1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.26.11

Pilgrimsvandringen Etapp 7

Posted in Min blogg at 7:37 e m

Sista etappen.

Upp halv sju i morse. I vilket årtionde gick jag sist upp halv sju på morgonen? Det är väl bara att konstatera att på vissa plan så är man nog lite priviligerad.
Nåja, dusch, påklädning och frukost på vandrarhemmet Björklunda och sen i väg.
Mitt knä kändes precis som det brukar, dvs helt OK. Märkligt ändå, på söndag natt så hade jag så ont så att jag knappt kunde sova, på måndagen så går jag tjugofem kilometer med packning. Ändå så är knät tillbaka där det ska på tisdagen. (Voltaren Liniment. Rekommenderas).
Så i väg med snabba, spänstiga steg för den sista lilla parentesen, dvs Burgsvik-Hoburgen.
Som tidigare ett helt underbart försommarväder. Den arla morgontimmen gjorde att det inte kändes för varmt utan helt enkelt helt OK. Heller ingen vind, snudd på vindstilla.
Upplagt för en perfekt avslutning på en fantastisk vecka!

Ett problem låg dock och gnagde: hur skulle jag komma tillbaka? Bussen från Hoburg börjar gå först sommartid, så det var inte mycket att luta sig mot. Från vandrarhemmet strax norr om Burgsvik till Hoburgen så är det tjugo kilometer, och jag ville väl knappast gå hela vägen tillbaka, nu när jag väl skulle vara framme och allt. I så fall så skulle dagens siffra komma att stanna vid fyrtio?
Så vad göra? Beställa en taxi som skulle hämta mig vid en given tidpunkt?
Av en ren slump så hade jag på Folkeryds Restaurant i Burseryd stött ihop med en gammal bekant från grundskolan, Thomas Zetterling, och dennes hustru. Bland mycket snack om förr i tiden så dök även min vandring upp på tapeten. Jag nämnde bla detta lilla problem men fick rådet att förlita mig på att lifta tillbaka. Dom hade varit vid Hoburgen samma dag och det hade varit mycket bilar på vägen till och från Hoburgsgubben.
OK då. Lifta tillbaka. Dom vet väl vad dom pratar om.

Tämligen snabbt uppe på själva vägen efter Burseryd mot Hoburgen så förstår jag: lifta kan komma att bli väldigt marigt. Knappt en bil var ute och åkte.
Just det, så var det nog! Eftermiddan på annandag påsk, då min klasskompis med sällskap hade varit där, så är det nog lite fler människor och bilar vid Hoburgsgubben än en tisdagförmiddag i april…
Då så, då ringer vi efter en taxi, tänkte jag. Burseryds taxi, nära och bra!
Nähä, det gick inte alls det. Ingen ledig bil före eftermiddan…
Nähä…
Och så ringde då helt plötsligt Manuela och frågade om hon nu skulle ta den där bussen från Fårösund till Visby, enkom för att möta upp mig och äta lunch på en trevlig uteservering i solen.
Jo…det var ju tänkt och planerat så men det började ju se lite kärvt ut…Ju närmare jag kom Hoburgen, desto glesare blev det mellan de redan från början väldigt få bilar som var ute och körde. C:a åtta kilometer före målet så försvann de helt. Ingen bil vare sig åt ena eller andra hållet, ingen taxi tillgänglig och en buss som skulle börja gå om två månader.
Kul.
Att grubbla över detta var ju heller inte så som jag hade tänkt mig de sista triumfatoriska kilometrarna på denna vandring.

Lite synd, för det var, så fort som jag kom ut på vägen längs havet, bedövande vackert. Strålande sol och nästan vindstilla och en milsvidd utsikt över ett nästan helt vågfritt hav.
Men, lite lätt irriterad återigen över tingens gång så lät jag mig inte hänföras så mycket över allt som jag borde ha gjort. Jag var ju dessutom på synligt avstånd till mitt så efterlängtade mål, Hoburgsgubben, vars siluett så klart avtecknade sig mot den övriga klippan.

Nåväl, fram kom jag, om än lite förvånad över att jag var den enda människan på plats. Så vackert, så enastående, så majestätiskt och den enda levande varelsen som befann sig just där, just då, hade inte ro i kroppen för att njuta av det. Vilket oerhört slöseri med skönhet!

Nåväl, en hastig överblick om var den punkt som ligger längst österut befann sig, och ett par hopp från sten till sten tills jag kom dit. (Stenarna ute i vattnet räknades inte, bara den sten som hade kontakt med fastlandet, och det skulle vara just den som stack längst ut från land)!
Ett dopp av vänsterhanden i vattnet medan högerhanden förevigade ögonblicket med en kamera.
Ja. Jag gjorde det. Jag har gått från östra Gotland till västra.
Från Fårö fyr till Hoburgsgubben.
Jag bevisade för alla negativa projicerare att JAG kunde göra det trots att jag fyller femtiosex i höst. Jag ÄR lika stark, om inte starkare än när jag var tjugo. Jag kan gå tre mil om dan med packning dag efter dag utan att ens få träningsvärk (ett stukat knä pga en grop är ju en annan sak…).
Och…just det, inga utropstecken någonstans.

För, nej, tyvärr. Den euforiska glädjen infann sig aldrig.
Om det hade funnits en buss däruppe med avgång en timma senare så kanske…
Om det hade stått en taxi och väntat på mig vid vändplan så hade det kanske kännts bättre…
Om restaurangen varit öppen så jag hade kunnat ta mig en seger-öl, så hade väl saker varit annorlunda…
Kanske, kanske inte. I mycket så var det en faktiskt en stor tomhet som kom över mig.
För…tja, när man väl är på Mount Everests topp, så är det ju bara att gå ner.
Samma här. Vänster höger om marsch, och jag visste ju faktiskt inte ens hur det skulle gå till.

Gick direkt till vägen – den större, inte den längs kusten – för att eventuellt få napp.
Det blev som farbror Melker sa i Saltkråkan när han skulle fiska med sina söner: Denna dagen, inte ett liv…
Såg framför mig att få gå tjugo kilometer tillbaka, i en sol som började stiga markant på himlen, och en drickflaska som varit tom i en halvtimme.

Ding! Ding-ding-ding-dong! Manuela på tråden. Jag avbokade med sorg i rösten lunchen i Visby, men fick henne att ringa till fyra olika taxibolag i trakten för att fråga efter skjuts.
Ingen av dom hade en ledig bil på timmar framöver…
Så kul var det att komma fram till målet…
Nåväl, jag traskade i en dryg timme längs landsvägen i solgasset.EN (1) bil körde förbi mig. Självklart så gjorde den det utan att plocka upp mig.
Jag började till och med att skissa på risken att missa bussen vid två, vilken skulle vara den sista för att hinna med färjan.

Ding! Ding-ding-ding-dong!
Och vem var det nu då? Jo, kvinnan från Burgsviks taxi som hade tyckt så synd om mig så hon uppenbarligen pressat ihop en rast för att komma och hämta mig!
En kvart senare mötte hon upp mig längs vägen…och allt var på plats igen, förutom att jag ändå redan missat den buss som jag först hade tänkt att ta.

Lunch på Folkeryds i Burseryd och en enkel gångpromenad till bussen. Den buss som gick till färjan, och här sitter jag nu.
Farväl Gotland.
Farväl alla getter, baggar, lamm, lammungar, kor, raukar, torp, gods, väderkvarnar och kyrkor. Farväl alla söta brödbakande gotländskor, alla vänliga föreståndare av vandrarhem och alla ni trevliga, härligt avstressade butiksbiträden i de – alldeles för få – matbutiker längs vägen jag gick.
Farväl skogar, åar, kullar, dalar, myrar, snår, sankmark och träsk.

Tillbaka nu till stress, inköp, tjat och prat, prutningar och försök till höjningar av inköpspris.
Tillbaks till presumptiva snattare, till tjuvlarm, tredubbla lås och säkerhetsdörrar.
Tillbaks till trettontimmars-pass som avslutas vid midnatt med salongsberusade kunder som undrar om jag kan ha öppet en kvart till. (Dom kom ju just, så det är väl fair…?).

Tillbaks till telefonsamtal och fulla mailboxar.
Tillbaks till en ändlös rad av fakturor och räkningar att betala.
Tillbaks till…

Nej då, så illa är det inte.
Det här mera min svartsyn på det hela innan jag startar om igen. Det kommer säkert att kännas kanon att ställa sig bakom disken igen.
Se min skämtsamma negativism som ett tecken på att jag haft en väldigt bra semester. Som dom flesta av er vet så är det inte så ofta som jag är borta under åtta dagar (det har hänt två gånger tidigare…) så det är väl för väl att jag ser tillbaka på den veckolånga vandringen med på det stora hela ljusa minnen. Det kanske tom kommer att växa de närmaste dagarna.

Gotland – och allt vad det innebär: jag kommer tillbaka.

Popularity: 31% [?]

4 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    04.26.11 at 9:35 e m

    Bra jobbat, Micke! Du har verkligen tagit för dig, och det är gott!
    Bara en sak jag undrar över. Ska det verkligen vara ”bredbakade gotländskor”? Är det inte en felstavning för ”brödbakande gotländskor”? En freudiansk stavfelning?

  2. Micke said,

    04.26.11 at 10:47 e m

    Hoppsan…

  3. Föreståndaren said,

    04.27.11 at 8:11 e m

    Grattis Micke!

    Härlig revansch från förra året,har varit kul att följa Din blogg. Blev lite orolig ett tag men allt löste sig till slut. Undra om alla förstår vilken bedrift du gjort?
    Du kan va stolt! Vi ses o hörs!

  4. Micke said,

    04.27.11 at 11:47 e m

    Tack Janne!
    Jag lovar, jag dyker upp igen!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *