1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.16.11

Svenska LP-skivor #97 Ola & The Janglers ”Limelight”

Posted in Min blogg at 3:19 f m

JANGLARNAS TREDJE LP. LIKA BRA SOM DE FÖRSTA TVÅ?

lime.jpg

Ola & The Janglers två första LP-skivor är onekligen två riktiga pärlor i svensk pophistoria. Olas sång, kompet, det utmärkta valet av udda covers som perfekt passade gruppen och de egna kompositionerna som genomgående höll en minst lika hög klass som övrigt material; allt detta bidrog till att skapa något smått unikt, plattor som onekligen hade en udda, egen touch, och – framför allt – var väldigt, väldigt bra.

På den tredje skivan, Limelight, bjuder Ola och hans gubbar på en sedvanlig cocktail (förlåt ordvitsen) av rock och pop, men det är uppenbart att det börjar glida över från den traditionella rythm ’n bluesen till popen, mer och mer. En del nya djärva grepp prövas också. En sitarliknande gitarr dyker upp hux flux, och även på annat håll så experimenteras det mer än tidigare brukligt i pop-Sverige. Beatles sätt att göra LP-skivor hade helt klart börjat smitta av sig i Sveriges popliv. Här är det fråga om ytterst genomarbetade kompositioner av vitt skilda karaktärer låt från låt, och en genomlyssning av skivan så här fyrtiofem år efteråt ger vid handen en grupp sprängfylld med ambitioner och med siktet ställt högt över grantopparna.
Häng med låt för låt!

OLA & THE JANGLERS ”LIME LIGHT” Utgiven 1966 på Gazell

Sida 1

1) Light Of Lime
Klassiskt Ola & The Janglers-röj, och i botten en riktigt bra låt.
Kompositörspennan satt, som vanligt i denna epok, i händerna på Claes ”Clabbe” af Geierstam.
Märkigt nog inte släppt på singel, skulle nog varit en gjuten hit.
Svängig bas och snyggt samspel mellan gitarr och orgel.
Ola drar loss ordentligt på slutet alldeles innan nertoningen. Fake-applåder avslutar spåret, men jag tror inte att man ville påskina att det var live. Det låter helt enkelt ganska ”coolt”.
En kanoninledning på skivan.

2) Mary Come Home
Även här en komposition av Clabbe, men den här gången en låt som i sitt upplägg faktiskt mest minner om engelsk folkmusik. Mycket fint spinett-spel i inledningen.
En inte helt oäven gissning är nog Simon & Garfunkel som inspirationskälla. Framför allt slutet minner väldigt mycket om New York-duons tidigare folkmusik-inspirerade skapelser.
Alla ord till trots – en närmast förbluffande skapelse. Att något svenskt band kunde prestera detta så tidigt som 1966 är rent ut sagt häpnadsväckande.

3) Now I Like Her
Och så då lite av den rythm ’n blues som gruppen alltid gör så bra.
Även här så kombinerar grabbarna ett garageröj med en riktigt bra komposition. Snyggt klaviaturspel låten igenom, men så är det också en av tre låtar där Clabbe delar låtskrivarpennan med ”Jonte” Olsson, gruppens klaviaturspelare.

4) No One Knows What Happens Round The Corner
Tillbaka till det folkmusikinspirerade, och den här gången ett litet smakprov på det orientaliska. En gitarr som låter som en sitar (eller, det kanske rentav är en sitar?) sätter en kraftig prägel på hela låten som är en spännande men samtidigt också väl genomarbetad skapelse.
Alltså, det här är 1966, popmusiken stod även ute i stora världen i sin linda, det är onekligen lustigt att ett gäng ”snorungar” från förorten lyckades skapa det här, helt i takt med tiden och väldigt genomgjutet och okonstlat.
Hep Stars hade precis kommit i gång med I Natt Jag Drömde och Shanes hade börjat sjumilakliven mot att bli ett renodlat dansband. Vid den här tiden så var det bara Tages kvar som kunde räknas in som konkurrenter om titeln Sveriges Bästa Popband. Men var finns all ”cred”
för det?
Är det månne Clabbes ”Rakt Över Disk” och Olas roll i Secret Service som gör att så få idag tar gruppen på allvar?
Clabbe ja…jo det är han som ligger bakom även denna pärla.

5) How Come
Tillbaka till Janglarna som de lät på de två första skivorna, när de var som mest inspirerade av Them och Van Morrison.
En utmärkt låt och ett riktigt bra framförande med en tung bas som driver på låten igenom.
Den andra kompositionen från Geijerstam-Olsson.

6) Poetry In Motion
Johnny Tillotsons gamla hit från 1960 i en klart godkänd version som dock föga skiljer sig från originalet. Lite överraskande så gick den här låten upp till första plats på Tio-i-topp. Inte så att den inte är bra, utan att det rörde sig om en sex år gammal låt.
Hur som helst, i all sin enkelhet och i all sin anakronism en väldigt bra version, med en snyggt dubblerad Ola.
Måhända ändå första sidans om inte svagaste men minst intressanta låt när allt kommer omkring. I alla händelser ett utmärkt avslut på en förbluffande bra första-sida!

Sida 2

1) Alex Is A Man
En av gruppens största hits, och helt välförtjänt. Det här är nämligen en tvättäkta popklassiker som håller lika bra i dag som för fyrtiofem år sen.
Kort, kärnfullt,effektivt framfört och en komposition med smått genialiska ackordsgångar. Tror ni mig inte, så lyssna på sticket så förstår ni att det här inte är en dussinlåt ihopsnickrad på en kafferast. En stor framgång på listorna för bandet, även denna en etta på Tio-i-topp. Skriven, som vanligt, av gruppens store hitmakare; Clabbe!

2) Chained And Bound
Onekligen djärvt att försöka sig på en Otis Redding-cover och helt fel är det inte.
Känns väl inte som janglarnas starka sida, men den här plattan tar ut svängarna ordentligt så på så sätt så är det väl bara helt logiskt.
Långt från skivans höjdpunkt men ett klart godkänt försök.

3) Our Love
Lite mer tillbaka till slammer och röj, något som grabbarna i den här gruppen alltid gör med den äran.
Läckert orgelsolo och en tungt pumpande bas, men ändå inte någon av plattans trumfkort.

4) Bird’s-Eye View Of You
En av gruppens bättre låtar överhuvudtaget. En Tio-i-topp hit även denna, trea som bäst.
Men…kom inte Birds-Eye View Of You att bli något av modell för den senare hiten Juliet? Delar av båda låtarna påminner mycket om varandra. Självklart så är det helt OK för en kompositör att låna av sig själv, men det är sällan det blir så uppenbart som här.
Som det nu än är så är både Bird’s-Eye och Juliet utmärkta exempel på svensk sextiotals-pop när den är som bäst.

5) Heart
Plattans mest anonyma låt. Det enda spåret som inte känns helt genomarbetat.
Den tredje låten skriven av Clabbe och Jonte.

6) We’ve Got A Groovy Thing Going
Låter som en tveksam idé, men Ola & Co gör en tung, riktigt bra version av en av Simon & Garfunkels mer obskyra låtar.
Jag minns att det var den låt jag tyckte minst om på S&Gs LP Sounds Of Sience, kunde bara inte fatta poängen med den.
Här faller brickorna faktiskt, märkligt nog, mera på sina platser. Öset är nästan sanslöst i inledningen. Känns nästan lite störande när Olas sång kommer in, dom klarade sig alldeles utmärkt utan honom. Lika snabbt som den kom in så försvinner Olas röst och bandet drar ånyo loss å det vildaste, men alltihopa tonas tyvärr ut alltför tidigt. Lite Booker T & The MGs över det hela faktiskt.

Jo, visst är det här en riktigt bra skiva, definitivt på nivå med de två första.
Något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, gjorde dock att jag inte fick samma lyriska eufori de första gångerna som jag lyssnade på Limelight som jag direkt fick av Surprise Surprise och Patterns, gängets två första album. Skivan kom dock att stadigt växa lyssning för lyssning. Det brokiga utbudet av stilar gör att det tar sin tid för örat att ta in allt. När man väl gjort det så har man å andra sidan hittat hem till en alldeles lysande svensk pop-LP.

Som sagt, något som är imponerande på är hur mångsidiga killarna var på den här tiden. Garage-röj, popballader, poplåtar, soul, folkmusikinspirerat och covers från tidigt sextiotal, och allt låter precis lika övertygande.

Clabbe ger jag med all rätt konstant stort beröm för sitt stora kompositörskunnande. Det ska han ha, men han är inte ensam i gruppen. ”Jonte” på diverse olika klaviaturer är starkt bidragande till bandets helhetssound. Ett flertal låtar är mer eller mindre uppbyggda kring dennes spel. Synd att denne gode hantverkare la av med musiken alldeles för tidigt.

Arrangemangen är genomgående fint genomarbetade, men produktionen har då och då en del i övrigt att önska. Olas röst är helt identiskt mixad skivan igenom. Vid lyssning i hörlurar så blir det faktiskt lite tjatigt eftert ett tag. Men…det här är pop-Sverige 1966, förmodligen så gjordes alla sångpålägg på en eftermiddag i ett enda svep. Det skulle kanske också ha varit lite uppfriskande med en annan sångsolist på åtminstone en eller två av låtarna, så som framför allt Tages men även Shanes, Mascots, Hounds m. fl. av gruppens konkurrenter gjorde för att få lite variation.
Ingen skugga över Olas insats, han var väl något av Sveriges Mick Jagger vid den här tiden, och i Stones så sjöng ju inte Bill Wyman eller Brian Jones speciellt ofta…

Hur som helst, det här är en bitvis förbålt bra skiva som utan problem ”spöar skiten” ur det mesta av övriga band från samma epok. Jämfört med Lee Kings eller Faboulus Four vars skivor recenserades här för ett litet tag sen så framstår det här som något taget från ett annnat universum, åtminstone på sida 1.
Slutomdömet dras ner av ett par lite svagare kort på sida 2. Hade den andra sidan varit lika stark som den första så hade blott det högsta betyget varit aktuellt.

Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!

Popularity: 36% [?]

7 Comments »

  1. Olle said,

    03.16.11 at 3:37 e m

    Intressant recension. Följde aldrig gruppens LP-skivor men gillade skarpt deras singlar. Kan man få tag på den här skivan, månntro? Clabbe var ett geni enligt min mening.

  2. Micke said,

    03.16.11 at 3:52 e m

    Tack Olle!
    Håller helt med om Clabbes status. Enligt mig så var han en större kompositör än Benny på sextiotalet. Denne fick ju till ett par kanonlåtar, men inte alls lika många som Clabbe fick. Bennys bottennapp var dessutom desto fler och riktigt rejäla sådana.
    Få tag i skivan…? Jag får in ett par ex. om året av den, så skicka mig din adress så får du svart på vitt om hur bra den här plattan verkligen är, Olle!

  3. Lars said,

    03.17.11 at 3:17 e m

    Micke
    Verkligen kul läsa din recention och samtidigt ha Spotify på (som märkligt nog hade den). Håller med om Clabbes status. Bird´s eye view of you är väl också i ett internationellt sextiotalsperspektiv utmärkt. Influensen från Beatles hörs inte minst i basen i Light of lime där den ligger så långt fram i ljudbilden. Den ”vandrande basen” tillskrivs väl Paul även om jag nog menar att Bill W. också var pappa till den spelstilen. Enda gången man tar sig vatten över huvudet är väl i Chained and bound. Fast hans Jagger-imitation är.. eh, lustig?

  4. Micke said,

    03.17.11 at 6:04 e m

    Tack Lars, och kul att få läsa om möjligheten att hitta skivan på Spotify, för övriga som blir nyfikna på hur skivan egentligen låter.
    Och, jo…Chained And Bound känns ju mer djärv än bra, men både Sgt Pepper och Pet Sounds har ju spår som är mindre bra än de bästa på respektive skiva…

  5. Peter Johansson said,

    03.31.11 at 11:46 e m

    Köpte plattan idag! Så då blir det finlyssning i morgon! Tack för ännu en bra recension, Micke!

  6. Peter Johansson said,

    04.06.11 at 2:19 e m

    Hmm…tycker faktiskt ”Chained And Bound” är riktigt bra. Ola låter ju som en ung Van Morrison ibland! Tycker jag alltså. Nu har jag inte hört mr. Pickets version förstås.

  7. Micke said,

    04.06.11 at 11:20 e m

    Jodå, absolut inget bottennapp. Du har helt rätt Peter, däremot så tycker jag att det finns ett knippe bättre låtar på skivan.
    Det där med att allting är relativt…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *