1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 4,33 out of 5)
Loading ... Loading ...

08.14.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #1 ”Elvis Presley”

Posted in Min blogg at 11:23 e m

elvis-56.jpg

Historien om Elvis Presley – rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist – har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.

Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.

OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.

Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 gick in på för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar – My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin – avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips – som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips – nästan ett år senare – och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…

Nu kör vi!

ELVIS PRESLEY ”ELVIS PRESLEY”
Utgiven på RCA 1956
Skivnummer LPM 1254

SIDA 1

1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start det blev. Blue Suede Shoes är en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden. Ironiskt nog hade Perkins spelat in på just Sun Records, det Sun Records som Elvis just lämnat.
Värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är närmast frapperande.
Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog räckt med en annan text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men i hans fall är det mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ’n roll.
Elvis version av Blue Suede Shoes släpptes inledningsvis inte som singel men nådde ändå hitlistan via EP-skivan Elvis Presley (EPA 747) där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn samtidigt på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.

2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.

3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA och inte vilken låt som helst utan Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en ny dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det här över till ren rockabilly. Det är ett högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. De verkar näppeligen ha tänkt tanken ”så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalen med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så blev den antingen bortkastad eller utraderad.

4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.

5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man försökte tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv, något som i dag bara irriterar. För handen på hjärtat hardcore-fans av Elvis femtiotal – det här är inte speciellt bra.
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då det är det första som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4. Den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Tyvärr var den den versionen inget vidare den heller.
Jodå, nog hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre på plattan än det här…

6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och faktiskt en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun?
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som de andra två inte nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter väsensskilt mot Elvis version, men det i grunden samma Just Because som det är frågan om.

SIDA B

1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att han gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som inte nämns så ofta.
Hur låter det då? Tja, Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.

2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ’n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana.
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version lustigt nog inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.

3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD ”Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.

4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?

5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.

6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.

Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli ”den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.

Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.

Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.

Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.

Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.

Popularity: 25% [?]

18 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    08.15.11 at 4:18 e m

    Tack! Ser fram emot alla recensioner – jag hade ingen aning om att ”Trying to get to you” hade en tidigare historia! Just den låten är en av mina absoluta Elvis-favoriter. Den passar hans röst så bra.

  2. Micke said,

    08.15.11 at 4:21 e m

    Tack igen Lena!
    Och…jag håller med om att Trying To Get To You är en av Elvis aningen bortkomna pärlor.

  3. Lena Wärmé said,

    08.15.11 at 7:13 e m

    Hej alla! Dokumentär om Elvis ikväll kl 20 på ettan!

  4. Göran said,

    08.15.11 at 9:51 e m

    Kul och intressant att du ska recensera Elvis plattor. Är ingen Elvis fanatiker, men vissa av hans plattor är riktigt bra. Oj det måste bli en tjock trave med skivor du ska plöja igenom….han var ju rätt produktiv.
    Räknade att jag hade bara 12 vinyl med honom…bl.a dom två första.
    Första skivan är bra, men lite ojämn. Favoritspår: Money Honey, Trying to get to you och Blue Moon.
    Dokumentären var bra :)

  5. Peter Johansson said,

    08.16.11 at 2:49 e m

    Och idag är det 34 år sen…:(

  6. Lena Wärmé said,

    08.16.11 at 3:46 e m

    Ja, jag funderade just på om jag skulle skriva om det men du hann före!
    Lyssnar just nu på Radio Viking som spelar ganska mycket Elvis till minne av hans dödsdag.

  7. Micke said,

    08.16.11 at 8:10 e m

    Mitt starka minne är när jag gick ut till brevlådan för att hämta morgontidningarna – vi hade båda – och förbluffat läste rubrikerna som jag bara inte kunde ta in. Elvis död!
    Trettiofyra år sedan…bara den tanken är ju svindlande. Trettiofyra år till lär man ju inte få…
    Nej, vänta! Sif Ruud blev ju 95! Än finns det hopp. Halva livet finns kanske framför en!

    Nu kom vi långt från Elvis…

  8. Lena Wärmé said,

    08.16.11 at 10:28 e m

    Jag minns också overklighetskänslan. En kompis ringde och väckte mig med den chockartade nyheten. Min hjärna kunde helt enkelt inte ta in vad som hänt.
    Elvis var ju som en naturkraft och en sådan kan väl inte dö!

  9. sir doug said,

    08.17.11 at 8:40 e m

    bra text…intressant om just because, visste jag inte – jag skäms…tutti frutti med elvis är blek i förhållande till richard…väntar ivrigt på nästa…

  10. Stjofön Presley said,

    08.18.11 at 8:53 f m

    När My happiness, som ju är en snygg låt och som bekant Elvis första inspelning, hävades förr att Elvis sagt den skulle bli födelsedagspresent till mamma Gladys. Som bekant spelades låten in i juli -53, men Gladys var född i april! Sedan, när Elvis väl tagit sig in i studion med sin gitarr, är han så nervös över tilldragelsen att han lyckas trassla till takten till den grad att han efter första versen lyckats vända på beatet helt och fullt när han seglar in i andra versen. Gulligt, eller hur?

  11. Micke said,

    08.18.11 at 10:49 f m

    Ja det är intressant med myter, nånstans startar dom och sen är det hart när omöjligt att ha ihjäl dom.
    En annan är att Elvis var slut efter lumpen…jojo…
    Och…när man sen lyssnar på hur skivan som Elvis spelade in av någon idag okänd anledning…så är det snudd på ofattbart att Sam Phillips sekreterare hörde någon potential alls i hans röst. Krasst tänkt så var det nog mer Elvis utseende och karisma som fick Marion att sätta i gång bandspelaren.

  12. Stjofön Presley said,

    08.18.11 at 11:45 f m

    Ja men, Micke, när man hör hur Elvis leviterar sångmässigt direkt efter första stickversen (A million years it seems osv) är det nog lättbegripligt att vem som helst med förstånd om musik anade potentialen. Eller hur?

  13. Micke said,

    08.18.11 at 10:25 e m

    Tja…är det verkligen så…? Får väl kolla upp en gång till då…

  14. JB said,

    08.19.11 at 7:11 f m

    jag får börja skriva här istället?

  15. Erik said,

    08.24.11 at 3:27 e m

    Nu svär jag väl i kyrkan, men jag rekommenderar en lyssning på Ian Gillans version av Trying To Get You. Finns på LP:n ”For Gillan Fans Only” som följde med som bonus till förstapressen av ”Glory Road” 1980. Finns förmodligen på någon CD-utgåva också gissar jag…

  16. Micke said,

    08.24.11 at 6:20 e m

    Ska kollas upp!

  17. JB said,

    09.04.11 at 8:21 e m

    Elvis låter som han har druckit ett antal starka koppar kaffe innan han började sjunga ”One-Sided Love Affair”.

  18. Fredrik said,

    10.07.11 at 1:49 f m

    har fått ärft massa lp skivor men skulle vilja veta vem som kan köpa eller få reda på priser som jag kan ta för dom någon som vet?? har fått ett bud på 50,000 för alla men det är värt mycke mer vet ja.. skriv gärna till min hotmail.. Linusson1985@hotmail.com

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *