1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.07.11

Det finns en början och det finns ett slut. En hyllning till Gary Moore.

Posted in Min blogg at 12:42 am

gary-moore.jpg DET FINNS EN BÖRJAN OCH DET FINNS ETT SLUT

Sen jag var fjorton år så har Gary Moore funnits med mig i mitt liv, så icke längre. I kväll, i morgon och för all framtid så är det inte längre så.
Gary Moore avled på sitt hotellrum i Spanien under något så banalt som en semesterresa. Och allt är bara så förbannat sorgligt.
Men, låt oss gå tillbaka 41 år i tiden, till då jag var just fjorton år.

Rock Buster var namnet på en samlings-LP, en dubbel, som skivbolaget CBS släppte 1970 innehållandes en hel del av dåtidens både etablerade och kommande artister.
Santana, Miles Davis, Blood Sweat & Tears, Bob Dylan, Soft Machine, Al Kooper, Robert Wyatt, Redbone, Edgar Winter m.m. fanns med på den här skivan. Men, även ett gäng okända artister och grupper gick att hitta där, namn som CBS hoppades skulle bli framtidens stjärnor. Skid Row var en av dessa grupper. An Awful Lot Of Woman hette deras bidrag. En en och en halv minut lång låt av hårdrocksstuk i ett vansinnestempo där bas och gitarr spelade oerhört komplicerade fraser unisont och med en sångstämma som gick parallellt med instrumenten. Allt med blixtens hastighet. I mitten kom så ett gitarrsolo som var något av det värsta jag någonsin hade hört; en snabbhet och en intensitet som jag adrig tidigare stött på och löpningar som fritt vandrade mellan moll och dur på ett sätt som helt enkelt fick mig att häpna.
Vem var den gitarristen? På skivomslaget stod skrivet att gruppen hette Skid Row och att LPns namn var Skid. Den skulle jag självklart köpa så fort jag bara fick chansen!
Lätt var den inte att hitta, det tog ett bra tag innan jag på Skivbörsen vid S:t Eriksgatan kunde hitta ett exemplar av LPn Skid. Redan på plats i butiken så läste jag på baksidan att gruppen i fråga var från Irland och att medlemmarna fortfarande var tonåringar. Gitarristens namn var Gary Moore och han var 17 år när skivan spelades in.
Otroligt.
Som den aspirerande gitarrist som jag precis blivit gick jag hem och lyssnade omgående på Skid för all lära mig och för att få inspiration. Jag kom att spela LPn dagligen under lång tid framöver. Jag försökte idogt att planka Garys alla riff och solon på skivan. Lönlöst givetvis, det här var absolut inte på nån nybörjarnivå.
Ett år senare så hittade jag gruppens andra skiva 34 hours och…ja, så där har det hållit på sen dess. Garys vandring genom rockhistorien från Skid Row till Thin Lizzy. Från sitt eget Gary Moore Band till Colosseum 2. Från Lizzy igen till G-Force.
Och så via Greg Lake Band till den solokarriär som startade på Marquee Club sommaren 1982.
Och där befann jag mig, och just där satte jag mitt lilla avtryck i rockhistorien som de flesta inte har en aning om. Mer om det längre ner…

Under de här åren så träffade jag Gary tre gånger. Inte direkt nån charmknutte utan tvärt om en lite butter figur, om än inte direkt otrevlig. Uppenbarligen en människa som ville gå sin egen väg här i tillvaron. Inte bufflig, men heller inte den som dunkar en i ryggen och frågar hur man mår.
Alla spelningar i Sverige med olika band där Gary var med och hans egna solospelningar såg jag fram till slutet av 80-talet då min bekvämlighet började ta över. Det sista jag såg var konserten med Jack Bruce och Ginger Baker på Cirkus 1995.

I allt detta så har jag hela tiden, under alla år, hållit Gary Moore som (ironiskt i dag) den störste nu levande gitarristen, med innebörden “efter Hendrix”. Den Hendrix som nog ändå som artist får räknas som ståendes ett trappsteg högre än det mesta det senaste halvseklet, gick lustigt nog bort ganska exakt då Gary först dök upp på skiva.
Om Garys storhet och varför han då skulle vara bättre än andra samtida som Clapton, Beck, Page, Santana, van Halen osv orkar jag i dag inte gå in på, det känns bara meningslöst. Många håller ändå inte med och en ändlös disskussion uppstår som vi här och nu gott kan undvika.
Men, jag vill understryka att den Gary Moore som jag älskade och som kom att forma stor del av mitt eget musicerande inte är den Gary Moore som kom att bli känd som någon form av bluescover-artist, utan den från sjuttio- och början på åttiotalet talet frenetiske, genialiske, banbrytande, stilbildande Gary Moore som ändå hela tiden stod i en mediaskugga och knappt ens bland musiker eller musikskribenter var speciellt välkänd.
Den Gary Moore är just den som jag kom att mer eller mindre dyrka. Låt oss säga på ett ungefär perioden från 1970 till 1987. Allt där var mer eller mindre fantastiskt i mina öron.

Om bluesperioden som följde vill jag helst inte yttra mig, den känns mest bara främmande för mig, och var även för Gary själv mest tänkt som ett temporärt avbrott i hårdrocken. Hade jag bara hört bluesen från Gary så hade jag nog aldrig brytt mig speciellt. Det paradoxala är ju att LPn Still Got The Blues blev en monumental framgång och kom att överskugga nästan allt annat Gary hade gjort innan och kom att göra efteråt. Men…den skivan och de följande bluesplattorna var helt enkelt inget för mig.

De sista femton åren kom att bli en ganska fragmentarisk period i Garys liv med skivor som varierade hej vilt i stilarter. Hårdrock, blues, pop och t.o.m. techno-experiment. En del lät bra, en del mindre bra, få av skivorna lockade till en andra lyssning men överlag så var gitarrspelet fortfarande helt outstanding. Men vad göra när man kämpat i tjugo år för att överhuvudtaget hålla näsan över vattenytan och sen får en sån monumental hit som Still Got The Blues när man som minst anar det? Vad göra efter att man har varit på månen?
Väl medveten om att han förmodligen aldrig skulle kunna upprepa framgången med Stilll Got The Blues, men även att han nu hade sin framtid tryggad så försökte väl Gary sig på än det ena än det andra för att se vad han skulle trivas bäst med. Dark Days In Paradise från 1997 fick mig först att rysa av olust, men snabbt insåg jag att det bara var en Gary Moore i en annan kostym. Bitvis så är även det riktigt, riktigt bra och framför allt med mycket fint gitarrspel.

Men, i dag finns han alltså inte längre bland oss. Under en mycket stor del av mitt liv har Gary Moore varit med mig på ett eller annat sätt. Som gitarristförebild, på skivtallrik eller på scen. Alltid som en stor inspirationskälla, alltid som någon som gång efter gång gjort mitt liv på jorden till en betydligt trevligare och behagligare plats.
Att det från och med i dag inte längre är så känns bara bisarrt. Overkligt, tomt, ofattbart. Döden är aldrig vacker, så icke heller denna gång. Bara fullständigt meningslös…Meningslös och ofattbar.

Det finns en början och det finns ett slut. Gary Moore 4 april 1952-6 februari 2011.
Vila i frid är ett uttryck jag aldrig använt, för jag vet inte vad det står för, så jag säger bara; tack Gary för att ha gjort min egen och många andras jordavandring till en betydligt behagligare upplevelse. Utan dig så hade livet varit ett par snäpp tristare.

Men…vad var det nu för ett karvande i rockhistorien som jag gjorde den där gången på Marquee Club 1982?
Jo, jo jag tror att det var vid ett extranummer som Gary skakade hand med folket på främre raden under de inledande takterna på Back On The Streets Again, alldeles innan gitarren kommer igång. Stående – självklart – längst fram så fick jag tag i Garys hand och tryckte den hårt. Så pass hårt att han inte riktigt fick loss den i tid för det första riffet.
Hoppsan, tänkte jag, undrar om nån hörde det?
Ett par månader senare kom Garys platta Corridors Of Power ut. Som en liten bonus så följde en EP med tre låtar med, inspelade live på Marquee Club…och jodå, Back On The Streets Again fanns med där…Självklart så köpte jag skivan samma dag som den kom ut och fick därigenom också den limiterade EPn med på köpet. Hem och lyssna och…hör och häpna, man hade strykit hela det första riffet på inspelningen för att Gary missade sin inledningen på grund av min handtryckning!
Ett litet subtilt men ändå avtryck i rockhistorien.

Allt detta skrev jag utan planering eller korrigering på c:a 45 minuter på söndagkvällen någon timme efter dödsbudet. Kan nog liknas vid sorgebearbetning. Måhända översentimentalt här och var, vad vet jag. Det är ändå en sammanfattning av de tankar som kom över mig den kvällen.
Micke

Popularity: 31% [?]

5 Comments »

  1. Tobbe said,

    02.07.11 at 3:45 am

    Ärligt, rakt och klart har du skrivit.
    Det är så här vi känner när vi hört någon av vår ungdoms hjältar eller,
    i detta fall, förebild gått ur tiden.
    Du kunde beskriva det och vi förstår.

  2. Stjofön Presley said,

    02.07.11 at 11:08 am

    Gary Moore var ju en udda gitarrist. Just detta att han behärskade alla stilar så fullständigt blev, tycker jag, ett signum för honom. Tänk bara när han gör något sådant som Parisienne walkway, en melodi som nästan är fransk schlager till karaktären, och gör den så snyggt att tårarna nästan vill fram.
    Mycket kan sägas om detta universalgeni inom gitarreriet. Du har sagt det mesta Micke. Det är bara att tacka för att du tog dig tiden att göra det.

  3. Hugo said,

    02.07.11 at 11:25 am

    Fint skrivet Micke.

    Gary spelar Hendrix: http://www.youtube.com/watch?v=XXYjEMTQRm0

  4. Lena Wärmé said,

    02.07.11 at 6:51 pm

    Tack Micke! Jag har aldrig brytt mig om Gary Moore vilket jag nu sörjer över:
    Vilken fantastisk gitarrist, jag gick in på länken Hugo skickade (tack!) och har nu lyssnat och tittat igenom en hel del Moore. Jag blev gripen över din krönika om Gary Moore och jag är mycket tacksam över att jag nu blivit medveten om honom. Så sorgligt att han dog i förtid, Dödsorsaken är väl inte fastställd vad jag förstår. Vilken grej det där med din hand! Fantastiskt att det blev “förevigat” eller hur man ska uttrycka sig! Tack igen!

  5. Micke said,

    02.07.11 at 7:06 pm

    Tack återigen för dina ord, Lena!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *