1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (2 votes, average: 4.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.02.11

Svenska LP-skivor #93 Abba “Visitors”

Posted in Min blogg at 5:32 pm

arrival.jpg

ABBAS ÅTTONDE OCH SISTA ALBUM, SLUTET PÅ EN HELT MAKALÖS EPOK

Abbas sista studioalbum – Visitors – är också den av gruppens plattor som förmodligen, även från hardcore-fansen, lockat fram mest skiftande omdömen. Åtskilliga är de som tycker att det rör sig om gruppens svansång och ett ultimat bevis för att gruppen vid den här tiden hade bränt det bästa och mesta av sitt krut.
Påfallande lite på skivan minner också om karriärens höjdpunkter från åren -74 till -80. Inte en gjuten hit så långt örat når, väldigt långt från Ring Ring, Waterloo eller Mamma Mia. Inte ens i närheten av en låt i upp-tempo, typ Kisses Of Fire.
Men, det finns också de, i likhet med mig själv, som tycker tvärtom – att det här är ett av de bästa album som Abba gjorde under sin korta men intensiva karriär!
För det som är annorlunda behöver ju inte nödvändigtvis vara sämre. Tvärtom! Här finns en mognad i komposition och arrangemang som är milsvidda ifrån de initiala, minst sagt trevande försöken på de första tre skivorna. Att Chess låg och lurade runt hörnet är tämligen uppenbart så här med trettio års perspektiv. Intrikata melodier och harmonier flätas hela skivan igenom in i de i botten liggande stadiga rytmerna på ett sätt som stundtals minner om Beach Boys “Pet Sounds”, och känslan överlag är mer av musikal än listpop.
Den som föredrog gruppen som hitsingel-maskin, och som hade haft överseende med de obligatoriska bottennapp som samtliga skivor innan (med Arrival som stort undantag) var begåvad med, vart nog åtminstone vid de första lyssningarna lite besviken.
Men även det mest styvnackade hit-freaket bör nog ha mjuknat efter ett par genomyssningar på Visitors, för ett objektivt lyssnande ger klart och tydligt vid handen att det här är en sällsynt njutbar skiva som i sina bästa ögonblick snuddar vid det magiska. Dessutom, befriande nog, så är den helt renons från det där magplasket som jag nämnde tidigare som haft en tendens att dyka upp på det mest olämpliga stället.
Allt är inte lika bra på Visitors, men även det som kan uppfattas som svagare är ändå väldigt bra. På den här skivan så är det helt enkelt en benhård konkurrens!

Nu tar vi plattan låt för låt:

ABBA THE VISITORS Utgiven 1981 på Polar

Sida A

1) The Visitors
Redan från start så hörs det att något har hänt. En lång instrumental inledning som leder in till sången som drivs på av ett komp som närmast kan liknas vid samtida Kraftwerk.
Och det spännande fortsätter låten igenom. Fantasifyllt så vindlar sig låten igenom ett antal olika teman som knyts samman på ett mycket snyggt sätt.
Det här kan faktiskt vara ett av gruppens mest inflytelserika alster.
Plattans längsta låt, runt sex minuter lång, och en start på LPn som får lyssnaren att redan från start inse att den här skivan kanske inte kommer att presentera det av lyssnaren väntade.

2) Head Over Heels
Här börjar man ganska klart kunna skönja vart Björn och Benny var på väg i början på sjuttio-talet. Det här är betydligt mera musikal än pop, och som sådant ett högst njutbart stycke musik.
Släpptes som singel men floppade rejält.

3) When All Is Said And Done
Det är bara att kapitulera; en oerhört mäktig och imponerande låt, framförd och producerad på ett helt fenomenalt sätt.
Abbas förbannelse är stundtals att så mycket som dom gjorde var så oerhört bra att många mindre mästerverk drunknar i mängden.

4) Sodiers
Plattans kanske allra bästa låt, men det i en stark konkurrens. Men, det räcker inte med det; det här är en av gruppens allra bästa alster under hela karriären.
Dessutom, precis på slutet något inte så vanligt i Abbas studio-repertoar; ett litet gitarrsolo (Lasse Wellander).

Sida B

1) I Let The Music Speak
Ja vad säga? Vackert, mäktigt, trollbindande.
Här är det kanske mer Chess-feeling än någon annan stans på hela skivan. Så långt från pop, disko och kitsch som det bara går, men framför allt så förbålt bra.

2) One Of Us
Och det bara fortsätter, stundtals snudd på magiskt.
OK, ett visst mått av lättvikts-reggae i kompet, men hela kompositionen med arrangemang är i sig så stark och sånginsatsen så lysande att det stundtals får nackhåren att resas.
Lysande, ingenting annat än lysande.
Mig veterligen den ena av två singlar som släpptes från Visitors. Trea på englands-listan, något som dock med Abbas mått mätt nog var en liten besvikelse.

3) Two For The Price Of One
Här har vi då spåret som höll på att sänka skivans fina grundomdöme. Varför grabbarna fortfarande in på LP nummer åtta ännu inte förstått att tjejerna i gruppen inte står längst fram för att visa sina kurviga behag utan helt enkelt för att utan Agneta och Fridas sång så skulle Abba aldrig ha blivit Abba. Alltså; spela och komponera ni grabbar och låt tjerna göra det som dom gör bättre än inga andra!
Det här är absolut inte dåligt – tvärtom, en av skivans bästa kompositioner – kruxet är att jag i början varje gång tänkte på hur ruggigt bra det här skulle ha blivit om Agnetha och Frida skulle ha sjungit lead-stämman i stället för Björn.
Efter ett par lyssningar så vänjde jag mig dock vid att det är som det är, och det som är det är i grund och botten väldigt, väldigt bra.
Avslutningen med paradorkestern som får en coda på närmare en minut är smått genialisk.
Trist bara att inte Benny tog Björn i örat i förväg och bad honom att åka hem och skriva en till musiken passande text…

4) Slipping Through My Fingers
Och så återigen en av gruppens bästa låtar genom hela karriären!
Bitvis så vackert så att man kan bli orolig för att det ska glida ner i diket av overkill, men det gör ju faktiskt inte det. Det här är helt enkelt bara sanslöst bra; en komposition och ett utförande av allra högsta klass.
Lustigt, Björn Ulvaeus har ju offentligt sagt att att Gud förmodligen inte finns enligt honom, men jag får en religiös upplevelse var gång som jag lyssnar på det här!!!
Nåja, även solen har ju sina fläckar, även här känns texten som aningen malplacé.

5) Like An Angel Passing Through My Room
Ytterst värdig avslutning på skivan, om än ingen av plattans höjdpunkter. Frida och Benny de enda närvarande gruppmedlemmarna, vilket på nåt sätt ändå känns lite udda, men ingen visste ju då att det här var finalen på albumsidan.

Melodramatiskt, partybefriat, ambitiöst, tillrättalagt, finslipat in i minsta detalj? Jodå, men inte bara det!
Visitors är en LP så rik på allt det som gör musik värd att lyssna på att jag bitvis häpnar. Kvalitén är genomgående så pass hög att när jag för en vecka sedan lyssnade på Visitors för första gången på ett par år vid varje nytt spår snudd på darrade av rädsla för att det där skämda ägget som skulle förstöra hela omeletten, typ Chiquitita eller I Have A Dream, skulle visa upp sig. Lite grann som när man såg Abbas samtida svenska hjälte Ingemar Stenmark. Alltså, när man satt klistrad framför tvn och såg hans andra åk och man insåg att han ledde med två sekunder vid sista mellantiden och man hade hjärtat i halsgropen av rädsla för ett försmädligt fall några portar före mål. Ett fall som dock ändå nästan aldrig kom.
Inte här heller, för Visitors är en sällsynt genomgjuten skiva.
Framför allt med svenskt mått mätt så är det en skiva som nästan helt saknar sin motsvarighet. För nämn för mig en annan svenskrotad skiva som har en sådan knivskarp produktion, ett sådant genomarbetat låtmaterial och en sådan klass på musiker och sånginsatser som Visitors har.
Vilken platta skulle det vara? Om den finns så berätta gärna för mig!

Återigen så är det i mångt och mycket en fråga om resurser. Hela Polar-studion till förfogande, sveriges bästa musiker handplockade, en rutinerad och driftig Michael B. Tretow vid mixerbordet och en budget som säkert närmade sig uttrycket “obegränsad”. Vem hade inte kunnat gjort bra ifrån sig under sådana villkor?
Visserligen, men det som kom att skapas var ju när allt kommer kring resultatet av ett stenhårt, maximalt uppoffrande under i stort sett ett helt decennium. Något som nog många på ett tidigt stadium skulle ha dragit sig för.
Spår sattes också; två skilsmässor och mycket bitterhet. Exempelvis en Agneta Fältskog som mer eller mindre kom att bli en modern Garbo.

För att göra en slutsummering så sticker jag ut hakan och säger att enbart Arrival kommer ens i närheten av Visitors när det gäller titeln “Abbas bästa LP”. Jämnheten, den totala frånvaron av bottennapp, men också den påtagligt ökade mognaden i komposition, och med den djärvheten att gå ifrån de gamla beprövade och så enormt framgångsrika recepten gör skivan till en hela tiden spännande och ytterst givande lyssning. Just jämnheten gör att man lätt kan missa skogen för alla träden. När mästerverk varvas med fullträffar och andra mästerverk så är det lätt att man tappar perspektivet. Även skivans mer anonyma skapelser växer vid upprepade lyssningar tills man inser riktigt hur bra även dom är.

Om något negativt ändå ska kramas fram så är det att de syntetiska ljud som kommer ur klaviaturerna, basen och trummorna kan kännas lite daterade i dag. Visst, det här är en produkt av sin tid, hade skivan spelats in fem år tidigare eller senare så hade ju ändå inget varit sig likt, så dylika spekulationer är ju tämligen lönlösa. Men visst hade det suttit fint med en stråkkvartett här och där i stället för en polysynt…

En sista liten reflektion: Visitors toppade album-listan i Sverige när den släpptes.
Inte så konstigt kanske, det gjorde ju SAMTLIGA Abbas originalskivor! Myten om att Abba var stora överallt utom i Sverige och att man inte fick tycka att Abba var bra, ska vi ta och begrava den en gång för alla?

Ett kontroversiellt slutomdöme, men ändå just precis det som jag tycker:

Slutbetyg: Ingen tvekan här, kan bara bli en femma!!!

Popularity: 37% [?]

8 Comments »

  1. Cege said,

    02.03.11 at 8:36 am

    Tack Micke.
    Varje gång jag läser en en av dina underbara betraktelser :-) så blir jag oerhört sugen att lyssna. Det är inte alltid jag håller med men lyssnar gör jag alltid.

  2. Pelle said,

    02.03.11 at 11:26 am

    Jag instämmer, man blir alltid sugen på att lyssna när man läser vad du skriver. Och ja, det är dags att begrava myten om Abba. Mycket bra, tackar!

  3. Micke said,

    02.03.11 at 6:11 pm

    Tack Pelle och Cege! Allt dylikt som ni och andra skriver stärker min motivation att fortsätta detta mycket roliga men minst sagt tidskrävande jobb.

  4. Göran said,

    02.04.11 at 12:03 am

    Tack Micke för en intressant och bra recension. Måste ta fram plattan och lyssna på den igen….var länge sen nu. Har alltid tyckt att deras skivor varit rätt så lika kvalitetsmässigt….kanske haft en viss extra förkärlek till plattan “The Album”

  5. Micke said,

    02.04.11 at 1:34 am

    Tack Göran! Jo, The Album är ju också ganska bra, men enligt mig inte alls som Visitors…

  6. P-O said,

    02.05.11 at 12:53 pm

    Trodde jag var för gammal och blasé för att överhuvudtaget orka läsa en recension av en gammal ABBA-platta. Och nu slutar det med att jag måste köpa plattan. Bra jobbat Micke!

  7. Micke said,

    02.05.11 at 2:29 pm

    Tack P-O, och med ett öppet sinnelag så tror jag inte att du kommer att bli besviken.

  8. Ulf Gustavsson said,

    05.25.11 at 9:51 pm

    Hej Micke,
    håller helt med om att The Visitors är ett klockrent mästerverk, på en nivå där man även internationellt får leta efter popskivor av motsvarande klass. Personligen dras jag ofta till musik som spränger sina egna ramar, inte minst inom popen. Beach Boys Per Sounds är ju ett klassiskt exempel, ljusår från den surfmusik som Brian Wilson gjorde bara några år dessförinnan.
    Jag tycker att Benny Andersson och Björn Ulvaeus på liknande sätt spränger sina popmusikaliska ramar på The Visitors. Det är en skiva med mycket svärta – ett slags förfinad, dov musikalpop med en mörk och nästan lite kuslig avslutning i Like An Angel Passing Through My Room.
    Frågan är om BjörnoBenny nånsin har varit så experimentella som på ABBAS inspelningar mot slutet, inräknat singeln The Day Before You Came, eller varför inte en liten minimalistisk sak som You Owe Me One, baksidan till Under Attack?
    Jag tycker dock att även Björn Ulvaeus sångnummer på The Visitors, Two For The Price Of One, är en riktigt riktigt raffinerad poplåt – hör bara hur de eteriska understämmorna läggs till låtens refräng. Inom barocken kallar man sådant för kontrapunkt, när flera självständiga melodier ställs mot varandra (ett annat ABBA-exempel på just detta är den fugaliknande syntslinga som Benny A lägger till refrängen mot slutet av Lay All Your Love On Me, på Super Trouper-albumet).
    Tja, så här skulle jag kunna hålla på. Kort sagt, ge The Visitors en chans!

    Med hälsning

    Ulf Gustavsson
    Uppsala

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *