1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 4,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

11.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #8 A Date With Elvis

Posted in Min blogg at 3:29 f m

a-date-with-elvis.png Så har vi då kommit fram till den andra av de tre samlingsskivorna som RCA släppte under 1959, det år då Elvis var helt borta från hemlandet USA och dess inspelningsstudior, det år då hans skivbolag gjorde allt vad de kunde för att hålla intresset för sin mjölkkossa vid liv. Som sagt, tre LP-skivor blev det bland annat, samtliga tre av förståeliga skäl med gammalt material.
Lustigt nog, för att vara en samlingsskiva, så är A Date With Elvis helt befriad från allt vad som skulle kunna likna en hit. Visst, det rör sig om musik som är är förbålt bra och som med tiden kommit att bli klassisk – inte tu tal om det – men inte en enda av låtarna hade någon som helst hit-status vid tiden för utgivningen av A Date With Elvis.

En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.

A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011

SIDA 1

1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…

2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt – i tuff konkurrens – min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra ”försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.

3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.

4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie – den tredje av de fem Sun-singlarna – har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden ”Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.

5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.

SIDA 2

1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav ”hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju – bland de få som hörde det på den tiden – ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.

2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.

3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många – i likhet med mig själv – tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ’n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.

4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ’n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.

5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.

Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…

För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet – en samling med ”ickehits” – vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.

Slutbetyg: en FEMMA!!!

Popularity: 21% [?]

20 Comments »

  1. JB said,

    11.23.11 at 6:29 f m

    21 dagar och 45 minuter senare är det dags igen – och denna gång lades texten upp 3:29 mitt i natten, wow!

  2. Stjofön Presley said,

    11.23.11 at 11:54 f m

    Noterbart är ju oxå att tre av spåren på plattan finns på Presleys bästa EP, Jailhouse Rock. Den kom f ö ut i november -57, d v s för exakt 54 år sedan. Och vad händer om man vänder på det talet? Jo, det blir 45, samma som antalet varv EP:s EP ska snurra för att det ska bli rätt. ”De’ finns en mening me’ allt som sker”, visste redan Trio me’ Bumba!
    Dags för påtår, känner ja’!

  3. Micke said,

    11.23.11 at 2:26 e m

    Jo, Stjofön, helt rätt! Och 45 plus elva – för Elvis låter ju nästan som siffran elva – det blir ju precis så många år som jag fyllde för en vecka sedan…

  4. Lena Wärmé said,

    11.23.11 at 5:29 e m

    En femma är ju alldeles rätt betyg för alla dessa topplåtar!

  5. Micke said,

    11.23.11 at 6:51 e m

    Jo Lena, något annat betyg kan ju bara inte bli aktuellt.

  6. Göran said,

    11.23.11 at 6:54 e m

    Det här vaxet med Elvis har jag icke men kommer att tjinna det. Låter ju som en fantastiskt bra skiva. Åter igen härlig recension :)

  7. Lena Wärmé said,

    11.24.11 at 11:16 f m

    Glömde säga att det var intressant och kul om ”Baby I don’t care” när Bill Black gick ut i vredesmod och Elvis tog upp gitarren. Du skriver ”enligt sägen” men det låter ju faktiskt troligt.

  8. Stjofön Presley said,

    11.24.11 at 9:12 e m

    Ja, du ser, Micke: Allt hänger ihop! Men nu är det slut! Nu jäklar ska saxen fram! Och sedan dragbasunen!

  9. Micke said,

    11.25.11 at 1:47 f m

    Japp, Stjofön! Snart är det slut, saxen ska fram sa du.
    Och snart är det slut på Elvis femtiotalsplattor, bara en kvar, och då ska saxtiotals – nej! – sextiotalsskivorna plockas fram. Allt hänger ihop – mer eller mindre…

  10. JB said,

    11.25.11 at 5:25 f m

    Du har slutat skriva ut skivnummer…?

  11. Peter Johansson said,

    11.25.11 at 9:10 f m

    Tveklöst den bästa femtiotalsplattan med Elvis, kanske den bästa av alla. Har alltid haft lite svårt att jämföra 50-, 60- och 70-tals Elvis. Känns som tre olika karaktärer, men jag gillar alla tre och varje decennium har sin höjdpunkt. A date with… är 50-talets tycker jag.

  12. Micke said,

    11.25.11 at 6:34 e m

    Stämmer, Peter, det är verkligen som tre olika karaktärer. Sjuttiotalsgubben börjar visserligen någonstans runt -69, men bortsett från det så är det som tre olika karriärer av tre olika karaktärer under tre olika decennier.
    En aningens bisarr men ändå helt adekvat frågeställning är hur Elvis hade låtit runt 1982…om han hade levat. Vilket han väl ändå borde ha gjort.

  13. JB said,

    11.26.11 at 9:46 e m

    TV10 visar NHL-match i direktsändning just nu!

  14. sir doug said,

    11.27.11 at 5:14 e m

    bra som vanligt…en av de första plattorna jag köpte…gillade omslaget…

  15. JB said,

    11.28.11 at 7:10 f m

    Det är aldrig tråkigt i din butik kvällstid…

  16. Micke said,

    11.28.11 at 6:44 e m

    Nej, någonting som jag brukar tänka på ibland är att ordet långtråkigt känns som något från en avlägsen, svunnen epok…

  17. JB said,

    11.29.11 at 12:29 f m

    Ron Lyle är död, så jag tänkte att det var på plats med en summering av hans mest berömda match, den mot George Foreman 1976. Here goes:

    After losing his title, Foreman remained inactive during 1975. In 1976, he returned to boxing in Las Vegas against Ron Lyle, (who had been defeated by Muhammad Ali in 1975 by a TKO in round 11, while leading on all scorecards by 6-4) in a fight hailed by Ring Magazine as ”Fight Of The Year.” At the end of the first round, Lyle landed a hard left that sent Foreman staggering across the ring. In the second round, Foreman pounded Lyle against the ropes and might have scored a KO, but due to a timekeeping error the bell rang with a minute still remaining in the round, and Lyle survived.
    In the third, Foreman pressed forward, with Lyle waiting to counter off the ropes. In the fourth, a brutal slugfest erupted. A cluster of power punches from Lyle sent Foreman to the canvas. When Foreman got up, Lyle staggered him again, but just as Foreman seemed finished he retaliated with a hard right to the side of the head, knocking down Lyle. Lyle beat the count, then landed another brutal combination, knocking Foreman down for the second time. Again, Foreman beat the count. In the fifth round, both fighters continued to ignore defense and traded their hardest punches. Each man staggered the other and each seemed almost out on his feet. Then, as if finally tired, Lyle stopped punching and Foreman delivered a dozen unanswered blows until Lyle collapsed. The fight was stopped and Foreman was declared the winner.

  18. JB said,

    12.01.11 at 4:47 f m

    Du inser att du förlorar kunder pga de där besöken va?

  19. Göran said,

    12.04.11 at 10:56 e m

    Jävligt länge sen man var hos dig och köpte några lack….är ute efter John Martyn 70:talsplattorna, två skivor med L. Reed jag inte har: Första plattan och ”Street Hassle”. Steve Forbert: ”The American in me” Kent:” Du och jag och döden” Spinners” :Mighty Love”…………..

  20. Peter Johansson said,

    12.05.11 at 9:18 f m

    Elvis på 80-talet?!..skön tanke. En duettskiva med Bono? Eller Million Dollar Quintet med Jeff Lynne som 5:e medlem…om det så bara vore en julplatta med Springsteen skulle det vara intressant.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *