1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (4 votes, average: 5.00 out of 5)
Loading ... Loading ...

12.29.10

Svenska LP-skivor #87 Michael Ramel “Till Dig”

Posted in Min blogg at 3:23 am

EN UPPMÄRKSAMMAD LP-DEBUT!

Ett visst ok den mannen har fått släpa på. Så fort som han har öppnat munnen eller slagit på en gitarr har han fått stå ut med att människor jämfört honom med pappa Povel.
Men det släpandet har han faktiskt gjort med den äran. Helt orädd så har han titt som tätt kastat sig ut i fantasifulla musikaliska kreationer, och för det mesta gjort även det med flaggan i topp.
För även om lagrarna inte alls har blivit så många och stora som hos pappa Povel, så får man inte känslan när man lyssnar på Ramel jr. att den musikaliska talangen stod denne särskilt långt efter.
Det som tyvärr saknats i jämförelsen med pappa Povel har väl varit någon form av kommersiellt lyft, något som i någon mån hade kunnat trygga det konstnärliga skapandet. Något sådant har tyvärr aldrig riktigt infriats hos arvtagare Mikael Ramel, ehuru alltid uppmärksammad så har de stora försäljningssiffrorna aldrig infunnit sig.

Mikaels första band hette Steampacket, en grupp som från -65 till -68 släppte nio singlar varav en t.o.m. hamnade på tio-i-topp, nämligen Viva L’amour.

Från -69, efter Steampackets uppbrott, så började Mikael sitta i vardagsrummet med en hemmabandspelare för att snickra på de låtar som till sist kom att hamna på den här skivan.
Tre långa år kom det att ta innan den blev färdigställd, men vadå…U2, Pink Floyd o.dyl. tar ofta år på sig för en skiva, trots att dom har en hel stab bakom sig. (Och ändå är Mikael Ramels Till Dej mycket bättre än allt som U2 någonsin har gjort…)
Och som Östen Warnebring sjöng om Fritiof Piraten i Kivikspolskan, “Det gick långsamt när han plitade och skrev, men till sist resultatet desto bättre blev!”

En förflugen tanke bara:
Om familjen Ramel hade flyttat till San Fransisco 1960, då hade Mikael Ramel förmodligen varit en legend i nivå med de allra största i rockvärlden i dag.

Här kommer skivan låt för låt!

MIKAEL RAMEL “TILL DEJ” Utgiven 1972 på Sonet

1) Hör Du På?
Mäktigt inledningsspår som startar med akustiska gitarrer, percussion och Mikaels ljusa sångstämma. Efter ett tag kommer en bas in, en orgel smyger sig långsamt på.
Mikaels röst nynnar sig bort i ett eko, musiken tonas ut och låten är slut.
Torftig beskrivning av ett stycke musik på knappa två minuter som inte är något annat än ett mindre mästerverk.
Fotnot: Mikael spelar samtliga instrument här utom congas.

2) Nå Då Så
Status Quo? Inledningen, komp och arr på versen är faktiskt bitvis frapperande likt Status runt samma tid. Sticket är å andra sidan taget från en helt annan värld, en värld fylld med spännande och intrikata jazzharmonier.
Ett stilgrepp som visas i stort sett hela skivan igenom, stora abrupta hopp från en stil till en annan, men utan att det någon gång låter det minsta konstruerat.
Återigen imponerande sånginsats från Ramel; ledigt, distinkt och med snygga, precisa fraseringar.
Dessutom ett väldigt fint gitarrspel av “Bengan” Dahlén, bitvis låter han nästan som Zappa, vilket i min värld är en väldigt fin komplimang.

3) Pengar
Snygg moll-inledning i jazzton, men med ett stick som tvärt bryter av i ren folkviseton.
Så där håller det på den första halvan av låten med olika teman som byter av varann fram och tillbaka, men hela tiden på ett snyggt, musikaliskt sätt och med en stor portion både fantasi och humor.
Dessutom innehåller Pengar nästan hela vägen smått genialiska sångmelodier. Fraseringarna är sannerligen inte att leka med här. Det här stycket kräver verkligen sin man framför mikrofonen.
Andra halvan består av en c:a tre minuter lång coda där det kanske mest framstående är snyggt fiolspel av Mats Glenngård och dito flöjt av Kenneth Arnström.
Lysande, inget annat än lysande.

4) I Morron’ E En Ny Da’
Tillbaka till det mer rockiga, och återigen en låt där sångaren Mikael får visa vad han går för. Fraseringarna är här snudd på rapnivå faktiskt.
Mycket läckert trickinspelad solo-gitarr av Ramel själv!

5) 5emtaktarn
Nej, jag har inte skrivit fel, låten heter 5emtaktarn.
Och här kastas vi in i något som bitvis verkar starkt inspirerat av Frank Zappa. Nåja, det är även en hel del Mikael Ramel i det här väldigt intressanta stycket som – så när som på lite nynnande här och där – är helt instrumentalt. Det hela går logiskt nog också i den fem-takt som titeln skvallrar om.
Olika teman avlöser varandra hela tiden, fram till den dryga minuten långa codan med blott bas, orgel och Mikaels mycket fantasifulla gitarrspel.
Och…hörde jag inte mitt i alltihopa gamle Steampacket medlemmen Anders Nord på dragspel spela ett tema från Bobbie Ericssons Utskärgård?!

Sida 2

1) Långt In I Naturen
Ytterligare en komposition som i botten känns mer som ett jazzstycke i mollton än något som har med pop eller rock att göra.
Första delen av låten är vokal, men detta övergår smidigt, via ett försynt nynnande, in i ett pianosolo, något som i sin tur glider över till ett solo av en flöjt. En orgel tar över och nu låter det snudd på som något av Bo Hansson.
Bitande vackert och oerhört stämningsfyllt.
Musiken trappas långsamt ner, men när vi tror att att allt är slut så återstår det en lååång coda, mest bestående av läten från en skog.
Djur, natur och…ja är det inte älvor och troll som sjunger en låt tillsammans?
Genialiskt, ja rent ut sagt magiskt.

2) Artificiell Prana
En av de mäktigare kompositionerna under hela den svenska proggepoken, ja förmodligen i svensk rockhistoria överhuvudtaget.
Allt börjar med en trick-uppspeedning av en gitarr, som övergår i en akustisk gitarrinledning, något som leder oss in i sångpartiet.
Det inledande sångavsnittet är nog det som på hela LPn mest påminner om en ordinär rocklåt i sin form. Här har vi vers och refräng efter varann. Kanske även det ställe där Mikaels röst imponerar mest med imponerande styrka och pondus.
Snart halkar vi dock rakt in det instrumentala jampartiet, där plötsligt smått hisnande trickgitarrpartier antingen spelas unisont eller avlöser varandra.
Men hoppsan! Se där, rätt vad det är så är vi mitt inne i ett intensivt percussionavsnitt med trummor, congas och maraccass som vässar frenetiskt mot varann.
Pang, bom så kastas vi sen, nu med hela bandet, in i ytterligare ett jamparti där Bengan Dahlén flyger iväg rejält i sitt solo.
Så här långt in i låten så formligen kokar kompet…
Men, ojdå, där gick proppen formligen ur med en krasch!
Kvar blev bara några ströinstrument som tappert och lite slokörat beslutar sig för avsluta låten bäst det går.
Det hela glider under några minuter ut i något slags intet…och så är nästan elva minuter av Artificiell Prana avslutat, och jag bugar mig och applåderar.

3) Vi Må Oxå
Och så har vi kommit vi till den sista låten som kanske är den som mest minner om pappa Povel.
En enkel, inte ens två minuter lång, högst skämtsam liten trudelutt med uppspeedad sång så att man nästan får intrycket av att det är ett litet barn som sjunger.
Kort, koncist, fyllt med humor men även här, i sin banalitet, genialiskt.

För att göra någon form av försök till en slutsummering som sannerligen inte är lätt: Det här är verkligen musik på en väldigt hög nivå!
Till att börja med så är varje enskild detalj i inspelningen, trots de dokumenterat primitiva inspelningsförhållandena, väldigt snyggt inspelade.
Det är rakt igenom en klar och tydlig ljudbild som gör att varje enskilt instrument är lätt att urskilja i ljudbilden. Detta till trots så är det en mycket bra balans instrumenten emellan skivan igenom. Helt enkelt en produktion av allra yppersta klass.

De enskilda musikerna är även de av allra bästa snitt.
Trummor – Kapten Dahlbäck, bas – Bella Linnarsson, Stefan Höglund, gitarr – Bengan Dahlén, fiol -Mats Glenngård, piano – Slim Notini m.fl., m.fl.
M.a.o. gräddan av duktiga svenska musiker i början på sjuttiotalet. (Varifrån kommer den där helt vrickade inställningen att “Proggen var den tid när alla skulle spela, förhoppningsvis i samma takt och med tur någon gång då och då i samma tonart”? Proggmusikerna var ju de skickligaste i Sverige vid sin tid!)
Bitvis på jammen så är det inget annat än ren världsklass på det som vi hör.
Men även på de lugnare partierna, då Mikaels gitarr är mer framstående, så slås jag av hur finurlig han är på sitt instrument. Stundtals så är det häpnadsväckande vad han får fram ur sin gitarr med små enkla medel.

Och kompositionerna är inget annat än helt outstanding.
Det är makalöst hur Mikael lyckas med att i varje låt sy ihop en mängd olika teman utan att det låter det minsta krystat eller konstruerat. Jag kan faktiskt inte erinra mig en enda passage på skivan som känns som tagen ur sitt sammanhang och som man lika gärna kunde ha klippt bort.
För att uttrycka mig kort, varenda komposition på skivan är helt enkelt hur bra som helst, genialiskt konstruerad och mästerligt framförd!

Texterna är väl inte det som främst utmärker den här LPn, men inte heller dom faller ur ramen eller känns påklistrade. Det är ju inte före inte som Mikael bär efternamnet Ramel…

Mikaels sång är också en klassisk storytellers röst. Han levererar sitt budskap, men mera med ren musikalitet i botten och en musikers pondus och självklarhet än att det egentligen är en utstickande bra sångröst. Men…hade det blivit bättre med Tommy Körberg? Annorlunda ja, säkert bra det också, men troligtvis heller inte ett uns bättre.

En kul fundering bara: har man lyssnat mycket på Pugh så tänker man nog att Michael Ramel har inspirerats en del av denne. I viss mån kan det nog vara så, likheter finns i komposition och uttryck, men betänk då vem som är Pughs uttalade stora förebild: jo ingen annan än Povel Ramel!
Så vad födde vad?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det här är en kanonplatta som ingen sann musikälskare under sin levnadstid ska lämna olyssnad!

En sista grej bara; har ni hört det emimnenta svenska bandet Dungen?
Dom grabbarna har både en och två gånger lyssnat på Mikael Ramel…och det hörs…

Slutbetyg: Ja det här är ingenting annat än en solklar FEMMA!!!

Popularity: 40% [?]

23 Comments »

  1. Lars said,

    12.29.10 at 11:36 am

    Får en stor lust, att höra skivan, Det här är bland det bästa du skrivit, enligt mig.

  2. Micke said,

    12.29.10 at 1:35 pm

    Tack Lars, oerhört kul och framtidsmotiverande att läsa!
    DU i din tur kommer att starkt uppskatta skivan, jag lovar!

  3. Stjofön Presley said,

    12.30.10 at 1:42 am

    Jaså Micke, här kommer du med ytterligare en platta jag aldrig hört men sannerligen blir intresserad av att få lyssna till. Hörde Ramel med Steampacket och en helt makalös basist med ett basljud som inte stod John Etwhitles efter, någon gång i slutet av 60-talet. Jag har ju förstått att Ramel är extraordinärt begåvad, men efter din beskrivning känner jag att plattan måste höras. Tack Micke. Jag vet inte för vilken gång i ordningen! Du har ljuset!

  4. Micke said,

    12.30.10 at 2:49 am

    Tack Stjofön!!!
    Faktiskt påfallande många vid en liten enkät i butiken i dag som aldrig hade hört Ramels debut. Känns lite surt med tanke på så mycket annat som hyllas decennium efter decennium och som bäst kommer blott i närheten av det som den gode Mikael presterar på denna LP.

  5. Lars said,

    12.30.10 at 9:49 am

    Hej Micke
    Jag har inte lyssnat så noga på Mikael, men efter din recension tillsammans med en förnyad lyssning blir slutsatsen att jag kanske bort göra det. Ofta hör man i tidig svensk pop slarvig produktion men verkligen inte här. Riktigt proffsjobb!
    Miakels problem är kanske, trots allt, bristen på orginalitet. Det intrycket förstärks av din recension där du ofta pekar på de olika och (i min mening) alltför tydliga inspirationskällorna. Jag menar att det är svårt att hitta det typiskt “Mikaelska”. Det spretar för mycket som om han letar efter något bra han hört att bearbeta istället för att skriva det han känner för. Som är hans eget?
    Jag vet inte om jag formulerar mig särskilt väl, men du kanske förstår vad jag menar?

  6. Göran said,

    12.31.10 at 7:12 pm

    Vilken härlig recension på en kanonplatta, har skivan på vinyl. Upptäckte inte Ramel förrän i slutet på 80-talet ……men bättre sent en aldrig. Alla låtar är ju helt otroligt bra….svårt att välja ut en favorit, men “Långt in i naturen” är genial. Var förresten hemma hos en gammal kompis som jag inte träffat på väldigt länge, han är musiknörd som jag och vi lyssnade på skivor hela natten :). Men jag undrade var hans stora fina vinyl samling hade tagit vägen. Han berättade att han sålt nästan allt och helt gått över till cd…….mannen har ung. 7000 skivor. Han berättade att han sålt skivorna till dig och att du sagt “dom ser ospelade ut”…jo han är väldigt noga med sina plattor. Var länge sen jag besökte din skivaffär…men haft dåligt med stålar. Sist jag var hos dig köpte jag bl.a en Kinks platta…..samlingen är nästan komplett nu, fattas bara några stycken….bl.a “Great lost Kinks album” från 1973, den verkar lite marig att få tag i. Gott nytt år!

  7. Micke said,

    12.31.10 at 7:40 pm

    Tack Göran för ditt inlägg, och kul att du så till fullo håller med mig.
    Och…jag tror att jag vet vem din bekant är, för det är sällan som jag har orsak att yttra mig på ett dylikt sätt. Det tragikomiska är att ett flertal av skivorna jag köpte av honom fick jag sälja billigare än jag tänkt mig, för att efter att tio människor kollat skicket på dom så var det inte längre samma kvalitet som det varit i din kompis ägo under trettio-trettiofem år. Dom gick från att vara i nyskick till aningen tummade på ett par dar. Ajajaj!

  8. Åke Eriksson said,

    01.01.11 at 1:48 pm

    Ja det är en lysande skiva och den där Steampacket basisten måste ju vara Per .
    Nu blir han glad när någon minns och uppskattar något han gjort för 40 år sedan !
    Ramel med Stefan på bas kommer jag ihåg från oppopoppa på Skansen. Vilket sug han hade i basen. helt fantastisk.

  9. Micke said,

    01.01.11 at 2:37 pm

    Tack Åke för dina initierade kommentarer. Det går lite tid mellan varven, men när det sker så är det alltid välkommet.
    Snart är det dags för en granskning av Wasa Express!

  10. Stjofön Presley said,

    01.01.11 at 4:10 pm

    Just så! Per Bruun hette han, basisten i Steampacket, som väl också hade en II efter gruppnamnet? Visst var väl Bruun med i kanonbanet Jaguar också? Där salig Roffe Scherrer också ingick. Och visst var det väl så att Roffa också ingick i Steampacket!
    Ja, vi ser ju själva. Trådarna liksom löper ihop, så fint som vävda med gyllene slända. Inte ett trassel så långt vare sig öga eller öra når!
    Blott en försiktig fråga: Vad fasen var det för bas Per Bruun hade i Steampacket? Hallå, Bruun, hör du mig? Det var en modell jag inte sett tidigare, absolut ingen Fender, och knappast Gibson, Epiphone eller Kalamazoo. Guild? Hardly. Och inte heller Gretsch! Kom igen, Bruun! Denna fråga har sysselsatt mig i över 40 års tid. Tycker jag mig ana ett svar i fjärran? Det känns så, men jag kan inte säga säkert förrän den brune upphävt sin stämma!

  11. Tobbe said,

    01.02.11 at 5:55 am

    Man lär så länge man har elever, sa magistern.

    Ja, man lär mycket av Mickes krönikor.
    Nu massor mer om Mikael Ramel.
    Tidigare visste jag inte så mycket mer än att han är son till Povel,
    bror till Lotta, är musiker, gitarrist, medverkat i diverse band på 70 talet
    som t.ex. Fläsket brinner.
    (Han gav sannolikt namn på grupper till Povels text “Jag diggar dig”)
    I Fläsket brinner var han med på album 2 (dlp). Där fanns Bengt Dalén
    och här omtalade Per Bruun (båda även med i Steampacket)

    (Om det skulle vara för svårt att finna allt detta på vinyl, kan meddelas,
    bara som en sista utväg, att Ramels första två album samt även Fläsket
    brinner 2 finns nu på CD)
    Tbg-2011

  12. Micke Werkelin said,

    02.13.11 at 9:42 pm

    Vad glad jag blir att läsa den här recensionen! Jag är webbmaster på mikaelramel.com och kanske är lite partisk, men jag håller med om allt i recensionen. Tycker f.ö. lika mycket om den andra skivan, Extra Vagansa, som om möjligt är ännu bättre. 3:dje skivan är mjukare i tonen men även den ett mästerverk liksom comebacken från 2005. Surfa gärna in på mikaelramel.com och lyssna på bra livekonserter eller titta på filmklipp. Skriv gärna i gästboken.

    Jag har också en sida om Jaguar och Rolf Scherrer på werkelin.se/jaguar

    Mvh

    Micke Werkelin

  13. Peter Lindgren said,

    02.13.11 at 10:34 pm

    Göran,
    Här hittar du två ex av Great Lost Kinks Album;

    http://www.amazon.com/gp/offer-listing/B0012SZEUU/ref=dp_olp_used?ie=UTF8&condition=used

    Fast 200 USD för en beg vinylskiva är väl i dyraste laget?

  14. Micke said,

    02.14.11 at 3:16 am

    Tack Micke W för ditt inlägg.
    Mer Mikael (heter alla Micke helt plötsligt?) Ramel kommer snart!!!

  15. Micke W said,

    02.14.11 at 12:53 pm

    Länken till Jaguar (Scherrer, Bruun, m.fl.) är werkelin.se/jaguar och inget annat.

  16. Micke said,

    02.14.11 at 8:06 pm

    Rättat och fixat, Micke W.! Nu står det på två ställen dessutom, så det blev egentligen bara bättre.

  17. Mikael Ramel said,

    02.18.11 at 12:17 am

    Först o främst varmt o stort tack för Mickes grundliga analys av produkten “Till Dej”. Han har verkligen fattat hela upplägget och den känsla som styrde det. Jag är imponerad av tex hans fångst av Bobbie Ericssons “utskärsgård”. Det var verkligen så. Jag hade en massa idéer och den här slingan fick jag för mig skulle passa in där (som i ett pussel). Min bästa kompanion vid denna tid var Anders Nord som hade tekniska sublima kunskaper, känslor och uttryck. Han var dessutom begåvad med musikalitet och skicklig förmåga att uttrycka detta på framförallt klaviaturinstrument (= dragspel i detta fall) samt flöjt (“Långt in i naturen”).

    Micke – det var verkligen kul läsning! Jag blev jätteglad!

    Det är intressant hur många ungdomar idag faktiskt tittar bakåt (tex 1970-talets musikaliska expansion och uppfinningsrikedom) för att hitta framåt! Det är helt rätt! Så gjorde jag och många med mig. Historien leder och refererar och skapar konklusioner = nyskapande!

    Povelsnacket låter jag vara okommenterat sånär som på att det förstås haft sina sidor. Idag åker jag på turné med “Povels Naturbarn”. Det känns bra just nu. Vi har ett bra material och folk kommer och jublar. Jag delar upp mig; Min musik och Povels. Hade det inte varit för hans bortgång och för lusten och känslan att hålla hans musik levande (“Håll musiken igång”) hade jag nog inte gjort det. Det har i alla fall blivit välkommet och högst musikaliskt och roligt.

    Sen var det du som undrade över vilken bas Per Bruun hade….
    Jag har faktiskt ingen aning. Skulle kunna ringa honom – men det kan ju du lika gärna göra. Tror inte hans nummer är alltför “hemligt”. Eller så kan du skärskåda “Åsa-Nissa i agentform” från 1967 där vi spelar i nån slags kult-fiktion. Per syns och måhända märket på hans bas!!

    Tack för nu o lev gott!
    Solong sålänge!
    Mikael Ramel

  18. Stjofön Presley said,

    02.18.11 at 9:20 am

    Tack, Ramel! Det ska jag kolla med det snaraste. Men inte så här tidigt på morgonen. Klockan är inte mer än att snurriga tankar dyker upp och vimlar runt i skallen. Åsa-Nisse, t ex…. Namnet må väl ändå vara bland de första androgyna i vårt land? Som sådan borde Åsa-Nisse hållas fram som en symbol för… ja, jag vet inte vad, men något gränsöverskridande bör det väl vara i alla fall, du Klabbarpar’n?

  19. Micke said,

    02.18.11 at 11:57 am

    Tack Mikael! En sanslös ära att, så pass utförligt, få dig personligen att kommentera det som jag skrev. Jag känner mig stolt helt enkelt!
    Jag gick tillbaka och läste det jag skrivit, och med lite perspektiv så förstår jag att du uttrycker dig med ordet “Povelsnacket”. Det vart lite väl mycket fokus på, i det här sammanhanget, fel person. Jag tog fram suddgummit och tog bort “ojojoj” och skrev dit något mer neutralt.
    (Passade på att korra lite småfel också, dom blir man aldrig av med…)
    Återigen ett stort tack för att du tog din tid, men också för att du uttryckte en så stark glädje för det som jag skrev!

    Och…Stjofön…vem av Åsa-Nisse och Klabbarparn är det som påminner mest om dig? Min röst går nog till Klabbarparn…

  20. Stjofön Presley said,

    02.24.11 at 11:09 am

    Säger du Eulalia II skickar jag en röksignal!

  21. Suzanne & Lasse said,

    05.03.11 at 4:21 pm

    Hej Micke,
    äntligen har du recenserat Till Dej, vi kan inte annat än att hålla med!!
    Suzanne & Lasse

  22. Micke Werkelin said,

    12.06.11 at 11:11 pm

    Efter ett samtal med Per Bruun har jag svar på vad det var för bas han hade i Steampacket: en Höfner (dock inte en McCartney fiolmodell)

  23. Stjofön Presley said,

    12.21.11 at 1:48 pm

    Jaså, det var en Höfner Club bas han spelade på, Bruun! Märkligt hur minnet kan svikta när man mest behöver det. En Club köpte jag nämligen själv kanske två år efter det att jag sett o hört Steampacket II. Hade bytt min Höfner fiolbas mot mot en lite sånganläggning, en Dynacord Excellent förstärkare och två SUS25-lådor, behövde en annan bas och köpte Clubben. Men lämnade den i inbyte hos Halkan, fyra år senare, och skaffade en Epiphone Rivoli i stället, vilken snart byttes ut mot en alpine white Fender P-65:a. Som nu skänkts till sonen eftersom far gått över till Epiphone igen. Embassy deluxe, -64, that is! Som nu ligger till försäljning hos samme Halkan!! Vi rör oss över stora tidsspann, mina vänner. Undra på att folk blir senila till höger och vänster om en!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Leave a Comment

Fyll i rätt svar *