12.31.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 4:00 am
FÖRSTA FILMEN OCH FÖRSTA SOUNDTRACKET EFTER MILITÄRTJÄNSTGÖRINGEN
Tillbaka från Tyskland och rakt in på banan igen. Skivinspelning, Frank Sinatra-special, ny skivinspelning och, sju veckor efter hemkomsten, inspelning av soundtracket till den första filmen efter lumpen. Mycket kort därefter så påbörjades själva filminspelningen. Puh…
Och – för den som inte visste det – det första som Elvis spelade in efter fullbordad militärtjänstgöring var en film om – en amerikansk killes militärtjänstgöring i Tyskland.
Logiskt för en del uppenbarligen – obegripligt skulle man kanske kunna tycka. Två års stundtals ganska tuff lumpartid, och väl hemma så tar man det ett varv till och spelar in en film om alltihopa. En ganska bedrövlig sådan också, en film som dessutom mer eller mindre kom att stå som modell för de tjugosex följande spelfilmerna under de kommande åtta åren. Ett par försök till seriösa filmer gjordes alldeles efteråt, men då dessa inte alls fick samma genomslag som G.I. Blues och, framför allt, den kommande Blue Hawaii fick, så blev det i fortsättningen film av den digniteten och kalibern.
Även om sextiotalets filmer fläckvis kan vara ganska så underhållande så blev det ändå en epok som är så gott som befriad från allt vad konstnärliga ambitioner hette. Penningen kom att fullständigt styra hela skutan.
Billigaste tänkbara manusidé, tre veckors filmande och ett gäng snabbt ihoprafsade låtar som trycktes in i handlingen och i bästa fall hade något litet med filmens handling i övrigt att göra.
Alla visioner om att göra Elvis till en ny James Dean eller sin generations Marlon Brando var helt bortblåsta. Och Elvis själv, den f.d. elektrikern och lastbilschauffören från Tupelo, han fick en miljon per film och log givetvis lite uppgivet hela vägen till banken. Varför skulle han gå tillbaka in i Sun-studion och spela in en LP med roots-rock ‘n roll som ändå bara de gamla hardcore-fansen skulle köpa när han i början på sextiotalet tjänade mer pengar än han i sina vildaste fantasier i sin barndoms Tupelo ens kunnat drömma om?
Vad skulle ni ha gjort i samma läge?
Vad än svaret blir, HÄR, sex veckor efter hemkomsten från Tyskland, så går Elvis in i RCAs studio i Hollywood för att spela in soundtracket till filmen GI Blues, och i DET ögonblicket så börjar artisten Elvis långsamt att dö.
27:e april 1960 så sätter det igång. Varvat med en del toppnummer, skivan är klart bra bitvis, så blir det även Big Boots, Wooden Heart och Didja Ever, låtar som i grund och botten är en ren och skär förolämpning mot den gudabenådade talang som Elvis var. Och värre skulle det bli…
I viss mån så var redan julskivan från 1957 någonstans där i samma division, men den kan man förklara bort med att det nu var en julskiva, och – mycket viktigt – det kom inte ut tre julskivor om året, som det understundom blev i fallet med filmskivorna.
Alltså: 27.e april 1960 så startade den långa utförsbacken som vid vissa tillfällen skulle ta sig rent makabra uttryck. Visst, det tillhör myten att mannen som älskade att stå på scen framför en publik kastade bort åtta av sina bästa år på att gömma sig för sin publik och i stället spela in alla dessa totalt meningslösa filmer, den ena sämre än den andra – men kunde inte den tiden och de resurserna använts på ett bättre sätt? Det är ungefär som om Zlatan vid tjugofem års ålder skulle ha slutat spela och i stället börjat jobba som tillverkare och utprovare av fotbollar. Visserligen skulle han ändå fortfarande vara i branschen, men…”är det inte spela själv som han ska göra?” skulle väl alla fråga sig. Väldigt få skulle väl säga “men en bollar som han provade ut var ganska OK”.
Nej, jag tror bestämt att världen hade varit en bättre sådan och Elvis mått mycket bättre som människa om han struntat i sina filmer och i stället fortsatt att göra riktiga skivor och turnerat klotet runt…ända fram till i dag.
GI Blues är nu, trots allt vad jag skrivit upptill, en bitvis ganska bra skiva. Utan att ha något riktigt toppnummer så finns det ett par klart godkända låtar, tyvärr dock varvade med en del mindre bra saker…
Här kommer skivan låt för låt!
G.I. BLUES Utgiven 1960 på RCA Skivnummer LSP 2256
SIDA 1
1) a) Tonight’s All Right For Love
Baserad på Geschichten Aus Dem Wiener Wald op. 325 av Johan Strauss d.y., eller Tales Of The Vienna Woods på engelska (känner ej till den svenska titeln).
Jag gillar den här låten! Har alltid gjort. Vacker komposition, fint arr, snygga harmonier och en Elvis som verkar ha tyckt att det var riktigt roligt att sjunga låtar gamla som gatan. Love Me Tender, Are You Lonesome Tonight, It’s Now Or Never, lite senare Surrender, för att ta några exempel, och här en gammal Straussvals!
1) b) Tonight Is So Right For Love
Men vad är det här nu då? 1) b)???
Jo! Av rättightesskäl så fick inte den här versionen – som fanns på de amerikanska och engelska utgåvorna ges ut i övriga europa. Så, detta är Barcarolle av Offenbach ur Hoffmans Äventyr, en opera från 1881, och det är den låten som inleder de amerikanska och engelska utgåvorna av GI Blues.
Arrangemangsmässigt och stilmässigt påminner de två låtarna mycket om varandra. Texter och titlar är näst intill identiska och dom går båda två i samma tempo, men det är ändock två olika kompositioner.
Personligen så föredrar jag nog den här, den anglosaxiska utgåvan med Barcarolle som är riktigt, riktigt bra, framför allt för att Elvis gör en helt fenomenal vokal insats. Jodå, Elvis hade ledigt kunnat bli en av världens främsta operasångare om han siktat på det. Utan att anstränga sig ett dugg så gör han en smått makalös version (rockversion) på denna välkända aria.
2) What’s She Really Likes
Poplåt i shuffle-tempo. Ett, tätt, gungande komp och en Elvis som såsom oftast anno 1960 levererar det han ska. Precis som inledningsspåret är What She Really Likes befriande fri från de grabb-körer som senare på skivan skulle komma att invadera ett stort antal spår på plattan.
Helt klart en av skivans starkaste kort.
3) Frankfurt Special
Jo, filmmusik är ju alltid filmmusik och man kanske ska ha det i bakhuvudet lite grann vid bedömningen. Frankfurt Special är den typ av låt som skulle ha kunnat vara riktigt bra om det hade varit en annan text och ett annat arrangemang på den. Så är det bara, men nu är den en del av ett soundtrack till en film, och då blev det som det blev.
Kompet, som ska imitera ett tåg som rullar fram, är kanske roligt första gången “Grabbarna-på-luckan-kören” och den tramsiga texten gör att det blir svårt att ta på allvar. Elvis sjunger som vanligt på skivan lysande och det proffsiga kompet imponerar verkligen, men det räcker inte riktigt hela vägen då materialet i grunden bara är en massa larv.
4) Wooden Heart
Visst, den här lättsamma lilla låten har väl sina poänger, om inte annat så sjunger Elvis riktigt bra här, menmjäkig och uttjatad är väl ingen överdrift. Jag hade personligen ganska svårt för den redan från första gången som jag hörde den.
Släpptes som singel i Europa och kom att toppa englandslistan. I USA så hamnade den 1964 som b-sida på julsingeln Blue Christmas men floppade totalt! Det enda singelsläppet från GI Blues.
5) GI Blues
Småtöntig låt med lite corny text, men det här är ju faktiskt en rock ‘n roll-låt, och det var länge sen Elvis vid det laget hade klämt ur sig en sådan. Riktigt bra sång, Elvis försöker faktiskt krama ur det han kan ur GI Blues.
Kompanikören och det i längden rätt trista “hepp-two-three-four” drar obönhörligen ner slutintrycket. Skulle vara sjysst att få höra GI Blues med en alternativ mix utan grabbgängets hojtande och kanske till och med en vettig text. Detskulle ha blivit en riktig pärla.
SIDA 2
1) Pocketful Of Rainbows
En av skivans absoluta toppnummer. Under sextiotalet spelade Elvis ofta in en egen form av ballad med ett snudd på minimalistiskt komp där rösten för det mesta verkligen kom till sin rätt. Detta dök ofta upp på filmskivornas bonuslåtar eller på de få LP-skivor som inte var soundtracks, men även då och då på själva soundtracken. Som här. En riktig pärla.
Ett litet minus dock till en lite väl ivrig basist som inte förstått det där med minimalistisk.
2) Shoppin’ Around
Och så ytterligare en till rockare! Helt i stil med Elvis sena femtiotal, men – lite märkligt – nästan helt i avsaknad av det ös och den intensitet som låtarna alltid hade i den vevan. Inte Elvis fel, det är kompmusikerna som spelar märkligt lamt och komtrollerat.
3) Big Boots
Skräp som går alldeles utmärkt att skratta åt. Inget annat. Helt obegripligt att Elvis inte slog näven i bordet på ett tidigt stadium i sin filmkarriär och sa ifrån att det här, det var han alldeles för bra för att ens röra vid.
4) Didja Ever
Nej, det här håller inte. Väl genomförd, fint arrangerat och tacklad på ett seriöst sätt, men det här är i botten trams och ingrediens i en tämligen fånig film.
5) Blue Suede Shoes
Nyversion på klassikern från 1956.
Kanon, faktiskt, men ändå ljusår från intensiteten och trycket på originalet. Så, sett ur den synvinkeln så blir det något av en besvikelse.
6) Doin’ The Best I Can
Tråkigt, segt, mjäkigt och en helt ovärdig avslutning på skivan!
GI Blues är en skiva som i sin helhet är betydligt mera femtiotal än plattan innan – Elvis Is Back. En hel del rock ‘n roll, men tyvärr på en sällsynt tam nivå som sällan nåddes ner till även i de svagaste ögonblicken under perioden före lumpen. Ändå…GI Blues är ett av de bästa soundtracken från sextiotalet. Det som är bra är helt klart godkänt, men bottennappen och de överlag alldeles för hurtiga arrangemangen dar dock kraftigt ner helhetsintrycket.
Märk väl dock: GI Blues sålde, utan att ha en enda samtida hitsingel, tre gånger så mycket som Elvis Is Back hade gjort. Känns smått obegripligt, men just så var det. Konsekvensen från Elvis-staben blev nog att man i fortsättningen tog väldigt lätt på det där med musik med allvar och karaktär i sig och i stället la emfas på ytlig, lekfull tramsmusik. Tyvärr.
GI Blues är ändå, som tidigare sagt, en helt godkänd platta. Värre saker väntade runt hörnet…
Slutbetyg: En stark TREA
Popularity: 16% [?]
Permalink
12.28.11
Posted in Admin info, Min blogg
at 3:02 am
I mars 1960 så muckade äntligen Elvis efter två långa års militärtjänstgöring.
Om någon trodde att denne skulle ta igen sig i någon månad efter lumpartiden så trodde han eller hon fel. Lite drygt två veckor tog det innan kon hade hittat tillbaka till båset igen, dvs att Elvis återigen stod i skivstudion. Efter de första två inspelningsdagarna så väntade en “hemkomstspecial” med Frank Sinatra (av alla människor). Kort tid efter detta skulle inspelningarna från den första filmen efter lumpen börja spelas in – GI Blues. (Inte undra på att Elvis dog i förtid…)
Nåja, den LP som kom ut av inspelningarna i mars och april, Elvis Is Back, visade klart och tydligt att Elvis ingalunda hade abdikerat från sin tron. Tvärtom, om något så var hans röst ännubättre än innan militärtjänstgöringen. Elvis Is Back och de sex singellåtar som spelades in under dessa fyra inspelningsdagar är ett häpnadsväckande dokument över en artist som vid det här laget verkade sakna alla tänkbara gränser.
En minimalt förberedd inspelning – ett par av musikerna trodde när de kom till studion att det var en session för Jim Reeves – inga repetioner utan fem, sex max tio tagningar på varje låt – ibland t.o.m. mindre än så – sen fick det räcka. Snabbt vidare till nästa låt.
Och resultatet blev varje gång helt makalöst.
It’s Now Or Never, Fever, Soldier Boy, Make Me Know It, A Dirty Dirty Feeling, Are You Lonesome Tonight och Reconsider Baby – bara ett axplock av låtar med väsensskilt olika stilar som spelades in under dessa dagars sessioner.
Oerhört imponerande bara det.
Här kommer plattan, låt för låt.
ELVIS IS BACK Inspelad 1960 på RCA Skivnummer
SIDA 1
1) Make Me Know It
För den som hade det minsta tvivel på Elvis fortsatta status som sångare så behövdes det inte mer än de inledande takterna på Make Me Know It för att förstå att all oro var helt obefogad. Make Me Know It är en perfekt start på Elvis nya decennium. En rak rockare sjungen och framförd på ett inget annat än lysande sätt. Sånginsatsen är helt enkelt sensationellt bra. Helt klart hade Elvis tagit väldigt väl hand om sin röst under tiden i Tyskland.
Make Me Know It inte bara inleder skivan, den är också den allra första låten som spelades in efter återkomsten från militärtjänsten. 15 dagar efter muck startade denna den första inspelningssejouren, som var skräddarsydd för att ge ut en LPskiva för att markera Elvis återkomst till moderlandet.
Make Me Know It hamnade som B-sida på It’s Now Or Never…i Europa, men inte i USA.
Kunde utan tvivel t.o.m. ha släppts som singelframsida, på båda sidor av Atlanten dessutom. Enligt mig så är Make Me Know It betydligt starkare än Stuck On You, inspelad vid samma tillfälle, vilken kom att bli Elvis första singel efter militärtjänstgöringen
Make Me Know It skrevs av Otis Blackwell, samme man som tidigare gjort All Shook Up och Don’t Be Cruel.
2) Fever
En av Elvis klassiker, även om inte heller den gavs ut på singel.
Lustigt nog så är Fever den enda låten från denna eminenta skiva som stadigt förekom i Elvis live-repertoar på sjuttiotalet.
Men, hur läcker Fever än är så tycker jag att det är ett lite onödigt tempofall efter den helt lysande inledningen. Den hade kunnat avsluta sida 1 eller kanske inlett sida 2. Här i inledningen så känns den – med sina tre och en halv minut – en smula malplacé.
Fever vet jag har spelats in i utmärkta versioner av Little Willie John, jag tror att det är originalversionen, och Sarah Vaughan, men åtskilliga fler har artister har försökt sig på den. Den största hiten hade Peggy Lee 1958 med en minnesvärd version och med ett arrangemang som Elvis följer nästan in i detalj.
Märk väl, innan Elvis gjorde Fever så ansågs den mer eller mindre vara en jazzstandard!
Ytterligare en liten poäng: även Fever skrevs av Otis Blackwell, dock denna gång under psedonymen Davenport.
3) The Girl Of My Best Friend
En hit i England – våren 1977…! Men, ehuru en låt med klar potential så släpptes inte heller den på sin tid på singel i USA. I det här fallet så är det snudd på vrickat, för här är det fråga om en kassaskåpssäker hit.
Lite tråkigt är det att Elvis röst här låter aningens tunn – främst på sticket – något som man ytterst sällan hörde annars i denna epok. Det gör att helhetsintrycket sjunker en liten grann, men bara ytterst marginellt. Det är förbålt bra ändå.
4) I Will Be Home Again
Väl framförd version av Golden Gate Quartets mindre hit från 1949.
Något så ovanligt för Elvis som en duett, men vem är det då som sjunger så vacker stämsång då? Jo, ingen annan än spelevinken och pajasen Charlie Hodge! “The guy who gives me my scarves and my water” som Elvis ofta presenterade honom som, hade faktiskt en förbluffande bra sångröst. Mer om honom lite längre ner på sidan.
5) Dirty, Dirty Feeling
Något som kan liknas vid rock ‘n roll, kanske ändå inte. Nåja, det är faktiskt det närmaste den rena rock ‘n roll som så markant dominerade Elvis femtiotal som man kommer på Elvis Is Back.
Men det här är ändå, oavsett genre, inget annat än ett litet mästerverk. Elvis i högform och ett komp som mer eller mindre går fram som en ostoppbar ångvält.
Tragiskt nog så kom man att återanvända Dirty, Dirty Feeling fem år senare för filmen Tickle Me. Scenen där denna lilla pärla skändas är så bisarr att det bara kan ses som ett sjukt skämt.
6) Thrill Of Your Love
Elvis sjunger med en djup bluesstämma på versen för att på sticket gå uppåt i registret. Just där så låter han snudd på som på LPn From Elvis In Memphis – som skulle komma att spelas in drygt åtta år senare! Jodå, det är en riktig rökare det här också. Lysande sång, suveränt komp och en utmärkt komposition av Stanley Kesler – som också skrev Playing For Keeps som Elvis spelade in 1956.
SIDA 2
1) Soldier Boy
En förmodligen helt omedveten – men ändå – flirt med det femtiotal som precis gått till historien, men där Elvis fanskara några år tidigare hade upptäckt sin idol. Soldier Boy är mycket riktigt djupt rotad i femtiotalet – 1955 så var den en hit för gruppen The Four Fellows.
Sånginsatsen, kompet och arrangemanget är lysande. Jag vet att jag är tjatig,men…varför gav man inte ut Soldier Boy som singel?
2) Such A Night
Enligt mig – i stark konkurrens – plattans starkaste spår. Och inte nog med det, Such A Night är enligt mig en av Elvis bästa insatser någonsin. Ett komp som slår det mesta med hästlängder och en Elvis som mer eller mindre är som en naturkraft. Vad låten syftar på behöver vi ju heller inte ha någon större tvekan om när vi kommer till de sista takterna före finalen…
“Men det här var väl en hitsingel?” kanske ni undrar? Jo, RCA gav ut den, men först drygt fyra år senare när Elvis popularitet närmade sig absoluta nollpunkten, och den tog sig heller inte högre upp på USA-listan än plats 16. En utgivningspolitik som jag bara inte kan förstå, hur mycket jag än grubblar.
3) It Feels So Right
Elvis på ett ovanligt bluesigt humör. Även denna låt kom att, i likhet med Dirty, Dirty Feeling, att återanvändas i filmen Tickle Me fem år senare, men i det här fallet så var det i ett betydligt roligare sammanhang. Scenen där It Feels So Right påminner faktiskt lite grann om Loving You från 1957.
4) The Girl Next Door Went A Walking
Upptempo-pop av högsta kvalitet. Även detta låter, som så mycket annat på skivan, som något med klar hit-potential.
5) Like A Baby
Och så ytterligare en blues. Ännu tyngre, ännu djupare än It Feels So Right även om sticket går aningens mer åt pop.
Mycket imponerande sånginsats.
6) Reconsider Baby
Och så en avslutning som som är något av den mörkaste blues som Elvis någonsin spelade in. En hit med Lowell Fulson 1954 och något som Elvis lekt med fram och tillbaka redan på Sun-tiden. Stod egentligen inte på schemat och klockan var sex på morgonen, av förståeliga skäl ville folk hem och sova, men Elvis insisterade på ett försök på denna låt som de flesta i studion aldrig tidigare hade hört. Två tagningar, sen var det klart, och en av Elvis starkaste sånginsatser var ett faktum.
Reconsider Baby dök då och då upp på sjuttiotalets livekonserter.
Som tidigare nämnt, det är lite grann med Elvis Is Back som det var med dennes allra första skiva: ett helt gäng singellåtar från samma inspelningstillfälle – sex stycken i detta fall – kom inte med på LPn.
Men där det på debutskivan var en svaghet – låtarna som kom att ersätta Heartbreak Hotel och andra klassiker var gammalt, överblivet material från Sun som redan varit ratat och klassat som undermåligt – så var det snudd på tvärtom på Elvis Is Back. Här finns helt enkelt inga svaga spår. Jag kan faktiskt sträcka mig så långt som att säga att nästan varje spår på Elvis Is Back hade kunnat ges ut som singel, med stor framgång dessutom, och låtar som It’s Now Or Never och Are You Lonesome Tonight skulle kanske bara gett skivan ett mer splittrat intryck.
Men hur mycket Elvis röst än hade mognat och förädlats under de gångna två åren, och hur väl genomförda låtarna på skivan än var så stod det nog klart för de flesta: dagarna med Good Rockin’ Tonight och My Baby Left Me var över och en ny era var här.
Ljudet, spelet, produktionen hade tagit ett riktigt stort kliv framåt. Borta var den nyfikna, avantagardistiska rock ‘n rollen, med sina ständiga infall och nya idèer där egentligen inget kunde bli fel, då det ännu inte fanns ett facit. Allt till förmån för en betydligt mer korrekt framförd och planlagd popmusik, dessutom med ett kristallklart sound ljusår från Sun-tidens ekokammare. Men vad spelade det för roll när det lät så bra som det nu gjorde!?
En ny era var helt enkelt kommen.
Elvis Is Back! Jo, nog var han det allt, och det med besked. Den här skivan är helt enkelt en av de bästa skivorna han någonsin gjorde. Ja, jag kan till och med gå så långt som att säga att om man tar bort samlingar och liveskivor så kan Elvis Is Back vara Presleys allra bästa skiva under dennes tjugoett år långa LP-karriär!
Tyvärr så skulle krutet ganska snart bli både fuktigt och genomdränkt med en hel räcka med minst sagt mediokra musikaliska äventyr. Men det är en helt annan historia, och den kan vi ta när vi kommer dit.
Singelskivor, ja! Faktum är alltså, om man läser det ovanstående noga, att inte en enda låt från den här skivan släpptes som singel i USA vid tiden för plattans släppning. Such A Night kom som 45-varvare drygt fyra år senare och blev då – i konkurrens med den nya generationen av popband och artister – mer eller mindre en flopp. It Feels So Right hamnade 1965 som b-sida på (Such An) Easy Question och försvann fullständigt.
I ställe så satsade RCA på sex andra låtar, inspelade vid samma sessions som ovanstående låtar, som det årets singlar. Dessa var:
Stuck On You/ Fame And Fortune
It’s Now Or Never/ A Mess Of Blues
Are You Lonesome Tonight/ I Gotta Know
Samtliga tre a-sidor kom att toppa USA-listan, medans de två sistnämnda gjorde det i England.
Men tänk efter nu, gott folk: Elvis hade legat i lumpen i två år, han hade inte gjort en enda konsert under den tiden och inte haft en skivinspelning på ett år och nio månader. Sen kommer han hem och spelar in arton låtar på fyra inspelningsdagar, och allt är fullkomligt suveränt!!!
Den sista stressiga dan, 4:e april, spelar gänget in nio låtar. Hur gick det till? Ja säg det?
En sak är dock klar, den som försöker påskina att Elvis bara var någon slumpmässigt vald marionett, som gick hem hos tjejerna, och att det lika gärna kunde ha blivit vilken lallare som helst som hade råkat gå förbi just då i rätt ögonblick (en del “seriösa” musikskribenter har ju på fullt allvar hävdat det under årens lopp), den människan har inte en aning om vad han babblar om. Elvis Aaron Presley var ett geni, punkt slut.
Charlie Hodge då? Jo, denne så missförstådde och ofta, även av Elvis själv, förlöjligade person som sjöng en så fin duett med Elvis på I Will Be Home Again var faktiskt en mycket viktig kugge i Elvis-maskineriet från 1960 och framåt. Elvis och Charlie stötte på varandra redan runt -55, då Hodge i sin gospelkvartett faktiskt hade en större karriär än Elvis själv. De två stötte av en lycklig slump ihop med varandra under grundträningen på Fort Hood i Texas och blev genast tajta polare. Även Hodge åkte över till Tyskland och kom där att regelbundet träna Elvis i sångteknik, något som är förklaringen på hur Elvis efter lumpen var en tekniskt ännu bättre sångare än innan. It’s Now Or Never och Surrender, båda inspelade strax efter hemkomsten, är ju två tidlösa mästerverk i konsten att sjunga tekniskt fulländat.
Så utan den lille parveln som fick utstå så mycket nedvärderingar, och blivit så förminskad under åren (mest utmålad som någon slags ryggdunkande, lycksökare), så hade Elvis karriär blivit – ja, om inte annat, så åtminstone annorlunda.
Slutomdömet kan bara bli ett.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!!!
Popularity: 17% [?]
Permalink
12.24.11
Posted in Min blogg
at 3:33 am
FJORTON ÅR EFTER ELVIS CHRISTMAS ALBUM SÅ KOM JULSKIVA NUMMER TVÅ, PRECIS LIKA SVAJIG SOM SIN FÖREGÅNGARE…
1971, fjorton år efter Elvis Christmas Album så kom nästa försök till att förgylla julen för de talrika fansen världen över.
Vi går rakt in i musiken den här gången tror jag.
ELVIS PRESLEY “SINGS THE WONDERFUL OF CHRISTMAS”
Utgiven 1971 på RCA Skivnummer LSP 4579
1) Oh Come, All Ye Faithful
Adeste Fideles, en hymn från sjuttonhundratalet i en modern tappning.
Pampigt, stiligt och vackert. Stor kör där Elvis är mer som en sångare i mängden än en solist som sticker ut.
Stort genomarbetat arrangemang med körer, pukor och orkester.
Faktiskt en imponerande och värdig inledning på skivan. Hade det varit så här bra rakt igenom så hade LPn varit åtskilliga snäpp bättre.
Men, en liten reflektion bara…Det står tydligt och klart angivet att det är Elvis själv som har arrangerat detta stycke. Komplett med körer och allt. Hm…tillåt mig att starkt betvivla…
2) The First Noel
Ytterligare en hymn som även den innehåller ett imponerande fint körarrangemang.
Men är det här verkligen det material som Elvis Presley skulle lägga krut på 1971? Tveksamt, och han själv är heller inte speciellt övertygande. Snarast tassande och osäker med en märklig, trevande frasering som om det var den allra första gången som han sjöng låten.
Återigen vackert och ett arrangemang av högsta klass (återigen påstås det vara Elvis som skrivit det…), men som helhet är det inte något att lyssna på mer än för att det är just Elvis som sjunger. Sånt här görs hela tiden världen över, och oftast bättre än så här.
3) On A Snowy Christmas Night
Nej, här börjar den här skivan glida av banan ordentligt. En mjäkig låt och en uppenbart måttligt engagerad Elvis. I finalen så låter det som om han börjar somna mitt i sluttonen.
4) Winter Wonderland
En låt från 1934 och som var en hit för Perry Como 1949, kunde det vara något för Elvis 1971?
Nja, det här skulle kunna vara ett soundtrackspår från 1962/63, typ It Happened At The Worlds Fair. Ungefär så spännande är det, precis så engagerad låter Elvis och på pricken så kokande är det högst pliktskyldiga kompet. Känns inte värdigt Elvis, inte heller värdigt hans kompmusiker, allra minst värdigt fansen som köpte skivan.
5) The Wonderful Of Christmas
Det är just den här typen av material som har gjort att Elvis haft svårt att under decenniernas lopp att till 100% bli tagen på riktigt allvar hos de mer inbitna musiktyckarna. Har man väl spelat in sådan här smörja – titellåten dessutom! – så har man satt sig själv i en svår sits.
Tummen ner för låten i sig och för en medioker sånginsats från en Elvis som, ärligt talat, verkar riktigt ointresserad. Snyggt, bitvis till och med väldigt snyggt körarrangemang, men vad hjälper det när det övriga är som det är.
6) It Won’t Seem Like Christmas (Without You)
Men se där! Som från ingenstans, en av plattans allra starkaste spår. En countryballad som låter som något taget från LPn Elvis Country, typ I Really Don’t Want To Know.
Klart godkänd och värd en bättre, mer meningsfylld text.
Sida 2
1) I’ll Be Home On Christmas day
Skriven av Michael Jarrett som även stod bakom I’m Leavin’ – enligt mig en av Elvis bästa singlar på sjuttiotalet – som spelades in under samma session som julskivan. Mer av en tillfällighet så fick Elvis höra en demo med dessa båda låtar, skrivna av en då totalt okänd kompositör, och beslöt sig omgående för att spela in båda två. Lustigt nog så är det i stort sett de enda livstecken som Jarrett lämnat ifrån sig under sitt dryga halvsekel som professionell musiker. Nåja, det toppar ju ändå det mesta här i världen. Bättre att ha skrivit två låtar till Elvis än att inte ha skrivit någon alls.
Elvis verkar ha tagit låten – en släpig bluesballad – på största allvar, för många försök gjordes för att få den precis så bra som han ville göra den. Tyvärr så lyckas det bara nästan, för på mer än ett ställe så sjunger Elvis rent ut sagt svagt. Det märks att han har en vision om hur låten ska framföras, men han når inte riktigt dit. Det här kunde ha varit bra, men är det inte.
2) If I Get Home On Christmas Day
Och så kom vi då till plattans – enligt mig – starkaste låt.
Det här är riktigt bra, det märks att Elvis kände för den här kompositionen. Här finns precis det patos och den innerligheten som kännetecknade det tidiga sjuttiotalet.
Med en annan text så hade det här med lätthet kunnat bli en hitsingel.
Ett snyggt, dramatiskt och väl framfört arrangemang.
3) Holly Leaves And Christmas Trees
Och så tillbaka till det inte fullt lika engagerade som dominerade sida ett. Elvis verkar större delen av låten helt obekväm med dert som han sjunger. Utan att vara direkt dåligt så känns det här i det närmaste helt meningslöst.
4) Merry Christmas Baby
Ett ganska överskattat “jam” som egentligen aldrig var meningen att ens spelas in. De första 2.45 är rätt OK, men de avslutande tre minuterna går mest bara på tomgång. Mycket hade vunnits på en nertoning strax efter att Elvis börjar sjunga efter gitarrsolot. Jo, den här låten är 5.45 lång…På tok för lång. På den första CD-utgåvan på denna LP så har man den ytterst dåliga smaken att ge ut hela jammet så att det slutar på runt sju outhärdliga minuter.
Snyggt bluesigt gitarrspel dock utav – Eddie Hinton!!! Jo, denne la på gitarr i efterhand då James Burtons bluesspel ansågs som alldeles för platt och behövde ersättas.
5) Silver Bells
En tämligen trist avslutning på plattan. En femton år gammal låt av Bing Crosby – igen. Helt corny text.
Tänk att samma gubbe spelat in From Elvis In Memphis bara något år innan…
Inte mycket att säga om denna skiva som faktiskt känns tämligen onödig. När nu Elvis äntligen lyckats skaka av sig oket från filmerna med sina mer och mer svajiga soundtracks och i stället börjat spela in skivor med både klass och karaktär, varför skulle han då förstöra mycket av det med en skiva där han sjunger psalmer och om att bygga en snögubbe? En smula hårdraget, men den här skivan känns faktiskt – i bästa fall – lätt anakronistisk, som en kvarleva från hans märkliga turer i populärmusikens utkanter under åren 62-67. De år då som såg Beatles, Stones, Dylan och Hendix göra sina intåg i musikhistorien – medans Elvis sjöng till barn, dockor och kycklingar.
En klart intressant aspekt är dock att skivan överlag är ovanligt snyggt arrangerad och producerad. Stråkar och körer ligger överlag på en nivå högt över de arrangemang som fanns på de flesta av Elvis skivor från sjuttiotalet. Jämför exempelvis med Raised On Rock eller Elvis Now. Det är ju en ocean mellan det krut som lagts på de skivorna jämfört med Sings The Wonderful World Of Christmas, till den sistnämndas fördel.
Men – till Elvis nackdel – jag får bitvis känslan av att arrangemangen gjordes i efterhand för att “rädda” skivan. När man – som Elvissamlare och inhandlare av diverse bootlegutgåvor – får tillfälle att höra de första nakna utkasten med bara sång och kompband så slås man av hur blodfattigt det låter. Elvis röst är bitvis väldigt tunn, något som senare hjälpligt täcktes upp med körsång på svaga partier. Märk väl: Elvis var generellt i något av sin livs form under åren 69-72. Liveskivorna och de flesta av singelsläppen var fullkomligt lysande, och ett flertal studioskivor tillhörde de bästa han släppte någonsin. Den här julskivan ville han nog innerst inne helt enkelt inte spela in, och då blev det som det blev.
Visst, ett par riktigt bra låtar där Elvis faktiskt visar upp varför han har epitetet “kungen” finns det, och två eller tre halvhyfsade men alldeles för mycket som bara drar ner helhetsintrycket.
Slutbetyg : En TVÅA…
Popularity: 16% [?]
Permalink
12.06.11
Posted in Min blogg
at 3:25 am
En lysande titel...på en helt lysande skiva!
Jo, i december 1959, lagom till julruschen, så släppte RCA den tredje Elvis-samlingen för året, den här gången med uteslutande singellåtar, samtliga a- och b-sidor från fem av de sex sista singlarna som Elvis släppte på femtiotalet. Bara Hard Headed Woman/Don't Ask Me Why fattades, men för LP-konsumenterna så hade dom ju redan gått att hitta på soundtracket till King Creole.
Bara tio spår, lite magert kan tyckas, men i stället för kvantitet som kom det att bli en stor dos av tvättäkta kvalitet.
Vi går direkt till låtarna, en efter en i vanlig ordning.
ELVIS PRESLEY "50,000,000 Elvis Fans Can't Be Wrong Elvis Gold Records VOL. 2"
Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM 2075
SIDA 1
1) I Need Your Love Tonight
Efter två månaders inledande militärtjänst hemma i USA fick Elvis, tillsammans med övriga rekryter som några månader senare skulle fortsätta sin tjänstgöring i Tyskland, två veckors permission. En av dessa dagar - den 10:e juni - användes till att spela in fem nya låtar. Musikerna var denna gång helt plötsligt inte alls de vanliga Scotty Moore och kompani utan ett helt nytt gäng med bland annat Hank Garland på gitarr, Bob Moore på bas och Floyd Cramer på piano. Bara DJ Fontana från det gamla gänget fick vara med, men bara som andre percussionist. Murrey Harman hade mer eller mindre tagit över DJs roll på dessa inspelningar.
Det låter också helt klart annorlunda på dessa fem inspelningar jämfört med tidigare inspelningar på RCA. Om möjligt så är det ännu proffsigare än tidigare. Mer populärmusikanpassat skulle man kunna säga, men framför allt så är det ett minst sagt imponerande flyt och ledighet i musiken, något som kom att ta Elvis till ytterligare en dimension.
Av dessa fem så kom fyra att släppas på singel under Elvis lumpartid. Bara Ain't That Lovin' You, Baby fick vänta - och det ända till 1964 innan den kom att hamna som på b-sida på Ask Me.
I Need Your Love Tonight är en av de fyra låtar från den inspelningssessionen som gavs ut 1959 och som, tillsammans med en del tidigare utgivet material, släpptes till trogna fans i väntan på att Elvis skulle komma hem igen.
I Need Your Love Tonight kom att bli B-sida på A Fool Such As I, men även som sådan så placerade den sig så högt upp som på plats fyra på USAs Billboardlista.
Låten i sig är en rak rockare med en hel del småfinesser och klurigheter i sig, förutom att överlag vara väldigt välspelad.
Inte för en sekund någon skugga över Scotty Moore, Bill Black och de tidigare då och då inhoppade pianisterna - det här ändå snäppet högre. Inte tu tal om att Scotty Moore under sina första tre och ett halvt år med Elvis var med om att skapa musikhistoria, och att han under den tiden på ett imponerande sätt att kom att utveckla sitt eget spel i takt med att den övriga musiken gjorde likadeles. Men, Hank Garland - som tragiskt nog blott något år senare fick se sin karriär gå upp i rök i en bilolycka som gav honom kroniska hjärnskador - var vid denna tid en av USAs främsta studiogitarrister med en bredd och en ledighet i sitt spel som Scotty Moore inte ens kom i närheten av. Detta gäller även bas och trummor. Inte mycket finns att invända mot det mesta inspelade från Elvis första år, men när musiken gick över från ren rock 'n roll och rockabilly till mer utmejslad, välarrangerad popmusik så behövdes det nog också andra gubbar. Och dom kom. Och dom levererade.
2) Don't
En av Elvis mer imponerande insatser. Ett snyggt, mycket sparsmakat komp med ett Jordanaires som ligger just så där perfekt bakom att det enbart lyfter Elvis leadsång. En leadsång som för den delen bara är helt suverän, ja sällan eller aldrig så har Elvis sjungit så här rent ut sagt vackert! Don't är helt enkelt ett litet mästerverk.
Den var dessutom den allra sista singeln som Elvis släppte innan han ryckte in i lumpen.
En solklar listetta kan man tycka, och det blev den också.
3) Wear My Ring Around Your Neck
En rak rockare utan några större arrangemang eller krusiduller. Pang på bara, men inte så bara.
En av de allra vildaste rocklåtar Elvis överhuvudtaget gjorde efter Sun-epoken.
Men...kunde man inte ha låtit Jordanaires ha fått stanna kvar i lunchrummet under inspelningen?
Och är det inte lite väl plottrigt trumspel här och var?
Snyggt gitarr-outro däremot de sista sekunderna.
Wear My Ring Around Your Neck missade förstaplatsen på USA-listan dock, den fick nöja sig med en tredjeplacering, något som vid den tiden nog fick räknas som en liten missräkning.
4) My Wish Came True
Ett pekoral, det finns tyvärr inget annat att säga om det här. Elvis sjunger helt oklanderligt här, men det är på det stora hela taget hopplöst material att göra någonting vettigt av. Ur musikalisk synvinkel en seg och trött låt som aldrig borde varit ens påtänkt för inspelning. Och texten - vem kan för en sekund tro på Elvis när han sjunger att han fick söka efter kärlek med ljus och lykta tills han äntligen hittade den? När dessutom körsången låter som nånting ditsläpat från en operettaudition så är det helt enkelt kört.
Mittpartiets stick är helt OK när Elvis får använda sig av sitt patenterade patos i lugn och ro, men det är också allt.
My Wish Came True spelades in i september -57, först nästan två år senare så hamnade den som b-sida på den allra sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka från lumpen, nämligen A Big Hunk O'Love. Det verkar som om man nödtvunget skulle hitta en outgiven låt att slänga in där som baksida.
My Wish Came True borde nog ha gömts långt in i nåt arkiv där den gott kunnat ligga än i dag.
Listplacering? Faktiskt så högt som nummer tolv av någon totalt obegriplig anledning...
5) I Got Stung
B-sida på One Night.(En sanning med modifikation, då jag någon gång sett singeln angiven som utgiven med två a-sidor).
Elvis tillbaka på topp med en insats sprängfylld av energi och skaparglädje. Rejäla tungvrickningar i ett hisnande tempo nästan på rap-nivå och ett komp som blåser det mesta av banan.
Också detta ett av alstren från inspelningarna den 10:e juni.
Märkligt nog så kom I Got Stung inte högre på USA-listan än plats åtta. Märkligt på så sätt att det är en av Elvis allra bästa rockare från femtiotals-epoken. En av en hel del andra...
SIDA 2
1) One Night
Japp, en av Elvis tyngsta och bluesigaste ballader. Inte tu tal om det.
En liten reflektion bara...Om man undrar över exakt varför de gubbar som följt med Elvis sedan sommaren 1954 lite småabrupt byttes ut mot fullfjädrade studioproffs så ska man kanske lyssna lite noggrannare på låten Don't. Ehuru Elvis framförande är helt oklanderligt så är näppeligen ackompanjemanget det. Otajt och förvånansvärt osammanhängande de två minuterna igenom. Det är som om man inte riktigt kommit överens om hur låten ska gå. Alltså...slarvigare spelad hitlåt får man nog leta länge efter.
Ytterligare en intressant detalj med One Night är att det är en cover på en mindre hit av Smiley Lewis, men att låten i dennes version däremot hette One Night Of Sin. I Elvis första försök till inspelning av One Night hette den också just One Night (Of Sin), men någon eller några på RCA tyckte uppenbarligen att det var lite för vågat med en låt med en dylik titel. Elvis själv dök en månad efter den första inspelningen upp med en modifierad version av texten med titeln One Night, vilken man kom att göra en egen inspelning på. Det paradoxala är att - ehuru titeln skulle kunna säga något annat - Lewis version är, om man lyssnar på texten, betydligt mildare i sin framtoning. "One night of sin, is what I'm now paying for" låter ju närmast som en skamsen, ångerfylld bikt, medans Elvis "One night with you, is what I'm now praying for" faktiskt snarast pekar på motsatsen! Och det är också därefter han sjunger. Det här är helt klart en ung mans drömmar om en hel natt ensam tillsammans med sin flickvän och allt vad det skulle innebära. Ärligt talat - var man så mycket prydare på den tiden än man är i dag? Ibland så undrar jag...
En fjärdeplats på USA-listan blev hur som helst resultatet för One Night.
2) A Big Hunk O' Love
Nummer tre av de fyra låtarna från 10:e Juni med det nya bandet. En Elvis i total toppform och ett tryck i musiken som stundtals gränsar till ren stenkross. Kompet ger mer eller mindre intrycket av att vara ett gigantiskt ånglok som mejar ner allt i sin väg. Tyngre än så här blev nog aldrig Elvis.
Och, jodå, det märks att det här är en skapelse från det nya gänget musiker runt Elvis. Ett sväng och ett tryck utan dess like. Och faktiskt, här har Jordanaires fått en uppgift att fylla som de utför på ett alldeles utmärkt sätt.
A Big Hunk O'love var den sista singeln som RCA gav ut innan Elvis kom tillbaka till sitt moderland. Ett mycket välförtjänt toppande av Billboardlistan blev belöningen.
3) I Beg Of You
Ett tillbakalutat komp, snudd på minimalistiskt, med en Elvis som tar sig an denna lite ovanliga skapelse på ett lysande sätt. Men, här skulle nog Jordanaires ha tagit ett steg tillbaka, kören blir lite för påträngande.
En kort låt, inte ens två minuter lång som lite grann känns som ett mellanspel.
Baksida på Don't men klättrade ändå så pass högt som upp till åttondeplats på Billboardlistan.
4) A Fool Such As I
När jag som nytillkommen Elvisdiggare 1974 med nya, förutsättningslösa öron, hörde A Fool Such As I så var min omedelbara reflektion att popen nog inte alls kom att starta med Beatles, det här är ju faktiskt lika mycket pop från tidigt sextiotal som mycket annat från just den epoken. Inte bara i det raffinerade arrangemanget som ligger väldigt långt från den traditionella rock 'n rollen från den tiden utan även det sätt varmed Elvis sjunger låten. Bitvis låter det mer som en outtake från Elvis Is Back än femtiotal över det här.
Bortsett från det så är det här en av mina absoluta favoriter med karlen. I väldigt stark konkurrens en av Elvis mest majestätiska framföranden. Hans utspel fullkomligt strålar av självförtroende och glädje över att återigen stå framför en mikrofon. (Det hade varit en paus på drygt fyra månader.)
Det blev nu inte den sista gången, men det skulle, tyvärr, dröja nästan två hela år innan det skulle ske igen på en professionell basis.
A Fool Such As I hade ett par år tidigare varit en hit med både Hank Snow och Jo Stafford. Åtskilliga andra artister - som exempelvis Cilla Black - kom att göra en cover på den under de följande åren. 1973 så dök A Fool Such As I till och med upp på en LP med Bob Dylan!
I Elvis tappning kom den dock aldrig att toppa USA-listan. En andra plats som bäst.
Och...jo, det här den fjärde låten på skivan från det nya gänget.
5) Doncha' Think It's Time
Plattan avslutas med en lite avslagen inspelning. En minst sagt märklig inledning med först en (lätt ostämd) gitarr som följs upp av först trummor och sedan bas innan ett alldeles för påträngande Jordanaires tränger sig på. Allt mynnar ut i en shuffle där Elvis aldrig riktigt lyfter så som han brukar göra. På sticket, där rytmen svänger till lite mer, tar det sig lite grann, men ändå...Doncha' Think It's Time tillhör inte skivans trumfkort, inte bara beroende på en ovanligt blek Elvis utan kanske främst på att Jordanaires här fått alldeles för stort utrymme. En version utan deras ba-ba-ba-ooom skulle vara klart intressant att få lyssna på.
En poäng i sammanhanget är att den version som finns på LPn INTE är den som gavs ut på singel. Av misstag så kom en aningens annorlunda version ut. Singel är ett hopklipp av tagningarna 40, 47 och 48! Det verkar som om inspirationen aldrig ville infinna sig under inspelningen av Doncha' Think It's Time. 48 tagningar och ändå så fick man klippa och klistra.
Singelversionen, b-sida på Wear My Ring Around Your Neck, kom inte högre upp än på plats 23 i USA, något som jag mycket väl kan förstå.
Sammanfattningsvis:
En av låtarna på skivan, My Wish Came True, sticker ut något alldeles förtvivlat - och inte på något positivt sätt - men för övrigt så är det, med några få undantag, idel toppnummer som här presenteras. Ja, det är faktiskt snudd på osannolikt att Elvis efter fem singlar på Sun och efter blott lite drygt två år på RCA kunde prestera en fjärde samlingsskiva och fortfarande med snudd på rakt igenom oslagbart material.
Men, som kommentarerna för de enskilda låtarna utvisar, inspelningarna med en hungrig Elvis på permis och med i stort sett helt nya kompmusiker är ändå de mest imponerande spåren på skivan. Så här i efterhand så känns dom som en brygga från det banbrytande femtiotalet då allt man gjorde färgades av pionjäranda där inga givna regler fanns till det tidiga sextiotalets betydligt mer arrangerade popmusik.
Därmed självklart inte sagt satt det ena är sämre än det andra, men någonstans så känns övergången som en oundviklig men ytterst vital utveckling av den tidigare så väl berövade treackordsrocken.
Allt snack åsido: självklart så är det här en helt fantastisk LP där det givetvis bara finns ett betyg att ge.
En sista liten detalj, innan vi slutar. Det här är ju en av de "klassiska" LP-skivorna från Elvis digra katalog. Titeln och till och med omslaget har då och då plankats, av bl.a. Rod Stewart, och det är en platta som har sålt och sålt och fortsatt att säljas under årens lopp. Ändå, när den kom ut på marknaden, fullproppad med singel-hits som på sin höjd var ett år gamla, så floppade den mer eller mindre. Position 31 på USAs billboardlista är väl kanske inte den peak-placering som man spontant skulle gissa på för en skiva av denna dignitet, men högre än så hamnade den inte hösten -59 när den släpptes. Med det dryga halvsekel som gått och med ständiga nyutgåvor både på LP och CD så har den kommit att bli en av de mest säljande skivorna i Elvis katalog, men när den kom så försvann den från listorna efter bara några få veckor.
Slutbetyg: En FEMMA!!!!!!
Popularity: 19% [?]
Permalink
