08.31.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #3 “Loving You”

Posted in Min blogg at 2:35 am

loving-you.png

Elvis tredje LP är soundtracket från hans andra film “Loving you”, den film som på svenska kom att heta “Ung man med gitarr”.
Rullen är en rätt mager historia med ett manus tunt som en sytråd och en Elvis som spelar över rejält till och från.
Musiken till filmen är dock bland det bästa från Elvis femtiotalet. Här har Elvis fått en ännu starkare röst än tidigare haft och med än mer kontroll. Han går upp och ner i registren, växlar från rå blues till öm ballad och visar upp rent akrobatiska röstuppvisningar utan att för ens en mikrosekund tveka på vad han gör. Tvärtom, ett maximum av självförtroende gör att Elvis vågar sig på i stort sett vad som helst…och även ror hem det, som ingen annan varken kan eller har gjort.

LOVING YOU Utgiven 1957 på RCA Skivnummer LPM 1515

SIDA 1

1) “Mean woman blues”
Skivan startar med en rivstart med en suverän rockare, en av de allra bästa. Det här är rå blues med ett blytungt komp i botten och en Elvis som tidigare aldrig hade haft ett liknande självförtroende i rösten. Det här är en fullständigt formidabel inledning på skivan.
“Mean woman blues” (som aldrig släpptes som singel!) brukar sällan räknas in bland Elvis klassiker, i mina öron är den dock minst lika bra som de flesta av Elvis mer kända alster från samma epok som “All shook up”, “I got stung” och “Jailhouse rock”.
Lustigt nog så har jag alltid tyckt att “Mean woman blues” spåret låter som något som snarast är taget från “King creole”…

2) “(let me be your) Teddy bear”
Och så rakt in i det mjuka, lättsamma och välanpassade. Bortblåst med vinden är den onde bluessångaren från spåret innan.
Det här är nog Elvis första helgjutna pophit. Den kom att bli en massiv sådan, men för mig personligen så kan den kännas lite väl slätkammad och tillrättalagd.
Å andra sidan, för att vara 1957 så är det här sensationellt välgjord och proffsig pop, hur lättviktig den än må vara. Vad skulle man kunna jämföra det här med i samma genre från samma tid? Ingenting skulle jag säga. Spel, sång, produktion; allt är på absoluta toppen.
“Teddy bear” släpptes på singel och nådde – självfallet – förstaplatsen.
Märkligt nog så var det det enda singelsläppet från “Loving you”, som jag tycker innehöll ett knippe potentiella hits.

3) “Loving you”
“Loving you” är en fin ballad, och Elvis gör en mycket bra insats, men lika övertygande som övriga spår från filmen är den faktiskt inte, men konkurrensen är ju självfallet benhård.
“Loving you” blev som b-sida på “Teddy bear” och nådde tjugonde plats på Billboards Hot 100.

4) “Got a lot o’livin’ to do”
Och så in med en rockare igen, en av Elvis allra bästa i den dessutom. Spelet och Elvis fenomenala framförande gör det här till ett mindre mästerverk.
Det är intressant hur höra hur genomarbetade rocklåtarna hade blivit i Elvis karriär på bara ett år. Inget lämnas till slumpen här inte. Allting sitter som gjutet, men svänger ändå som inget annat vare sig före eller efter. Musikaliskt är det här är på en helt annan nivå jämfört, exempelvis, med de aningen trevande Little Richard-covers som Elvis gjorde på de första två plattorna.
Varför “Got a lot o’livin’ to do>” inte släpptes som singel är för mig helt ofattbart. Solklarare listetta skulle man ju fått leta länge efter.

5) “Lonesome Cowboy”
Ett lite udda spår som sticker ut från de övriga med sitt annorlunda arrangemang. Som en kontrast till rocklåtarna runt omkring så funkar den utmärkt. “Lonesome cowboy” är nog en liten pärla.

6) “Hot Dog”
Ännu en rockare som getts ett spännande arrangemang dels genom ett udda körarrangemang dels med hjälp av Scotty Moores smått bisarra gitarrfigurer. En minut lång, alldeles för kort. Elvis är i total högform på “Hot dog” och borde getts utrymme för att tänja ut på alltihopa i åtminstone en minut till.

7) “Party”
Ännu en fullträff! “Party” må vara en äkta Elvis-klassiker, den släpptes faktiskt aldrig på singel i USA.
Wanda Jackson, däremot, gjorde tre år senare en cover på “Party” med namnet “Let’s Have A Party” som klättrade till trettiosjunde plats på USA-listan.

SIDA 2

1) “Blueberry hill”
En cover på Fats Dominos hit, men en trött sådan. Det här känns rätt misslyckat. Från de märkligt otajta trummorna i inledningen till Elvis trötta och oengagerade sång så är detta något som – framförallt med Dominos briljanta version i minne – kanske aldrig borde ha getts ut.
Det är en enorm skillnad i intensitet, närvaro och genomarbetning av arrangemanget på detta spår jämfört med de sju fullträffarna på sida 1.
Glenn Miller spelade faktiskt in Blueberry Hill redan 1940. Även Gene Autry och Louis Armstrong spelade in Blueberry Hill på fyrtiotalet.

2) “True love”
“True love” kan kännas som gammal som gatan, men det är den faktiskt inte. Originalet spelades in bara året innan av Bing Crosby och Grace Kelly. Vara som det vill med det, Elvis version är såklart helt OK, men i ljuset av den första sidans fyrverkeri blir det här ganska blekt.

3) “Don’t leave me now”
“Don’t leave me now” är en fin ballad som lite senare skulle dyka upp i filmen Jailhouse Rock, fast i en helt annan version. Ett av den andra sidans få starka spår.

4) “Have I told you lately that I love you”
Sida nummer två är svag, men det här är dess klart bästa spår, en lugn countrylåt som nästan låter som om den var inspelad på Sun-tiden. “Have I told you lately that I love you” har en lite udda pianoinledning. Av någon anledning så är det på tok för högt inspelade handklappningar (Elvis?). Det låter rätt underligt.
Även det här är en gammal hit för Gene Autry. 1946 närmare bestämt.

5) “I need you so”
Det här är någonting som skulle ha kunnat bli riktigt, riktigt bra med åtminstone ett minimum av produktion och eftertanke. Trumspelet är märkligt kantigt och otajt. Virveltrumman låter som någon som slår på ett oljefat. Är det verkligen DJ Fontana som spelar här? Jag känner tvivel.
Över lag är det ofattbart att det är samma band här som spelar på sida ett, så pass taffligt och trevande låter det, något som effektivt torpederar “I need you so”. Det är en utmärkt komposition och Elvis gör en riktigt bra tolkning, men kompet drar ner det hela rejält.
“I need you so” var en hit 1950 med kompositören själv – Ivory Joe Hunter.

“Loving you” är en lätt schizofren skiva. Låtarna på den första sidan är samtliga väldigt genomarbetade. Rakt igenom suveräna kompositioner med snygga och fantasifulla arrangemang, tajt och läckert spelat rakt igenom. Elvis kompgubbar hade här verkligen växt med uppgiften. Bäst av allt är ändå att det är en Elvis i total högform. Sida ett är bland de allra bästa LP-sidorna i Elvis historia. Betydligt vassare och jämnare än någon av sidorna på de två första plattorna. Om det gällde att blott bedöma dessa sju spår så skulle det här vara inget annat än en solklar fempoängare.
Vänder vi sen på skivan så har vi fem låtar som uppenbarligen kom med främst av den anledningen att man ville fylla ut för att kunna släppa en fullängdare. Alltihopa verkar vara ihoprafsat kvällen innan och inspelat utan några större diskussioner, arrangemang eller repetitioner. Det fick bli som det blev helt enkelt. Inte alls rakt igenom dåligt, bitvis är det riktigt bra, men som helhet ett klart nerköp efter den formidabla förstasidan.
Det utspel, kunnande, den tajming och det självförtroende som han besatt på sida ett är helt makalöst, det lyckades han aldrig någon gång överträffa under de tjugo år han hade kvar.
Sömnpillren på sida två drar dock skoningslöst ner helhetsintrycket.

Slutbetyg: En stark FYRA!!!

Popularity: 24% [?]

08.23.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #2 “Elvis”

Posted in Min blogg at 11:14 pm

220px-elvis01.jpg

Det kanske inte direkt fantasifulla “Elvis” kom att bli namnet på Elvis Presleys andra LP, en skiva som kom ut nästan på pricken ett halvår efter den första, den som i sin tur hade fått namnet “Elvis Presley”.
Tre dagars inspelningar låg till grunden för hela skivan, där så gott som rubbet som då producerades också kom att hamna på LPn. Det var bara Playing For Keeps och Too Much som lades i tillfällig malpåse. Inga aktuella hits hamnade på plattan, en enda”left-over”, So Glad You’re Minefrån inspelningarna i januari 1956, inte mer. Inspelningar första, andra och tredje september -56 plus So Glad You’re Mine, sen var plattan klar.

Debutskivan “Elvis Presley” är, som bekant, enligt mig en lite onödigt ojämn LP. Material fanns för att göra något helt enastående men den möjligheten schabblades bort genom beslutet att lägga in överblivet (redan ratat) Sun-material på skivan i stället för klassiker som Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle And Roll och My Baby Left Me, som i sin tur hamnade på singlar och EP-utgåvor. Vackert så, men visst skulle de varit med på LPn också.
Samma mönster upprepas på LP nummer 2, Hound Dog, Don’t Be Cruel, Love Me Tender, Anyway You Want Me hade alla spelats in alldeles innan, men kom inte med på fullängdaren, till förmån för betydligt svagare låtar som på sin höjd borde ha hamnat som b-sidor på singlar.
Vad det gäller skivan som den nu kom att bli så tycker jag att de svaga korten till och med är fler på “Elvis” än på debuten. Ja som helhet tycker jag inte Elvis andra fullängdare är lika bra som den första.
En lustig poäng i sammanhanget är också att RCA i USA inte gav ut en enda singel från LPn. Love Me kom visserligen att bli en stor hit, men det var för att den fanns med på en av de två EP-skivor som släpptes från LPn. (Så var det i USA på den tiden, ungefär lika udda som att b-sidor kunde bli hits med en helt annan listplacering än a-sidan.) Jämför det med LP nummer 1 där samtliga tolv spår kom att hamna på singel antingen som a- eller som b-sida. Sannerligen en strategi som böljade fram och tillbaka…

Nytt på “Elvis” var vokalgruppen Jordanaires intåg som doa-kör. För mig så är Jordanaires medverkan på “Elvis” markeringen av slutet på en era, en era som startade på SUN 1954 och som slutade på några av spåren på just denna platta. För det blir aldrig lika bluesigt, inte lika primitivt eller “garage”, som det så ofta var de första två åren, när väl Jordanaires doande i bakgrunden börjar göra sig gällande. Därmed inte sagt att det nödtvunget blev sämre, eller för den sakens skull mindre trovärdigt, det blev bara annorlunda helt enkelt. Lantisen från Tupelo som stövlade in på SUN hade två år senare blivit sin tids största stjärna, klart att det satte sina spår.
Nåja, ingen skugga över de enskilda medlemmarna i gruppen, de var helt klart ytterst kompetenta, och på många låtar under sin tid med Elvis så fyllde The Jordanaires mer än väl sin funktion. På Love Me, för att ta ett exempel, så funkade det, på andra håll så blir det ändå mer Cab Calloway än rock ‘n roll över det hela.

För att gå tillbaka till skivan – visst finns det pärlor på “Elvis”, inte tu tal om det! Ett par av låtarna tillhör det allra bästa från vår artists femtiotal. Paralyzed, So Glad You’re Mine och Any Place Is Paradise är låtar som sällan dyker upp på Elvis-samlingar men som otvivelaktigt tillhör det bättre från nämnda decennium. Nyss nämnda Love Me innehåller ju också en helt fenomenal sånginsats av Elvis, kanske den bästa balladen han gjorde under hela femtiotalet.

Nu kastar vi oss över alltihopa – låt för låt.

ELVIS PRESLEY “ELVIS” Utgiven 1956 på RCA Skivnummer LPM 1382

SIDA 1

1) Rip It Up
Och det hela startar med en Little Richard-cover, det skulle komma att bli tre innan skivan var slut.
Riktigt bra jobbat av grabben från Tupelo, men det är ingen lätt uppgift att ge sig in på naturkraften Richards territorium och brösta upp sig. Givetvis så är Elvis version en riktig rökare, men Little Richard, som märkligt nog inte är ihågkommen för speciellt många fler låtar än just de som Elvis gjorde covers på 1956, lade på Rip It Up upp ribban så pass högt att han där är i stort sett omöjlig att uppnå. Mer än väl godkänt av Elvis, men inte mer än så.

2) Love Me
När blev Elvis – den råe, vilde, otyglade rock ‘n roll-rebellen – en anpassad popartist? Skeenden är ju ofta glidande, det kan vara svårt att sätta fingret på när eller varför, men, ja det kanske började här.
Love Me är självklart en lysande ballad med en Elvis i absolut högform. Jordanaires är heller inte överdrivet framträdande utan ligger bakom och stödjer Elvis precis så som jag tycker att dom ska göra. Helhetsintrycket är ändå betydligt mer polerat än något som Elvis gjort tidigare i sin karriär.
Missförstå mig nu inte; polerat och anpassat behöver per automatik inte vara sämre än rå och ohämmad. Men, det är nu ändå ett faktum att artisten Elvis genomgick en förändring som på skiva börjar manifestera sig någon gång på sommaren -56. Intåget av Jordanaires gör att glidningen blir extra markerad.
Nåja, Love Me är den kommersiellt starkaste låten på hela skivan och enligt mig den näst bästa på LPn. Det kommersiella måste ju inte av naturen vara sämre, bara -som tidigare sagt – för det mesta annorlunda.

3) When My Blue Moon Turns To Gold Again
En stark låt med en klar hitkänsla. Bra tryck i kompet och en Elvis i högform.

4) Long Tall Sally
Precis som på spår nummer ett; det är svårt att göra en cover på Little Richard.
Här ligger Elvis ganska klart efter Richard, jag tycker även att Beatles version från -64 är starkare. Det lyfter helt enkelt aldrig. Den minst lyckade Richard-covern av de fyra som Elvis gjorde i denna epok.

5) First In Line
Något som skulle ha kunnat vara en misslyckad och arkiverad Sun-inspelning som man i efterhand lagt körsång på, vilket det dock inte är.
First In Line är en låt som jag aldrig förstått poängen med. Trist, tråkig och till råga på allt annat elände så sjunger Elvis falskt i stort sett rakt igenom.
Om den hade getts ut 1974 på A Legendary Performer vol. 1, kunde den ha setts som ett intressant arkivfynd, men det är inget som ska ligga på Elvis andra LP från 1956.
B-temat som lyfter låten aningen räddar den från en total katastrof.
Och allt eko! Försökte man återskapa soundet från Sun? Hur man än ansträngde sig så låter det under alla omständigheter sämre än vad det gjorde på Sam Phillips tid.

6) Paralyzed
Betydligt bättre. En bra komposition, snyggt arr (främst då på gitarrfronten), och Elvis, han verkar tro på vartenda ord som han sjunger. En riktigt bra vokalinsats.
Helt klart en av Presleys bortglömda pärlor.
Kompositör: Otis Blackwell som just bidragit med Don’t Be Cruel, en samtida hit som naturligtvis skulle ha varit med på den här plattan.

SIDA 2

1) So Glad You’re Mine
Kreatören av Elvis första A-sida That’s Alright Mama och till My Baby Left Me, Arthur “Big Boy” Crudup, är pappa även till denna skapelse. I originalet så är det fråga om en mörkblå blues. Vid den första lyssningen kan det faktiskt vara svårt att förstå att det rör sig om samma komposition. Originalet har till och med andra ackordsföljder. Jag vet inte huruvida Elvis tolkning kom till efter att denne hade hört Crudups egen version eller om han hade lyssnat in sig på någon annan artists tolkning och sedan tagit låten ytterligare ett par kliv bort. För saken är att vore det inte för texten så skulle det vara hart när omöjligt att förstå att det rör sig om en cover, så pass olika varandra är de två versionerna.
Bortsett från det så gör Elvis en sanslöst bra insats där han tar i från tårna i sina bluesfraseringar.
Med Scotty Moores stenkross-gitarrspel blir det här skivans obestridliga höjdpunkt, ja en av den unge Elvis allra bästa låtar.
So Glad You’re Mine spelades in i januari 1956, till skillnad alla andra låtar på plattan som kom till i början av september samma år.

2) Old Shep
Och så tillbaka till det mediokra igen…Men varför?
Det här är ett pekoral, inget att snacka om. Visst, det är en gripande text, och alla som någon gång haft ett älskat husdjur kan med lätthet sätta sig in i situationen som målas upp i Old Shep, och Elvis gör inom låtens ramar en klart godkänd tolkning, men…Det här är inte material för den som gör anspråk på titeln King Of Rock ‘n Roll…
Okej, det är Elvis själv som spelar piano här, vilket onekligen kan ses som en poäng…men det gör ingenting för att förbättra nånting överhuvudtaget.

3) Ready Teddy
Little Richard igen och en låt som kanske passade Elvis bättre än Long Tall Sally. Kompet sitter dessutom som gjutet och Scotty Moore spelar helt lysande gitarr i solot. DJ Fontanas trumfill i mitten är också rock ‘n roll i högsta potens.
Ready Teddy känns nästan som en slags modell för åtskilliga kommande Elvis-inspelningar. Under 1957 och -58 spelade Elvis in åtskilliga låtar som känns klart inspirerade av just Ready Teddy. Jailhouse Rock för att ta ett exempel.
Skivans bästa rocklåt.

4) Any Place Is Paradise
Tillbaka till det bluesiga. Skriven av Joe Thomas, och efter vad jag har förstått så är just det här originalversionen.
Även detta en av skivans klara höjdpunkter.
En liten poäng: det här studiospåret är förmodligen det enda i Elvis karriär som innehåller ett bassolo! Polk Salad Annie live hade ju för det mesta ett bassolo, företrädelsevis spelat av Jerry Scheff, men här är det fråga om en studioinspelning.

5) How’s The World Treating You?
Nej, inte en till sån här låt som bara sänker hela skivan…!
Orkar inte ens kommentera…det här känns bara så meningslöst.

6) How Do You Think I Feel?
En struttig country-ballad som…ja, fanns det inte andra låtar att spela in?
Lustigt, How Do You Think I Feel känns väldigt mycket som någon av alla Elvis filmlåtar från sextiotalet.
Inte dålig, inte bra heller.
Ingen riktigt lämplig final på den här plattan. Nåja, det känns faktiskt rätt symptomatiskt för hela skivan: ingen ordning alls, ingen större planering. Det fick bli som det blev.
En fånig betraktelse: Ann-Louise Hanssons sextiotalshit Arrividerci Franz, har inte den lånat sin melodi på refrängen från How Do You Think I Feel?

Summa summarum en, som tidigare nämnts, svagare LP än den första. Den hundraprocentiga frånvaron av singlar (nu pratar jag USA, Elvis och RCAs hemland, i andra länder förekom egna varianter, men jag har valt att vara konsekvent och enbart beröra Elvis inhemska utgivning) gör det till en påtagligt anonym skiva; många vardagskonsumenter av Elvis är nog obekanta med stora delar av materialet. Det är dessutom en LP utan någon röd tråd alls – en blues här, en countryballad här, en poplåt där, en rockare här – med onödigt få toppar (varför inte slänga in Hound Dog, Love Me Tender och/eller Don’t Be Cruel?) och med ett par plumpar för mycket i protokollet.
Det märkliga i sammanhanget är att ljudbilden och stilarna skiljer sig markant åt från låt till låt, även fast så gott som allt är inspelat i samma studio och med samma musiker under blott tre dagar. En del skulle kalla det styrka, själv tycker jag att det mest bara låter märkligt.

Slutbetyg: En tveksam men ändock FYRA!!!

Popularity: 36% [?]

08.14.11

LP-skivor av och med Elvis Presley #1 “Elvis Presley”

Posted in Min blogg at 11:23 pm

elvis-56.jpg

Historien om Elvis Presley – rockhistoriens okrönte konung och förra århundradets störste enskilde artist – har dokumenterats så många gånger, så mycket fakta har dragits fram och nötts och blötts under sådan tid och i en sådan mängd så att göra det en gång till känns rent ut sagt meningslöst.
Vid det här laget så kan vi hela ramhistorien.
Tupelo, Memphis, Graceland. Scotty Moore på gitarr, Bill Black på bas, DJ Fontana på trummor. Sam Phillips, Sun Records, Överste Parker, Ed Sullivan Show, Las Vegas osv.
Nej, i stället för att slå in öppna dörrar och än en gång nämna det som alla nu ändå vet så får det på det här utrymmet bli mer utav fritt tyckande och sporadiskt spridande av lite kuriosafakta snarare än att tala om vem som spelar vad, vid vilket datum och varför.
Sådant har det redan tryckts upp hyllmil med böcker om.

Med andra ord, på den här bloggen kommer det att bli fokusering på recensioner på enskilda låtar och albumen som helhet. Från den första till den sista.
Just det, inte en platta, inte en låt kommer att passera obemärkt förbi! Som jag tidigare skrivit så ska jag försöka hålla en takt på en LP var tredje dag. Då det finns mer intressant att skriva om på exempelvis From Elvis In Memphis än på Girl Happy så kan rytmen bli lite hackig. En vecka kanske det blir en skiva, den nästa måhända fyra, men jag ska försöka hålla en var tredje dag.

OK, då sparkar vi igång den här serien som kommer att bli lå-å-ång. Garanterat ända fram till LPn Moody Blue, den sista skivan Elvis gav ut före sin död, eventuellt t.o.m. längre än så.

Först en liten intressant avstickare; vem var det egentligen som upptäckte Elvis? Sam Phillips på Sun Records svarar säkert de flesta av er. Svaret är dock troligtvis…Marion Keisker!
Vem då? kanske en del då säger. Jo, Marion Keisker var sekreterare på Sun Records, det Sun Records dit Elvis en eftermiddag i juni 1953 tog sig till på helt eget initiativ för att spela in en singel som skulle pressas i ett exemplar – My Happiness/That’s When Your Heartaches Begin – avsedd som en gåva till mamma Gladys för det facila priset av fyra dollar.
Keisker hörde vid inspelningen direkt att det var något alldeles extra i Elvis och tog sig för att starta en bandspelare för att göra en egen inspelning. Hon tog efteråt både Elvis telefonnummer och adress, något som hon vanligtvis aldrig gjorde.
Vid ett lämpligt tillfälle så spelade hon senare upp tejpen för Sam Phillips, som faktiskt inte var speciellt imponerad. Efter flera påtryckningar från Keisker så kapitulerade slutligen Phillips – nästan ett år senare – och gick med på att kontakta Elvis för en provinspelning. Fortfarande var det Marion Keisker som fick ta initiativet till att ringa upp Elvis, enligt henne så hann hon precis lägga på luren innan Elvis öppnade dörren till studion!
Alltså: hade det inte varit för Marion Keisker så skulle ni kanske aldrig ha läst de här raderna…

Nu kör vi!

ELVIS PRESLEY “ELVIS PRESLEY” Utgiven på RCA 1956 Skivnummer LPM 1254

SIDA 1

1) Blue Suede Shoes
Japp, där startade han. Det första spåret på den allra första LPn, och vilken start sen! Blue Suede Shoes, en av de bästa rocklåtar som någonsin spelats in.
Som de flesta av er säkert vet så är Blue Suede Shoes från början skriven och inspelad av Carl Perkins. Elvis cover kom väldigt tidigt. Den spelades in blott nio dagar efter att Perkins version hade släppts på marknaden, lustigt nog på Sun Records, det Sun Records som Elvis just hade lämnat.
Väl värt att notera är att Presleys version har ett helt annat bett och intensitet än Carl Perkins lätt tillbakalutade original. Skillnaden är frapperande. Arret är dessutom på flera punkter så pass annorlunda att det nog bara hade räckt med en annorlunda text för att Elvis & Co hade kunnat kalla det för en egen låt. Perkins version har definitivt sina fördelar, men det är i hans fall faktiskt mer fråga om en lite ovanligt rytmisk countrylåt än rock ‘n roll.
Blue Suede Shoes släpptes först inte som singel men kom att nå hitlistorna på den EP där den var en av fyra låtar.
Ett halvår senare så släpptes hela LPn på sex olika singlar (!), ett minst sagt märkligt drag, men vid det tillfället så tog sig inte Blue Suede Shoes in på listan.

2) I’m Counting On You
En av de fyra låtar som spelades in under den allra första RCA-sessionen. Inte alls dåligt, Elvis gör en väldigt känslofylld tolkning av Don Robertsons komposition, men det är ändå inget som gått till historien som något av Elvis större verk. Känns näppeligen som den logiska uppföljningen på inledningsspåret.

3) I Got A Woman
Den första låt som Elvis spelade in för RCA. Och inte vilken låt som helst: Ray Charles klassiker från året innan.
Charles original från -55 är ju magnifikt, men Elvis tar I Got A Woman till en helt annan dimension. Från Ray Charles jazz/blues-version går det till ren rockabilly. Högre tempo och en helt annan typ av komp.
Så här drygt ett halvsekel i efterhand så kan man inte annat än känna beundran för den hälsosamma respektlöshet som Elvis och grabbarna hade i studion. Dom verkar knappast ha tänkt tanken “så här får man inte göra!” under inspelningarna. Inte alls, här gör man det om och om på sitt eget sätt och utklassar i förbifarten originalet med hästlängder!
Nåja, I Got A Woman hade ju nu varit på Elvis repertoar en tid innan så gänget hade väl haft tid på sig att känna sig fram hur man ville ha den.
Enligt uppgift så ska det ha funnits en I Got Woman inspelad på Sun, men om den nu har funnits så är den antingen bortkastad eller utraderad.

4) One Sided Love Affair
One Sided Love Affair har jag aldrig hört med någon annan artist vare sig före eller efter, så här har jag inget annat mer att berätta än att Elvis på detta spår är i absolut toppform.
Ingen märkvärdig komposition, en tolvtakters-runda som upprepas sju gånger fram till codan, men Presley vänder, skruvar och bänder fraserna som om han inte gjort annat än sjungit den i hela sitt liv. Någonstans mot slutet brister Elvis ut i ren gospel! Ett av de bättre framförandena under skivans gång.
Skönt boogiewoggie-piano på instrumentalpartiet i mitten.

5) I Love You Because
Hm…den här låten skulle jag mer än gärna ha sett bortplockad från den här skivan. Förmodligen är den med för att man ville tillfredställa så många olika skivkonsumenter som möjligt. Lite rock, lite countryballader osv., något som i ett drygt halvsekellångt perspektiv bara irriterar.
Handen på hjärtat, hardcore-fans av Elvis femtiotal. Finns det inte på var och ett av dessa så utskällda Elvis-soundtrack från sextio-talet ungefär ett halvdussin låtar som spöar skiten ur I Love You Because? Jo, det finns det!
Nåja, det här spåret har ändå sin givna plats i historien, då det är det första som Elvis spelade in professionellt på Sun. Nu är versionen på LPn en hopklippning av tagning 2 och 4, men den allra första tagningen gavs sedermera ut på LPn A Legendary Performer vol. 1, 1974 närmare bestämt. Tyvärr var den den versionen inget vidare den heller.
Jodå, nog hade Lawdy Miss Clawdy eller Shake Rattle & Roll suttit oerhört mycket bättre än det här…

6) Just Because
En av skivans höjdpunkter, och märkligt nog en av de överblivna Sun-inspelningarna som RCA fick på köpet när man värvade Elvis. Faktum är att knappast någon av de ordinarie Sun-singlarna hade en så stark hitkänsla som Just Because. Så varför i hela fridens dagar gav inte Sam Phillips ut den medan Elvis fortfarande var kvar på Sun? I sanning ett märkligt agerande.
Jag vet att många inte tycker att det här i klass med Mystery Train och That’s Allright, men min poäng är att Just Because har en kommersiell dragkraft som kanske inte ens dessa två nådde upp till.
Just Because går att spåra ändå tillbaks till 1928. En grupp som kallade sig Nelstones Hawaiians gjorde då en inspelning som kom att hamna på stenkaka. Låter nästan helt väsensskilt mot Elvis version, men det är ändå i grunden samma Just Because som det är frågan om.

SIDA B

1) Tutti Frutti
Little Richards första hit.
En intressant och sällan nämnd poäng med tidiga Elvis är att denne gjorde covers på inte mindre än fyra av Little Richards fem första hits.
Long Tall Sally, Ready Teddy och Rip It Up dök upp på Elvis andra skiva och här har vi på debutskivan Tutti Frutti. (Slippin’ And Slidin’ var den av de fem som det inte blev en Elvis-cover av). Helt klart så hade Elvis en stor beundran för Richard, något som av någon anledning inte nämns speciellt ofta.
Hur låter det då? Ja, att bli jämförd med en Little Richard på topp är ju ingen tacksam uppgift…
Elvis version är aningen snabbare och sånginsatsen finns det inte mycket att invända mot, men, det här är Richards egen låt och det känns definitivt som hans hemmaplan…
Låt oss säga att båda versionerna är outstanding på sina respektive sätt, att de skiljer sig lite från varann (Richard – extas, Elvis – mer behärskad), men att Little Richard kanske, kanske trots allt ändå vinner på målfoto.
Scotty Moores gitarrsolo låter rentav taffligt, lite trevande, skulle kunna vara ett tecken på att killarna inte riktigt repat in låten utan att det fick bli som det blev, därav kanske en viss stelhet i uttrycket. Elvis insats är utan tvivel ändå helt lysande.

2) Trying To Get To You
En av väldigt få låtar från 50-talet som inte var en hit men som ändå, det till trots, då och då dök upp i Elvis livefreamträdanden på 70-talet. En monsterversion finns på Live In Memphis från -74.
Originalet till den här låten spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk R ‘n B-grupp från femtiotalet med samma namn som blott spelade in några få singlar under sina korta bana. (Tänk vilket öde: att ingen vet man är men historiens störste artist har gjort en cover på en av de blott tre singlar man gav ut, och att dessutom en av de större grupperna i rockhistorien sen snor ens namn…)!
The Eagles original är klart vasst och skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som Elvis version inte har.
Även Trying To Get To You är en överbliven inspelning från Sun-tiden, något som i likhet med Just Because förvånar lite grann då det är en inspelning helt i klass med det redan utgivna materialet.

3) I’m Gonna Sit Right Down And Cry Over You
Enligt mig en av plattans starkaste ögonblick. Här har man fullt ut lyckats återskapa allt från de tidiga Sun-inspelningarna. Faktum är att skulle det inte ha varit för pianot så skulle nog många vara övertygade om att det här också var en överbliven Sun-inspelning. Men det är det inte!
På Beatles inte helt lyckade CD “Live At The BBC” så finns en cover på I’m Gonna Sit Down And Cry Over You. Men Elvis version, den kommer beatlarna inte ens i närheten av.

4) I’ll Never Let You Go
Oooh…nej, ett till spår som inte tillför värst mycket till skivan utan mest bara drar ner helhetsintrycket.
Allt börjar ack så släpigt för att sen – när det redan är försent – öka tempot till någon slags blues. Nej, det här är plattans näst sämsta spår efter pekoralet I Love You Because.
Fullt förståeligt att Sam Phillips inte ville ge ut det här under Sun-epoken, så vad hade det på den här i övrigt så eminenta skivan att göra?

5) Blue Moon
En bra, lite udda version med en Elvis som visar att han redan i unga år besatt ett imponerande register i sin röst. Är nog den låt som sticker ut mest av alla på skivan med sitt minst sagt udda arrangemang. Därmed inte sagt att det är någon av plattans trumfkort, så långt skulle jag nog inte sträcka mig. Det var inte den här typen av låt som fick Elvis att erövra världen.
Noterbart är att originalet till Blue Moon innehåller ett b-tema som Elvis och hans gubbar helt hoppar över. Det gjorde dom rätt i, det hade inte blivit mycket rock över det hela i så fall.
Den första inspelningen av Blue Moon gjordes av Connie Boswell – 1935!
Även Blue Moon är en överbliven Sun-inspelning.

6) Money Honey
Och så avslutas skivan med en cover på Drifters och Clyde McPhatters Money Honey. En ypperlig version även om den inte skiljer sig mycket från originalet bortsett från de små detaljerna att Elvis var en betydligt bättre sångare än Clyde McPhatter och att Scotty Moores gitarrspel som vanligt är fyllt till brädden av tvättäkta rockkänsla.
Dösnack som att bara svarta kan sjunga blues och att vita stal den från dom och gjorde en egen tillrättalagd variant på den blir ju direkt emotsagt om man lyssnar på båda dessa versioner. När Elvis gör Money Honey så är det med ett så mörkt uttryck i både sång och spel att det får originalet att framstå som en dansbandslåt.

Helhetsintrycket är en lustigt splittrad skiva.
Å ena sidan fenomenala, fullkomligt oslagbara rocklåtar, i dag räknade som odödliga, och vilka snabbt kom att för alltid förändra musikhistorien.
Å andra sidan ett par mesiga, mjäkiga countryballader som var sega som tuggummi redan första gången man hörde dom.
Och det är ju onekligen med en tillbakablick i backspegeln ganska trist. För med lite mer eftertänksamhet så hade det här kunnat bli “den där” rockskivan som än i dag skulle ha tronat ensam på toppen, för det som är bra är ju snudd på ofattbart bra.
Nu blev det inte så. Skivbolagen tänkte nästan konsekvent i den här epoken att man skulle ge ut singlar, EPn OCH LP-skivor, och det gjorde man ju lättast om det inte var samma material på de olika utgåvorna.
Ett klassiskt exempel på detta är Beatles där Penny Lane/Strawberry Fields Forever släpptes som en dubbelsidig singel men inte finns med på Sgt. Pepper som ju ändå spelades in samtidigt.
En svensk parallell är popgruppen The Hep Stars där den första LPn hade kunnat innehålla ett gäng av gruppens då helt färska hitlåtar, men som i stället kom att fyllas ut av ett knippe kvickt ihoprafsade och snabbt inspelade standardlåtar, något som effektivt kom att sänka en platta som kunde varit en svensk klassiker till en LP som i bästa fall kan klassas som godkänd.

Och samma sak här. 10 veckor på förstaplatsen på USAs Billboardlista hjälper inte: det är en helt onödigt ojämn LP.
Heartbreak Hotel, Lawdy Miss Clawdy, Shake Rattle & Roll, My Baby Left Me som spelades in samtidigt som de övriga sju RCA-bidragen borde självfallet ha varit med på skivan.Och då i stället för I Love You Because, I’ll Never Let You Go, I’m Counting On You och Blue Moon. Om nu RCA absolut ville ge ut dom så kunde dom väl ha hamnat som B-sidor på olika singlar.
Ett sådant förfarande hade gjort det här till en nästan osannolikt bra platta. Det är nästan så att tanken svindlar…Rockhistoriens bästa platta redan när den låg i vaggan. Men…det hade kanske varit att gå ut alltför hårt?
Tänk om någon skulle berätta för en att Bob Beamon i Mexico City 1968, när han satte sitt oförglömliga världsrekord på 8.90, i själva verket hade satt i foten tjugo centimeter från plankan, och alltså egentligen hoppade 9.10…
Just det, 9.10, det hade nästan varit för bra…Då hade det blivit overkligt, kanske för bra för att ha varit sant…Bob Beamon skulle troligtvis aldrig mer ha ställt sig på en ansatsbana igen.
Samma sak här. En platta med all det fyrverkeri som det alternativa låtvalet hade skapat, det hade kanske helt enkelt blivit övermäktigt för Elvis att ens försöka göra om. Nu fick han en väldigt bra start på sin bana som LP-artist…men inte mer. Det är möjligt att Elvis peakade artistiskt någon gång i den här epoken, därom tvista de lärde men många tycker just så, men han kom definitivt att spela in mer helgjutna LP-skivor än sin första.
Jag vet, alla håller inte med mig, men det är min bestämda uppfattning. Det fanns utrymme för förbättringar och förkovringar. Och dom kom.

Summa summarum, en formidabel platta där dock tyvärr de svaga korten enligt mig drar ner helhetsintrycket alldeles för mycket.

Därför…inte mer än en FYRA om än stark sådan i slutbetyg.

Ledsen, alla ni som tycker att jag har fel, det kan inte bli bättre när I Love You Because och I’ll Never Let You Go lyckades halka in på skivan.

Popularity: 28% [?]