1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.28.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #10 Elvis Is Back

Posted in Admin info, Min blogg at 3:02 f m

elvis-is-back.jpg

I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i typ ett halvår efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en ”hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in – GI Blues. Ingen vila här inte trots två år i Tyskland.
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning – ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves – inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt – ibland t.o.m. mindre än så – sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång, ja faktiskt varje gång, helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby – bara ett axplock av suveräna låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.

ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer

SIDA 1

1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro för det var helt obefogad. Make Me Know It blev en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare framförd på inget annat än ett lysande sätt. Sånginsatsen är inget annat än sensationellt bra. Det är uppenbart att Elvis hade tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LP-skiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never i Europa, men inte i USA.
Den kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom, så bra är den. Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.
En kanonstart på plattan.

2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis faktiskt följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.

3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England – våren 1977…! Men, även om det är en låt med solklar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för The Girl Of My Best Friend skulle ha varit en kassaskåpssäker hit.
Tyvärr låter Elvis röst här aningens tunn, något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en aning, men bara ytterst marginellt. Det här är förbålt bra ändå.

4) I Will Be Home Again
En lysande framförd version av Golden Gate Quartets låt från 1949.
Det här är något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än Charlie Hodge. ”The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst.

5) Dirty, Dirty Feeling
Det här är faktiskt det närmaste den rena rock ’n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Dirty, Dirty Feeling är dock, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis är i total högform och låten har ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tråkigt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.

6) Thrill Of Your Love
Thrill Of Your Love har en stark gospelkänsla över sig. Glöm texten, slut ögonen, lyssna och tänk den som ett spår på How Great Thought Art så förstår ni vad jag menar.
Elvis sjunger med en djup stämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis – som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Makalöst bra sång, suveränt komp och en fin komposition av Stanley Kesler – som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.

Första sidan är inget annat än häpnadsväckande bra.

SIDA 2

1) Soldier Boy
Det här känns som en flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt rotad i femtiotalet – 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är även här lysande.

2) Such A Night
Enligt mig är det här, i stark konkurrens, plattans starkaste spår. Such A Night har ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en lössläppt naturkraft. Vad låten sen syftar på behöver vi kanske inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
”Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet började närma sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.

3) It Feels So Right
Elvis låter här som vilken ärrad bluessångare som helst. Han tar i i fraseringarna ända från tårna med en kraft som krossar allt i sin väg. Även It Feels So Right kom, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare.
It Feels So Right är en av många lite bortglömda juveler från Elvis digra katalog.

4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Betydligt mer lättsamt än spåret innan men popmusik när den är som allra bäst.

5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare, ännu innerligare än It Feels So Right, även om sticket går aningens mer åt pop. Sånginsatsen är även här helt outstanding.
James Brown, alltid ett stort Elvis-fan, gjorde tre år senare en cover på Like A Baby.

6) Reconsider Baby
Och så en avslutning med något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. Reconsider Baby var en hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Den stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på en låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis allra främsta sånginsatser någonsin var ett faktum. Även så en ytterst värdig final på en helt fantastisk skiva.

Men hur fantastisk man än tycker att den här plattan och Elvis är så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ’n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare.
En ny era var helt enkelt kommen, vare sig man ville eller inte.

Jodå nog är det här en frapperande bra skiva, men noterbart är det ändå att inte en enda låt från Elvis Is Back släpptes som singel i USA 1960. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.

Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja det finns väl bara ett svar på det – Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.

Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så är Elvis Is Back tillsammans med From Elvis In Memphis Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Någonting som också slår en när man i dag lyssnar på Elvis Is Back är hur oerhört mycket bättre skivan är jämfört med allt annat som släpptes i samma epok. Ljudet, produktionen, spelet och framförallt sången är helt över all tänkbar, eventuell konkurrens.

Omdömet kan såklart bara bli ett.

Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!

Popularity: 15% [?]

9 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.28.11 at 12:25 e m

    Tack för denna intressanta recension! Hade ingen aning om Charlie Hodges stora betydelse i Elvis liv! Jag lade på ”Elvis is back” medan jag läste så jag skulle kunna följa med. Håller verkligen med om att det ovanligt många rena topplåtar på den. Den enda jag skulle vilja ta bort är ”Fever”! Blir alltid irriterad när jag hör den och hoppar till nästa låt. För mig är ”Fever” Peggy Lee och ingen annan! Nu ska jag fortsätta lyssna på ”Elvis is back” medan jag gör morgonsysslorna!

  2. Lena Wärmé said,

    12.28.11 at 5:37 e m

    Tack Micke för trösten ord! Jag har influensa och har nästan tappat rösten,
    det är litet synd om mig nu. Din recension piggade upp mig i mitt eländiga tillstånd!

  3. Peter Lindgren said,

    12.28.11 at 8:12 e m

    När musiken började spela en viktig roll i mitt liv var det Beatles och de andra ”Liverpoolbanden” som gällde och snart dök PJ Proby upp. The English Invasion drabbade ju även Sverige. För mig blev Elvis den jag såg på hans filmer och jag blev knappast imponerad och än mindre intresserad.
    Men när jag läser dina recensioner av de tidiga inspelningarna så slår det mig hur väl jag egentligen känner till låtarna och vad bra de var! Och det verkar som om Elvis is back faktiskt är ett svar på John Lennons kommentar ”Elvis dog i lumpen”.
    Nu är faktiskt första gången vad jag kan minnas Elvis fått seriöst beröm för en skiva mellan lumpen och de massproducerade filmerna! Undrar just vad du kommer skriva om LP nummer elva…

  4. Göran said,

    12.28.11 at 10:57 e m

    ”Dirty Dirty Feeling”….den låten äger…en stor favorit. Ska köpa plattan….

  5. Göran said,

    12.28.11 at 11:02 e m

    Har redan köpt ett par plattor som jag inte hade med Elvis….som du rek.

  6. Patrik Kolar said,

    01.05.12 at 6:52 f m

    En detalj om ’Elvis is back!’ är att den rent allmänt anses vara den mest välljudande LP-n bland audiofiler.
    Och visst låter den bra?

    Bill Porter hette mannen som satt i kontrollrummet i RCA’s Studio B i Nashville och mixade allting till två kanaler ’live’ – inga multikanalsbandare eller efterhandsmixning där inte.
    (Ok, ska vi vara petiga så rullade en 3-kanalersbandspelare samtidigt, men bara som en backup, och detta var samma mix fast med Presleys vokal på ett separat spår. Mig veterligen är det 2-kanalsbandet som använts sedan dess vid all remastering.)
    Och då fick Porter dessutom ha i åtanke att detta skulle låta bra även när man la ihop de bägge spåren (höger+vänster) till en MONO-kanal, för den, vid den här tiden, betydligt vanligare Mono-pressen av skivan. Stereo slog ju inte riktigt ordentligt förrän sisådär 5 år senare.

    Samtidigt, på Capitol Records, har en ljudtekniker berättat att standardpraxis vid en Sinatra-inspelning var att ha två separata kontrollrum för stereo- resp. mono-mix, dessutom med en backupbandare i varje rum. Därför finns ofta 4 olika bandkällor för varje tagning i Sinatras fall. (Vilket blir en jävla massa band för en LP, speciellt som man kostar på sig en del omtagningar. Vilket i sin tur ibland leder till att skivbolag klagar på att dessa tar upp alldeles för mycket plats, och istället kanske slänger hela skiten.)

    Allt detta var ju såklart innan multikanalsbandspelaren gjorde sitt stora intåg. Då kunde man ju vips spela in på 4, 8, eller 16 kanaler* från början, och sedan mixa i efterhand.
    Fast frågan är om slutresultatet blev bättre?
    Rent ljudkvalitetsmässigt verkar det inte ha blivit det under Elvis levnad i alla fall, enligt audiofilerna,

    *Finns fler variationer såklart, men nu talar jag bara om de format som användes vid Elvis-sessions.

  7. Micke said,

    01.05.12 at 7:06 e m

    Håller helt med, Patrik. Elvis Is Back har ett helt fenomenalt ljud! Jämför exempelvis med Raised On Rock där det inte låter speciellt roligt.
    Både GI Blues och – framför allt – His Hand In Mine från samma år är också två skivor med suveränt ljud och ljudbild. En sak att noga ha i minnet är att i stort sett allt lades på en gång. Inga pålägg, inga mixningar i all oändlighet i månader efteråt. Nix, nix, här var allt inställt så noggrannt i förväg att det blev bra på en gång. Yrkeskunskap kallas det för, något som självfallet kostade pengar och som är en vetenskap dömd att dö sotdöden i vår epok som visserligen tillåter bloggar av detta slag, men som också gjort att artister och skivindustrin inte längre får betalt för det arbete som de tänkt lägga ner på sin produkt. Resultat: a) en undermålig skiva
    b) ingen skiva alls

  8. Patrik Kolar said,

    01.07.12 at 2:04 f m

    Visst – ”Elvis is back!” är alltid på topp 3 när Elvisfans rangordnar hans LP-skivor. Många anser den vara den allra bästa.
    Visst – en perfekt popskiva, vassa musikeräss, och klockrent sound.
    Toppklass!
    En tvättäkta klassiker!

    Men…
    Var är mannen som orsakade ramaskri i hela USA 1956?
    Mannen som blev censurerad i TV, som fick radiostationer att bojkotta rockmusik, som orsakade upplopp, som fick Hem & Skola att sätta kanelbullen i halsen, och som fick tonårsflickor att bokstavligt talat pissa ner sig under hans liveframträdanden?

  9. Micke said,

    01.07.12 at 2:58 f m

    Jag hintar en hel del åt det hållet i recensionen, att det här – hur bra det än är – är en annan Elvis än den som ryckte in i lumpen i mars -58. Inte en rock ’n roll-låt på hela skivan och ett sound diametralt motsatt från det som kan höras på inspelningarna från Sun-studion.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *