1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.25.11

Pilgrimsvandringen Etapp 6

Posted in Min blogg at 10:10 e m

Skam den som ger sig!

Sjätte etappen mellan Hemse och Burgsvik just avklarad. Och det gick faktiskt ganska bra, om än inte med samma elegans som under de inledande fem dagarna.

Ont gjorde det i knät i går kväll när vi gick och la oss. Ont gjorde det under natten också. Låg långa stunder vaken och förbannade min otur. Så nära men ändå inte där. Hur gick det här till, varför skulle det här hända just nu? Så gick tankarna under de vakna nattimmarna
Nånstans på morgonsidan så började kroppen kännas lite bättre. Jag föll i nån slags drömsömn och blev förvånad själv de gånger jag vaknade till över att det mest var roliga, positiva drömmar som jag haft. Kommer självklart inte ihåg ett smack men det kändes som om något helande kommit över mig. Vid väckningen runt åtta så noterade jag att…knäet inte var lika ömt som det hade varit kvällen innan. Kanske jag ändå skulle…?
Jag gick upp, sträckte på mig, duschade och klädde på mig. Tre koppar kaffe och ett par mackor senare så var det avgjort: Här skulle det ut på landsvägen och knallas.
Jag såg till att min ryggsäck innehöll ett totalt minimum av det som jag behövde: min dator, ett par strumpor, ett par kalsingar en apelsin, en lokaflaska, voltarenliniment och den dator som jag skriver det här på.
Från det Habblingbo där vi sovit över fick jag skjuts av Daggan och Marie tillbaka till Hemse, till den plats där jag blivit upplockad eftermiddagen innan.
Runt tio så bar det av…långsamt.
Tempot ökades väl lite lätt allteftersom, men snabbt kom det aldrig att bli och för första gången så kom det att bli ordentliga pauser under promenadens gång.
Visst, knät är inte bra, det är helt klart en inflammation, men trots tjugofem kilometer så känns det faktiskt bättre nu än det gjorde i går kväll.

Men…hur kunde det gå så här då? I ena ögonblicket så är allting bättre än på väldigt, väldigt länge, och rätt vad där så är det läge för att gå och hänga sig?
Är det måhända det där klassiska att om man inte förväntar sig något av tillvaron utan tar dagen som den kommer så blir man som lyckligast?
Men det låter väl ändå lite tråkigt? Att brinna för något, må vara vad som helst, och sen bli oerhört besviken när det går åt skogen, men även euforisk när allting klickar känns väl ändå som något att föredra framför en likgiltig, initiativlös inställning till tillvaron.

Ändå, det blev en hel del smolk i glädjebägaren under dagens lopp. Min smått förtvivlade situation under eftermiddagen och kvällen utvecklade sig på ett klassiskt sätt. Jag var oerhört frustrerad och Manuela, som mött upp mig från Fårösund, den surprise jag skrev om i går, tyckte väl inte att det var det som hon korsat Gotland för att möta: en sur, svärande, haltande gubbe. Att vi sen var hembjudna till Manuelas goda vänner Daggan och Marie gjorde i det läget ingenting bättre. Alla var glad och uppsluppna men jag hade just fått se en sju månader gammal dröm gå i kras och ingen verkade bry sig ett smack. Sanningen är väl att dom visst brydde sig, det var bara hart när omöjligt för dom att förstå hur mycket det här betydde för mig.
Så…kvällen slutade inte i något romantiskt möte under den exotiska pilgrimsvandringen utan med nånting som nog närmast kan beskrivas som ett gräl.
Och allt som var så bra bara tjugofyra timmar tidigare…
Och jag som verkligen såg fram emot att få träffa Manuela.

Så…med facit i hand: borde jag egentligen ha brytit vandringen och följt med Manuela tillbaka till Fårösund och där tillbringat två lugna dygn och samtidigt hjälpt hennes mamma att flyttstäda?
Alltså, för Manuelas, vårt förhållandes och för knäets skull.
Eller gjorde jag rätt som trotsade all logik och läkarexpertis för att fortsätta den vandring som jag en gång kallade pilgrimsfärd?
Se det så här: om jag inte hade fortsatt så hade jag troligtvis grämt mig över det under lång tid framöver. Möjligtvis så hade det satt en stor svart stämpel över Gotland för mig. Kanske hade jag aldrig velat återkomma.

Personligen så tyckte jag att det nog inte fanns så mycket att välja på. Det som ska göras måste göras.
Men vad hände med pilgrimsvandringen, vart tog rensningen på allt negativt vägen? Hur mycket trassel och elände som helst, och jag vet inte ens hur det gick till.

(Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst. Svårt att koppla bort alllt när man kan bli, och blir, nådd vilken sekund som helst. Kanske jag ska vandra i ett område som inte har mobiltäckning nästa gång?)

I morgon så är det de sista arton kilometrarna kvar till Hoburgsgubben.
Slutsummering kommer!

Popularity: 30% [?]

4 Comments »

  1. Stjofön Presley said,

    04.25.11 at 11:43 e m

    Håll ut! Men inte in absurdum…

  2. JB said,

    04.26.11 at 11:38 f m

    Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst.

  3. Micke said,

    04.26.11 at 2:55 e m

    Nej då, Stjofön, inte In Absurdum, men på gränsen till!

  4. Lena Wärmé said,

    04.26.11 at 6:15 e m

    Du är verkligen en kämpe, värd all beundran. Hoppas bara att du inte äventyrar något i knäet! Rapport kommer hoppas jag!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *