11.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #8 A Date With Elvis

Posted in Min blogg at 3:29 am

a-date-with-elvis.png Så har vi då kommit fram till den andra av de tre samlingsskivorna som RCA släppte under 1959, det år då Elvis var helt borta från hemlandet USA och dess inspelningsstudior, det år då hans skivbolag gjorde allt vad de kunde för att hålla intresset för sin mjölkkossa vid liv. Som sagt, tre LP-skivor blev det bland annat, samtliga tre av förståeliga skäl med gammalt material.
Lustigt nog, för att vara en samlingsskiva, så är A Date With Elvis helt befriad från allt vad som skulle kunna likna en hit. Visst, det rör sig om musik som är är förbålt bra och som med tiden kommit att bli klassisk – inte tu tal om det – men inte en enda av låtarna hade någon som helst hit-status vid tiden för utgivningen av A Date With Elvis.

En tes som jag haft länge är att om Elvis aldrig gett ut just de singlar som han gav ut, och i stället valt helt andra låtar, sådana som nu kom att bli EP- och albumspår, så hade han haft i stort sett samma framgång som den han nu fick.
Alltså, om RCA exempelvis hade gett ut King Creole som singel i stället för Mean Woman Blues så hade den säkerligen slagit lika bra, om inte bättre. Så bra var Elvis, och det bevisas mer än väl på denna skiva där hälften av låtarna är EP-spår som är minst lika bra som många av de samtida hitsinglar som Elvis hade.

A Date With Elvis Utgiven 1959 på RCA Skivnummer LPM-2011

SIDA 1

1) Blue Moon Of Kentucky
B-sida på That’s Allright Mama, och en av de bättrre inspelningarna på Sun. Jo, jag har nog alltid hållit detta spår som snäppet starkare än a-sidans That’s Alright Mama. Mera tryck, mera driv och en i det närmaste helt lössläppt Elvis. B-sidan på den helt oerfarne nittonåringens debutsingel. Man kan bara häpna…

2) Young And Beautiful
Detta är helt enkelt – i tuff konkurrens – min favoritballad från Elvis femtiotal. En stark komposition med snygga harmonier (lyssna t.ex. på pianoackorden precis när inledningspartiets fria rytmik går in på fast 12/8-takt), finkänsligt ackompanjemang, riktigt bra och effektfull stämsång, och så en av Elvis allra bästa balladstunder från femtiotalsepoken.
Jämför Young And Beautiful med Love Me Tender, en av dom blev en miljonsäljare medans den andra “försvann” på en EP. Tyvärr så blev det fel, om jag kunde ändra på något ur Elvis första år så skulle Love Me Tender aldrig ens ha hamnat på singel. Många låtar, och bland dom Young And Beautiful, var så oerhört mycket bättre.

3) Baby, I Don’t Care
Lustigt nog en låt som ett flertal andra artister gjort en cover på. Lustigt då det är en soundtracklåt som inte ens släpptes på singel. Buddy Holly, Cliff Richard, Joni Mitchell och en mängd andra artister har gjort en egen version på detta lilla popmästerverk.
Nåja, det här hade ju kunnat bli en monsterhit vilken dag som helst om bara RCA hade tänkt i de banorna.
Och vem spelar bas på det här spåret då? Bill Black? Nix, nix, nix, det är ingen annan än Elvis Presley himself som trakterar basen på Baby, I Don’t Care! Och lyssna noga, är det inte basen med sitt ganska så speciella spel som ger låten det där lilla extra?
Enligt sägen så lämnade Bill Black studion i vredesmod över att inte fixa låten till övrigas belåtenhet. En tämligen osentimental Elvis (TCB) valde då att, i stället för att springa i kapp sin egen kompis för att trösta honom, plocka upp instrumentet och sätta basstämman på första tagningen. Jo, Elvis var musikalisk, tro inget annat.

4) Milkcow Blues Boogie
Milkcow Blues Boogie – den tredje av de fem Sun-singlarna – har en inledning som många är väl förtrogna med. Det är alltså den där när gänget börjar i ett extremt långsamt tempo tills Elvis stoppar de övriga två med orden “Hold it fellows! That don’t move me. Let’s get get real real gone…for a change!”
Lite synd tycker jag, det är kul en, ja även två och tre gånger, men det skymmer lite grann det faktum att det rör sig om en av de råaste, köttigaste och mest uttrycksfulla låtar Elvis överhuvudtaget gjorde. Helt makalöst. Oöverrträffbart. Oslagbart.

5) Baby Let’s Play House
B-sida till You’re Right, I’m Left, She’s Gone, men borde den inte ha varit förstasida egentligen?
Baby, Let’s Play House är återigen Elvis i absolut toppform, i stort sett lika outstandning som i spåret innan. Återigen helt makalöst från Elvis sång och utspel till Scotty Moores och Bill Blacks sanslösa sväng.

SIDA 2

1) Good Rockin’ Tonight
När man hör en låt som Good Rockin’ Tonight så förstår man att alla hyllningar över Elvis period på Sun inte är någon form utav “hype” från diverse hippa musikskribenter. Nej, det här är verkligen helt sanslöst bra. I sig inte alls någon märkvärdig komposition, det är helt enkelt Elvis sanslösa utspel och hans totala kontroll över det som han gör som får Good Rockin’ Tonight att bli det mästerverk som det är.
Good Rockin’ Tonight var Elvis andra Sun-singel och är utan den minsta tvekan en av den moderna musikhistoriens milstolpar. Aldrig någonsin tidigare hade en vit musiker haft ett sådant totalt ohämmat utspel. Det här måste ju – bland de få som hörde det på den tiden – ha uppfattats som fallet från skyn. Som ett bombnedslag.
Wynonie Harris hade spelat in Good Rockin’ Tonight 1949. Elvis version är rena bulldozern jämfört med originalet, som visserligen är snyggt framförd av Harris, men som helt saknar det bloddrypande allvar och den ärrade mognad som den ännu inte tjugo år fyllda Elvis visar upp.

2) Is It So Strange
En av låtarna från 1957 som kom till i samband med inspelningarna av Loving You-soundtracket.
Märkligt nog spelades Is It So Strange in samma kväll som It Is No Secret och Blueberry Hill, två av de ljummare alstren från Elvis femtiotal. Märkligt för det här spåret är helt enkelt inget annat än helt fantasiskt. Skulle ledigt ha kunnat bli en stor hit om den släppts som singel.
Stort patos från Elvis och en mycket snygg komposition. Förtjänade verkligen ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår. Det verkade som om Elvis la allt sitt krut på en låt denna afton och lät det övriga bara passera.

3) We’re Gonna Move
Det kanske bästa spåret från soundtracket till filmen Love Me Tender. Jag tror att många – i likhet med mig själv – tycker att musiken till Love Me Tender är något av en antiklimax då den var tvungen att något sånär anpassa sig till tiden för när filmen utspelar sig. Alltså; ingen rock ‘n roll i film fråpn 1800-talet, tack.
Men egentligen så är det par riktigt skapliga låtar som finns på EPn Love Me Tender, ganska så annorlunda från det mesta annat som Elvis gjorde under sin karriär, vilket ju inte behöver vara fel. Det är ju faktiskt bara det oerhört överskattade titelspåret som inte håller måttet. De övriga tre spåren håller alla en hög klass utan att för den sakens skull nå allra högst upp på stegen.

4) I Want To Be Free
Ytterligare ett spår från Jailhouse Rock-EPn. Lite struttig i rytmen och inte mycket till rock ‘n roll. Kanske mer underhållande än riktigt bra, men det räckér långt ändå. Det här har med åren kommit att bli en klassiker och den håller definitivt positionen som en av dessa låtar som ledigt och lätt hade blivit en hit om bara RCA hade valt att ge ut den som singel.

5) I Forgot To Remember To Forget
En av de poppigare Sun-inspelningarna. Något av en bro från det tidiga, råa materialet från åren 1954 och -55 till det för en bredare allmänhet mer anpassade utbudet på RCA.
I Forgot…var b-sida på Mystery Train, och därmed alltså b-sida på den sista av de fem singlar som Elvis gav ut på detta bolag. Inte min favorit från Elvis Sun-katalog, men klart bra ändå.

Med denna platta så hade RCA gjort nio av tio utgivna singelspår tillgängliga på LP. En fattades fortfarande, nämligen I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Det skulle dröja sjutton år till (!) innan även denna pärla blev tillgänglig på LP, fråga mig inte varför…

För att gå tillbaka till huvudämnet: det här är helt enkelt en oerhört bra skiva, ja kanske rent av den bästa som Elvis någonsin släppte.
Ett fyrverkeri av mindre och fullkomliga mästerverk. Fem Sun-släpp, tre spår från EPn Jailhouse Rock, den kanske bästa låten från filmen Love Me Tender och EP-spåret Is It So Strange. Jag har ju inte direkt varit snål med berömmet i bedömmningarna låt för låt här ovanför, men det blir svårt att hålla igen när det rör sig om musik av den kaliber som det här handlar om.
Jag säger det en gång till: A Date With Elvis kan i all sin anspråkslöshet – en samling med “ickehits” – vara den allra bästa LPn i Elvis 23 år långa karriär.
Omdömet kan med andra ord bara bli ett.

Slutbetyg: en FEMMA!!!

Popularity: 21% [?]

11.02.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #7 “For LP Fans Only”

Posted in Min blogg at 2:44 am

lpfans.jpg

Elvis rycker in i lumpen! Efter två års triumftåg i hela den anglosaxiska världen – och i stora delar av den övriga – så avbröts det hela abrupt. 24:e mars 1958, strax efter att ha filmat klart King Creole, så ryckte menige Presley in i militirtjänstgöringen. Där skulle han komma att stanna under i stort sett två hela år. Den första mars 1960 muckade Elvis, från en allt annat än glamorös lumpartid.
1959 släppte RCA, trots Elvis fysiska frånvaro, hela tre samlings-Lpn med sin mjölkkossa, allt för att fortfarande hålla grytan kokande.
For LP Fans Only, A Date With Elvis och 50 000 000 Elvis Fans Can’t Be Wrong – Elvis Golden Records vol. 1 var det som kom ut det året. (Notera även att både King Creole och Elvis Golden Records Volume One, utgivna -58, både släpptes efter inryckningen).
Poängen med den lite kryptiska titeln “For LP Fans Only” är att ingen av låtarna på skivan tidigare funnits på LP. Alltså…för de som enbart hållit sig till fullängdare och konsekvent undvikit singelskivor så var det här en platta med garanterat helt nytt material.
Mer mönster än så finns inte på skivan, det är en brokig blandning, även om allt är taget från en tidig punkt i karriären. Rock, rockabilly och ballader om vartannat, men ändå ganska typiskt Elvis i början av sin karriär, där det som oftast var svårt att hitta en röd tråd.

FOR LP FANS ONLY Utgiven 1959 på RCA

SIDA 1

1) That’s All Right
Elvis första singel på Sun.
Tja, vad finns att skriva om den då som inte alla redan känner till?
Inget. Det är bara att lyssna och njuta av den blivande kungens första men allt annat än stapplande steg.

2) Lawdy, Miss Clawdy
En av Elvis allra bästa rockare. Inspelad i februari -56 och ett spår som, såhär i ett längre perspektiv, givetvis skulle ha varit med på den första LPn.
Nu hamnade den som b-sida till singeln Shake Rattle And Roll och slarvades därigenom bort å det grövsta.
En lysande liveversion på Lawdy Miss Clawdy finns som de flesta känner till på LPn Elvis-TV Special från 1968.

3) Mystery Train
Ytterligare en legendarisk låt från Sun-katalogen. Många älskare av den tidiga Elvis råa, tämligen primitiva sound har nog just Mystery Train som en av sina absoluta favoriter.
Det här kom att bli den sista singeln av fem som Elvis släppte på Sun.

4) Playing For Keeps
Hm…efter en fantastisk inledning så bromsas det hela upp en aning. Playing For Keeps var den enda inspelningen från de tre sessionerna 1-3 september som inte hamnade på den andra LPn Elvis. Utan att vara direkt dålig så är det heller ingen höjdare. Släpig och lite slö utan någon större “hook” nånstans i kompositionen. Elvis röst känns också för ovanlighetens skull lite tunn.
En lustig poäng med Playing For Keeps är att gitarrinledningen är nästan identisk med introt till I Want You, I Need You, I Love You!

5) Poor Boy
Ett av spåren från EPn Love Me Tender.
Inte någon av Elvis mer minnesvärda stunder från 50-talet, men ofta blir det ju så med filmmusik. Framförallt hade det onekligen varit svårt för trovärdigheten att köra rock ‘n roll i en cowboyfilm…
Jag skulle inte kalla det för dåligt, men speciellt märkvärdigt är det inte heller, även om Elvis gör en utmärkt sånginsats. Mer roligt än bra kanske är en adekvat summering.

SIDA 2

1) My Baby Left Me
En av de tuffaste, häftigaste, läckraste m.m. låtarna i hela Elvis karriär. Varför den inte dels hamnade som a-sida på den singel den var b-sida på, dels inte kom med på Elvis Golden Records är något att grubbla över. För det här verkligen en av Elvis allra största stunder.
Även Scotty Moores gitarrspel är här bättre än någonsin, fråga bara John Fogerty…

2) I Was The One
B-sida på Heartbreak Hotel. Ytterligare en tidig ballad, och en mäktig sådan. Hade utan tvekan kunnat vara a-sida på en senare singel i stället för att hamna i skymundan av den legendariska Heartbreak Hotel på första sidan.

3) Shake Rattle And Roll
Inspelad samtidigt som Lawdy Miss Clawdy och också den en låt som slarvades bort. Även denna skulle självklart varit med på den första fullängdaren. Kom nu att ges ut som singel tillsammans med just Lawdy Miss Clawdy samtidigt som RCA släppte Love Me Tender och SEX (6) andra singlar – samtliga 12 låtar från den första LPn i singelform!!! Ett helt unikt grepp i musikhistorien, men också – som tur var – ett experiment som inte kom att upprepas igen. Självklart så kom de flesta av dessa singlar att fullständigt ta ut varandra.
Jodå, Shake Rattle And Roll floppade totalt under de förutsättningar som fanns i stället för att bli den klassiker den borde ha blivit. Väldigt synd på en av rockhistoriens bästa singlar sett till såväl a som b-sida.

4) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Ännu ett alster från Sun. Inspelad i mars 1955 och a-sida på den näst sista av de fem Sun-singlarna.
En Elvis i total toppform. Om möjligt så växte hans självförtroende ett snäpp för varje singel i början.

5) You’re A Heartbreaker
Och så skivans fjärde och sista bidrag från Sun-eran. Ett resultat från 1954 års sista session.
Inte någon av mina favoriter bland de allra tidigaste singlarna, men..väldigt bra ändå.

Ytterligare en samlingsskiva alltså, och – som tidigare sagt – inte alls den sista det året.
Det lite lustiga är att ehuru ett givet tema – bara låtar som inte tidigare släppts på LP – så är det enbart spår från 1954 till -56. Material fanns att tillgå från de två följande åren, men nu blev det som det blev, och det var väl gott nog.
För lyssnar man på For LP Fans Only med öppna öron och tar musiken för vad den är så är det här en förbålt bra skiva. Ett flertal spår tillhör det yppersta av vad som presterats överhuvudtaget i rockhistorien, och då får två lite svagare spår – Playing For Keeps och Poor Boy en högst marginell inverkan på helheten.
Visst, det kan ta emot att ge en lite plottrigt sammanställd samlingsskiva det högsta betyget, men något annat kan inte komma på fråga faktiskt med det stundtals otroliga material som fyller ut plattan..

Slutbetyg: En FEMMA (om än med en anings tvekan).

Popularity: 23% [?]