunda fokus…
”Milky White Way” är en pärla i Elvis låtkatalog.

5) Known Only To him
Återigen en lugn hymn som skulle kunna kännas lite väl släpig, men Elvis och The Jordanaires sjunger så vackert att man omgående glömmer bort det lite sävliga kompet.
”Known Only To Him” är i all sin enkelhet men i sin skönhet faktiskt ett toppnummer.

6) I Believe In The Man In The Sky
Skivans starkaste nummer.
Efter inledningens fria tempo glider allt rakt in i ett sanslöst sväng. En mycket stark komposition, snygga harmonier, suveränt spel och en makalös sånginsats från Elvis och The Jordanaires bäddar för något alldeles extra. Efter liveinspelningen av How Great Thou Art från 1974 är det här min personliga gospelfavorit med Elvis. Det här är inget annat än en ren njutning att lyssna på.
”I Believe in the Man in the Sky hamnade som B-sida på Crying In The Chapel som blev inspelad under samma session men som släpptes på skiva först fem år senare.
”I Believe in the Man in the Sky” är även den tagen från Statesmen Quartets repertoar.

SIDA 2

1) Joshua Fit The Battle
”Joshua Fit the Battle” har äran att ha legat etta på Sveriges Radios program Tio I Topp! Förmodligen är Sverige det enda landet i världen där den var en hit – och listetta dessutom. Lite märkligt även med tanke på att ”Joshua Fit The Battle” i Sverige inte ens gavs ut som singel, men väl på EP. Sveriges Radio hade vid den tidpunkten den policyn att testa en låt på varje EP-skiva som gavs ut med kända artister eller grupper. Varför man inte testade den den på pappret givna hiten Kiss Me Quick som låg på samma EP känns kanske ändå lite märkligt. Nåja, det gick ju rätt bra ändå…
Elvis hade inte så värst många ettor på Tio I Topp, fem tror jag – ”Joshua Fit the Battle” är alltså märkligt nog en utav dem.
I USA gavs den ut som singel först 1966, i kölvattnet av succén med ”Crying in the Chapel”, men den floppade då totalt.
Bortsett från allt detta så är Joshua en av skivans bättre låtar. En snabb traditionell gospel utförd på ett utsökt sätt av hela ensemblen.

2) He Knows Just What I Need
Oklanderligt framförd och sjungen, även om det inte är någon av skivans starkare bidrag.
”He Knows What I Need” blev på första pressningen felaktigt betitlad ”Jesus Knows Just What I Need”.
Även ”He Knows Just What I Need” är skriven av Mosie Lister och tidigare inspelad av The Statesmen Quartet.

3) Swing Down Sweet Chariot
Bra sväng och sanslös solosång av Elvis på denna gospelklassiker. Definitivt ett av de starkare spåren.

4) Mansion Over The Hilltop
Återigen ett mycket fint arrangemang och ett strålande framförande, men kanske lite trist och inte lika engagerande som mycket annat på plattan. ”Mansion Over the Hilltop” kan vara skivans svagaste kort.
Faktiskt, lyssnar man riktigt noga så kan man här och var skönja aningens oren stämsång. Nåja, det är ända stället på hela LPn, så jag tycker nog att det kan passera!
”Mansion Over The Hilltop” hade spelats in av The Jordanaires nio år tidigare.

5) If We Never Meet Again
Vackert, stilfullt och en fin komposition, men även här är det kanske lite väl släpigt.
Sida två är väldigt fin, men inte riktigt lika stark som a-sidan.

6) Working On The Building
Och så avslutas skivan med en stilfull final. ”Working on the Building” är en av de mer traditionella gospellåtarna på hela LPn. Den har också ett arr som skiljer sig lite från de flesta spår med en gitarr i förgrunden och med en Millie Kirkham som sjunger på ett sätt som taget från en kyrka långt in i den mörkaste amerikanska södern.
Allt slutar lite snopet alltför snabbt, ”Working on a Building” skulle absolut kunnat vara betydligt längre än de 1.54 som den består av.
Det här var också sessionens sista inspelning som avslutades klockan åtta på morgonen.
Lyssna och betänk vad det är ni hör – efter fjorton timmars inspelning av tretton låtar så drar musikerna klockan åtta på morgonen loss på den fjortonde med en kraft och energi som får det mesta att blekna. Inse att de här människorna älskade och levde för sin musik på ett sätt som är svårt för vanliga dödliga att förstå.

Ja vad kan man mer säga om His Hand in Mine än som vad är sagt ovantill? Det finns egentligen inte så mycket att analysera eller försöka lägga in i något slags mönster i rockhistorien. Viktigt att förstå är att det här var en skiva som Elvis själv väldigt gärna ville spela in. Han fick också helt fria händer att välja låtar, diskutera arrangemang och produktion. Gospel låg honom hela livet väldigt nära hjärtat. Det är inte alls otänkbart att Elvis, om han hade fått leva, på senare år hade fokuserat sig uteslutande på gospel och religiös musik. Uppenbarligen var hans tro så stark att han mitt i karriären som världens obestridlige ungdomsidol spelade in en LP med uteslutande religiösa hymner där han på omslaget porträtteras som allt annat än en rockande rebell.
Och Elvis tror på det som han sjunger. Skivan igenom så är hans röst och inlevelse på absoluta topp. Även den som inte alls gillar den här formen av musikutövande måste ju medge att sången skivan igenom är snudd på oslagbar.

Något smått förbluffande är att hela skivan plus två singlar spelades in i en enda session, från sex på eftermiddan till åtta på morgonen. Fjorton timmar, sen var det klart.
Allt är trots det frapperande väl genomfört på alla plan. Komp, arrangemang och framför allt sång är på en rent mästerlig nivå. De två singlarna ”Surrender” och ”Crying in the Chapel” som också blev frukten från inspelningen är ju två exempel på den rena virtuositet som Elvis vid den här tiden besatt. ”Surrender” känns som i stort sett omöjlig att toppa i sin stil. 1960 – det kan vara det år då Elvis sångteknik stod på sin absoluta topp.
Men, även om det nu var så, hur kunde man spela in allt detta, och på ett så fullständigt oklanderligt sätt, i en enda session på fjorton timmar? Jag förstår bara inte. En annan fråga är varförman gjorde så. Kunde man inte kostat på sig åtminstone två inspelningsdagar? Och varför startade man klockan sex på kvällen med vetskap om hur mycket man hade framför sig.
Strunt samma – slutresultatet blev ruggigt bra!

Ett stort plus dessutom till det, återigen, formidabla ljudet på skivan.
Klart, luftigt, fylligt och djupt. Precis som på Elvis Is Back och GI Blues så är det ett sound på skivan som nästan inte går att toppa.

Mitt omdöme blir högt.

Slutbetyg: En FEMMA!

Popularity: 14% [?]

11 Comments »

  1. Patrik Kolar said,

    01.07.12 at 4:24 f m

    14 mastrar på ett inspelningstillfälle – det måste väl vara något slags rekord? I alla fall i ett professionellt sammanhang, som resulterat i en LP på ett välkänt skivbolag, och om man undantar liveskivor och dylikt.

    Sjöng inte Elvis dessutom sin karriärs högsta ton i slutet av Surrender? Ytterligare ett rekord denna dag i så fall.

    (För övrigt var Elvis iklädd svarta byxor, röd skjorta och en vit kaptensmössa detta datum.)

  2. Lena Wärmé said,

    01.07.12 at 12:14 e m

    Roligt med en recension av en gospelskiva! Elvis och Jordanaires sjöng ju gospels som avkoppling efter konserterna vad jag förstår av filmen ”Thats the way it is” (hette den så?). Det var intressant att iaktta hans ansikte hur det skiftade från lättsam skämtsamhet med killarna till djupt allvar när han började sjunga en gospel och Jordanaires hängde på. Jag tycker själv mycket om gospels, särskilt med Mahalia Jackson och så Elvis förstås ..
    Har inte hört alla sångerna från den här skivan men jag tror att ditt betyg är fullt rättvist!

  3. Micke said,

    01.07.12 at 1:20 e m

    Och dessutom 14 mastrar med så pass hög kvalitet. Två av låtarna – de enda singlarna som släpptes – blev ju två av Elvis allra mest kända inspelningar.

  4. Micke said,

    01.07.12 at 1:30 e m

    Kul, Lena, att du uppsakattade recensionen!
    Men…jag misstänker starkt att det är några scener ur filmen Elvis On Tour som spelades in två år efter That’s The Way It Is som du syftar på. Och det är inte Jordanaires som han sjunger med då, utan The Stamps Quartet och The Sweet Inpirations som både med och utan Elvis sjunger… ja, jag tror att det är fem gospels vid olika tillfällen i filmen. Men bortsett från det så är det väldigt härliga scener och det syns mer än väl att samtliga inblandade tycker att det är väldigt inspirerande att sjunga den typen av musik.

  5. Micke said,

    01.07.12 at 1:34 e m

    Sin karriärs högsta ton? Mycket möjligt. Nu kanske en del av er protesterar och påstår att tonen i finalen på Unchained Melody är högre…men det är den inte för det är inte Elvis som tar den utan Sherill Nielsen. I arret – även live – mixades denne in så att han sjöng unisont med Elvis ända fram till sluttonen som bara han, Sherill Nielsen, tog. Något som gav effekten av att det var Elvis själv som sjöng den, men icke då.

  6. Lena Wärmé said,

    01.07.12 at 3:13 e m

    Ja, du har så rätt! Det var ganska längesen jag såg filmen.
    Nu minns jag ju hur hans medsångare såg ut och det var
    ju inte alls Jordanaires! Får skylla på en envis virusinfektion,
    3 veckor nu, som kanske satt sig på minnet!

  7. Lena Wärmé said,

    01.08.12 at 11:55 f m

    Idag fyller Elvis år!

  8. Micke said,

    01.08.12 at 12:19 e m

    77 skulle han ha fyllt. Svindlande, otrolig siffra, men också ett bevis på att inget vara för evigt.
    Nåja, PJ Proby fyllde 73 härommånaden, och han är snudd på lika bra i dag som på sextiotalet, så vem vet var Elvis skulle stått utifall han hade levat fram tills nu?

  9. Lena Wärmé said,

    01.08.12 at 2:51 e m

    Ja, om han skött om sig fysiskt så skulle han kanske ha orkat ta itu med att söka sin egen väg inom musiken.

  10. Patrik Kolar said,

    01.08.12 at 3:58 e m

    Kan det vara så att omslagsbilden dessutom är tagen specifikt för denna LP?
    Det inträffade ju inte jätteofta på studioplattorna, speciellt inte på de efterföljande.
    Möjligtvis soundtrackplattorna då, men även där kunde det vara lite hipp som happ.
    Omslaget till How Great Thou Art är ju en utklippt gammal bild på Elvis, framför en annan bild på en kyrka.

    Vad skönt för dom när Elvis började uppträda live. Då slapp man tänka till, utan kunde bara skicka en fotograf till en konsert, och sedan använda livefoton till alla skivor – oavsett innhåll.
    Förutom på just liveskivan från Memphis då, men dit kommer vi väl senare?

  11. Micke said,

    01.08.12 at 5:13 e m

    Precis min reflektion som jag brukar delge: uteslutande livebilder på samtliga studioskivor från 1970 och framåt, men Live In Memphis har ett fotografi på grinden upp till Graceland som omslagsbild och framsidan på Aloha From Hawaii föreställer ett jordklot, en satellit och en mini-Elvis. Logik?
    Sen så är dessutom konsekvent allt annat på fotona bortretuscherat. Inga bandmedlemmar, ingen publik, ingen pa-anläggning.
    Det är bara på That’s The Way It Is som det går att skönja lite av bakgrunden. Annars kolsvart bortsett från Elvis själv.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *