1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 3,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

08.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #2 ”Elvis”

Posted in Min blogg at 11:14 e m

220px-elvis01.jpg

Det kanske inte direkt fantasifulla ”Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur hade fått namnet ”Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som då producerades också kom att hamna på LPn. Det var bara Playing For Keeps och Too Much som lades i tillfällig malpåse. Inga aktuella hits hamnade på plattan, en enda”left-over”, So Glad You’re Minefrån inspelningarna i januari 1956, inte mer. Inspelningar första, andra och tredje september -56 plus So Glad You’re Mine, sen var plattan klar.

Debutskivan ”Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något helt enastående men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, som i sin tur hamnade på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPn också.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten till och med är fler på ”Elvis” än på debuten. Ja som helhet tycker jag inte Elvis andra fullängdare är lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA inte gav ut en enda singel från LPn. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var för att den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan.) Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…

Nytt på ”Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. För mig så är Jordanaires medverkan på ”Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För det blir aldrig lika bluesigt, inte lika primitivt eller ”garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade två år senare blivit sin tids största stjärna, klart att det satte sina spår.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. På Love Me, för att ta ett exempel, så funkade det, på andra håll så blir det ändå mer Cab Calloway än rock ’n roll över det hela.

För att gå tillbaka till skivan – visst finns det pärlor på ”Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det allra bästa från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen han gjorde under hela femtiotalet.

Nu kastar vi oss över alltihopa – låt för låt.

ELVIS PRESLEY ”ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382

SIDA 1

1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Riktigt bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.

2) Love Me
När blev Elvis – den råe, vilde, otyglade rock ’n roll-rebellen – en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är självklart en lysande ballad med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt – för det mesta annorlunda.

3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.

4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.

5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Om den hade getts ut 1974 på A Legendary Performer vol. 1, kunde den ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.

6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.

SIDA 2

1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur ”Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Med Scotty Moores stenkross-gitarrspel blir det här skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
So Glad You’re Mine spelades in i januari 1956, till skillnad alla andra låtar på plattan som kom till i början av september samma år.

2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Det här är ett pekoral, inget att snacka om. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…Det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ’n Roll…
Okej, det är Elvis själv som spelar piano här, vilket onekligen kan ses som en poäng…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.

3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet sitter dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ’n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.

4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.

5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här känns bara så meningslöst.

6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?

Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart beröra Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med stora delar av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här – med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog, Love Me Tender och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast så gott som allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det mest bara låter märkligt.

Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!

Popularity: 34% [?]

8 Comments »

  1. sir doug said,

    08.25.11 at 8:02 e m

    imo en tveksam 2a…elvis låter tam på denna skiva…

  2. JB said,

    08.26.11 at 8:25 f m

    härnäst blir det LOVING YOU?
    är inte ”Got a lot o’ livin’ to do” ett försök att göra en ny ”Shake rattle and roll”?

  3. Lena Wärmé said,

    08.26.11 at 11:22 f m

    Jag har bara hört ett fåtal av låtarna på den här skivan.
    ”Love me” har jag alltid tyckt om och ”Paralyzed” gillar jag också.

  4. Micke said,

    08.26.11 at 3:13 e m

    Ett flertal av låtarna på denna skiva är ganska så anonyma, som jag tidigare skrev. För vardagskonsumenten så är det här inget annat än en mellanskiva, den saken är helt klar. Toppar finns, men de är inte så många.
    Ändå tillräckligt för att det ska bli godkänt, med ett visst mått av råge.

  5. Göran said,

    08.31.11 at 8:02 e m

    ”So glad youre mine”,” Anyplace is Paradise”, ”Love Me”,” Long Tall Sally” ”Ready Teddy” riktigt bra. Annars rätt andefattigt….Old Shep är ett riktigt sömnpiller :(
    Paralyzed helt okej. Nej, första plattan är bättre….

  6. Micke said,

    08.31.11 at 8:32 e m

    Göran, vi verkar vara överens.
    Faktum är att jag redan då jag började köpa Elvis-plattor upplevde ”Elvis” som förvånansvärt ojämn. Från det fenomenala till det märkligt blodfattiga. Och detta i en epok när Elvis gjorde odödliga klassiker.
    Nåja, även Beatles gav ju ofta ut de bästa låtarna exklusivt som singlar. Det var helt enkelt en annan syn på skivutgivning då mot hur det blev runt mitten på sjuttiotalet.

  7. JB said,

    09.07.11 at 12:16 f m

    Jag gillar First In Line skarpt, men det är för mycket eko på sången. Paralyzed är många musiker jag känner förtjusta i. ”I’m gay ev’ry morning”… Pianointrot i So Glad You’re Mine har verkligen ett speciellt sound. Shorty Long gillade den högra sidan av pianot. Jag är tjatig med det här men: Old Shep är drygt 4 minuter lång – det var en hel evighet på 50-talet! Det hörs att det är en splice.

    Elvis ”ah-da-da-da-da”-intro i Anyplace Is Paradise är roligt. Jag älskar den här låten. Gordon Stokers anspråkslösa pianosolo är ren och skär magi. Att de kunde göra så mycket med en treackordare. Borde det inte vara frågetecken efter ”Hur Behandlar Världen Dig” och How Do You Think I Feel ? Den förstnämnda hade tjänat på ett något högre tempo, den sistnämnda är det enda svaga kortet på den här skivan. Scotty Moore spelar i fel tonart i solot i Too Much. Men det funkar. En utveckling av det misslyckade solot i So Glad You’re Mine.

  8. Life Insurance No Medical Exam Life Insurance said,

    03.05.15 at 12:04 e m

    Yes! Finally someone writes about Scoop It.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *