01.21.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #14 Blue Hawaii

Posted in Bilder, Min blogg at 2:29 am

blue-hawaii.png

Man gör det inte helt lätt för sig när man kritiserar Elvis soundtracks från sextiotalet.
Det är självfallet väldigt lätt att ha åsikter hit och dit om det stora svarta hålsom Elvis sjönk ner i någon gång i början på det decenniet. Från My Baby Left Me, Heartbreak Hotel och Lawdy Miss Clawdy till Ito Eats, Big Boots och Old McDonald på bara ett par år…
Den andra sidan av verkligheten är att filmerna OCH soundtracken till en början var oerhört framgångsrika. GI Blues, Blue Hawaii och Fun In Acapulco låg högt upp i rankingen på de respektive årens mest inkomstinbringande filmer på sin tid. Och soundtracken…LPn Blue Hawaii var vid Elvis bortgång 1977 faktiskt den av alla hans LP-skivor som sålt bäst.
Filmen Blue Hawaii och det medföljande soundtrackets enorma framgångar är nog de största bovarna till varför det gick som det gick med Elvis sextiotal. Jo, varför spela in ytterligare en ljumt säljande Something For Everybody när Blue Hawaii sålde fem gånger mer?
Angående filmernas vara eller inte vara så finns det en faktor att heller inte glömma bort; de minimala budgetar som dessa hade. Elvis arvode var nog ofta den största enskilda utgiften. Alltså: störst avkastning på insatt kapital blev det på filmerna och soundtracken.

När filmen Blue Hawaii kom så bör den ha kommit som en liten chock för de Elvis-fans som varit med sen femtiotalet. Visst, GI Blues var väl även den lite mesig, inte tu tal om det, men Blue Hawaii tar ju det hela så långt ut på kanten som det bara är möjligt. Elvis i hawaiiskjorta sjunger låtar från just Hawaii med en ukulele i handen…
De två filmer som kom emellan GI Blues och Blue Hawaii – Flaming Star och Wild In The Country – hade, utan att direkt lyckas, åtminstone försökt att skapa något konstnärligt. Ingen av dom var någon större succé och båda innehöll alldeles för lite musik för att ge ut ett soundtracksalbum. Här kom nästa spik i kistan för artisten Elvis Presley. Visst Blue Hawaii innehåller en del bra musik, men den kom också att skapa en modell som RCA och Överste Parker försökte göra om igen och igen, och med mestadels allt sämre och sämre resultat, konstnärligt såväl som kommersiellt…Det skulle ta åtta år från Blue Hawaii innan konceptet slutligen dog sotdöden. Och även om det finns åtskilliga fullt acceptabla saker att hitta på soundtracken – Blue Hawaii är ett utmärkt exempel på det – så måste man ändå allvarligt ställa sig frågan: vad femtiotalets helt obestridde kung – inte kunnat göra i stället för all denna filmmusik under denna långa, märkliga, ja snudd på bisarra epok?
Tro nu inte att det är helt självklart att slutet på filmepoken enbart kom sig av den anledningen att Elvis själv tröttnade. Det hade han å andra sidan garanterat gjort. Han sa i efterhand t.o.m. publikt att han uppriktigt skämdes både för flera av filmerna och de sånger han sjöng i dom. Den största anledningen var helt klart att de inte längre genererade pengar.
Så…om nu varje film efterföljande film hade varit lika framgångsrik som Blue Hawaii. ja då hade vi kanske aldrig haft en Comeback Special, inte en From Elvis In Memphis eller ens en Aloha From Hawaii. Det hade nog bara fortsatt att rulla på.
Verkligheten var ju den att från mitten av till slutet på sextiotalet så sålde soundtracken och eventuella singlar därifrån katastrofalt dåligt. Filmerna gick om möjligt ännu sämre.
Med andra ord – money talks; ut med filmerna, in med Las Vegas och ett oavbrutet turnerande in i det sista…
Nåja låt oss inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Dit kommer vi tids nog.

Raskt över till skivan!

BLUE HAWAII Utgiven på RCA 1961 Skivnummer LSP-2426

SIDA 1

1) Blue Hawaii
Stilig inledning på skivan. Redan från första tonen så märker man att det är en helt annan Elvis än den trötte, avmätte sångare som veckan innan sjungit in Something For Everybody. Snyggt arrangemang och Elvis använder sin bariton med samma djup som han använde på exempelvis It’s Now Or Never och Surrender.
Låten Blue Hawaii var nu inte alls något som var sprunget ur det tidiga sextiotalet, redan vid tiden för filmen Blue Hawaii så var låten ett gammalt örhänge. Den dök först upp i filmen Waikiki Wedding med Bing Crosby i en av huvudrollerna. Det var också Crosby själv som framförde Blue Hawaii i den filmen.
Året var – 1937!

2) Almost True
En av de få upptempo-låtarna på skivan.
Lustigt långt intro innan Elvis börjar sjunga, säkert ett av de längsta på någon Elvisskiva
Ingen som gått till historien som någon av Elvis mer minnesvärda ögonblick, men ändå en helt okej albumlåt.
Sjysst saxofonspel av Boots Randolph.

3) Aloha Oe
En låt från 1878…! Queen Liliuokalani skrev detta år denna tidlösa klassiker. Bing Crosby spelade in även denna låt. Året var 1936.
I Elvis version så är det elegant, stilfullt men… kanske lite menlöst.

4) No More
Jaha. En nästan på pricken etthundra år gammal komposition vid tiden för Blue Hawaii. La Paloma skrevs någon gång i början på 1860-talet och hade redan innan Elvis inspelning funnits ute med en mängd artister.
Men…visst är den här versionen bra. Kompet är mjukt, fint Riktigt bra, så pass bra att jag – återigen – har svårt att förstå logiken att inte släppa den som singel. Skulle nog varit en given hit. Kan hända att RCA ansåg att det fanns en risk med att deras artist skulle komma att bli lite för mycket förknippad med sekelgamla schlagerlåtar.
Vara som det vill med det – No More är en av plattans absoluta höjdpunkter.

5) Can’t Help Falling In Love
En av Presleys verkliga klassiker. En mycket fin komposition och utsökt sjunget av honom själv. Sjuttiotalets välarrangerade och avsevärt snabbare original känns i dag kanske fräschare, men även det lite släpiga originalet har sina fördelar.
Faktum är att Can’t Help knappast var en nyskriven låt den heller. Versen bygger nästan helt på den franska sjuttonhundratals-hymnen Plaisir D’amour.
Och…ni vet väl att just Can’t Help kom att avsluta så gott som alla Elvis alla konserter under sjuttiotalet? På så sätt så blev den också den allra sista låten som Elvis framförde inför publik…
Can’t Help Falling In Love släpptes på singel en månad efteratt LPn Blue Hawaii hade släppts, något som ansågs helt ruinera dess chanser att bli en hit. Icke då, en andra plats i USA, etta i England och en av Elvis största singelsäljare någonsin.

6) Rock-a-hula Baby
En Elvis-film bara måste innehålla en rocklåt. Blue Hawaii hade två, och det här är en av dom.
Visst, Rock-a-hula Baby låter ju inte som något annat än en pastisch, men som sådan är den väldigt väl framförd både av Elvis och av bandet. Även detta en Elvis-klassiker och en av skivans allra bästa spår. För att tala klarspråk: en bättre rock-pastisch har aldrig gjorts!
Lysande gitarrspel, för övrigt, av Hank Garland.

7) Moonlight Swim
“Molnighet Swim” är faktiskt inte skriven för filmen, utan en cover på en fyra år gammal hit för Nick Noble. Skådisen Anthony “Tony” Perkins hade året efter en än större hit med samma låt. Perkins nådde plats 24 på Billboardlistan.
Elvis version skiljer sig inte speciellt mycket från de övriga två. En lättviktig låt, men ändå med en hel del glimt i ögat och ej helt befriad från en viss charm.

SIDA 2

1) Ku-u-ipo
Sida två är inte lika stark som den inledande sida ett. Det första spåret Ku-u-ipo får väl på sin höjd anses som en charmig liten kärleksförklaring meddelst en låt med både fin melodi och fina harmonier och med klara toner av musik från Hawaii i botten. Mer än så är det nog inte.
Jag har dock alltid gillat fraserna: “I love you, more today, more today than yesterday. But I love you, less today, less than I will tomorrow”.
I all sin banalitet finns det ett stänk av genialitet i det uttalandet…

2) Ito Eats
Ja herregud, hur långt ner kan man sjunka. Skulle varit intressant att få ha sett Elvis minspel när han lyssnade på demon innan inspelningen. Att samma gubbe som spelade in Heartbreak Hotel och Blue Suede Shoes skulle befatta sig med det här fem år senare är ju inget annat än fullständig tragedi.
När man sen ser episoden med Ito Eats i filmen så blir sen katastrofen fullbordad.
Inte bara skivans mörkaste ögonblick utan också två av Elvis karriärs allra svartaste minuter.

3) Slicin’ Sand
Snabbt över till nummer två av rocklåtarna. Blue Suede Shoes är huvudinspirationen till kompositionen, därmed inte sagt att den, i liket med Rock-a-hula Baby, är mer än en enkel pastisch på “riktig” rock ‘n roll.

4) Hawaiian Sunset
“Hawaiian Sunset” är skriven exklusivt för Blue Hawaii även om det låter mycket folksång om den.
Den klara, rena röst som Elvis hade i den här epoken passade väldigt bra till den här typen av låtmaterial. Den är långt ifrån plattans höjdpunkt, men den funkar helt klart.

5) Beach Boy Blues
Och så kommer då en riktigt bra låt. Det bästa spåret på sida två, i mina öron till och med plattans allra bästa låt.
Beach Boy Blue kan tyckas lite väl poppig för att vara en blues, den har ändå ett gung och en inlevelse från Elvis som känns äkta, den känns snudd på som ett outgivet spår från Jailhouse Rock.
Beach Boy Blues brukar aldrig vara med på några samlingar med Elvis, men jag tycker ändå att det är en av Elvis allra starkare låtar under sextiotalets soundtrack-era.

6) Island Of Love
Även detta spår låter som en gammal hawaiiansk folkmelodi, men är specialskriven för filmen.
Inte mycket att säga om detta lite lätt oförargliga stycke. Mer som ett vykort än som en låt från The King Of Rock ‘N Roll.

7) Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är ursprungligen från operetten Prince Of Hawaii från 1926.
Andy Williams hade haft en hit med låten 1958. Elvis version ändrar inte mycket från Williams hitversion, han sjunger dock flera resor bättre vilket räcker gott och väl.
“Hawaiian Wedding Song” är som så mycket annat på skivan en lättviktig historia, men den är väldigt fint framförd och Elvis låter som om han tror på varje ord som han sjunger.
En pampig och värdig avslutning på en riktigt bra skiva.

Något som jag slås av när jag nu återigen lyssnar på Blue Hawaii – det är en skiva som gick flitigt på skivtallriken för trettiofem år sen – efter att ha hört föregångaren Something For Everybody varje dag i en veckas tid, är att Elvis, LPn igenom, låter så oerhört mycket vitalare än på skivan innan. En jämförelse mellan energierna på de två plattorna går knappt att göra. Elvis lägger t.o.m. ner mer kraft på Ito Eats än vad han gjorde på It’s A Sin!
Det frapperande med detta är att musiken till Blue Hawaii började spelas in blott åtta dagar efter den nattliga sessionen för Something For Everybody! Vad var det som fick sömngångaren från natten mellan 12 och 13 april att bli ett sprakande energiknippe den 21:a april?
Måhända är det av den enkla anledningen att Blue Hawaii spelades in under tre dagar och inspelningarna varje dag avslutades i rimlig tid till skillnad från Something For Everybodys tolv låtar på en natt?

Bortsett från det så bör man ju ändå hålla i minnet att musiken på den här skivan mestadels är väldigt lättviktig. Filmen är en kärlekskomedi och musiken är därefter. Det är en Grand Canyon mellan Elvis Is Back och Blue Hawaii. Knappt en siffra stämmer, och ändå så är det bara ett år mellan de två inspelningarna. Två helt väsensskilda skivor.
Ändå, få eller inget av soundtracken från sextiotalet kommer ens i närheten av den genomarbetning på material och arrangemang som det är på Blue Hawaii. Gilla Bue Hawaii eller inte, den går inte att förneka på ett rent musikalikt plan. Reconsider Baby är det inte, men…personligen har jag alltid tyckt att Blue Hawaii är en klart bra Elvisskiva.
En plump i protokollet – Ito Eats – ingen riktig topp, men fullt med låtar som är helt ok, och, viktigast av allt, Elvis fullkomligt sprudlar av sångglädje de fjorton spåren igenom.
Slutomdöme därefter.

Slutbetyg: en FYRA!

Popularity: 15% [?]

01.14.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #13 Something For Everybody

Posted in Min blogg at 7:36 pm

something-for-everybody.jpg

YTTERLIGARE EN LP INSPELAD UNDER EN ENDASTE NATT, MEN TILL SKILLNAD FRÅN TIDIGARE SÅ LÅTER DET DEN HÄR GÅNGEN FAKTISKT HÄR OCH VAR LITE SMÅSÖMNIGT…

Förra LP-skivan – His Hand In Mine – plus två singlar spelades in på en natt. Fjorton masters allt som allt.
Den här plattan (sånär som på I Slipped, I Stumbled, I Fell) plus den separat utgivna singeln I Feel So Bad spelades också in på en natt. Denna gång så blev det med andra ord tolv spår inspelade. Två mindre, men fortfarande onekligen imponerande.
Men, man måste ju ändå ifrågasätta det förnuftiga i att på så kort tid pressa fram resultat som förväntades senare sälja i miljonupplagor på så kort tid. Varför avsatte man inte åtminstone två eller tre dar till det hela? Rimligtvis måste det för de inblandade varit en klart tuff situation att komma till en skivstudio klockan sex på kvällen och veta att man under de kommande fjorton, femton timmarna skulle spela in i stort sett en hel LP plus kanske någon hitsingel som av alla inblandade förväntades sälja i stora kvantiteter världen över. Vem skulle inte känna sig lite lätt stressad av en sådan situation?

Mirakulöst nog så märks det överhuvudtaget inte på His Hand In Mine – kanske hade man hjälp från makter ovanifrån? – men på Something For Everybody är det här och där en klar avsaknad av engagemang och energi. Det finns ett par riktigt bra låtar, men också det fram tills dess blekaste och mest avslagna som Elvis hade gett ut på skiva.

En annan märklig sak är skivans namn: Something For Everybody.
Det väl meningen att den titeln skulle säga det mesta. Här skulle man nu paketera Elvis som “Något För Alla”. Lite ballad, lite rock, lite blues och lite pop. Den amerikanske entertainern för hela familjen.
Men, det var väl inget nytt med det?!?
Elvis Is Back var ju redan den ett under av olika stilar blandade härsan om tvärsan, och så långt tillbaka som på Sun-tiden så var det ju redan där en bred palett av diverse influenser som samsades på singlarna. Inget nytt där inte, men här tänkte man tydligen att man skulle ta steget ut och i albumtiteln berätta vad det handlade om.
Men – ironiskt nog – så är Something For Everybody en av de mer homogena Elvis-plattorna från den epoken! Skivan är uppdelad i två avdelningar: “The Ballad Side” och “The Rythm Side”, och framför allt sida etts ballader känns vid de första lyssningarna snudd på som små varianter på samma låt. Tämligen genomtjockt, onekligen.
Skivan som skulle komma efteråt, Blue Hawaii, där i stället kan man prata om “Något För Alla”. Rock, folklore, barnmusik, blues, pop, filmmusik, evergreens om vartannat. Inte alls här faktiskt, titeln till trots.

Men RCA var ju nu aldrig speciellt bra på att paketera Elvis på ett logiskt sätt. Många frågetecken dök ju upp under decenniernas lopp. (Exempelvis – omslaget på LPn From Elvis In Memphis är ett foto från året innan. Från Elvis Tv Special, inspelad i Burbank, Los Angeles…I stället för ett häftigt foto från en bakgata i Memphis. Kunde inte RCA, på den tiden ett av världens största skivbolag, haft råd med det?).

Snabbt över till skivan.

SOMETHING FOR EVERYBODY Utgiven 1961 på RCA Skivnummer 2370

SIDA 1 “The Ballad Side”

1) There’s Always Me
There’s Always Me är en ballad, skriven av Don Robertson, och något som Elvis uppenbarligen tog på stort allvar. Han gör en fin, genomtänkt insats på en komposition som kräver mer än bara en stark röst. Elvis klarar alla fraseringar och övergångar från lugnt till starkt på ett skickligt sätt.
Finalens pompa och ståt, något av det mest bombastiska under Elvis inspelningshistoria, kan ju dock diskuteras, och faktum är att jag inte alls tycker att det låter speciellt bra.
Om ni får möjlighet att lyssna på Don Robertsons egen version så gör det och ni kommer att hitta en version med ett betydligt mer avskalat arrangemang, och som därigenom verkligen betonar de mycket fina harmonierna som finns i själva kompositionen. Visst, Elvis sång kommer Robertson inte i närheten av men jag föredrar, sett till helheten, dennes version.
Ray Price hade på sjuttiotalet en hit med There’s Always Me.
Under alla omständigheter – i augusti 1967, drygt sex år senare så släppte RCA There’s Always Me som singel i desperat jakt på potentiellt hit-material. Resultatet blev en 56:e plats på USA-listan. Nåja, det var ungefär där som Elvis singlar parkerade i den epoken så det var varken bättre eller sämre än vanligt i den epoken.

2) Give Me The Right
Mer en blues än en ballad. Skulle lika gärna ha kunnat hamna på andra sidan, “The Rythm Side”. Ganska OK, om ändå inte helt övertygande.

3) It’s A Sin
En riktigt tråkig låt, och en Elvis som verkar ganska ointresserad av vad han sysslar med. Sången är här bitvis rent ut sagt undermålig.

4) Sentimental Me
Inte mycket bättre här. En lite märklig komposition, med en a- och en b-del som inte hänger ihop. En låt som segar sig fram och som heller inte ska någonstans.

5) Starting Today
Om något en fin sånginsats av Elvis. För övrigt en riktigt trist historia det här också.
Vart tog krutet från Elvis Is Back vägen?
Komposition nummer två på skivan från Don Robertson. Dessa två var de första som Robertson skrev till Elvis, det skulle bli ett dussin till. Ett par av dom riktiga pärlor, men inte det här.

6) Gently
Nähä. Ytterligare ett sömnpiller. Gently är nu inte en dålig låt, mest bara ganska trist.
Mannen som alldeles innan spelat in Dirty, Dirty Feeling och Reconsider Baby verkar här ha slumrat in. Kunde ingen ha slängt in honom i en iskall dusch innan inspelningen startade för att väcka honom.

När man har kommit så här långt på sida ett så måste man fråga sig: hur gick det här till? Oinspirerat och mestadels intetsägande kompositioner. Vart tog alla ambitioner vägen. Det här är något helt annat än sessionerna från året innan, framför allt om man jämför med Elvis Is Back. Och även om GI Blues svajade i materialet så fanns det ändå hela vägen ett tryck i kompet och en vilja att uttrycka något, något som här är helt bortblåst.
Visst, man kan säga att enskilda saker på sida ett har sina förtjänster, men om det sätts i relation till det Elvis gjorde från 1954-60 så bleknar det betänkligt.

SIDA 2

1) I’m Comin’ Home
En av det tidiga sextiotalets bästa upptempolåtar från Elvis. Jag brukar då och då tjata om att den eller den låten borde ha getts ut på singel, här är ett praktexempel på när det absolut borde ha blivit så. I’m Comin’ Home hade varit en klockren hit!
Ett ös och ett sväng som är som taget från det sena femtiotalet och en insats från Elvis som röjer att han verkligen kände för I’m Comin’ Home. Lysande gitarrsolo dessutom från Hank Garland för att göra det hela än läckrare.
Jodå, sida två känns som om den drar igång med en rivstart. Hade man kanske slängt in honom i duschen i alla fall?

2) In Your Arms
En tidstypisk mellanlåt från Elvis tidiga sextiotal.
Poppigt, trivialt och tamt på de flesta tänkbara beståndsdelar.

3) Put The Blame On Me
Men se där! Tillsammans med I’m Comin’ Home skivans överlägset bästa låt. En moll-rockare i mörk ton med ett genomtänkt, fantasifullt komp. Lustigt hur det under samma session kan skilja så oerhört mycket från låt till låt. Är det här verkligen samma sångare och samma grupp som samma natt mjäkade med It’s A Sin? Uppenbarligen så var inte alla låtar lika entusiasmerande på gubbarna i studion…
Lite lustigt, Put The Blame On Me är i mina öron som tagen från skivan Pot Luck. kan inte komma på varför, men både på Elvis och bandet låter det som om att Put The Blame On Me kommer därifrån.

4) Judy
Mesig, tråkig och tjatig. Låter som ett svenskt dansband i en folkpark 1961.
Inte bra. Inte bra alls.
Hamnade som b-sida på singeln There’s Always Me från sommaren 1967. Som sådan så nådde den som högst placering nummer 78.

5) I Want You With Me
En rock ‘n roll-låt av den typ som befolkade Elvis alla sextiotals-soundtracks, dvs en tämligen avslagen historia som bara var med för att man “skulle” ha med en rocklåt i varje film.
Låter enbart som pliktskyldigast genomfört.
Missförstå mig inte – det är inte alls dåligt – men heller inte något annat än en komposition bestående av: precis just “dom där” byggstenarna för att det ska vara en rocklåt; en sångare som är väldigt bra men som inte tror ett smack på det han sjunger; ett band som bara gör sitt jobb. “Låt oss riva av den här snabbt så att vi kan gå vidare till nästa” kan man nästan höra innan låten börjar.

6) I Slipped, I Stumbled, I Fell
Ytterligare en rockare, denna gång tagen från en film – Wild In The Country – och något som låter som en blåkopia på Stuck On You. Ett av skivans bättre bidrag, men det är ändå långt till den urkraft som släpptes loss på sessionerna från Elvis Is Back.
Om ni tycker att jag verkar hård, sätt då på valfri låt från Elvis Is Back och jämför Elvis trötta, oinspirerade engagemang på Something For Everybody med den naturkraft som formligen vräkte ur sig sexton mästerverk och “alltime-classics” på några få dagars inspelning ett år tidigare.
I Slipped, I Stumbled, I Fell spelades in i november 1960, ungefär ett halvår före de övriga elva spåren på skivan, men inte låter det bättre för det…

Something For Everybody är helt klart den fram tills dess svagaste skivan i Elvis karriär.
En anonym skiva där ytterst lite sticker ut från det övriga.
Balladsidan – sida 1 – är, utan att vara direkt dålig, ändå bland de mest intetsägande LP-sidor som Elvis någonsin gav ut.
Sida 2 är klart bättre, men det är ändå långt ifrån intensiteten och djupet på vad som helst, julskivan ej inräknad, som Elvis gav ut mellan 1954 -60.
Helt klart en lustig utveckling, för det är trots allt samma musiker och samma sångare som ett år tidigare spelat in Elvis Is Back, och blott några månader tidigare gjort His Hand In Mine; två plattor där Elvis sångröst stod på en absolut topp. Var det månne det myckna filminspelandet som tog fokus ifrån de ordinarie skivinspelningarna? Var det det hektiska året efter lumpartiden som började ta ut sin rätt?
Nåt är det, den saken är klar.
Riktigt uselt blir det aldrig riktigt, mest bara segt, tråkigt och oinspirerat. Tre bra låtar kan jag hitta: There’s Always Me, I’m Comin’ Home, Put The Blame On Me. Resten är mestadels bara en jämntjock massa med ansatser till bra låtar men där engagemang och inspiration verkar ha tagit semester. Det lyfter helt enkelt inte.

En intressant aspekt med Something For Everybody är dock att det är den sista genuina pop/rock-LPn som Elvis släppte fram till From Elvis In Memphis, åtta år senare!
Den förträffliga plattan från året därpå – Pot Luck – var inspelad under olika sessions med långt tidsspann mellan de olika inspelningstillfällena, och How Great Thou Art från 1967 var ju alltså gospel och inte pop/rock. Allt annat emellan var soundtracks, samlingskivor eller Tv-framträdande. En synnerligen märklig utveckling. Varför det blev så kan man ju fråga sig till dödagar. Det kanske inte finns något entydigt svar på det helt enkelt.

En singel släpptes med a- och b-sida från Something For Everybody som tidigare nämnts. Att man väntade i drygt sex år med det visar nog väldigt tydligt hur lite RCA trodde på den här plattan.

Nåja, Elvis är ju alltid Elvis, och som tidigare sagt; riktigt dåligt blir det ändå aldrig. Skivan är som helhet OK att lyssna på. Det som saknas är de där riktiga topparna, och i perspektivet av det som hade gjorts åren innan så kan man nog inte annat än känna en viss besvikelse.
Ett godkänt betyg blir det, om än absolut inte mer.

Slutbetyg: En TREA.

Popularity: 14% [?]

01.07.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #12 “His Hand In Mine”

Posted in Admin info, Min blogg at 2:27 am

ELVIS FÖRSTA GOSPEL-LP

December 1960 – och så kom då Elvis tredje LP efter hemkomsten från lumpen som hade inträffat mindre än åtta månader tidigare.
Ja…inte låg han på latsidan direkt i den perioden, grabben från Tupelo. Det spelades för den delen in ett par filmer under de här månaderna också…

“His Hand in Mine” är alltså den första gospel-plattan av de tre som Elvis Presley spelade in under sin karriär. Redan 1957 hade han släppt “Peace in the Valley, en EP med religiöst material, men det här är den första fullängdaren med enbart gospelmusik.
Musiker på skivan var Hank Garland och Scotty Moore på gitarr, Bob Moore på bas, Floyd Cramer på piano samt på trummor Buddy Harman och DJ Fontana.

HIS HAND IN MINE Utgiven på RCA 1960 Skivnummer LPM 2328

SIDA 1

1) His Hand In Mine
Öppningsspåret kan nästan känns lite väl släpigt och körarrangemanget är aningens “over the top”. Jag hade nog föredragit ett lite naknare arr. Ser man bortom det så är det imponerande framförande på alla plan. Intressant är det att höra när Elvis på verserna sjunger med en djup basstämma, något som han sällan eller aldrig gjorde annars. Stämsången på refrängerna sjungs av Elvis kompis Charlie Hodge.
“His Hand in Mine” är tagen från gospelkvartetten Statesmens reportoar. Jake Hess var den mest kände solisten i Statesmen och en av Elvis största sångförebilder. Mosie Lister, solisten i Statesmens första inkarnation hade skrivit “His Hand in Mine”.

2) I’m Gonna Walk Dem Golden Stairs
Här kommer en snabb, mer traditionell, gospel – mycket väl genomförd av Elvis, The Jordanaires och kompmusikerna.
Lustigt egentligen, här växlar Elvis och hela gänget från rock till gospel från ett inspelningstillfälle till ett annat…och det låter som om de aldrig gjort något annat.
Proffs är ett annat ord för det.
Floyd Cramer imponerar stort på det här spåret med ett elegant spel.
Finalen är här helt lysande och “I’m Gonna Walk dem Golden Stairs” är ett av skivans allra starkaste spår.

3) In My Fathers House
Här är vi tillbaka till det släpigare, men även här så är det så att lyssnar man bara på vad som händer på låten så hör man återigen hur oerhört snyggt framfört allting är.

4) Milky White Way
“Milky White Way” är en gospel med en stark blueskänsla i sig. Elvis går helt upp i det som han gör här, sånginsatsen är här inget annat än helt lysande. Det här är fullt i klass med det bästa av det bluesinfluerade från Elvis allra tidigaste år.
Faktum är att Elvis kanske aldrig mer efter den här inspelningen skulle komma att sjunga blues med samma ledighet och självklarhet som han gör här. Lite vemodigt är det nog att karriären inom kort skulle få ett radikalt annorlunda fokus…
“Milky White Way” är en pärla i Elvis låtkatalog.

5) Known Only To him
Återigen en lugn hymn som skulle kunna kännas lite väl släpig, men Elvis och The Jordanaires sjunger så vackert att man omgående glömmer bort det lite sävliga kompet.
“Known Only To Him” är i all sin enkelhet men i sin skönhet faktiskt ett toppnummer.

6) I Believe In The Man In The Sky
Skivans starkaste nummer.
Efter inledningens fria tempo glider allt rakt in i ett sanslöst sväng. En mycket stark komposition, snygga harmonier, suveränt spel och en makalös sånginsats från Elvis och The Jordanaires bäddar för något alldeles extra. Efter liveinspelningen av How Great Thou Art från 1974 är det här min personliga gospelfavorit med Elvis. Det här är inget annat än en ren njutning att lyssna på.
“I Believe in the Man in the Sky hamnade som B-sida på Crying In The Chapel som blev inspelad under samma session men som släpptes på skiva först fem år senare.
“I Believe in the Man in the Sky” är även den tagen från Statesmen Quartets repertoar.

SIDA 2

1) Joshua Fit The Battle
“Joshua Fit the Battle” har äran att ha legat etta på Sveriges Radios program Tio I Topp! Förmodligen är Sverige det enda landet i världen där den var en hit – och listetta dessutom. Lite märkligt även med tanke på att “Joshua Fit The Battle” i Sverige inte ens gavs ut som singel, men väl på EP. Sveriges Radio hade vid den tidpunkten den policyn att testa en låt på varje EP-skiva som gavs ut med kända artister eller grupper. Varför man inte testade den den på pappret givna hiten Kiss Me Quick som låg på samma EP känns kanske ändå lite märkligt. Nåja, det gick ju rätt bra ändå…
Elvis hade inte så värst många ettor på Tio I Topp, fem tror jag – “Joshua Fit the Battle” är alltså märkligt nog en utav dem.
I USA gavs den ut som singel först 1966, i kölvattnet av succén med “Crying in the Chapel”, men den floppade då totalt.
Bortsett från allt detta så är Joshua en av skivans bättre låtar. En snabb traditionell gospel utförd på ett utsökt sätt av hela ensemblen.

2) He Knows Just What I Need
Oklanderligt framförd och sjungen, även om det inte är någon av skivans starkare bidrag.
“He Knows What I Need” blev på första pressningen felaktigt betitlad “Jesus Knows Just What I Need”.
Även “He Knows Just What I Need” är skriven av Mosie Lister och tidigare inspelad av The Statesmen Quartet.

3) Swing Down Sweet Chariot
Bra sväng och sanslös solosång av Elvis på denna gospelklassiker. Definitivt ett av de starkare spåren.

4) Mansion Over The Hilltop
Återigen ett mycket fint arrangemang och ett strålande framförande, men kanske lite trist och inte lika engagerande som mycket annat på plattan. “Mansion Over the Hilltop” kan vara skivans svagaste kort.
Faktiskt, lyssnar man riktigt noga så kan man här och var skönja aningens oren stämsång. Nåja, det är ända stället på hela LPn, så jag tycker nog att det kan passera!
“Mansion Over The Hilltop” hade spelats in av The Jordanaires nio år tidigare.

5) If We Never Meet Again
Vackert, stilfullt och en fin komposition, men även här är det kanske lite väl släpigt.
Sida två är väldigt fin, men inte riktigt lika stark som a-sidan.

6) Working On The Building
Och så avslutas skivan med en stilfull final. “Working on the Building” är en av de mer traditionella gospellåtarna på hela LPn. Den har också ett arr som skiljer sig lite från de flesta spår med en gitarr i förgrunden och med en Millie Kirkham som sjunger på ett sätt som taget från en kyrka långt in i den mörkaste amerikanska södern.
Allt slutar lite snopet alltför snabbt, “Working on a Building” skulle absolut kunnat vara betydligt längre än de 1.54 som den består av.
Det här var också sessionens sista inspelning som avslutades klockan åtta på morgonen.
Lyssna och betänk vad det är ni hör – efter fjorton timmars inspelning av tretton låtar så drar musikerna klockan åtta på morgonen loss på den fjortonde med en kraft och energi som får det mesta att blekna. Inse att de här människorna älskade och levde för sin musik på ett sätt som är svårt för vanliga dödliga att förstå.

Ja vad kan man mer säga om His Hand in Mine än som vad är sagt ovantill? Det finns egentligen inte så mycket att analysera eller försöka lägga in i något slags mönster i rockhistorien. Viktigt att förstå är att det här var en skiva som Elvis själv väldigt gärna ville spela in. Han fick också helt fria händer att välja låtar, diskutera arrangemang och produktion. Gospel låg honom hela livet väldigt nära hjärtat. Det är inte alls otänkbart att Elvis, om han hade fått leva, på senare år hade fokuserat sig uteslutande på gospel och religiös musik. Uppenbarligen var hans tro så stark att han mitt i karriären som världens obestridlige ungdomsidol spelade in en LP med uteslutande religiösa hymner där han på omslaget porträtteras som allt annat än en rockande rebell.
Och Elvis tror på det som han sjunger. Skivan igenom så är hans röst och inlevelse på absoluta topp. Även den som inte alls gillar den här formen av musikutövande måste ju medge att sången skivan igenom är snudd på oslagbar.

Något smått förbluffande är att hela skivan plus två singlar spelades in i en enda session, från sex på eftermiddan till åtta på morgonen. Fjorton timmar, sen var det klart.
Allt är trots det frapperande väl genomfört på alla plan. Komp, arrangemang och framför allt sång är på en rent mästerlig nivå. De två singlarna “Surrender” och “Crying in the Chapel” som också blev frukten från inspelningen är ju två exempel på den rena virtuositet som Elvis vid den här tiden besatt. “Surrender” känns som i stort sett omöjlig att toppa i sin stil. 1960 – det kan vara det år då Elvis sångteknik stod på sin absoluta topp.
Men, även om det nu var så, hur kunde man spela in allt detta, och på ett så fullständigt oklanderligt sätt, i en enda session på fjorton timmar? Jag förstår bara inte. En annan fråga är varförman gjorde så. Kunde man inte kostat på sig åtminstone två inspelningsdagar? Och varför startade man klockan sex på kvällen med vetskap om hur mycket man hade framför sig.
Strunt samma – slutresultatet blev ruggigt bra!

Ett stort plus dessutom till det, återigen, formidabla ljudet på skivan.
Klart, luftigt, fylligt och djupt. Precis som på Elvis Is Back och GI Blues så är det ett sound på skivan som nästan inte går att toppa.

Mitt omdöme blir högt.

Slutbetyg: En FEMMA!

Popularity: 15% [?]