1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.31.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #11 G.I. Blu

Posted in Admin info, Min blogg at 4:00 f m

gi-blues.jpg

FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER LUMPEN

Tillbaka från militärtjänstgöringen i Tyskland gled Elvis omgående rakt in på banan igen.
I stort sett blev det bara ett par dagars vila innan allt var som förr, om möjligt var tempot än högre den här gången. Skivinspelning, TV-show med Frank Sinatra, ännu en skivinspelning och därpå – inte ens två månader efter hemkomsten – in i studion igen för soundtracket till GI Blues. Kort därefter så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Hur som helst – sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues. Jag tycker att det bitvis blev en riktigt bra platta, tyvärr får vi dock dras med ett par låtar typ Big Boots och Didja Ever – låtar som i grund och botten inte är något annat än skräp.
Ur en historisk synvinkel kan man säga att med GI Blues startade ett nytt kapitel i boken om sångartisten Elvis Presley, sextiotalets soundtracks-era, ett kapitel som med tiden skulle ta sig allt mindre roliga uttryck.
Även om sextiotalets filmer fläckvis kan vara ganska så underhållande så blev det ändå en epok som är så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att helt styra hela skutan. Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar som trycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Soundtrack-plattorna blev därför många gånger inte bättre än så…
Nej, jag är av den uppfattningen att världen hade varit en bättre sådan och Elvis mått bättre som människa om han fokuserat sig på att göra ”riktiga” skivor typ Elvis Is Back och From Elvis In Memphis under hela sextiotalet och även turnerat, inte bara i USA utan även i Europa och Asien. Hade han gjort det hade kanske mått bättre med sig själv och måhända hållit på ända fram till i dag, vem vet?

GI Blues är trots det jag skrivit upptill en klart godkänd skiva. Det finns flera riktigt bra låtar att hitta både här och där – tyvärr, återigen, varvat med en del mindre roliga saker.

Här kommer GI Blues låt för låt!

G.I. BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256

SIDA 1

1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Johan Strauss klassiker Tales Of The Vienna Woods (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Det är en fin komposition, läckert arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att ännu en gång sjunga ett gammalt örhänge från en svunnen tid. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never och lite senare Surrender – och så nu en gammal Straussvals!
Resultatet är lysande.

1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? ”1) b)???”
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här låten – som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna – ges ut i övriga europa. Så detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Hänger ni med?
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och de går i samma tempo, men det är ändock två helt olika kompositioner.
Personligen så tycker jag nog att den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle är allra starkast, främst för att Elvis här gör en helt fenomenal vokal insats. Utan att anstränga sig ett dugg så får han till en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.
Kanonstart på skivan!

2) What’s She Really Like
Poplåt i shuffle-tempo. Den har ett tätt, gungande komp och en Elvis som sjunger som en Gud. Precis som inledningsspåret är även What’s She Really Like befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett antal spår på plattan.
What’s She Really Like är helt klart en av skivans allra starkaste kort.

3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet när man lyssnar på den här plattan. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit annorlunda text och arrangemang på den. Nu är den en del av ett soundtrack till en film, och så blev det lite tramsigare än vad det kanske hade behövt bli.
Elvis sjunger som vanligt lysande och det proffsiga kompet imponerar, men det räcker inte hela vägen då materialet från start är ganska trist.

4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, Elvis sjunger fint och känslosamt men mjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift om man pratar om Wooden Heart. Jag hade personligen ganska svårt för den redan som barn då jag första gången jag hörde den.
Wooden Heart släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den först 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Faktiskt det enda singelsläppet från GI Blues.

5) GI Blues
Kan tyckas vara en töntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en helt lysande rock ’n roll-låt! Sången är smått fenomenal och Elvis kramar ur låten allt det som han kan.
Briljant avslutning på sida ett.

SIDA 2

1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in ballader där kompet är utpräglat minimalistiskt och där rösten verkligen kommer helt till sin rätt. Som här på Pocketful Of Rainbows – en riktig pärla.

2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en rockare. Shoppin’ Around går helt i stil med Elvis sena femtiotal, tyvärr är den nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna hade då. Inte Elvis fel, han sjunger även här hur bra som helst, det är kompmusikerna i stället som viker ner sig. Av någon anledning spelar de märkligt lamt på det här spåret.

3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här – det var han alldeles för bra för att ens röra vid.
Nog sagt.

4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett hyfsat sätt, men inte heller det här är värdigt Elvis Presley. Ska man vara snäll kan man väl säga att det är typisk filmmusik.

5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Svårt för Elvis att misslyckas med den här låten och självklart gör han en riktigt bra version. Lyssnar man på originalet märker man dock direkt att det är långt från intensiteten och trycket som fanns där på den här versionen. Tyvärr.

6) Doin’ The Best I Can
Lite seg låt men ändå en fin avslutning på skivan, främst på grund av Elvis lysande sånginsats.

GI Blues är en skiva som lustigt nog är betydligt mera femtiotal än plattan innan – Elvis Is Back. Vi serveras en hel del rock’n roll i gammal god stil, både snabba sådana och i balladtempo, men tyvärr så är det genomgående på en betydligt tamare nivå än vi hade blivit bortskämda med under perioden före lumpen. Glöden från Loving You och King Creole dyker inte upp en gång på den här plattan. Här har det blivit mer kabaret och underhållning av det mesta. GI Blues är ändå ett av de allra bästa soundtracken från sextiotalet. Det som är bra på skivan är smått lysande, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen drar dock rejält ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Det kan tyckas lite märkligt, men så var det.
Att det blev så tillsammans med Blue Hawaiis enorma framgång året därpå kom att bana väg för kursändring som höll sig till december 1968.

Slutbetyg: En Fyra

Popularity: 14% [?]

17 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.31.11 at 12:12 e m

    En stark trea är nog ett adekvat betyg! Bra det där du skrev innan recensionerna började. Elvis förstod säkerligen inte sin egen storhet och när han då stod inför möjligheten att relativt
    enkelt tjäna riktig stora pengar, varför skulle han då säga nej? Helt
    förståeligt. Så sorgligt när man tänker sig in hur det kunde ha blivit om
    inte om funnits …

  2. Micke said,

    12.31.11 at 12:31 e m

    Precis Lena! Det är lätt att titta i backspegeln och säga:”men varför gjorde han inte så för?” Saken är väl också att det troligtvis inte fanns någon uppgjord plan, utan åren helt enkelt bara rann i väg. Visst ville han tillbaka till scenen, kan inte tänka mig annat, det kom bara en massa väldigt inkomstinbringande filmprojekt emellan hela tiden. ”Nästa år, nästa år, nästa år så ska jag ta tag i det”! Det var nog så tankarna gick i Presleys huvud under mitten på sextiotalet.
    På tal om det ja, nästa år, det är ju i morgon det!

  3. Lena Wärmé said,

    12.31.11 at 12:41 e m

    Ja, ska passa på att önska dig ett riktigt Gott nytt år och tacka för alla roliga och inspirerande recensioner.
    Elvis var ju så ung, han tyckte nog att han hade gott om tid att ta itu med sin karriär mer seriöst.

  4. Stjofön Presley said,

    12.31.11 at 4:38 e m

    Till Micke o Lena o alla andra fans till denna fantastiskt intressanta och vänliga sida ansluter jag mig i en hälsning om ett Gott Krämigt Nytt År! Ska bli intressant att fortsätta följa Elvisbevakningen!

  5. Micke said,

    12.31.11 at 7:23 e m

    Tack Stjofön!
    Och…det är ju inte alla här på jorden som heter Presley i efternamn…

  6. Göran said,

    12.31.11 at 8:29 e m

    Gott nytt år :)

  7. Micke said,

    12.31.11 at 8:54 e m

    Gott nytt år själv, Göran!

  8. Stjofön Presley said,

    01.01.12 at 2:21 f m

    Ska egentligen vara von Presley, men man är ju ingen sprätthane så det får räcka utan von.

  9. Lena Wärmé said,

    01.04.12 at 5:38 e m

    Micke, hörde dig i P1 idag i programmet ”Plånboken”.
    Roligt att även unga människor börjar intressera sig för vinyl.

  10. Micke said,

    01.04.12 at 6:45 e m

    Jo…jag pratade på ett bra tag i mikrofonen. Svårt att veta vad som klipptes in, men bland annat det sa jag…kanske…
    Minns inte så noga…

  11. Lena Wärmé said,

    01.04.12 at 8:16 e m

    Allt du sa var vettigt och bra och jag blev inspirerad till att ägna litet mer tid åt mina vinylskivor!

  12. Göran said,

    01.04.12 at 11:31 e m

    Synd att jag missade det. Jo vinyl är bäst….bara omslagen är ju halva grejen…sen det sköna analoga ljudet…lite mjukare. Kul att många artister väljer att släppa sina alster både på cd och vinyl…köpte Tom Waits senaste på lp, enligt mig det bästa han gjort sen ”Mule Variations”…kanon!!! Men köper mest gamla grejer…så mycket musik man missat trots en samling på snart 3000 vinyl. Just nu har jag snöat in på John Martyn…speciellt skivorna han gjorde under 70-talet, har lyckats hitta en del men hans skivor är svåra att hitta. Är ute efter ”Bless the Weather” ”Solid Air” och ”Sundays Child”

  13. Lena Wärmé said,

    01.05.12 at 1:57 e m

    Jag blev tipsad om John Martyn i träningslokalen för en tid sedan av en bekant. Han tyckte jag skulle kolla upp ”May you never” (tror jag den heter) på youtube, och den var ju verkligen värd att lyssna på!

  14. Göran said,

    01.06.12 at 6:28 e m

    Den låten är med på ”Solid Air”….har inte den plattan. Kollade oxå på youtube…bra :) John Martyn är bra men tillhör inte mina största favoriter.
    Kolla in en annan skotte som heter Jackie Leven….han dog tyvärr för en månad sen :(
    Sista skivan han gjorde kom för 2 månader sen…..finns en låt upplagd på youtube från den skivan ”SWINE FLU FEVER BLUES”. För mig är Jackie Leven den stora favoriten……….

  15. Lena Wärmé said,

    01.06.12 at 8:02 e m

    Tack för namnet på skivan! Ska kolla litet på Jacke Leven you tube!

  16. Göran said,

    01.06.12 at 8:39 e m

    SWINE FLU FEVER BLUES är en låt från sista skivan Lena…..kolla gärna in ”A LITTLE VOICE IN SPACE…..” och ”SNOW IN CENTRAL PARK oxå…..kanon :) Båda finns på youtube…..

  17. Patrik Kolar said,

    01.07.12 at 1:54 f m

    Elvis-auktoriteten Ernst Mikael Jörgenssen skriver i 250-sidorsboken som medföljer den imponerande 30-skivorsboxen ”The Complete Elvis Presley Masters” (2010) att Elvis var ”lika besviken över G.I. Blues som han var stolt över King Creole”.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *