1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

04.23.11

Pilgrimsvandringen Etapp 4

Posted in Min blogg at 10:26 e m

gothem.jpg
Gothems vandrarhem med ägaren, den gamle basketlegenden Janne Hjort.

Sov som tidigare skrivet över i Gothem. Hade en väldigt trevlig kväll i sällskap med vandrarhemmets ägare Janne Hjort, som på sjuttiotalet spelade basket i Solna. Vi åt middag på den lokala thai-krogen och satt sen hemma hos Janne och pratade om livet i allmänhet under resten av kvällen.

Iväg från Gothem på morgonen. Med en liten speciell känsla i magen.
Varför då då?
Jo, den av mina fotvandringar som jag gjorde senast, innan denna, var faktiskt även den på Gotland.
När då då? Jo, i september förra året. Då som nu så kände jag att det hade blivit för mycket.
Sommaren 2010 var en väldigt hektisk tid och med ett semesterschema för mina anställda som fläckvis blev lite som det blev…dvs att då och då fick jag ta en vecka ensam i butiken. Och detta i en period då omsättningen och kundtillströmningen var markant högre än under året i övrigt.
Alltså, om det är jobbigt övrig tid om året så kan jag säga att det var tre resor värre då.
Öppet runt tretton timmar om dan och alla frågade mig om allt, därför att det inte fanns någon annan att fråga. Lägg därtill 30 graders konstant temperatur i butiken och ni har bilden helt klar för er.
Så plötsligt, en dag i butiken den sommaren, så hörde jag en röst i mitt huvud som lugnt och välartikulerat sa till just mig: ”Gotland!”
Gotland?
Just det! Där har vi det, tänkte jag nästan omgående. Bort från allt. Bort från det som vanligtvis glädjer mig men som nu står mig så upp över halsen att det hotar att kväva mig. Just det, i väg till Gotland när de övriga gubbarna och tjejerna kommer tillbaka.
Tystnad, frid, lugn och ro, precis just det som jag inte upplevt under en lång, lång tid. Perfekt, just vad jag behövde i det läget, sommaren 2010.
Och varför inte ha ett mål när man ändå är i farten, såna kan vara bra att ha för att öka incitamentet? Exempelvis att promenera från östra Fårö till Hoburgsgubben…Ja varför inte?

Den tolfte september åkte jag iväg med en märklig frihetskänsla som jag nog inte hade haft sedan jag startade affären nån gång på Hedenhös tid. Jag hade nämligen inte bestämt mig för när jag skulle åka hem igen! Det hade den gången gått så långt att jag verkligen kände att det här, det gör jag nu, men det får också ta den tid det tar. En vecka, tio dar, två veckor, ja till och med tre veckor låg för mig inom det möjligas gräns.

Första natten sov jag på Bunge vandrarhem. Jag kom fram runt halv ett på natten och blev helt hänförd: stjärnor på himlen! Inget som en inbiten Stockholmare är van vid direkt…
Dan därpå gick jag frukostsugen med min tunga ryggsäck några kilometer ner till färjan, beslöt mig för att ta den där frukosten på Fårö och hoppade på den Bodilla som just skulle gå över sundet. Väl på andra sidan så konstaterade jag att det åtminstone inte låg något fik vid Fårös färjeläge. Hm…jag knallade på vidare till Fårö Kyrka, c:a sju kilometer bort. Där borde det ju finnas ett strandfik.
Lång näsa. Tomt och ödsligt som i en ”boomtown” i en västernfilm. En matbutik fanns det, men den hade varit stängd i drygt ett år. Bokstäverna på väggen började hänga på sniskan.
Men vänta…! Vid Lansa skulle det ju finnas ett fik, åtminstone enligt vägskylten intill. Visserligen fem kilomter bort men OK.
Här någonstans började jag tycka att min ryggsäck på runt 20 kilo var lite väl tung…
Självklart var ju fiket borta vid Lansa stängt det med för säsongen. Men vid raukarna då?

OK, för att göra en lång historia kort: den dagen så gick jag runt halva Fårö och tillryggalade runt 35 kilometer UTAN att dricka en droppe vatten eller äta en smula mat.
Det kallas för ”off-season”. De få fik som finns är stängda nästan alla. Ebbas borta vid Sudersand och Kutens Bensin – som jag hade som slutmål – var fortfarande öppna för säsongen, men det visste jag inte om.
Sju på kvällen så stapplade jag fram i en hastighet av ungefär en kilometer i timmen mot Kutens Bensin och deras vandrarhem Slow Train.
Helt slut. Utsvulten, uttorkad och…tja, hur skulle ni må efter trettiofem kilometer med en ryggsäck på tjugo kilo…?
Nåja, en dusch, nya kläder och en liter vatten senare så var jag något så när tillbaka i matchen.
Sen slumpade det sig så fint som att alla de som just då arbetade på Kutens rockklubb, på Slow Train och på deras creperié Tati skulle till att äta middag och av barmhärtighet mot min ömkliga gestalt bjöd in mig till att äta med dem. Tomas, Val, Vals mamma, Bond, Francois, Ina och…Manuela.Sällan har väl mat smakat så gott som den kvällen och sällan har jag väl sovit så gott som den natten.
Men ojdå…Dan därpå vaknade jag upp med ett helt förfärligt skavsår av storleken mindre tomat på vänsterfoten. Båda smalbenen värkte också, på ett lite udda sätt som jag inte hade känt av tidigare nån gång.
Med en dåres envishet så trotsade jag allt detta och fortsatte samma dag att knalla.
Ut till Fårös fyr och tillbaka. De följande dagarna över till själva Gotland och sen ner till Othem, Slite och Gothem. Känns det igen?
Jodå, i stort sett samma rutt som den här gången, men med en stor skillnad: den gången bar jag även på mitt gigantiska illröda skavsår och mina ömmande smalben. Och allt blev bara värre och värre. Smalbenen svullnade så till den grad att strumporna kom att sitta mer eller mindre som korvskinn. Benhinneinflammation kallas det för, upplyste någon mig om. Tack.
Kraftig överansträngning den första dan och sen bara pang på i samma stil gjorde att allt gick från smärta till snudd på outhärdligt. Från Gothems vandrarhem tänkte jag ta mig till Ljugarn – precis som i dag – men jag gick med stor smärta i varje steg. Det var enbart min totala motvilja mot att ge upp äventyret som drev mig vidare.
Vid Gothem så böjade jag förstå att det här skulle kunna bli övermäktigt, men beslöt mig för att ge det en sista chans. Trettiofem km till Ljugarn, ja jag var ju tvungen att försöka i alla fall.

Alltnog, i skogen c:a 8 kilometer söder om Gothem så kom jag fram till en å, Djupån, ett namn som inte bådade gott. Ungefär tio meter bred var den, men inte en tillstymmelse till en bro eller en spång någonstans, trots att jag i tät strandvegetation under stor möda följde ån under c:a en halvtimme.
Då, men först då gav jag upp.
Under vedervärdig smärta i smalbenen så gick jag hela vägen genom skogen tillbaka till Gothems vandrarhem. Den sista timmen såg jag konstant Gothems kyrka, men med min obefintliga hastighet så kändes det som att jag bara inte kom närmare. En snudd på surrealistisk känsla. Mitt beslut att bryta projektet var helt uppenbart ett korrekt beslut.

Men vad göra då då? Åka hem med svansen mellan benen? Nja…det skulle väl vara lite väl tråkigt nu när jag ändå var ledig för en gångs skull. Men varför då inte åka tillbaka till Fårö och Kutens Bensin? För, var det inte så att just dan därpå så skulle det vara det där berömda Fårönatta, säsongens sista helgkväll när det är i stort sett karneval på ön under hela natten? Jo, det var det!
Tillbaks till Kuten med en härlig Fårönatta och sen ytterligare fem dar Fårö.
Och…? Jo, jag blev där bekant med Manuela, en tjej som sin ålder till trots jobbat på Kuten och creperiét ett antal år. Efter att jag åkt hem igen, tillbaka till Hornstull och den invanda rollen som skivhandlare (en utvilad sådan dock), så höll vi en aktiv sms-kontakt och…tja, en månad senare, men först då, så blev vi ett par. Alltså, hade det inte varit för den vedervärdiga långa första dan med en proppfylld ryggsäck (kamera, kikare, böcker, CD-spelare och CD-skivor) med två inflammerade benhinnor och ett gigantiskt skavsår som resultat så hade vi troligtvis inte blivit tillsammans överhuvudtaget.

Men varför berättar jag allt det här? Det här hände ju förra året?
Jo, det har varit en starkt gnagande känsla av revansch hos mig ända från det att jag kom hem den gången. Jag skulle bara göra om det här helt enkelt. På ett smartare sätt dock. Jag skulle självklart gå samma väg som den gången bara för att bevisa att jag kan, att det bara var klantighet som spelade in den gången.
Och, i dag, från Gothem, gick jag precis samma väg som den jag gick för sju månader sen, men med en helt annan kroppssituation än då. Med en ryggsäck nerbantad till runt 10 kilo och de två första dagarnas etapper helt utan packning så har allt känts helt kanon den här gången. Allt.
Och när jag i dag kom ner till Djupån så tvekade jag inte många sekunder. Jag valde ut ett lämpligt ställe och gick med skor och byxor rakt ner i vattnet och vadade över till den andra sidan. Jag bara jublade när jag kommit över till den motsatta sidan, precis så enkelt var det alltså!
Hundra meter längre bort så märkte jag det var det inte alls det…
Djupån är vid det läget, alldeles intill havet en delad å, och framför mig så såg jag ytterligare en ådra, en större, kanske femton meter bred den här gången.
Men vad då? Nu var jag ju redan blöt, blötare kunde jag väl ändå inte bli?
Jag knallade på, erfor att det nog var djupare där en vid den första ådran men inte värre än att det gick. Iskallt vatten, men det kändes bara svalkande efter en dryg timmes knallande i solen.
Snacka om känsla när jag kom över till den andra sidan! Sju månaders gnagande förnedring hade bytts ut mot triumf. Ja, där satt den!

Tre timmar senare så möter jag på en vespa en hjälmförsedd man med en likaledes hjälmförsedd tjej därbak. ”Hallå där vandringsman!” ropade föraren…som var ingen mindre än Janne från vandrarhemmet i Gothem! Denne var ute och körde med sin dotter och de gensköt mig vid Ardre kyrka. Ur en korg så plockade de fram en termos med kaffe och en påse med ett par wienerbröd. Så där satte vi oss och tog en eftermiddagsfika i solen.
Ibland så är livet inget annat än helt underbart.

En timme senare, efter en helt underbar vandring genom skogar och Bullerby-byar, så sitter jag nu här i Ljugarn. Fyra etapper avklarade och allt känns bara så helt OK!
Ljugarn – Hemse i morgon, 30 kilometer, där en liten ”surprise” kanske väntar…

Popularity: 31% [?]

2 Comments »

  1. Jukka.Wallenius said,

    04.23.11 at 11:54 e m

    Kul resa Elvis. Jukka

  2. Micke said,

    04.24.11 at 9:40 f m

    Och kul att få höra från dig, Jukka!
    Vi ses i sommar på ön!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *