04.27.11

Pilgrimsvandringen Epilog

Posted in Min blogg at 11:44 pm

Finns det en prolog så måste det ju finnas en epilog. Ska vi kalla det för en liten sammanfattning?

Tja, är det så mycket att sammanfatta egentligen. En veckas på det stora hela odramatisk vandring genom visserligen i mångt och mycket ett naturlandskap, men ändå inget som på något sätt kan mäta sig med den vildmark vi har i norr. Är det så mycket att älta? Är det så mycket för en omvärld att läsa om.
Nej, knappast, det handlar väl i stort sett enbart om mig själv, att försöka dokumentera något om det som händer nu för framtiden. Är det egentligen inte det som är grundtanken med en blogg?
Att sen få lite input utifrån är ju faktiskt bara roligt.

Men…helt ohäftigt är det väl ändå inte att på en vecka ta sig från östra Fårö till den längst västerut belägna punkten på Gotland under en vecka.
Enligt kartan så är det 177 kilometer. Då jag sista dagen gick tillbaka åtta kilometer och nästan konsekvent valde snirkliga småvägar utanför den stora landsvägen så tror jag att den faktiska längden nog var strax över 200 kilometer, dvs i stort sett 30 km om dan. Och, något som förvånar mig själv, bortsett från en initial lättare stelhet på morgnarna så hade jag aldrig något som kunde kallas för träningsvärk. (Återigen: ett tramp i en hargrop som vred till mitt vänstra knä har inget som helst med min fysik att göra).

Men skulle jag då vara något fysiskt fenomen? Knappast. Seg och envis möjligtvis. Nja, jag tror helt enkelt att vi till mans klarar av mycket mer än vad vi själva tror, bara vi får vara friska och hela. Tyvärr så finns det ju många som sätter upp gränser för sig själva OCH andra genom att gå omkring och tro att efter trettio så har man gjort sitt vad det gäller fysisk aktivitet.
Och så är det ju inte…eller?

Låt oss gå tillbaka sju månader! Tidigare så har jag beskrivit hur min förra vandring, den i september förra året, mynnade ut i ett avbrutet äventyr pga skoskav och svullna benhinnor. När jag kom hem så förklarade jag vid olika tillfällen för jämnåriga kunder i butiken vad som hänt…och fick varje gång samma reaktion.
Ungefär som följer:
“Ja, jo. Jo, ja just det. Jag förstår. Jo, men vet du…” och så kom det helt plötsligt in ett skevt litet leende i munnen, “…vi är inte tjugo längre förstår du. Vi vill så gärna tro det, men det är inte så.” Som att det skulle vara därför som jag fick skoskav och problem med benhinnorna.
Jaha.
Jaså?
OK, då. Låt trettio stycken otränade tjugoåringar sätta på sig varsin ryggsäck på tjugo kilo och låt dom sen gå trettiofem kilometer, delvis i kuperad skogsterräng UTAN att dricka en droppe vatten eller äta ens en brödsmula på hela dan. Till på köpet med nyinköpta icke ingångna skor. Alltså, precis som min första dag september 2010.
Enligt den besserwisser-expertpanel som dessa herrar bestod av så skulle alltså de här tjugoåringarna ledigt och lätt med ett stort leende på läpparna genomföra den nämnda uppgiften. Helt utan skavsår eller överansträngda leder.

Morsning.

Hur många skulle överhuvudtaget gått hela sträckan? Och de som nu gjorde det, skulle inte dom vara riktigt, riktigt möra dan därpå? Jovisst! Så varför då detta meningslösa mantra: “Vi är inte tjugo längre”?

Nu är det inte för att vara bitter som jag skriver detta, utan för att jag tycker att det är så meningslöst att begränsa sig själv och sin omgivning utifrån någon mall om hur det förmodligen är. Vad då “inte tjugo” längre? Visst, dom flesta elitidrottare är runt tjugofem, men i mångt och mycket så handlar det om andra orsaker än de vi tror, det att det är ovanligt med fyrtioåringar i översta idrottseliten.

Motivation. Vilken människa som har spelat fotboll på klubbnivå i trettio år har samma motivation vid fyrtio som vid arton att spela match och träna sex dagar i veckan? Ytterst få, om ens någon.

Utslitning. Att pressa sin kropp till det yttersta i decennier gör onekligen att den till slut blir utsliten. “Foppa” skulle förmodligen glida in i vilket NHL-lag som helst i dag, men spel på elitnivå i tjugo år i en fysiskt tuff sport har gjort att han inte vill riskera framtida men och av den anledningen har valt att sluta.

Talande är att många som börjar träna på elitnivå vid en relativt hög ålder då och då når till och med världseliten. Ett bra exempel är löperskan Evy Palm som vid fyrtiosju års ålder satte ett svenskt rekord på maraton som stod sig i fjorton år, men flera finns.

Diskuskastaren Al Oerter var periodvis inaktiv mellan olympiaderna men tog ändå guld 1956, -60, -64 och -68. Efter det la han av bara för att göra en sensationell comeback 1980 vid fyrtiofyra års ålder och kom fyra i de amerikanska OS-uttagningarna (de tre främsta kvalificerade sig)! Inte nog med det, vid fyrtiosju års ålder satte han ett personbästa på drygt 69 meter och hade förmodligen som fyrtioåttaåring tagit en plats i 1984 års trupp om han inte inför uttagningstävlingen skadat en hälsena.
Helt klart så sparade Al Oerter på både hårdträningen och på sin kropp under de långa mellanperioderna.
Tänk om någon på åttiotalet gått till Oerter och sagt: “Men gubbe lilla, du är inte tjugo längre!”

Slutsummering: Vi är förmodligen alla starkare än vad vi själva tror att vi är och må oss strunta totalt i vad vår omgivning tycker och tror om vår styrka och uthållighet.

Kör hårt! Snart så kommer det skivrecensioner igen!!!

Popularity: 31% [?]

04.26.11

Pilgrimsvandringen Etapp 7

Posted in Min blogg at 7:37 pm

Sista etappen.

Upp halv sju i morse. I vilket årtionde gick jag sist upp halv sju på morgonen? Det är väl bara att konstatera att på vissa plan så är man nog lite priviligerad.
Nåja, dusch, påklädning och frukost på vandrarhemmet Björklunda och sen i väg.
Mitt knä kändes precis som det brukar, dvs helt OK. Märkligt ändå, på söndag natt så hade jag så ont så att jag knappt kunde sova, på måndagen så går jag tjugofem kilometer med packning. Ändå så är knät tillbaka där det ska på tisdagen. (Voltaren Liniment. Rekommenderas).
Så i väg med snabba, spänstiga steg för den sista lilla parentesen, dvs Burgsvik-Hoburgen.
Som tidigare ett helt underbart försommarväder. Den arla morgontimmen gjorde att det inte kändes för varmt utan helt enkelt helt OK. Heller ingen vind, snudd på vindstilla.
Upplagt för en perfekt avslutning på en fantastisk vecka!

Ett problem låg dock och gnagde: hur skulle jag komma tillbaka? Bussen från Hoburg börjar gå först sommartid, så det var inte mycket att luta sig mot. Från vandrarhemmet strax norr om Burgsvik till Hoburgen så är det tjugo kilometer, och jag ville väl knappast gå hela vägen tillbaka, nu när jag väl skulle vara framme och allt. I så fall så skulle dagens siffra komma att stanna vid fyrtio?
Så vad göra? Beställa en taxi som skulle hämta mig vid en given tidpunkt?
Av en ren slump så hade jag på Folkeryds Restaurant i Burseryd stött ihop med en gammal bekant från grundskolan, Thomas Zetterling, och dennes hustru. Bland mycket snack om förr i tiden så dök även min vandring upp på tapeten. Jag nämnde bla detta lilla problem men fick rådet att förlita mig på att lifta tillbaka. Dom hade varit vid Hoburgen samma dag och det hade varit mycket bilar på vägen till och från Hoburgsgubben.
OK då. Lifta tillbaka. Dom vet väl vad dom pratar om.

Tämligen snabbt uppe på själva vägen efter Burseryd mot Hoburgen så förstår jag: lifta kan komma att bli väldigt marigt. Knappt en bil var ute och åkte.
Just det, så var det nog! Eftermiddan på annandag påsk, då min klasskompis med sällskap hade varit där, så är det nog lite fler människor och bilar vid Hoburgsgubben än en tisdagförmiddag i april…
Då så, då ringer vi efter en taxi, tänkte jag. Burseryds taxi, nära och bra!
Nähä, det gick inte alls det. Ingen ledig bil före eftermiddan…
Nähä…
Och så ringde då helt plötsligt Manuela och frågade om hon nu skulle ta den där bussen från Fårösund till Visby, enkom för att möta upp mig och äta lunch på en trevlig uteservering i solen.
Jo…det var ju tänkt och planerat så men det började ju se lite kärvt ut…Ju närmare jag kom Hoburgen, desto glesare blev det mellan de redan från början väldigt få bilar som var ute och körde. C:a åtta kilometer före målet så försvann de helt. Ingen bil vare sig åt ena eller andra hållet, ingen taxi tillgänglig och en buss som skulle börja gå om två månader.
Kul.
Att grubbla över detta var ju heller inte så som jag hade tänkt mig de sista triumfatoriska kilometrarna på denna vandring.

Lite synd, för det var, så fort som jag kom ut på vägen längs havet, bedövande vackert. Strålande sol och nästan vindstilla och en milsvidd utsikt över ett nästan helt vågfritt hav.
Men, lite lätt irriterad återigen över tingens gång så lät jag mig inte hänföras så mycket över allt som jag borde ha gjort. Jag var ju dessutom på synligt avstånd till mitt så efterlängtade mål, Hoburgsgubben, vars siluett så klart avtecknade sig mot den övriga klippan.

Nåväl, fram kom jag, om än lite förvånad över att jag var den enda människan på plats. Så vackert, så enastående, så majestätiskt och den enda levande varelsen som befann sig just där, just då, hade inte ro i kroppen för att njuta av det. Vilket oerhört slöseri med skönhet!

Nåväl, en hastig överblick om var den punkt som ligger längst österut befann sig, och ett par hopp från sten till sten tills jag kom dit. (Stenarna ute i vattnet räknades inte, bara den sten som hade kontakt med fastlandet, och det skulle vara just den som stack längst ut från land)!
Ett dopp av vänsterhanden i vattnet medan högerhanden förevigade ögonblicket med en kamera.
Ja. Jag gjorde det. Jag har gått från östra Gotland till västra.
Från Fårö fyr till Hoburgsgubben.
Jag bevisade för alla negativa projicerare att JAG kunde göra det trots att jag fyller femtiosex i höst. Jag ÄR lika stark, om inte starkare än när jag var tjugo. Jag kan gå tre mil om dan med packning dag efter dag utan att ens få träningsvärk (ett stukat knä pga en grop är ju en annan sak…).
Och…just det, inga utropstecken någonstans.

För, nej, tyvärr. Den euforiska glädjen infann sig aldrig.
Om det hade funnits en buss däruppe med avgång en timma senare så kanske…
Om det hade stått en taxi och väntat på mig vid vändplan så hade det kanske kännts bättre…
Om restaurangen varit öppen så jag hade kunnat ta mig en seger-öl, så hade väl saker varit annorlunda…
Kanske, kanske inte. I mycket så var det en faktiskt en stor tomhet som kom över mig.
För…tja, när man väl är på Mount Everests topp, så är det ju bara att gå ner.
Samma här. Vänster höger om marsch, och jag visste ju faktiskt inte ens hur det skulle gå till.

Gick direkt till vägen – den större, inte den längs kusten – för att eventuellt få napp.
Det blev som farbror Melker sa i Saltkråkan när han skulle fiska med sina söner: Denna dagen, inte ett liv…
Såg framför mig att få gå tjugo kilometer tillbaka, i en sol som började stiga markant på himlen, och en drickflaska som varit tom i en halvtimme.

Ding! Ding-ding-ding-dong! Manuela på tråden. Jag avbokade med sorg i rösten lunchen i Visby, men fick henne att ringa till fyra olika taxibolag i trakten för att fråga efter skjuts.
Ingen av dom hade en ledig bil på timmar framöver…
Så kul var det att komma fram till målet…
Nåväl, jag traskade i en dryg timme längs landsvägen i solgasset.EN (1) bil körde förbi mig. Självklart så gjorde den det utan att plocka upp mig.
Jag började till och med att skissa på risken att missa bussen vid två, vilken skulle vara den sista för att hinna med färjan.

Ding! Ding-ding-ding-dong!
Och vem var det nu då? Jo, kvinnan från Burgsviks taxi som hade tyckt så synd om mig så hon uppenbarligen pressat ihop en rast för att komma och hämta mig!
En kvart senare mötte hon upp mig längs vägen…och allt var på plats igen, förutom att jag ändå redan missat den buss som jag först hade tänkt att ta.

Lunch på Folkeryds i Burseryd och en enkel gångpromenad till bussen. Den buss som gick till färjan, och här sitter jag nu.
Farväl Gotland.
Farväl alla getter, baggar, lamm, lammungar, kor, raukar, torp, gods, väderkvarnar och kyrkor. Farväl alla söta brödbakande gotländskor, alla vänliga föreståndare av vandrarhem och alla ni trevliga, härligt avstressade butiksbiträden i de – alldeles för få – matbutiker längs vägen jag gick.
Farväl skogar, åar, kullar, dalar, myrar, snår, sankmark och träsk.

Tillbaka nu till stress, inköp, tjat och prat, prutningar och försök till höjningar av inköpspris.
Tillbaks till presumptiva snattare, till tjuvlarm, tredubbla lås och säkerhetsdörrar.
Tillbaks till trettontimmars-pass som avslutas vid midnatt med salongsberusade kunder som undrar om jag kan ha öppet en kvart till. (Dom kom ju just, så det är väl fair…?).

Tillbaks till telefonsamtal och fulla mailboxar.
Tillbaks till en ändlös rad av fakturor och räkningar att betala.
Tillbaks till…

Nej då, så illa är det inte.
Det här mera min svartsyn på det hela innan jag startar om igen. Det kommer säkert att kännas kanon att ställa sig bakom disken igen.
Se min skämtsamma negativism som ett tecken på att jag haft en väldigt bra semester. Som dom flesta av er vet så är det inte så ofta som jag är borta under åtta dagar (det har hänt två gånger tidigare…) så det är väl för väl att jag ser tillbaka på den veckolånga vandringen med på det stora hela ljusa minnen. Det kanske tom kommer att växa de närmaste dagarna.

Gotland – och allt vad det innebär: jag kommer tillbaka.

Popularity: 32% [?]

04.25.11

Pilgrimsvandringen Etapp 6

Posted in Min blogg at 10:10 pm

Skam den som ger sig!

Sjätte etappen mellan Hemse och Burgsvik just avklarad. Och det gick faktiskt ganska bra, om än inte med samma elegans som under de inledande fem dagarna.

Ont gjorde det i knät i går kväll när vi gick och la oss. Ont gjorde det under natten också. Låg långa stunder vaken och förbannade min otur. Så nära men ändå inte där. Hur gick det här till, varför skulle det här hända just nu? Så gick tankarna under de vakna nattimmarna
Nånstans på morgonsidan så började kroppen kännas lite bättre. Jag föll i nån slags drömsömn och blev förvånad själv de gånger jag vaknade till över att det mest var roliga, positiva drömmar som jag haft. Kommer självklart inte ihåg ett smack men det kändes som om något helande kommit över mig. Vid väckningen runt åtta så noterade jag att…knäet inte var lika ömt som det hade varit kvällen innan. Kanske jag ändå skulle…?
Jag gick upp, sträckte på mig, duschade och klädde på mig. Tre koppar kaffe och ett par mackor senare så var det avgjort: Här skulle det ut på landsvägen och knallas.
Jag såg till att min ryggsäck innehöll ett totalt minimum av det som jag behövde: min dator, ett par strumpor, ett par kalsingar en apelsin, en lokaflaska, voltarenliniment och den dator som jag skriver det här på.
Från det Habblingbo där vi sovit över fick jag skjuts av Daggan och Marie tillbaka till Hemse, till den plats där jag blivit upplockad eftermiddagen innan.
Runt tio så bar det av…långsamt.
Tempot ökades väl lite lätt allteftersom, men snabbt kom det aldrig att bli och för första gången så kom det att bli ordentliga pauser under promenadens gång.
Visst, knät är inte bra, det är helt klart en inflammation, men trots tjugofem kilometer så känns det faktiskt bättre nu än det gjorde i går kväll.

Men…hur kunde det gå så här då? I ena ögonblicket så är allting bättre än på väldigt, väldigt länge, och rätt vad där så är det läge för att gå och hänga sig?
Är det måhända det där klassiska att om man inte förväntar sig något av tillvaron utan tar dagen som den kommer så blir man som lyckligast?
Men det låter väl ändå lite tråkigt? Att brinna för något, må vara vad som helst, och sen bli oerhört besviken när det går åt skogen, men även euforisk när allting klickar känns väl ändå som något att föredra framför en likgiltig, initiativlös inställning till tillvaron.

Ändå, det blev en hel del smolk i glädjebägaren under dagens lopp. Min smått förtvivlade situation under eftermiddagen och kvällen utvecklade sig på ett klassiskt sätt. Jag var oerhört frustrerad och Manuela, som mött upp mig från Fårösund, den surprise jag skrev om i går, tyckte väl inte att det var det som hon korsat Gotland för att möta: en sur, svärande, haltande gubbe. Att vi sen var hembjudna till Manuelas goda vänner Daggan och Marie gjorde i det läget ingenting bättre. Alla var glad och uppsluppna men jag hade just fått se en sju månader gammal dröm gå i kras och ingen verkade bry sig ett smack. Sanningen är väl att dom visst brydde sig, det var bara hart när omöjligt för dom att förstå hur mycket det här betydde för mig.
Så…kvällen slutade inte i något romantiskt möte under den exotiska pilgrimsvandringen utan med nånting som nog närmast kan beskrivas som ett gräl.
Och allt som var så bra bara tjugofyra timmar tidigare…
Och jag som verkligen såg fram emot att få träffa Manuela.

Så…med facit i hand: borde jag egentligen ha brytit vandringen och följt med Manuela tillbaka till Fårösund och där tillbringat två lugna dygn och samtidigt hjälpt hennes mamma att flyttstäda?
Alltså, för Manuelas, vårt förhållandes och för knäets skull.
Eller gjorde jag rätt som trotsade all logik och läkarexpertis för att fortsätta den vandring som jag en gång kallade pilgrimsfärd?
Se det så här: om jag inte hade fortsatt så hade jag troligtvis grämt mig över det under lång tid framöver. Möjligtvis så hade det satt en stor svart stämpel över Gotland för mig. Kanske hade jag aldrig velat återkomma.

Personligen så tyckte jag att det nog inte fanns så mycket att välja på. Det som ska göras måste göras.
Men vad hände med pilgrimsvandringen, vart tog rensningen på allt negativt vägen? Hur mycket trassel och elände som helst, och jag vet inte ens hur det gick till.

(Jag har heller hitills inte nämnt alla de mobilsamtal som jag fått under hela vandringen gällande precis vad som helst. Svårt att koppla bort alllt när man kan bli, och blir, nådd vilken sekund som helst. Kanske jag ska vandra i ett område som inte har mobiltäckning nästa gång?)

I morgon så är det de sista arton kilometrarna kvar till Hoburgsgubben.
Slutsummering kommer!

Popularity: 31% [?]

04.24.11

Pilgrimsvandringen Etapp 5

Posted in Min blogg at 11:18 pm

Uppbrott från Ljugarn runt 11.00. Sov över på första bästa ställe som överhuvudtaget svarade i telefonen.
Det blev Smakrike, ett inte direkt billigt, men för all del väldigt trevligt ställe att övernatta på.
Frukostbuffén var väl värd någon hundring, och TV på rummet gjorde att det helt plötsligt började kännas rent ut sagt ganska så komfortabelt.
Hemse – varifrån kommer alla dessa Gotländska namn? – blir dagens mål. Runt trettio kilometer.
Efter gårdagens trettiofem så känns det ju som något minst sagt överkomligt.
Härligt vandrarväder också. Sol och runt femton grader varmt.

Och så hände då det som bara inte fick hända…
Någonstans så lå det väl i luften, det hade snudd på varit FÖR bra. Inga som helst fysiska problem, trevligt sällskap hela vägen, härligt väder, bra boende, god mat. Framför allt det faktum att jag inte haft några som helst fysiska problem har varit väldigt glädjande.
Och så händer det…jag ska gena genom ett skogsparti…och snubblar i en grop.
Kände direkt att något var fel. Direkt.
Förutom små skrapsår så som ju inte var mycket att orda om så vred jag knät. Ingen stor smärta just då, men jag kände i samma ögonblick att något var fel.
Tänk er in i situationen: en mil från dit jag ska, inga bussar, inga bilar, inga människor överhuvudtaget.
Vad göra? Jo, fortsätta att gå, fast i en helt annan takt än den som jag haft innan.
Tänk att det kan gå så här. Ena sekunden så mår jag bättre än jag gjort på år och dag, nästa så har allt bara ryckts bort.
Väl i Hemse, långt efter när jag borde ha varit där, så träffade jag Manuela (den lilla “surprise” som jag nämnde i går). Hennes goda vänner Daggan och Marie kom och hämtade hos för att köra oss hem till deras hem i Habblingbo. Väl där så åt vi god mat och drack rött vin. Dessert följde.
På papperet trevligt, men knappast för mig. Hela kvällen så var jag inget annat än helt förtvivlad. Sju månaders planering och allt stupar på att jag skulle ta en genväg genom skogen.
Nåja, låt oss inte kasta yxan i sjön än. Det är en dag i morgon också, det kan ju ske ett mirakel tills dess. Knät k-a-n ju läka under natten.
OM jag går i morgon så blir det i sådana fall helt utan packning. Tjugofem kilometer till Bursvik på asfalt…ja inte med en ryggsäck i så fall…

Fortsatt rapport följer.

Popularity: 30% [?]

04.23.11

Pilgrimsvandringen Etapp 4

Posted in Min blogg at 10:26 pm

gothem.jpg
Gothems vandrarhem med ägaren, den gamle basketlegenden Janne Hjort.

Sov som tidigare skrivet över i Gothem. Hade en väldigt trevlig kväll i sällskap med vandrarhemmets ägare Janne Hjort, som på sjuttiotalet spelade basket i Solna. Vi åt middag på den lokala thai-krogen och satt sen hemma hos Janne och pratade om livet i allmänhet under resten av kvällen.

Iväg från Gothem på morgonen. Med en liten speciell känsla i magen.
Varför då då?
Jo, den av mina fotvandringar som jag gjorde senast, innan denna, var faktiskt även den på Gotland.
När då då? Jo, i september förra året. Då som nu så kände jag att det hade blivit för mycket.
Sommaren 2010 var en väldigt hektisk tid och med ett semesterschema för mina anställda som fläckvis blev lite som det blev…dvs att då och då fick jag ta en vecka ensam i butiken. Och detta i en period då omsättningen och kundtillströmningen var markant högre än under året i övrigt.
Alltså, om det är jobbigt övrig tid om året så kan jag säga att det var tre resor värre då.
Öppet runt tretton timmar om dan och alla frågade mig om allt, därför att det inte fanns någon annan att fråga. Lägg därtill 30 graders konstant temperatur i butiken och ni har bilden helt klar för er.
Så plötsligt, en dag i butiken den sommaren, så hörde jag en röst i mitt huvud som lugnt och välartikulerat sa till just mig: “Gotland!”
Gotland?
Just det! Där har vi det, tänkte jag nästan omgående. Bort från allt. Bort från det som vanligtvis glädjer mig men som nu står mig så upp över halsen att det hotar att kväva mig. Just det, i väg till Gotland när de övriga gubbarna och tjejerna kommer tillbaka.
Tystnad, frid, lugn och ro, precis just det som jag inte upplevt under en lång, lång tid. Perfekt, just vad jag behövde i det läget, sommaren 2010.
Och varför inte ha ett mål när man ändå är i farten, såna kan vara bra att ha för att öka incitamentet? Exempelvis att promenera från östra Fårö till Hoburgsgubben…Ja varför inte?

Den tolfte september åkte jag iväg med en märklig frihetskänsla som jag nog inte hade haft sedan jag startade affären nån gång på Hedenhös tid. Jag hade nämligen inte bestämt mig för när jag skulle åka hem igen! Det hade den gången gått så långt att jag verkligen kände att det här, det gör jag nu, men det får också ta den tid det tar. En vecka, tio dar, två veckor, ja till och med tre veckor låg för mig inom det möjligas gräns.

Första natten sov jag på Bunge vandrarhem. Jag kom fram runt halv ett på natten och blev helt hänförd: stjärnor på himlen! Inget som en inbiten Stockholmare är van vid direkt…
Dan därpå gick jag frukostsugen med min tunga ryggsäck några kilometer ner till färjan, beslöt mig för att ta den där frukosten på Fårö och hoppade på den Bodilla som just skulle gå över sundet. Väl på andra sidan så konstaterade jag att det åtminstone inte låg något fik vid Fårös färjeläge. Hm…jag knallade på vidare till Fårö Kyrka, c:a sju kilometer bort. Där borde det ju finnas ett strandfik.
Lång näsa. Tomt och ödsligt som i en “boomtown” i en västernfilm. En matbutik fanns det, men den hade varit stängd i drygt ett år. Bokstäverna på väggen började hänga på sniskan.
Men vänta…! Vid Lansa skulle det ju finnas ett fik, åtminstone enligt vägskylten intill. Visserligen fem kilomter bort men OK.
Här någonstans började jag tycka att min ryggsäck på runt 20 kilo var lite väl tung…
Självklart var ju fiket borta vid Lansa stängt det med för säsongen. Men vid raukarna då?

OK, för att göra en lång historia kort: den dagen så gick jag runt halva Fårö och tillryggalade runt 35 kilometer UTAN att dricka en droppe vatten eller äta en smula mat.
Det kallas för “off-season”. De få fik som finns är stängda nästan alla. Ebbas borta vid Sudersand och Kutens Bensin – som jag hade som slutmål – var fortfarande öppna för säsongen, men det visste jag inte om.
Sju på kvällen så stapplade jag fram i en hastighet av ungefär en kilometer i timmen mot Kutens Bensin och deras vandrarhem Slow Train.
Helt slut. Utsvulten, uttorkad och…tja, hur skulle ni må efter trettiofem kilometer med en ryggsäck på tjugo kilo…?
Nåja, en dusch, nya kläder och en liter vatten senare så var jag något så när tillbaka i matchen.
Sen slumpade det sig så fint som att alla de som just då arbetade på Kutens rockklubb, på Slow Train och på deras creperié Tati skulle till att äta middag och av barmhärtighet mot min ömkliga gestalt bjöd in mig till att äta med dem. Tomas, Val, Vals mamma, Bond, Francois, Ina och…Manuela.Sällan har väl mat smakat så gott som den kvällen och sällan har jag väl sovit så gott som den natten.
Men ojdå…Dan därpå vaknade jag upp med ett helt förfärligt skavsår av storleken mindre tomat på vänsterfoten. Båda smalbenen värkte också, på ett lite udda sätt som jag inte hade känt av tidigare nån gång.
Med en dåres envishet så trotsade jag allt detta och fortsatte samma dag att knalla.
Ut till Fårös fyr och tillbaka. De följande dagarna över till själva Gotland och sen ner till Othem, Slite och Gothem. Känns det igen?
Jodå, i stort sett samma rutt som den här gången, men med en stor skillnad: den gången bar jag även på mitt gigantiska illröda skavsår och mina ömmande smalben. Och allt blev bara värre och värre. Smalbenen svullnade så till den grad att strumporna kom att sitta mer eller mindre som korvskinn. Benhinneinflammation kallas det för, upplyste någon mig om. Tack.
Kraftig överansträngning den första dan och sen bara pang på i samma stil gjorde att allt gick från smärta till snudd på outhärdligt. Från Gothems vandrarhem tänkte jag ta mig till Ljugarn – precis som i dag – men jag gick med stor smärta i varje steg. Det var enbart min totala motvilja mot att ge upp äventyret som drev mig vidare.
Vid Gothem så böjade jag förstå att det här skulle kunna bli övermäktigt, men beslöt mig för att ge det en sista chans. Trettiofem km till Ljugarn, ja jag var ju tvungen att försöka i alla fall.

Alltnog, i skogen c:a 8 kilometer söder om Gothem så kom jag fram till en å, Djupån, ett namn som inte bådade gott. Ungefär tio meter bred var den, men inte en tillstymmelse till en bro eller en spång någonstans, trots att jag i tät strandvegetation under stor möda följde ån under c:a en halvtimme.
Då, men först då gav jag upp.
Under vedervärdig smärta i smalbenen så gick jag hela vägen genom skogen tillbaka till Gothems vandrarhem. Den sista timmen såg jag konstant Gothems kyrka, men med min obefintliga hastighet så kändes det som att jag bara inte kom närmare. En snudd på surrealistisk känsla. Mitt beslut att bryta projektet var helt uppenbart ett korrekt beslut.

Men vad göra då då? Åka hem med svansen mellan benen? Nja…det skulle väl vara lite väl tråkigt nu när jag ändå var ledig för en gångs skull. Men varför då inte åka tillbaka till Fårö och Kutens Bensin? För, var det inte så att just dan därpå så skulle det vara det där berömda Fårönatta, säsongens sista helgkväll när det är i stort sett karneval på ön under hela natten? Jo, det var det!
Tillbaks till Kuten med en härlig Fårönatta och sen ytterligare fem dar Fårö.
Och…? Jo, jag blev där bekant med Manuela, en tjej som sin ålder till trots jobbat på Kuten och creperiét ett antal år. Efter att jag åkt hem igen, tillbaka till Hornstull och den invanda rollen som skivhandlare (en utvilad sådan dock), så höll vi en aktiv sms-kontakt och…tja, en månad senare, men först då, så blev vi ett par. Alltså, hade det inte varit för den vedervärdiga långa första dan med en proppfylld ryggsäck (kamera, kikare, böcker, CD-spelare och CD-skivor) med två inflammerade benhinnor och ett gigantiskt skavsår som resultat så hade vi troligtvis inte blivit tillsammans överhuvudtaget.

Men varför berättar jag allt det här? Det här hände ju förra året?
Jo, det har varit en starkt gnagande känsla av revansch hos mig ända från det att jag kom hem den gången. Jag skulle bara göra om det här helt enkelt. På ett smartare sätt dock. Jag skulle självklart gå samma väg som den gången bara för att bevisa att jag kan, att det bara var klantighet som spelade in den gången.
Och, i dag, från Gothem, gick jag precis samma väg som den jag gick för sju månader sen, men med en helt annan kroppssituation än då. Med en ryggsäck nerbantad till runt 10 kilo och de två första dagarnas etapper helt utan packning så har allt känts helt kanon den här gången. Allt.
Och när jag i dag kom ner till Djupån så tvekade jag inte många sekunder. Jag valde ut ett lämpligt ställe och gick med skor och byxor rakt ner i vattnet och vadade över till den andra sidan. Jag bara jublade när jag kommit över till den motsatta sidan, precis så enkelt var det alltså!
Hundra meter längre bort så märkte jag det var det inte alls det…
Djupån är vid det läget, alldeles intill havet en delad å, och framför mig så såg jag ytterligare en ådra, en större, kanske femton meter bred den här gången.
Men vad då? Nu var jag ju redan blöt, blötare kunde jag väl ändå inte bli?
Jag knallade på, erfor att det nog var djupare där en vid den första ådran men inte värre än att det gick. Iskallt vatten, men det kändes bara svalkande efter en dryg timmes knallande i solen.
Snacka om känsla när jag kom över till den andra sidan! Sju månaders gnagande förnedring hade bytts ut mot triumf. Ja, där satt den!

Tre timmar senare så möter jag på en vespa en hjälmförsedd man med en likaledes hjälmförsedd tjej därbak. “Hallå där vandringsman!” ropade föraren…som var ingen mindre än Janne från vandrarhemmet i Gothem! Denne var ute och körde med sin dotter och de gensköt mig vid Ardre kyrka. Ur en korg så plockade de fram en termos med kaffe och en påse med ett par wienerbröd. Så där satte vi oss och tog en eftermiddagsfika i solen.
Ibland så är livet inget annat än helt underbart.

En timme senare, efter en helt underbar vandring genom skogar och Bullerby-byar, så sitter jag nu här i Ljugarn. Fyra etapper avklarade och allt känns bara så helt OK!
Ljugarn – Hemse i morgon, 30 kilometer, där en liten “surprise” kanske väntar…

Popularity: 32% [?]

Pilgrimsvandringen Etapp 3

Posted in Min blogg at 12:01 am

Är det några av er som funderar över de senaste dagarnas skriverier? Två och en halv mil ena dan, drygt tre mil nästa. Jaha…det här liknar inte mycket den i sin butik sju dagar i veckan inlåste skivdealaren som på sin enda lilla fritid skriver recensioner om plattor som ingen kom ihåg ens när de släpptes.
Kan det vara sant? Gick han verkligen till fots drygt tre mil på en dag? Har jag hamnat på en blogg som är till förväxling lik Mickes från skivbutiken?

Sanningen är att jag alltid varit något av en gångare. Innan jag flyttade till där jag bor nu, dvs till samma hus där den större av butikerna finns, så bodde jag i Kristineberg, tre och en halv kilometer härifrån. Ofta promenerade jag både till och från jobbet. Och innan dess, dvs innan jag öppnade eget och följdaktligen hade gott om sk ledig tid, så promenerade jag i stort sett vart jag än skulle i stan.
Skulle jag hem till någon som bodde i Skanstull så tog jag mig den timme det behövdes i stället för att ta tunnelbanan med ev byte och kanske även buss. På med freestyle-lurarna och i väg ut på Stockholms gator. Härligt!
Längre fotvandringar har jag gjort även under senare år, skillnaden är bara att jag inte bloggat om dom, som nu. Jag ska ta upp några av dom lite senare.

Så…det här är bara tillbaka till det naturliga, det ursprungliga, just så som det ska vara. Jag älskar verkligen att gå till fots, när jag gör det så känner jag ett lyckorus som kan vara svårt att klä i ord.

Tillbaka till dagen i dag.
Något som slår mig här på Gotland är hur lite folk som man ser utomhus så här års. Och då menar jag givetvis inte Visby, utan övriga ön. Den första dagen så såg jag sex människor, varav två var skogsarbetare. Hitintills har jag inte sett en annan människa som har promenerat längs vägen. (Det här skriver jag på bussen till Slite, och givetvis, precis i den sekund som jag avslutar meningen så ser jag en familj med ett par hundar gåendes längs landsvägen…).
Frånvaron av affärer, resauranger och fik är också snudd på frapperande. Var köper alla människor sin mat? Många har nog flera mil till närmsta mataffär. Tänk att en lördagkväll upptäcka att mjölken är slut…

I dag från Slite – etapp 3:s startpunkt – så gick jag länge längs havet. Bedövande vackert med ett näst intill spegelblankt hav. Lätt molnigt men med en väldigt klar luft. Idealiskt för fotografering med andra ord, men tyvärr så hade jag redan kört slut på den sista filmrullen. (Varför köpte jag inte tio rullar på en gång i Stockholm innan jag åkte?).
Mot slutet så blev det lite väl mycket sankmark för min smak, framför allt för mina skor, så det blev till slut en mindre befrielse att komma upp på landsvägen. (Såg förresten inte en människa under hela denna vackra strandpromenad).
Hur som helst – inte mer än 17 kilometer i dag, kändes faktiskt som rena söndagsturen, men en bra uppmjukning inför morgondagens etapp Gothem – Ljugarn. En historia på 35 kilometer, med packning… Nåja, det som måste göras ska också göras. När jag någon gång på eftermiddagen passerar Kräklingbo (vilket namn på en ort) så kan jag säga till mig själv: Halvvägs!

Popularity: 32% [?]

04.21.11

Pilgrimsvandringen Etapp 2

Posted in Min blogg at 11:21 pm

Etapp två Fårösund-Slite avklarad.
Klart “slitigare” än gårdagens inledningsrunda. Det visade sig också att jag även den här gången underskattat längden på distansen. 30 kilometer den stora vägen var det enligt skyltarna, och inte 25 som jag fått för mig. Då jag dessutom gick på de i förhållande till landsvägen betydligt mer pittoreska men ack så slingriga småvägarna så blev det nog ett par kilometer till. Bra frustrerande att efter tre timmars oupphörligt knallande komma fram till vid Hellvi kyrka, och där se en skylt: Slite 14 kilometer.
Väl framme nån timme senare så upptäckte jag att Slite är en lustigt utbredd ort. Till ytan så måste den ju vara minst lika stor som en del svenska städer typ Norrtälje, Bollnäs eller Vaxholm som har betydligt flera innevånare. Alltså när jag trodde jag kommit fram så var det närmare en halvtimmes marscherande kvar till centrum.
Nåja, det här är ju en pilgrimsfärd som ska rensa sinnnet på en massa skräp, och inte en semestertripp, så det är bara att acceptera situationen.
Och…tre mil avverkade i dag gör att det nu rör sig om inte mer än runt 120 kvar, och fem dar att ta det på. Tjugofyra kilometer i snitt kvar. Ska fixas, inga problem. Ända problemet är att jag från och med i morgon är tvungen att ta med mig min packning, dvs ryggsäcken. Men, tar vi det bara lugnt och inte gör sådana non stop-etapper på sex timmar så ska det nog gå vägen även med ryggan.

Åkte efter Slite tillbaka med bussen till Fårusund där jag tog färjan över till Fårö. Tar mig i morgon tillbaka till Slite för att därifrån starta färden mot…Gothem!

Popularity: 29% [?]

Pilgrimsvandringen Etapp 1

Posted in Min blogg at 12:07 am

Första dagens etapp avverkad. Och trots att det inte var 17 utan 22 kilometer från fyren på Fårös östra spets till Fårösund så gick det förvånansvärt lätt. Det kändes helt enkelt riktigt bra.
Fördelen som jag har så här långt är att jag går utan packning. Den lämnar jag än så länge kvar på Kutens Bensin hos Thomas och Val, för jag återvänder ju dit de första kvällarna för att övernatta.
Just det, från Fårösund tillbaka till Kuten. I morgon i bil återigen till Fårösund och därifrån till Slite, en ganska så precis 25 kilometer lång sträcka. Jag återupptar med andra ord vandringen i morgon från punkten där jag avbröt den i kväll.
Tänk, efter en kilometer från fyren så står det en skylt längs vägen: Hoburgsgubben 176 km. Uppmuntrande? Nja, inspirerande möjligtvis.
Eftersom att jag ska fotvandra under en vecka så blir det földaktligen alldeles utmärkt med ett snitt på 25 km om dan.
Jag tappade tre i dag, men man ska väl inte gå ut alltför hårt i början.
Och…jo, det var en väldigt fin och härlig vandringsdag i nästan perfekt väder för ändamålet. Runt tio-tolv grader, sol och mycket lite vind.
Det ser än så länge bra ut för veckan som kommer.
I går kväll ringde jag till Tina som bor hos mig medans jag är borta och sa att hon borde varit här på Fårö på natten när månen gick upp ur havet. Kanske det sa hon, men hon hade viktiga saker att göra just nu så det hade ändå inte varit möjligt.
Hur många gånger har inte jag sagt och tänkt exakt samma fras…?
Nu är jag ändå här och väldigt nöjd med det.

Återkommer med ny rapport i morgon kväll!

Popularity: 28% [?]

04.20.11

Pilgrimsvandringen Prolog

Posted in Min blogg at 9:25 am

Jag kände för någon vecka sedan att det fick vara nog för ett tag.
Arbete sju dagar i veckan, bloggande och skivinspelning tog nog hårdare på mitt psyke än vad jag trodde att det skulle göra.
Inte en recension på en månad är ingen slump. Jag hittade helt enkelt ingen skiva att skriva om. Hade överhuvudtaget inte ens lust att lyssna på någon platta, och då blir det ju faktiskt ännu svårare.
Ingen lust att ens röra en gitarr heller, ja knappt lust med nånting överhuvudtaget, och nog allra minst lust med att arbeta.

Bestämde mig för en tio dagar sedan att helt sonika rymma fältet för att tömma mitt huvud på överblivet kvarlämnat skräp.
En helande pilgrimsvandring i tystnad, med ett minimum av input och inte riktigt så många människor runt mig som vanligt var precis det som jag kände att jag behövde.

Lämnade Stockholm för Gotland i går med min Manuela. Hon stannade dock kvar hos sina föräldrar i Fårösund.
Åkte vidare ensam till Fårö på kvällen, till Kutens Bensin, öns berömda rockklubb som även har Bed and Breakfast. Inte fullt så livlig i april som i juli, men ändå. Den finns där.
Planen är att i dag ta mig ut till fyren på öns östra sida för att sen till fots ta mig ner till…Hoburgsgubben! Så långt västerut som man kan komma.
Jag återkommer med täta rapporter under de kommande dagarna.

I går kväll runt elva, vid läggdags, gick jag ut från Tomas och Val som driver Kutens ut till stugan med namnet Bergmansviten där jag sov i natt. Lite tagen av vårnatten gick jag försiktigt i mörkret ner till vattnet. Väl nere vid bryggan i det kolmörker som det ofta blir ute på landet, så såg jag helt plötsligt en eldsflamma långt ute till havs! Långt, långt därute, precis vid horisonten så syntes en starkt brinnande rödgul flamma. Dramatiskt minst sagt. Var det ett fartyg som brann långt därute? Vackert, dramatiskt men självklart även skrämmande. Tänk om det var en båt?
Efter en minut så kom jag dock på vad det var. Det var ju månen som gick upp ur havet!
Jag sprang tillbaka till stugan och hämtade min kamera, satte av mot stranden och ställde mig där och tog ett trettital foton – med en sekunds slutartid – på detta enorma naturspektakel. Ovanför mig på himlen så lyste det av ett par miljoner stjärnor.
Förtrollande. Magiskt. Snudd på helt överväldigande.
Visst är det häftigt att tillbringa sina kvällar och tidiga nätter i en egen ägandes kvartersbutik, men verkligheten utanför kan vara minst lika magisk den, om inte ännu mer…

I dag börjar första etappen. Fårö fyr – Fårösund. C:a 18 kilometer.
Återkommer med rapport i kväll.

Popularity: 25% [?]

04.11.11

För den som är nyfiken…

Posted in Min blogg at 8:55 pm

För den som är nyfiken så finns det ett youtube-klipp från vår kommande skiva.

www.youtube.com Slå in “flinck blå” så kommer ni rätt!

Popularity: 25% [?]