03.16.11

Svenska LP-skivor #97 Ola & The Janglers “Limelight”

Posted in Min blogg at 3:19 am

JANGLARNAS TREDJE LP. LIKA BRA SOM DE FÖRSTA TVÅ?

lime.jpg

Ola & The Janglers två första LP-skivor är onekligen två riktiga pärlor i svensk pophistoria. Olas sång, kompet, det utmärkta valet av udda covers som perfekt passade gruppen och de egna kompositionerna som genomgående höll en minst lika hög klass som övrigt material; allt detta bidrog till att skapa något smått unikt, plattor som onekligen hade en udda, egen touch, och – framför allt – var väldigt, väldigt bra.

På den tredje skivan, Limelight, bjuder Ola och hans gubbar på en sedvanlig cocktail (förlåt ordvitsen) av rock och pop, men det är uppenbart att det börjar glida över från den traditionella rythm ‘n bluesen till popen, mer och mer. En del nya djärva grepp prövas också. En sitarliknande gitarr dyker upp hux flux, och även på annat håll så experimenteras det mer än tidigare brukligt i pop-Sverige. Beatles sätt att göra LP-skivor hade helt klart börjat smitta av sig i Sveriges popliv. Här är det fråga om ytterst genomarbetade kompositioner av vitt skilda karaktärer låt från låt, och en genomlyssning av skivan så här fyrtiofem år efteråt ger vid handen en grupp sprängfylld med ambitioner och med siktet ställt högt över grantopparna.
Häng med låt för låt!

OLA & THE JANGLERS “LIME LIGHT” Utgiven 1966 på Gazell

Sida 1

1) Light Of Lime
Klassiskt Ola & The Janglers-röj, och i botten en riktigt bra låt.
Kompositörspennan satt, som vanligt i denna epok, i händerna på Claes “Clabbe” af Geierstam.
Märkigt nog inte släppt på singel, skulle nog varit en gjuten hit.
Svängig bas och snyggt samspel mellan gitarr och orgel.
Ola drar loss ordentligt på slutet alldeles innan nertoningen. Fake-applåder avslutar spåret, men jag tror inte att man ville påskina att det var live. Det låter helt enkelt ganska “coolt”.
En kanoninledning på skivan.

2) Mary Come Home
Även här en komposition av Clabbe, men den här gången en låt som i sitt upplägg faktiskt mest minner om engelsk folkmusik. Mycket fint spinett-spel i inledningen.
En inte helt oäven gissning är nog Simon & Garfunkel som inspirationskälla. Framför allt slutet minner väldigt mycket om New York-duons tidigare folkmusik-inspirerade skapelser.
Alla ord till trots – en närmast förbluffande skapelse. Att något svenskt band kunde prestera detta så tidigt som 1966 är rent ut sagt häpnadsväckande.

3) Now I Like Her
Och så då lite av den rythm ‘n blues som gruppen alltid gör så bra.
Även här så kombinerar grabbarna ett garageröj med en riktigt bra komposition. Snyggt klaviaturspel låten igenom, men så är det också en av tre låtar där Clabbe delar låtskrivarpennan med “Jonte” Olsson, gruppens klaviaturspelare.

4) No One Knows What Happens Round The Corner
Tillbaka till det folkmusikinspirerade, och den här gången ett litet smakprov på det orientaliska. En gitarr som låter som en sitar (eller, det kanske rentav är en sitar?) sätter en kraftig prägel på hela låten som är en spännande men samtidigt också väl genomarbetad skapelse.
Alltså, det här är 1966, popmusiken stod även ute i stora världen i sin linda, det är onekligen lustigt att ett gäng “snorungar” från förorten lyckades skapa det här, helt i takt med tiden och väldigt genomgjutet och okonstlat.
Hep Stars hade precis kommit i gång med I Natt Jag Drömde och Shanes hade börjat sjumilakliven mot att bli ett renodlat dansband. Vid den här tiden så var det bara Tages kvar som kunde räknas in som konkurrenter om titeln Sveriges Bästa Popband. Men var finns all “cred”
för det?
Är det månne Clabbes “Rakt Över Disk” och Olas roll i Secret Service som gör att så få idag tar gruppen på allvar?
Clabbe ja…jo det är han som ligger bakom även denna pärla.

5) How Come
Tillbaka till Janglarna som de lät på de två första skivorna, när de var som mest inspirerade av Them och Van Morrison.
En utmärkt låt och ett riktigt bra framförande med en tung bas som driver på låten igenom.
Den andra kompositionen från Geijerstam-Olsson.

6) Poetry In Motion
Johnny Tillotsons gamla hit från 1960 i en klart godkänd version som dock föga skiljer sig från originalet. Lite överraskande så gick den här låten upp till första plats på Tio-i-topp. Inte så att den inte är bra, utan att det rörde sig om en sex år gammal låt.
Hur som helst, i all sin enkelhet och i all sin anakronism en väldigt bra version, med en snyggt dubblerad Ola.
Måhända ändå första sidans om inte svagaste men minst intressanta låt när allt kommer omkring. I alla händelser ett utmärkt avslut på en förbluffande bra första-sida!

Sida 2

1) Alex Is A Man
En av gruppens största hits, och helt välförtjänt. Det här är nämligen en tvättäkta popklassiker som håller lika bra i dag som för fyrtiofem år sen.
Kort, kärnfullt,effektivt framfört och en komposition med smått genialiska ackordsgångar. Tror ni mig inte, så lyssna på sticket så förstår ni att det här inte är en dussinlåt ihopsnickrad på en kafferast. En stor framgång på listorna för bandet, även denna en etta på Tio-i-topp. Skriven, som vanligt, av gruppens store hitmakare; Clabbe!

2) Chained And Bound
Onekligen djärvt att försöka sig på en Otis Redding-cover och helt fel är det inte.
Känns väl inte som janglarnas starka sida, men den här plattan tar ut svängarna ordentligt så på så sätt så är det väl bara helt logiskt.
Långt från skivans höjdpunkt men ett klart godkänt försök.

3) Our Love
Lite mer tillbaka till slammer och röj, något som grabbarna i den här gruppen alltid gör med den äran.
Läckert orgelsolo och en tungt pumpande bas, men ändå inte någon av plattans trumfkort.

4) Bird’s-Eye View Of You
En av gruppens bättre låtar överhuvudtaget. En Tio-i-topp hit även denna, trea som bäst.
Men…kom inte Birds-Eye View Of You att bli något av modell för den senare hiten Juliet? Delar av båda låtarna påminner mycket om varandra. Självklart så är det helt OK för en kompositör att låna av sig själv, men det är sällan det blir så uppenbart som här.
Som det nu än är så är både Bird’s-Eye och Juliet utmärkta exempel på svensk sextiotals-pop när den är som bäst.

5) Heart
Plattans mest anonyma låt. Det enda spåret som inte känns helt genomarbetat.
Den tredje låten skriven av Clabbe och Jonte.

6) We’ve Got A Groovy Thing Going
Låter som en tveksam idé, men Ola & Co gör en tung, riktigt bra version av en av Simon & Garfunkels mer obskyra låtar.
Jag minns att det var den låt jag tyckte minst om på S&Gs LP Sounds Of Sience, kunde bara inte fatta poängen med den.
Här faller brickorna faktiskt, märkligt nog, mera på sina platser. Öset är nästan sanslöst i inledningen. Känns nästan lite störande när Olas sång kommer in, dom klarade sig alldeles utmärkt utan honom. Lika snabbt som den kom in så försvinner Olas röst och bandet drar ånyo loss å det vildaste, men alltihopa tonas tyvärr ut alltför tidigt. Lite Booker T & The MGs över det hela faktiskt.

Jo, visst är det här en riktigt bra skiva, definitivt på nivå med de två första.
Något, som jag inte riktigt kan sätta fingret på, gjorde dock att jag inte fick samma lyriska eufori de första gångerna som jag lyssnade på Limelight som jag direkt fick av Surprise Surprise och Patterns, gängets två första album. Skivan kom dock att stadigt växa lyssning för lyssning. Det brokiga utbudet av stilar gör att det tar sin tid för örat att ta in allt. När man väl gjort det så har man å andra sidan hittat hem till en alldeles lysande svensk pop-LP.

Som sagt, något som är imponerande på är hur mångsidiga killarna var på den här tiden. Garage-röj, popballader, poplåtar, soul, folkmusikinspirerat och covers från tidigt sextiotal, och allt låter precis lika övertygande.

Clabbe ger jag med all rätt konstant stort beröm för sitt stora kompositörskunnande. Det ska han ha, men han är inte ensam i gruppen. “Jonte” på diverse olika klaviaturer är starkt bidragande till bandets helhetssound. Ett flertal låtar är mer eller mindre uppbyggda kring dennes spel. Synd att denne gode hantverkare la av med musiken alldeles för tidigt.

Arrangemangen är genomgående fint genomarbetade, men produktionen har då och då en del i övrigt att önska. Olas röst är helt identiskt mixad skivan igenom. Vid lyssning i hörlurar så blir det faktiskt lite tjatigt eftert ett tag. Men…det här är pop-Sverige 1966, förmodligen så gjordes alla sångpålägg på en eftermiddag i ett enda svep. Det skulle kanske också ha varit lite uppfriskande med en annan sångsolist på åtminstone en eller två av låtarna, så som framför allt Tages men även Shanes, Mascots, Hounds m. fl. av gruppens konkurrenter gjorde för att få lite variation.
Ingen skugga över Olas insats, han var väl något av Sveriges Mick Jagger vid den här tiden, och i Stones så sjöng ju inte Bill Wyman eller Brian Jones speciellt ofta…

Hur som helst, det här är en bitvis förbålt bra skiva som utan problem “spöar skiten” ur det mesta av övriga band från samma epok. Jämfört med Lee Kings eller Faboulus Four vars skivor recenserades här för ett litet tag sen så framstår det här som något taget från ett annnat universum, åtminstone på sida 1.
Slutomdömet dras ner av ett par lite svagare kort på sida 2. Hade den andra sidan varit lika stark som den första så hade blott det högsta betyget varit aktuellt.

Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!

Popularity: 37% [?]

03.07.11

Svenska LP-skivor #96 The Spotnicks “In Tokyo”

Posted in Min blogg at 12:04 am

tokyo.jpg

EN I RADEN AV GÖTEBORGSGRABBARNAS “VYKORTS-PLATTOR”

“Vykortspattor”, det är min egen benämning på svenska Spotnicks skivor i början på deras karriär, de skivor som genomgående hette något i stil med: “Spotnicks In London”, “…In Paris”, “…In Spain” osv. Det sjunde vykortet kom 1966 från Tokyo och det är det som vi ska titta lite närmare på här.
Till att börja med, låt er inte luras av titeln, skivan är inte, som man kan tro, inspelad i Tokyo. Ingen av de andra vykorten var heller inspelade “på plats”, (om man möjligtvis då undantar “…At Home In Gothenburg”). Titeln “…In Tokyo” kommer sig helt enkelt av intentionen att ge ut en skiva med några samtida japanska kompositioner, uppblandat med ett par egna alster som gick i något som man förmodade var av en österländsk touch. Med på skivan finns även två låtar, Drum Diddley och Husky, där nye trummisen Jimmie Nicol har huvudrollen. Dessa två hade alldeles innan getts ut på singel under namnet Spotnicks introducing Jimmie Nicol.

Jimmie Nicol, ja. Den “gamle” Beatles-trummisen. Visserligen bara för en dryg vecka sensommaren -64, när Ringo opererade bort sina halsmandlar. Men ändå, har man en gång spelat live med Beatles så har man.
Ett år senare blev Nicols värvad av göteborgarna i Spotnicks, och en sak är klar; var inte gänget tajt och tätt innan så var man det då i alla fall.
Det ger den här skivan åtskilligt med bevis för.

Då, som jag tidigare nämnt, Spotnicks genom åren mer eller mindre har varit som en främlingslegion så är det på sin plats att lista uppställningen på “In Tokyo”.

Bo Winberg Gitarr
Bo Starander Gitarr
Björn Thelin Bas
Peter Winsnes Klaviatur
Jimmie Nicol Trummor

Låt oss ta en titt på plattan, som vanligt låt för låt.

THE SPOTNICKS “THE SPOTNICKS IN TOKYO” Utgiven 1966 på Swedisc

1) Autumn In Japan
En låt av pennan Gusten-Winberg. Vemodigt, mellankoliskt men elegant och stilfullt framfört. En klart godkänd inedning på skivan.

2) Memory Of Summer
Än mer av det vemodiga. En Suzuki står uppsatt som kompositör, så det är förmodligen en på sin tid känd japansk låt.
Väldigt fint och elegant framfört hur som helst.

3) Look Up To The Evening Star
En titt på kompositörsparet (Izumi – Ei) ger vid handen att det även här rör sig om en japansk låt. Här som där helt okänd för mig.
Långsam, vacker och med fina harmonier i sig.

4) Drum Diddley
En av tre riktiga upptempo-låtar på plattan, en cover på Joe Loss singel från 1964.
Som titeln utlovar så finns det en hel del trummor med här. Jimmie Nicol visar här också vilken fantastisk trummis han en gång i tiden var, men även som helhet så är det ett lysande nummer, kanske också en välkommen paus från det mellankoliska.

5) The Old Love Letters
Kort paus, snabbt tillbaka till vemod och melankoli.
Här får man dock närmast känslan av fransk Film Noir, där det här stycket skulle passa som hand i handske, mer än något orientaliskt.

6) Piercing The Unknown
Återigen en komposition av Gusten-Winberg
Och så skivans andra upp-tempo. Ehuru omisskänligt Spotnicks så tänker man väl både Shadows och Ventures om det här. Väldigt välspelat och med ett sanslöst tryck i kompet.
En av skivans definitiva höjdpunkter.

7) Playboy’s Bunny Hop
Tja, låter en hel del som jenka från Finland, som ju faktiskt just hade börjat dyka upp.
Inte helt fel, om ej något toppnummer.

Sida – B

1) Crying In The Storm
En låt som ett år tidigare varit en hit i Japan med en engelskfödd sångerska – Emy Jackson, som dock var uppväxt och bodde i Japan.
Galopperande puk-trummor i bakgrunden och renodlad “västern-gitarr” i melodin.
Snyggt och mycket effektfullt, kan vara plattans främsta låt.
Kunde ha platsat i vilken Clintan-film som helst.

2) From Russia With Love
Ledmotivet till den andra Bond-filmen.
Enkelt men onekligen stilrent och även här fyllt till bredden av vemod.
Och…banne mig, inte är det kimonos dom bär på skivomslaget grabbarna i Spotnicks. Det är ju en renodlad James Bond-utstyrsel!

3) Happy Silence
Återigen vemodsmättat. Snyggt komp och en melodi stiligt framförd av Bosse.
Samma låt – fast med sång – hörde och såg jag i TV-programmet om Spotnicks från 1983, fast den gången med sång från Peter Winsnes…på japanska! En studioversion av detta sångnummer finns också, men ej med på denna LP.
Och…är det inte en liten improvisation från Bosses gitarr vi hör precis vid nedtoningen…?

4) Ode To Dawn
Aningen, men bara aningen muntrare toner. Kompositörsparet Izumi-Iwatani hade totat ihop denna kanske ett av de mer anonyma verken. Lustigt nog så låter det de sista tio sekunderna plötsligt Last Date om det hela. Ett medvetet stildrag?

5) The Lonesome Port
Och så tillbaka i fullt vemod. Var det så man tänkte sig att den japanska marknaden såg ut? Vemodiga melodier i halvtempo?
Missförstå mig nu inte, det här är verkligen snyggt och mycket behagligt att lyssna på, jag blir bara lite förundrad över det minst sagt genomgående genuina vemodet över en stor del av låtarna.
Det är så o-Spotnickskt bara.

6) Husky
En låt mest som en ursäkt för ett långt och ett rent ut sagt fenomenalt trumsolo av Jimmie Nicol.
Men vilken ursäkt sen; för det här är riktigt bra!
Efter att ha hört det här, och för den delen övrigt trumspel skivan igenom, så är det lätt att konstatera: Ringo Starr fick jobba ordentligt för att övertyga sina spelpolare John, Paul och George om att de trots allt valde rätt när de plockade Ringo som ersättare för Pete Best.
För Jimmie Nicol var vid den här tiden en trummis av yppersta klass. Riktigt synd att att han så abrupt avbröt sin musikerkarriär ungefär ett halvår efter denna skivas utgivande.
För övrigt…undrar om inte gubbarna i Zeppelin hört det här, för upplägget är väldigt likt deras Moby Dick från Zeppelin 2. Båda låtarna avslutar dessutom respektive skiva.

spotnicks_nicol65.jpg

Bitvis en riktigt välspelad och fint framförd skiva med ett klart drivet svenskt popband.
Ja, musikaliskt så fanns det väl vid den här tiden inget gäng som skulle ha kunnat mäta sig med giganterna från Göteborg. Bredden på kunnandet i musikutövandet är minst sagt imponerade.
Det känns onekligen, så här fyrtiofem år efteråt, lite märkligt att gruppen som vid den här tiden visade upp ett kunnande och ett register som var av högsta internationella klass i stort sett var helt nertystad hemma i Sverige.
När Ola & The Janglers 1969 tog sig in i de nedre regionerna på amerikas Hot 100 med Let’s Dance så var det väldigt uppmärksammat i pop-Sverige, men Spotnicks makalösa framgångar i stora delar av världen under en räcka av år passerade bara förbi på ett märkligt sätt.
Varför då?
Tja, det finns väl bara en förklaring: medlemmarna var vid den tidpunkten närmare trettio än tjugo, och inte ens den tvålfagre Peter Winsnes kvalade väl egentligen in som potentiell popidol. Möjligen som svärmorsdröm, men popidol i klass med Svenne H., Tommy B. eller Ola H.? Knappast, och då gick det som det gick.
Och visst är det väl bedrövligt och inget annat än bedrövligt.
Två år innan denna skiva släpptes, sommaren -64, så hade Spotnicks sin sista låt med på Tio-I-Topp. Därefter intet.
Alltså, här hade vi i mitten på sextiotalet, mitt bland alla de trevande och försiktiga första stapplande stegen hos sveriges popband ett gäng som spelade skjortan av de flesta på den internationella scenen, som hamnade på hit-listor lite varstans, som turnerade världen över och som producerade platta efter platta med högkvalitativ pop, och som fick i stort sett noll uppmärksamhet på hemmaplan…Och varför då? För att dom varken var modsklippta eller gulliga.
Ja någon annan förklaring kan jag inte hitta.

Men sorgligt är det likväl, för visst är den här skivan riktigt bra! En del Spotnicks-fans kanske hävdar att ingen av gruppens mer kända alster finns representerad på skivan. Helt rätt, men det är ändå en skiva som, något som är tämligen unikt för att vara Spotnicks, faktiskt är befriad från de där annars obligatoriska bottennappen. En orsak till det kan faktiskt vara så enkel som att som att det här är en helt instrumental skiva, dvs utan sångnummer…
Nja, hur man än ser på det, det här är en riktigt, riktigt bra skiva av The Spotnicks, en grupp som vid den här tiden var etablerad i världseliten och för var skiva som gick bara befäste sin position.
Den invändning man med all rätt kan ha är att mycket av det som sputnickarna framförde kan kännas som att det är mest på lek. En form av underhållningsmusik helt befriad från allt vad pretentioner heter annat än det rent musikaliska. Killarna har i vanlig ordning gått in i studion för att ha lite roligt.
Men varför inte? Resultatet är ju likväl förbålt bra. Och hur surmulet intryck än Bosse Winberg kan ge utanför scenen, få människor har spridit så mycket glädje till så många som han har gjort under ganska precis ett halvt sekel.

På grund av sin jämnhet så blir det faktiskt ett för Spotnicks ovanligt högt slutbetyg. Frånvaron av det där obligatoriska drivankaret, som i en del fall är både två och tre, gör att flaggan går högt denna gång, om än ej i högsta topp.

Slutbetyg: En FYRA

Popularity: 46% [?]