1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.26.10

Svenska LP-skivor #85 Jerry Williams – Mr. Dynamite 1963

Posted in Min blogg at 4:03 f m

jerry.jpg

SVENSK ROCK’N ROLLS SEGASTE GUBBE, HÄR MED UPPFÖLJAREN TILL SIN FÖRSTA LP

Jag var ju inte helt entusiastisk över Jerry Williams debutplatta. Lite för mycket kabaret och skillingtryck i tramsig rocktappning enligt mig. En Sjöman Älskar Havets Våg, Flickan I Peru och muckarlåten Ajajajaj, Nu Är Det Nära (Cielito Lindo) i rock ’n roll-tappningar är väl ändå inte riktigt det som man förknippar med en uppkäftig ungdomsrörelse. Onekligen var det en del djärva grepp som togs, men skivan som helhet var mest bara som ett stort jaha för mig. Han var ju i stort sett inte farligare än Siw Malmkvist egentligen.
Uppföljaren som släpptes senare samma år – det gällde ju att smida medans järnet var varmt, så länge som Jerry fortfarande var het – hur bra var den då?
Mindre av gamla upprockade slagdängor från trettiotalet och mera Elvis?
Jo, lite mera av Elvis och ren rock ’n roll blev det nog faktiskt, ett knippe klart godkända låtar men även en beskärd dos av sånt som inte var riktigt lika bra.
Aningens mer påkostad recension följer här under:

JERRY WILLIAMS ”MR. DYNAMITE” Utgiven på Sonet 1963

1) Save Me
Pang på rödbetan från start med en låt skriven av Johnny Waard aka Ingvar Wahlström, Frogman aka Gunnar Bergström och Al Sandström aka Albert Sandström.
Denna trio har faktiskt satt sitt sigill på inte mindre än sju av plattans tolv spår.
Dessutom mer än en gång med ett alldeles utmärkt resultat.
Ett åttonde har bara Frogman-Sandström som låtskrivare, men på så sätt så står dessa herrar för 75% av skivans kompositioner.
Att Johnny Ward även hade kallat sig för Little John visste ni förstås redan…

2) Teddy Bear
Märklig upplevelse. Kompet låter snudd på som nånting från The Specials från slutet på sjuttio- eller Creeps i början på nittiotalet. Pumpande bas och orgel, låter hur modernt som helst. Svängigt och tungt till tusen!!!
Men Elvis skulle nog ändå inte ha börjat backa mot utgången av skräck för sin eventuella Nemesis om han hade hört det här, för Jerry sjunger tyvärr tämigen platt låten igenom, och sången har på ett mycket märkligt sätt en helt annan – mycket mjäkigare – mixning, i stark kontrast till det frapperande tunga kompet.
Hade kunnat bli plattans fullträff, men som det nu blev så håller det inte hela vägen.

3) Too Many Tears
En låt helt i Elvis-anda, nu pratar jag Elvis c:a -57, utan att på något sätt vara ett plagiat. Starkt inspirerat av är väl vad det är.
Och, jag sticker ut hakan och säger utan att darra det minsta på rösten: det här är en riktigt bra låt och ett mer än godkänt framförande.
Tummen upp Jerry!
Waard-Frogman-Sandström var kompositörerna här som på låt nr 1.

4) Do It Over Again
Återigen så mycket Elvis över kompositionen att den som inte visste bättre lätt skulle kunna bli lurad att det här är en bortglömd b-sida till en Elvis-hit eller ett obskyrt soundtrackspår som Jerry här gör sin egen version på.
Spelar ingen roll, även det här är ett av plattans absolut bästa spår. Driv i kompet, en bra låt och en Jerry som uppenbarligen trivs med hela paketet.
Snyggt arr och en strålande avslutning. Skulle absolut ha kunnat bli en hit.
Waard-Frogman-Sandström…igen!

5) I’m Gonna Try Once Again
Ytterligare en komposition av hög kvalitet och en Jerry som även han levererar.
Jerry är minst lika övertygande som på låtarna innan även om han kanske har lite svårt med att låta allvarlig på det talade partiet.
Även här en riktig fullträff.
Waard-Frogman-Sandström…? Jajamänsan!

