1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.27.11

Pilgrimsvandringen Epilog

Posted in Min blogg at 11:44 e m

Finns det en prolog så måste det ju finnas en epilog. Ska vi kalla det för en liten sammanfattning?

Tja, är det så mycket att sammanfatta egentligen. En veckas på det stora hela odramatisk vandring genom visserligen i mångt och mycket ett naturlandskap, men ändå inget som på något sätt kan mäta sig med den vildmark vi har i norr. Är det så mycket att älta? Är det så mycket för en omvärld att läsa om.
Nej, knappast, det handlar väl i stort sett enbart om mig själv, att försöka dokumentera något om det som händer nu för framtiden. Är det egentligen inte det som är grundtanken med en blogg?
Att sen få lite input utifrån är ju faktiskt bara roligt.

Men…helt ohäftigt är det väl ändå inte att på en vecka ta sig från östra Fårö till den längst västerut belägna punkten på Gotland under en vecka.
Enligt kartan så är det 177 kilometer. Då jag sista dagen gick tillbaka åtta kilometer och nästan konsekvent valde snirkliga småvägar utanför den stora landsvägen så tror jag att den faktiska längden nog var strax över 200 kilometer, dvs i stort sett 30 km om dan. Och, något som förvånar mig själv, bortsett från en initial lättare stelhet på morgnarna så hade jag aldrig något som kunde kallas för träningsvärk. (Återigen: ett tramp i en hargrop som vred till mitt vänstra knä har inget som helst med min fysik att göra).

Men skulle jag då vara något fysiskt fenomen? Knappast. Seg och envis möjligtvis. Nja, jag tror helt enkelt att vi till mans klarar av mycket mer än vad vi själva tror, bara vi får vara friska och hela. Tyvärr så finns det ju många som sätter upp gränser för sig själva OCH andra genom att gå omkring och tro att efter trettio så har man gjort sitt vad det gäller fysisk aktivitet.
Och så är det ju inte…eller?

Låt oss gå tillbaka sju månader! Tidigare så har jag beskrivit hur min förra vandring, den i september förra året, mynnade ut i ett avbrutet äventyr pga skoskav och svullna benhinnor. När jag kom hem så förklarade jag vid olika tillfällen för jämnåriga kunder i butiken vad som hänt…och fick varje gång samma reaktion.
Ungefär som följer:
”Ja, jo. Jo, ja just det. Jag förstår. Jo, men vet du…” och så kom det helt plötsligt in ett skevt litet leende i munnen, ”…vi är inte tjugo längre förstår du. Vi vill så gärna tro det, men det är inte så.” Som att det skulle vara därför som jag fick skoskav och problem med benhinnorna.
Jaha.
Jaså?
OK, då. Låt trettio stycken otränade tjugoåringar sätta på sig varsin ryggsäck på tjugo kilo och låt dom sen gå trettiofem kilometer, delvis i kuperad skogsterräng UTAN att dricka en droppe vatten eller äta ens en brödsmula på hela dan. Till på köpet med nyinköpta icke ingångna skor. Alltså, precis som min första dag september 2010.
Enligt den besserwisser-expertpanel som dessa herrar bestod av så skulle alltså de här tjugoåringarna ledigt och lätt med ett stort leende på läpparna genomföra den nämnda uppgiften. Helt utan skavsår eller överansträngda leder.

Morsning.

Hur många skulle överhuvudtaget gått hela sträckan? Och de som nu gjorde det, skulle inte dom vara riktigt, riktigt möra dan därpå? Jovisst! Så varför då detta meningslösa mantra: ”Vi är inte tjugo längre”?

Nu är det inte för att vara bitter som jag skriver detta, utan för att jag tycker att det är så meningslöst att begränsa sig själv och sin omgivning utifrån någon mall om hur det förmodligen är. Vad då ”inte tjugo” längre? Visst, dom flesta elitidrottare är runt tjugofem, men i mångt och mycket så handlar det om andra orsaker än de vi tror, det att det är ovanligt med fyrtioåringar i översta idrottseliten.

Motivation. Vilken människa som har spelat fotboll på klubbnivå i trettio år har samma motivation vid fyrtio som vid arton att spela match och träna sex dagar i veckan? Ytterst få, om ens någon.

Utslitning. Att pressa sin kropp till det yttersta i decennier gör onekligen att den till slut blir utsliten. ”Foppa” skulle förmodligen glida in i vilket NHL-lag som helst i dag, men spel på elitnivå i tjugo år i en fysiskt tuff sport har gjort att han inte vill riskera framtida men och av den anledningen har valt att sluta.

Talande är att många som börjar träna på elitnivå vid en relativt hög ålder då och då når till och med världseliten. Ett bra exempel är löperskan Evy Palm som vid fyrtiosju års ålder satte ett svenskt rekord på maraton som stod sig i fjorton år, men flera finns.

Diskuskastaren Al Oerter var periodvis inaktiv mellan olympiaderna men tog ändå guld 1956, -60, -64 och -68. Efter det la han av bara för att göra en sensationell comeback 1980 vid fyrtiofyra års ålder och kom fyra i de amerikanska OS-uttagningarna (de tre främsta kvalificerade sig)! Inte nog med det, vid fyrtiosju års ålder satte han ett personbästa på drygt 69 meter och hade förmodligen som fyrtioåttaåring tagit en plats i 1984 års trupp om han inte inför uttagningstävlingen skadat en hälsena.
Helt klart så sparade Al Oerter på både hårdträningen och på sin kropp under de långa mellanperioderna.
Tänk om någon på åttiotalet gått till Oerter och sagt: ”Men gubbe lilla, du är inte tjugo längre!”

Slutsummering: Vi är förmodligen alla starkare än vad vi själva tror att vi är och må oss strunta totalt i vad vår omgivning tycker och tror om vår styrka och uthållighet.

Kör hårt! Snart så kommer det skivrecensioner igen!!!

Popularity: 30% [?]

6 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    04.28.11 at 10:01 f m

    TACK! Underbart ! Jag ska ALDRIG mer kläcka ur mig ”man är ju inte tjugo längre”, fast jag brukar göra mig lustig ibland och säga ”Man är ju inte femtio längre” ! Det ska jag heller aldrig säga mer. Så tråkigt och livsbegränsande att
    styras och hämmas av ålderstänkande. Unga människor f ö ”orkar” ofta inte gå några hållplatser utan tar buss och T-bana.
    Skönt att ditt knä verkar vara OK! Du har gjort en fantastisk ”promenad” och tack för att vi fått ta del av den!

  2. Micke said,

    04.28.11 at 11:06 f m

    Tack Lena!
    Jo, jag hoppades att det hela skulle funka som någon slags sporre för alla vi trettio+…

  3. Stjofön Presley said,

    04.28.11 at 7:23 e m

    Tretti plussare! Va fasicken, jag trodde det var en ungdomssida det här!!! Själv är jag blott 16, och praktiskt taget okysst! Och hade det väl varit ännu om det inte var för en gång när någon bad mig kyssa mig i arslet… Har kroniskt ryggskott sedan dess!!!

  4. Tobbe said,

    05.04.11 at 1:19 f m

    Grattis!
    Denna vandring var en seger, en mental energikick och ett livslångt
    minne.
    Hit kom en spännande och välskriven reseskildring i nio kapitel.
    16 fullmatade sidor. Jag skrev ut rubbet, satte mig i läsfåtöljen
    och följde roat din vandring över kalkstenen.
    Micke, bra att du vågar. Att du vågade öppna affären. Att du vågade
    vandra över hela Gotland. Att du vågar skriva. Du skriver ju helt
    enkelt och förbannat bra!

    Till sist ett PS till Lena W.
    -Man är ju inte femtio längre!
    Lysande bra replik!

  5. Lena Wärmé said,

    05.04.11 at 7:55 f m

    Tack Tobbe!

  6. Erik said,

    05.05.11 at 10:18 f m

    Tack för denna fantastiska reseskildring som befriande nog inte handlade ett smack om skivor. Inte för att jag inte har en viss förkärlek för sådana, men det är alltid topp att råka på något oväntat. Särskilt för en som jag som bott permanent på ön och försöker återvända med jämna mellanrum. Kanske en fotvandring nästa gång… Lysande läsning som sagt och ett positivt budskap till mänskligheten om att man inte är nere för räkning förrn’s man själv ger upp. Ser fram emot fler recensioner för övrigt. Lev väl.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *