09.21.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #5 Elvis Golden Records

Posted in Min blogg at 12:25 am

Under det nio månader långa gapet mellan de två LP-skivorna Elvis Christmas Album och King Creole så släppte RCA en samling med det kanske inte helt korrekta namnet Elvis Golden Records.
Min invändning mot skivans titel grundar sig på att en majoritet, men alls inte samtliga spår, hade nått status som guldskiva vid LPns utgivande, något som man kan få för sig av namnet att döma. Men, för att vara petnoga, skivan heter ju faktiskt inte Elvis Gold Records utan Elvis Golden Records. En tolkningsfråga, men det känns lite skevt ändå.

Bortsett från den lilla petitessen så är det här självklart inget annat än ett helt fantastiskt album. Ett fyrverkeri utav fullträff som avlöser fullträff. Just så är det, varken mer och absolut inte mindre.
Och, märk väl, detta efter inte ens två års inspelande på det nya bolaget RCA! I ett drygt halvsekels perspektiv så ter det sig i det närmaste ofattbart att Elvis så pass kort tid in i karriären kunde ha samlat på sig en sådan skörd av framgångar, kommersiellt men framför allt artistiskt med en närmast ofattbar topp och – ej att förglömma – bredd på det han producerat.

Det här är dessutom musik som till stor del var helt nyskapande när den kom. Visst, embryona fanns redan – i en del fall bara något år tillbaka i tiden, i andra fall några decennier bakåt. Men den rock ‘n roll, sprungen från bluesen och dess kusiner, somdominerade västvärldens topplistor i slutet på femtiotalet hade på bara något år utvecklats till en helt egen stil med en utpräglad särart. Även om det går att peka på likheter med många låtar från fyrtio- och tidigt femtiotal inom rythm ‘n blues-genren så går det inte att förneka att den rock ‘n roll som dök upp i denna epok är någonting helt annat.
Och, lustigt nog, även om det rörde sig om de första trevande, osäkra stegen på okänd mark så skapades här ett slags ABC för hur rock ska låta. Ett ABC som gäller än i dag.

För där fanns ju faktor Elvis – en helt enkelt fullkomligt unik artist. Till på köpet en komplett sådan. Rock, blues, gospel, country, rockabilly, ballader m.m., inget var främmande för den unge Elvis redan från starten i hans karriär. På toppen av det en energi som las in i stort sett i var fras han sjöng. Aldrig för mycket, heller inte för lite, bara just det som behövdes för att ge varje låt just det där som krävdes för att göra den till den klassiker som en majoritet av hans låtar från de första åren av hans karriär är idag.
Elvis Presley var både totalt unik och outstanding i rock ‘n roll-genren från mitten av till slutet på femtiotalet. Så är det bara.

Va? Hörde jag någon nämna Little Richard?
Jodå, han är med där uppe han också. Little Richard var i den här eran en enorm innovatör och estradör. Elvis hämtade helt klart ett stort mått av inspiration från Richard, men han tog det ändå oftast ett par steg längre fram.
Hjälpt av ett fantastiskt team av låtskrivare, kompmusiker, arrangörer, inspelningstekniker och producenter så lyckades han så fenomenalt på så många olika plan i sin musik. Där Little Richard kan kännas som aningens endimisionell så verkar Elvis även tidigt i sin karriär i stort sett gränslös.
All Shook Up, Too Much, och Love Me så som Elvis framförde dom, hade det gjorts något liknande tidigare? Spår av det, ja, men inte så fullt ut som det är här.
Jailhouse Rock, exempelvis, har ju helt klart tagit mycket inspiration från Little Richard, men den görs på ett sätt som för den vidare in i en annan värld än bara den vanliga treackord-srocken.

Allt är på tå, på sin ytterta spets, under de första åren på RCA. Elvis är här i stort sett konstant på topp. Han ger allt han kan såväl i de vildate rockarna som i de allra lugnaste balladerna.
Även när det kan börja kännas tveksamt på den här skivan (Teddy Bear, Love Me Tender) så är det ändå likt förbaskat riktigt, riktigt bra, och Elvis ger absolut allt av sig själv även där.

Bill Haley då? Jo, nånstans finns han där också. Denne hade framförallt ett fantastiskt komband, men Haley själv? Bortsett från han mer påminde om Burl Ives än Rudolf Valentino, något som han knappast kunde rå för, så hade han självklart inget av Elvis utspel eller karisma i vare sig på skiva eller på scen.

Chuck Berry? Definitivt en av de som var med och skapade hela vågen som startade runt -55. Men, hur bra kompositör och gitarrist han än var så stod han sig givetvis slätt mot Elvis. Någonstans blir det som två olika världar. Hound Dog eller Maybelline? Kan man överhuvudtaget sätta dom mot varandra? Jag vet inte. Världens bäste sångare mot en fantastisk låtskrivare och en enormt inflytelserik gitarrist. Matchen börjar på något sätt inte.

Fats Domino? Visst! Men, enligt mig var denne nog ganska djupt rotad i den rythm ‘n blues som rocken utvecklades ur. Rätta mig om jag har fel, men Fats Domino, var han egentligen så mycket rock ‘n roll egentligen?

Jerry Lee? Tja, kanske nån gång då och då… Personligen så har jag aldrig förstått mig på hans storhet.

Det viktiga är ändå att slå fast att rock ‘n roll när den kom var ett helt nytt fenomen inom musiken. Både konstnärligt och kulturellt.
Och att Elvis var kungen…

Nu går vi över till skivan!

De flesta av låtarna här är så välbekanta för i stort sett alla oavsett generationstillhörighet, så mina egna små funderingar blir ganska så begränsade. Jag försöker att peta in lite kuriosa där jag känner till något, men att påpeka att, exempelvis, Heartbrek Hotel är en höjdarlåt känns ju lite meningslöst, om ni förstår vad jag menar.

ELVIS GOLDEN RECORDS Släppt på RCA Skivnummer LPM-1707

SIDA 1

1) Hound Dog
Och så öppnar man med en klassiker som bara kan kallas för just klassiker. Elvis gör här ett av sina allra främsta framföranden med ett utspel och en pondus som han sällan, vare sig förr eller senare, kommit upp till.
Men det är inte bara Elvis som glänser på Hound Dog; vilket komp, vilket driv vilket, trumspel, vilket gitarrspel! Helt enkelt oslagbart.
Ja den som påstår att Elvis snodde den här låten från Big Mama Thornton och gjorde en snällare, mjäkigare, mer anpasad version, kan den människan vara vänlig och ta ut cementen ur sina öron,
för det här är ett av rockens stora ögonblick. (Tänk om någon, som en bonus, hade haft modet att slänga ut Jordanaires från studion den kvällen också…?)
Här finns dessutom ett av Scotty Moores allra snyggaste gitarrsolon. Tror ni att gubbar som Jimmy Page, Jeff Beck, Jimi Hendrix och John Fogerty satt i sina pojkrum och försökte kopiera detta? Jajamänsan, det gjorde dom, något som satte stor prägel på rockmusiken från sent sextiotal och framåt.
Faktum är att det inte ens var Thorntons version som Elvis hade hört när han beslöt sig för att ta upp den i sin egen live-akt, det var Freddie and his Bell Boys som Elvis och hans gubbar hörde i Las Vegas under deras gemensamma sejour i april -56. Elvis framförde senare Hound Dog på TV innan han ens spelat in den själv.
Hound Dog var etta i USA under elva veckor.

2)Loving You
Loving You är redan beskriven under LPn med samma namn i denna serie. Ska jag lägga till något så får det bli den lilla kuriosan att Elvis två första filmer började med orden Love och Loving, men ingen av dom var, till skillnad från så gott som samtliga filmer på sextiotalet, vad man skulle kunna kalla för romantiska.
Som b-sida på Teddy Bear så blev det inte mer än en tjugondeplats för Loving You.

3) All Shook Up
En av femtiotalets bästa låtar från Elvis. Komposition, arrangemang och Elvis framförande är alltihopa helt lysande. Don’t Be Cruel som Spelats in ett halvår tidigare var vid den tidpunkten Elvis favoritlåt, så denne var väldigt angälegen att få spela in ytterligare en låt från samma kompositör, nämligen Otis Blacwell.
All Shook Up låg nio veckor på första plats i USA, och stannade kvar i hela trettio veckor på listan.

4) Heartbreak Hotel
Långsam blues med break i inledningen på varje vers och en lite annorlunda ackordsföljd än den sedvanliga i en blueslåt.
Det låter ju inte direkt som beskrivningen på en låt som kom att starta en flodvåg vilken kom att till slut täcka i stort hela jordklotet.
Men Heartbreak Hotel är udda, faktum är att jag knappt kan kan komma på en låt senare i Elvis karriär som ens påminner om den. Kan ni? Långsamt, sugande tempo, nästan hypnotiskt. Minimalistiskt komp och en Elvis som ömsom skriker ömsom viskar fram sina fraser. I efterhand så känns Heartbreak som ett kanske inte så givet val av singel, men vilken tur att det nu blev som det blev, för Heartbreak Hotel är en milstolpe i musikhistorien.
Och…ni vet väl att texten till Heartbreak Hotel är inspirerad av en tidningsnotis om ett självmord där offret hade skrivit ner ett par rader på en papperslapp, bl.a. “I Walk A Lonely Street…” Ja snacka om att göra avtryck på sin omvärld även långt efter sin död…
Åtta veckor på den högsta placeringen i USA blev det för Heartbreak Hotel..

5) Jailhouse Rock
Ett av Elvis allra största ögonblick. Återigen ett komp, ett arrangemang och ett framförande som i stort sett saknar motstycke.
Etta i USA under sju veckors tid.

6) Love Me
Redan omnämnd på Elvis andra LP.
Love nådde aldrig den första positionen på Billboardlistan utan fick nöja sig med en andra placering som bäst. Gott nog.

7) Too Much
Ehuru begåvad med ett sanslöst sväng så har Too Much aldrig varit någon favorit för mig, den har helt enkelt en sällsamt monoton melodi. Det är inte många toner som överhuvudtaget används i sångmelodin.
En av Elvis mer anonyma rocklåtar från femtiotalet.
Gitarrsolot? Ja det är en historia för sig. Scotty Moore är ju faktiskt ute och cyklar totalt efter en lovande inledning. Jag har alltid, från den första gång jag hörde Too Much, undrat över hur han kunde spela ett så sanslöst dåligt solo. Moore sa själv i en intervju att det fanns flera tagningar att välja på och att han sa till Elvis vid slutgenomgången att just den här tagningen var helt oanvändbar. Varvid Elvis spefyllt vänder sig om, tittar på Moore och säger med ett sadistiskt leende: “Jodå, den tar vi”!
Hyggligt.
Trots mina invändningar så hamnade Too Much högst upp på listan i USA under tre veckor. Lite märkligt enligt mig…
Originalet hade spelats in ett år tidigare utav Bernard Hardison. Utan att denne ens sjunger i närheten av så bra som Elvis gör så har ändå Hardisons original ett par poänger som 1956 års version saknar.

SIDA 2

1) Don’t Be Cruel
En lättviktare på ytan, men Don’t Be Cruel, Elvis allra första poplåt, är mer eller mindre faktiskt ett mindre mästerverk. Elvis framförande är inget annat än magnifikt. Även kompet är av högsta kvalitet, ett litet minus dock för Jordanaires alltför framträdande roll.
Snyggt slutackordpå gitarren.

2) That’s When Your Heartaches Begin
En av de känslosammare balladerna från Elvis tidiga år. Visst, det är ingen uppvisning i perfektion, rösten är lite tunn och intoneringen svajar här och där, det talade partiet utstrålar en lätt tveksamhet. Men en ung Elvis sjunger på ett sätt så att man tror på vartenda ord han sjunger. Vilken dramatik, vilken smärta, vilket patos!
Peakade på plats 58 på USA-listan och väldigt långt från att ha sålt guld 1957…

3) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Från LPn Loving You och därmed redan omnämnd. För att sammanfatta det i en mening ingen av mina favoriter från epoken, förmodligen Elvis första medvetna flirt med tjejer i och t.o.m. under tonåren, men ändå en mycket bra genomförd komposition.

4) Love Me Tender
Tyvärr så kan Love Me Tender vara Elvis mest uttjatade låt, och i och med det så har också tidens tand kunnat gnaga riktigt ordentligt på den. Ganska tidigt så kom jag även att föredra Elvis liveversion med ett helt annat tempo, tonartsbyte och fullt orkesterarrangemang (värdigt Eurovision Song Contest!).
Visst, även originalet har sina poänger, Elvis sjunger väldigt bra och det är en utmärkt komposition med fina harmonier, men jag får inte gåshud var gång som jag hör gitarrinledningen på Love Me Tender.
Ärligt talat så har jag i dag svårt att förstå Love Me Tenders status i Elvisvärlden med tanke på den mängd mindre mästerverk han gjorde under samma epok.
Etta på USA-listan hösten -56 under fem veckor.

5) Treat Me Nice
En av låtarna från filmen Jailhouse Rock, dock inte från EP-skivan med samma namn (varför gjorde man inte en LP av den?). Den hamnade i stället som b-sida på singeln Jailhouse Rock.
Låten har ett skönt rytmiskt gung och en Elvis som ligger ovanpå alltihopa med elegans och ledighet. Jordanaires finns där bakom precis så mycket som dom ska göra, och Scotty Moore kör en räcka finurliga fill-ins.
Ehuru blott en b-sida så klättrade den till plats 27 på USA-listan.

6) Anyway You Want Me (That’s How I Will Be)
Här har vi, i stark konkurrens, en av Elvis starkaste ballader från femtiotalet. Sångprestationen är helt enkelt magnifik.
Tyvärr så kom den här låten bort mer eller mindre som b-sida på Love Me Tender, en list-etta som jag tycker fullständigt bleknar i jämförelse. Gömd som b-sida kom Anyway You Want Me ändå upp på position 27 i USA.

7) I Want You, I Need You, I Love You
Och i stort sett allt som skrevs om spåret innan kan sägas även här. En oerhört stark ballad där Elvis återigen visar vilken fullfjädrad sångare han var även i unga år. Ett fullständigt lysande framförande och en väldigt stark komposition. Ledigt en av Elvis bästa ballader, inte bara under femtiotalet utan genom hela karriären.
En detalj som ni nog inte känner till – de flesta av er i vart fall – är att I Want You…faktiskt är uppföljaren till Heartbreak Hotel. Inte den mest logiska direkt. Anmärkningsvärt är att den inte gick upp till den förstaplats som borde varit vikt för den. I Want You, I Need You, I Love You fick nöja sig med en tredje plats.
Nåja, två månader senare så släpptes Hound Dog, och ordningen var återställd…

Ja vad säga – en tidig “best of” med Elvis kan ju bara bli suverän. Även när det är tveksamt, som med Teddy Bear, Too Much och Love Me Tender så är det ändå lysande, outstanding och klassiskt om vartannat.
Slutbetyget kan bara bli ett, såklart. Nog ordat.
En sista detalj: De fyra första fullängdare som Elvis släppte peakade samtliga högst upp på Billboards LP-lista, men ej så Elvis Golden Records. En tredje plats blev den högsta positionen, men den stora majoriteten av presumtiva skivköpare hade ju redan alla låtarna på singel eller EP…

SLUTBETYG: En klockren FEMMA!!!

Popularity: 29% [?]

Permalink