6) Just The Same (Chi-Bi-Do-Wam)
Jo, jag hade nog blivit förvånad om den första sidan skulle ha varit helt utan antydan till ett bottennapp. Det här kanske inte är riktigt så dåligt, men det är tvivelsutan sidans svagaste spår och något av en tillbakagång till den första skivans underhållnings-rock ’n roll. Inte ens Jerry låter speciellt entusiastisk över materialet.
Waard-Frogman-Sandström? Jo…tyvärr…

Sida 2)

1) Lovin’ You Means Heartaches
En av mina favoriter på hela skivan, och återigen ett verk av den av mig hyllade trion från sida 1: Waard-Frogman-Sandström
Arrangemang och produktion är, som på skivan överlag, på en tämligen rudimentär nivå. Det är alls inte dåligt, men pricken över i fattas alltför ofta.
Det är lite synd för att det här är material som med lite extra touch skulle ha kunnat blivit riktigt bra.
En låt som skulle ha passat både Elvis och Roy Orbison, och en låt där Jerry gör en av sina bättre insatser på hela skivan.
Ett snyggt körpålägg kanske också ska nämnas.

2) All Shook Up
Har man hört Elvis version så kanske man inte direkt ramlar baklänges av det här, men Jerrys version har onekligen sina poänger. Inledningen verkar betydligt mer influerad av Gene Vincent än av Elvis, det är riktigt synd att man inte genomförde hela låten konsekvent i den stilen, för så långt så låter det snudd på ruggigt bra. Efter blott en dryg halvminut har man dock släppt på inledningens minimalistiska atmosfär och börjar i stället försöka röja, vilket man väl i och för sig lyckas med, men det är helt plötsligt som vilken rocklåt som helst.
Inte dåligt, men man hade i händerna en riktig pärla som man tyvärr till stor del lät slinka genom fingrarna.
Nåja, jag ska inte vara för hård; det är en av skivans bättre låtar och en riktigt bra insats av Jerry även om det inte blev den klassiker det hade kunnat bli.

3) Goodnight Irene
En i och för sig bra låt och Jerry själv tacklar den på ett godkänt sätt, men det är som helhet släpigt, tråkigt och oengagerande.
På det hela stora taget ganska meningslöst.

4) Dangerous Happiness
Skivans starka kompositörstrio står bakom den här också, men det är inte riktigt på samma nivå som tidigare. Kompositionen känns som ett lapptäcke på ett par idéer som man sytt ihop till en låt. Jerry sjunger med stort patos, men svengelskan är lite väl kraftig här för att det ska bli godkänt.

5) I Wont Run Away Anymore
En minut och fyrtiofem sekunder av nånting som bara kan gå under namnet utfyllnad. Helt meningslös låt utan någon som helst poäng. Pusselbitarna är i sig rätt OK, men allt rinner bara ut i sanden innan låten ens hunnit starta.
Vad tänkte man på?

6) Sweet Little Sixteen
En i grund och botten ösig rockare, men en på det hela stora ganska platt och oinspirerad version.Det låter som om Violents spelar i ett rum och Jerry står i ett annat. Det kanske dom nu inte gjorde, det är nog bara så att Jerry – som brukligt vid inspelningar – la sången vid ett annat tillfälle, något som kanske inte spelar så stor roll på lugna ballader, men som blir mer problematiskt på snabbare låtar. Helhetsintrycket som jag får när jag lyssnar på det här spåret blir att det känns ganska så odynamiskt och oengagerande. Jämför det med Elvis, som i stort sett under hela sin karriär konsekvent la sången på sina inspelningar tillsammans med gitarrer, klaviatur, bas och trummor, något som alltid gav en spänst och vitalitet även i de mest banala inspelningar.
Återigen lite synd att det blev som det blev, för vi får här ett vasst gitarrspel utav en ung Hasse Rosén, och Jerry själv gör en riktigt bra sista insats på plattan. Tråkigt bara att delarna inte riktigt hänger ihop.

Som helhet är det här ändå en klart godkänd uppföljare till den framgångsrika debutskivan släppt bara dryga halvåret tidigare. Och ocksån lite mer av den rock som väl ändå borde ha legat rörpulare Fernström närmare än låtar från 1800-talet.
Kompgruppen plattan igenom, Violents, får också till det plattan igenom. Genomgående bra driv i kompet, och en Hasse Rosén på sologitarr som titt som tätt drar av solon som får även en garvad lyssnare att häpna.
Den av mig här så omtalade låtskrivartrion får till ett par riktigt bra alster, låtar som oftast är bättre än skivans cover-versioner.
Medkompositören Gunnar Bergström kanske även ska nämnas som plattans producent.
Inget mästerverk, framför allt lite väl ojämn, men bitvis en klart underhållande skiva att lyssna på, framför allt sida 1.
Skivans stora problem när den kom var nog ändå att marknaden på bara ett par månader fullständigt hade förändrats.
En kvartett från Liverpool hade intagit poptronen, och det med besked, och många var de artister – främst de med Bobby i förnamnet – som störtdök för att aldrig mer komma tillbaka sommaren -63.
Jerry hade heller ingen hit alls från den här LPn. Det skulle dröja ända till sommaren -69 för Jerry att få en till hit, då Keep On blev den säsongens stora dänga.
Starkt av Erik Fernström att inte lägga upp rock ’n roll-skorna på den hylla där så många andra la dom i den epoken. Trägen vinner, även om det ibland tar tid.
Som sagt var, en godkänd, bitvis klart lyssbar skiva, men inte mer än så!

Slutbetyg: En TREA

Popularity: 36% [?]

6 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.26.10 at 10:52 f m

    Tack för underhållningen en tidningslös Annandag!
    Recensionen av ”Teddy Bear” med passusen att inte Elvis troligen
    skulle ha backat mot utgången i rädsla för sin Nemesis
    var ruskigt rolig! Jerry W. har aldrig varit en favorit hos mig
    men Jag har alltid haft respekt för hans uthållighet. Vad jag förstår har
    han omgivit sig med bra musiker också och det har nog haft stor
    betydelse för hans karriär.

  2. Micke said,

    12.26.10 at 8:54 e m

    Tack Lena!
    Alltid roligt att läsa dina uppmuntrande ord!

  3. Lars said,

    12.26.10 at 11:44 e m

    Hej Micke
    Tyckte du var lite för hård mot Jerry. Det var ju en debut och han tävlade väl inte rktigt i klassen rockandroll utan snarare i rockabilly och där tycker jag han står sig hyfsat. Men det är klart att det låter lite tunt och produktionen är ibland lite primitiv, men ändå….. Jerry är OK i min värld även om han oftast var i otakt med tidens trender.

  4. Micke said,

    12.26.10 at 11:55 e m

    Jo Lars, kanske det, men jag gav ju både debuten Jerry 21 och Mr Dynamite en trea. Sågning är det ju inte fråga om.
    Det som är bra är bitvis klart bra, men bottennappen drar tyvärr ner.
    Och…som du håller med om…produktionen är tyvärr både tunn och tråkig allt som oftast.

  5. Tobbe said,

    12.28.10 at 6:26 f m

    Trevande debut och halvsekel framgång

    Jerka själv tycker inte heller att innehållet på debut-lp:n är vad han
    hade önskat. Men skivbolaget visste inte hur denne unge man skulle
    lanseras och vad han skulle bli.
    Rocklåtar blev det sen i decennier. Som sagt ibland i otakt med tidens trender, men också det, att envist gå vidare har gett framgång i slutändan.
    Jerka har för länge sedan och med all rätt, blivit en institution i svenskt
    musikliv. En coverns mästare. Han säger sig ha skrivit en enda låt själv
    och den är enligt honom dålig.
    Han har medverkat i radions sommarprogram. Det bästa programmet den
    sommaren. Det manuset och det budskapet var icke dåligt..

    I musikalen om honom själv hade han succé med förlängning.

    Åter till första och andra plattan. Den självklara säkerheten har ännu inte
    kommit men begåvningen i röst finns där. Den personliga utstrålningen i sin helhet som fanns redan från början, kan bara ses på filmsnuttar från tiden.
    Idag synes Jerry ännu, live – bra jobbat !

  6. Peter Johansson said,

    12.28.10 at 1:06 e m

    Gissar på att Jerry redan då var roligare live, än på platta.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *