1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.02.10

Svenska LP-skivor #83 Made In Sweden ”(With Love)”

Posted in Min blogg at 2:27 f m

made.jpg

MADE IN SWEDENS LITE TREVANDE DEBUT, BLOTT NÅGON MÅNAD EFTER GRUPPENS BILDANDE

Made In Sweden är en smått legendarisk svensk grupp.
Det var ett band, inte ett pop-band, som var en av spjutspetsarna i den svenska musik som kom att ta över från ”de gamla stötarna” i slutet av sextitalet. Det rörde sig om en helt ny form av musik med betydligt större tonvikt på det instrumentala, en stil som i en hel del kretsar skulle komma att råda för ett par år framöver. Inte hos den breda massan, (men…den har väl aldrig vi tillhört, eller hur…?).

Georg ”Jojje” Wadenius, denne nyblivne folkpensionär (!) är väl den som man främst uppfattar som gruppens frontman. LP-debut 1966 i den inte direkt välkända gruppen Stubinerna (!!) på ett statligt rumänskt (!!!) skivbolag vid namn Electrecord. (Jo, det ÄR sant!)
Kort efteråt vidare till bandet Grapes Of Wrath.
1968 så började ”Jojje” jobba med en skolmusikal, där ”Slim” Borgudd spelade trummor och ”Bosse” Häggström bas i ensemblen. Alla tre hade alldeles innan lite kort spelat ihop i de två sistnämndas grupp Lea Riders Group. Då de uppenbarligen funkade bra tillsammans så beslöt de sig för att slå sina påsar ihop i fortsättningen. Vilket de också gjorde under ungefär två år och fyra LP-skivor.
Den första av dessa, (With Love) ska här avhandlas.

Först bara ett par ”Jag-mötte-Lassie”-kommentarer:

”Slim” Borgudd blev, som de flesta av er redan vet, racer-förare i stället för trummis. Det gick ju så långt att han tom hamnade i Formula 1. Debutloppet kom att ske i maj 1981 på Imolas racerbana Autodromo Dino Ferrari. Succé med en sensationell trettondeplats. Och…det loppet såg faktiskt jag på plats!!!

Skolmusikalen, ”Life Is Beutiful And Free”, som grabbarna turnerade med…den såg jag också, i Falkbergsskolan i Tullinge!

Och; basisten Bo Häggströms förmodligen mest framgångsrika grupp efter Made In Sweden – Wasa Express – hade en trummis som då och då skriver kommentarer på den här bloggen. Det ni!

Samt…enligt väl underrättade källor så ställer Wadenius sin klocka efter tiden i London, även när han befinner sig i Stockholm…

Snabbt in på recensionens LP-skiva!

MADE IN SWEDEN ”(WITH LOVE) Utgiven 1968 på Sonet

1) I Don’t Care
Hmm…ett långt ifrån imponerande öppningsspår.
Kraftigt överdimensionerad bas med ett fult distat ljud och trummor som ligger lite väl i bakgrunden. Irriterande falsk sång, onödigt slarvigt gitarrspel och en låt som egentligen inte är en låt utan bara en bluestolva dragen ett antal gånger på ett halvjammigt sätt.
Precisionen är inte på topp hos varken bas eller gitarr, vilket känns väldigt onödigt.
Dessutom så har jag aldrig förstått vitsen med att spela gitarr på det som ”Jojje” envisas med att göra här, dvs att samtidigt sjunga precis det som man spelar. Varför? Inte låter det väl speciellt snyggt?
Helhetsintrycket som jag får av det här är ett uppvärmande replokalsjam, ett sånt där som man brukar köra innan man sätter igång med själva repet.

2) Peter Gunn
Inte speciellt mycket roligare här heller, om jag ska vara så uppriktig som jag måste vara.
Tungt, visst är det det, men hur kul är det med en låt som består av ett säger ett basriff och där det enda som sticker ut ett är ett break halvvägs in i låten? Inte ens speciellt imponerande gitarrspel.
Spårets sista minut så börjar det äntligen hända något. Det hela maximeras långsamt till ett slags crescendo ungefär som slutet på en indisk raga. Men då avslutas låten och kvar dröjer bara en känsla av…ja vad då?
Bitvis låter det rent ut sagt bedrövligt om det här. Värst av allt är nog basen som ligger alldeles för högt i mixen och som har ett helt vedervärdigt ljud.
Jag ska prata med Rune (Öfverman) nästa gång han kommer in i butiken, han står ju nämnd på omslaget som producent…

3) Sombrero Sam
Och äntligen något som låter som en musikalisk idé, i början åtminstone…
Jodå, det är ett läckert groove som gruppen skapar tillsammans, men efter bara någon minut så känns det som att idéerna börjar sina.
Uppriktigt talat, nånstans i mitten – innan det lilla bassolot – så låter det inte bättre än de flesta lokala ungdomsgårdsband där jag växte upp i Botkyrka…Det är otajt, oinspirerat och helt renons på idéer.

4) Little Dame
Och så något som bryter av tvärt mot det tidigare presenterade på skivan. En country-pastisch, men inte någon speciellt rolig sådan. Uppenbarligen ska det vara nån slags satir.
Texten handlar om någon fiktiv amerikansk country-artist som har begått det stora brottet att försöka mejsla ut någon slags karriär för sig själv. Han är t.o.m. uttalat kommersiell.
För att göra satiren riktigt tung så spelar killarna medvetet lite småtaffligt.
För att säga det rent ut: rena dyngan. Vid den här tiden så fanns det 10 000 svinduktiga countrygrupper i USA som skulle ha skrattat käken ur led om dom hade hört den slarviga, ofokuserade första sidan på den här skivan. Jag tycker nog att den här parodin slår väldigt fel, och bara ger en olustig känsla av att killarna såg sig som så pass duktiga att de kunde göra narr av andra typer av musik som inte var lika ”fin” eller ”äkta” som deras egen.
En usel avslutning på en så gott som helt oinspirerad första sida.

Sida 2

1) Saucery
Oj, oj, oj vilken skillnad på det här och dravlet på sida 1!
Vilken dynamit var det som grabbarna käkade i pausen? Fullt fokus och fullt tryck från start på sida 2 på trummor, gitarr och bas!
Och – inte desto mindre – en riktig låt.
Alltså, det är svårt att förstå att det är samma gäng från skivans sömngångaraktiga första sida.
”Jojje” strör läckra Wes Montgomery-fraser omkring sig, varvat med snygga blueslicks.
”Slims” svängiga jazz-trummor och Bosses tanks-tunga bas ger ett härligt lyft till helheten.
Även om jag även här stör jag mig i viss mån på det fula, spräckliga basljudet, känns det i sammanhanget mindre viktigt, för sett till helheten är det här fråga om nånting betydligt mer inspirerat än det så gott som helt blodfattiga som vi presenterades på plattans inledningssida.
Skönt också att slippa ”Jojjes” scatsång och i stället få höra honom fokusera sig på sin gitarr, vilket han gör här på ett mästerligt sätt.

2) A Day In The Life
En riktigt sjysst version av Beatles-klassikern från året innan. Det här är riktigt genomarbetat rakt igenom, och det är ju faktiskt det som gör helheten så väldigt mycket bättre.

3) Harry Lime Theme
Ledmotivet till filmen Den Tredje Mannen.
Snyggt framfört av en ”Jojje” som har överdubbat sin gitarr så att han spelar duo med sig själv.
OK, inget mästerverk, Chet Atkins, Jerry Reed och Merle Travis hade gjort om det här med handklovar på, utan överdubbning och till på köpet på dubbla hasigheten.
Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det är onekligen snyggt och framfört med en ledig elegans, och – viktigast av allt – i allra högsta grad mycket behagligt att lyssna på.

4) Little Charlie
Tyvärr en liten tillbakagång till den första sidans sömngångartempo.
Och, jag börjar bli riktigt störd var gång jag hör den där urtråkiga scatsången/gitarrspelet som nödtvunget ska skrikas/spelas unisont.
Återigen: vad är det för poäng med spela/sjunga på det sättet? Det låter bara pressat och komplexfyllt, typ: Lyssna på mig vad duktig jag är.
Tillför noll och intet.
Hendrix gjorde det här tricket till och från, men då var det alltid som en del i låten, ex. Astro Man från Cry Of Love.
Nåja, det är i vart fall en ”riktig” låt även den här gången och inte bara ett jam som lunkar på. Little Charlie känns som helhet godkänd, om än inte mer än så.
Det hela slutar lite snopet abrupt med att alla bara slutar spela mer eller mindre mitt i låten. Kanske inte den Grande Finale man förväntar sig på en skiva med ett grammisvinnar-band…

Nej, det här är heller inte – om man ser till helheten – någon speciellt bra skiva. Två låtar, de två första på sida 2, Saucery och A Day In The Life, är definitivt mer än väl godkända.
Harry Lime Theme funkar liksom Little Charlie…om man ska vara lite snäll.
Allt på sida 1 är däremot mer eller mindre helt underkänt. Inte dåligt, bara ointressant.

Är jag hård?
Sätt då på en valfri låt från Tages ”Studio” eller Ola & The Janglers ”Patterns” efter att ha lyssnat på sida 1 på den här skivan! Då så förstår ni vilket knallpulver den här trion inledningsvis bjöd på.
HELT i onödan dessutom. ”Jojje” har under årens lopp med all tydlighet visat vilken oerhört talangfull musiker han nu är. Pughs första skivor, Cornelis sjunger Taube och hans egen Godá Godá dryper av bevis på det. Ja det räcker egentligen med att lyssna på den andra sidans inledningsspår Saucery för att förstå det.
Även ”Slim” på trummor och ”Bosse” på bas kom med tiden att ha ett samspel som var i ren världsklass.
Dessutom, för att ytterligare understryka den oinspirerade känslan som härskar på stor del av skivans, inledningsspåret ”I Don’t Care” gavs ut på singel kort tid efter att LPn hade släppts, men det rör sig då om en helt annan version.
Och vilken version sen!
ALLT är plötsligt bara så oerhört mycket bättre! Dubbla hastigheten, ett driv och röj i kompet som är i yppersta världsklass och med ett gitarrspel från ”Jojje” som är ingenting annat än helt fenomenalt.
Hade man delat ut valium i studion till morgonfikat innan inspelningen av LP-n startade? Full kapacitet fanns ju, så vad sysslade man med?

Men alltså, med all den sköna musik som vi hade i vårt land runt 1968, HUR kunde då just den här skivan få en grammis?
Ja säg det?
Nu var det som årets grupp som Made In Sweden fick sin utmärkelse om jag har förstått det här rätt. Men visst fanns det väl fler grupper som kunde gjort sig förtjänta av det priset?
OK, om vi lyssnar på sida 2 så, visst, det hörs att det finns potential, men det var dom väl ändå inte den enda gruppen i landet som hade vid den tiden?

Nej det var dom absolut inte, men vid en hastig kontroll så kom jag fram till ett ganska så intressant faktum: Det släpptes knappt EN annan intressant pop-LP av en grupp i Sverige år 1968!

1967, som var ett mäktigt svenskt popår, så släppte Tages både den utmärka ”Contrast” men också mästerverket ”Studio”.
Ola & The Janglers släppte sina Lpn ”Pictures & Sounds” och ”Underground” och Tom & Mick kom med sin enda fullängdare.
Hounds släppte sina båda plattor ”The Lions Sleep Tonight” och ”From Hounds With Love”. Shanes kom med både ”Ssss Shanes” och ”Shanes VI”.
Spotnicks, som var vår stora export på den tiden, ville vara värst och släppte hela sex (!) LPn. Tre med originalmaterial och tre samlingar med LP-spår, singel- och EP-låtar och med alternativa tagningar.

Året därpå, 1968, så var det här kalaset över.

Tages hette inte längre Tages och det Blond som dök upp ur askan av Tages släppte inte sin enda skiva förräns 1969.
Tom & Mick gick skilda vägar.
Hounds la av.
Lenne Broberg, vars Lee Kings släppt två bitvis slamriga LPn, sjöng in Mälarö Kyrka!
Ola & The Janglers släppte sin ”Let’s Dance” som väl var sådär jämfört med vad gruppen gjort tidigare…
1968 släppte varken Shanes eller Spotnicks släppte nån LP överhuvudtaget!!!
Hep Stars kom med den helt oinspirerade ”It’s Been A Long, Long Time” samt en liveskiva från deras folkparksturné, som väl egentligen bara var startskottet för Svenne och Lotta…
Vilken tror ni var den största svenska hiten på Tio I Topp det året? Jodå, Flamingokvintetten med Happy Birthday Sweet Sixteen… Ridå.

De enda konkurrenterna till Made In Swedens grammis skulle väl vara Jackpots med sin Jack In The Box. Enligt mig är den också en klart bättre än skiva än Made In Swedens debut, men kanske var den vid den här tidpunkten redan klassad som kommen ur en annan, vid den tiden redan svunnen epok.

Nya artister stod också och knackade på dörren, jag kanske tänker främst på Pugh, men även grupper som just Made In Sweden och November bland mycket annat. Och hur mycket vi i dag än älskar vårt svenska sextiotal så är det bara att inse faktum: vid slutet på decenniet så var hela den våg – som startade med Tages hösten 1964 och sen bara vällde in som en ångvält över hela landet – i stort sett totalt passé.
Allt försvann faktiskt fortare än vi egentligen kunde förstå. För vad är då egentligen ett år? I dag så är det vanligt med tre till fyra år mellan två plattor för etablerade artister. (Tages levererade fem Lpn på tre år). Så vad skulle då ett enda litet år kunna förändra på en marknad som verkade hur stabil som helst.
Ändå, på ett år, lika snabbt som allt hade kommit från ingenstans, så försvann det.
Och det med besked, det tog många år innan de svenska sextiotalsbanden återfick den status som de har i dag.
Vem kunde exempelvis 1971 sticka ut hakan och säga att han gillade Tages, Jackpots eller Shanes? Ingen.
Denne skulle bara blivit rått utskrattad.

Med andra ord, Made In Swedens lite darriga debut signalerar helt enkelt ett intåg av något nytt i svenskt musikliv, en musik med betydligt större tonvikt på det instrumentala och desto mindre på det vokala som inom kort skulle komma att ta över stor del av de mer inbitna musikdiggarnas marknad.
Topplistorna kom dock paradoxalt nog att helt tas över av kommersiell tuggummi-pop typ Middle Of The Road, 1910 Fruitgum C:o, Archies, Sweet, Daniel Boone osv.
Och när de gamla svenska artisterna väl slog så var det med konstnärligt bedrövliga covers på redan mossiga låtar; Hep Stars ”Speedy Gonzales” och Janglers ”Let’s Dance.
Men för finsmakarna så var det musik typ November, Pugh, Fläsket Brinner och Made In Sweden som kom att gälla för en tid framöver.

Tillbaka till skivrecensionen för en slutsummering.
Alltså: en första sida som känns trist, oengagerad och ofokuserad, och en andra sida som bitvis visar upp någonting helt annat: idéer, kreativitet och spelglädje.
Följdaktligen mycket svårbedömt…

Hur som haver: Sida 1: en svag tvåa.
Sida 2: en stark trea.

Allt sammanslaget: tja, en svag TREA!!!

Popularity: 37% [?]

13 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.02.10 at 11:22 f m

    Tack Micke för underhållande och initierad recension och så på slutet litet svensk musikhistoria!

  2. Stjofön Presley said,

    12.02.10 at 2:44 e m

    Kanske minns jag fel, men var det inte så att bandet redan gjort I don’t care – kanske med annan titel? – som Lea Riders Group? Och visst är det väl så att på just den låten dyker den bespottade oktavbasen upp för första gången i svensk modern musik. Kanske kan man kalla musiken för rock, men jag låter nog helst bli!
    Bosse Häggström kunde gott kapa sitt -e i förnamnet. För det är han som är boss. Vilken basist! Sådana är det långt mellan på våra breddbrager och inom rockmusiken. För visst är det det han är, rockbasist!
    Sedan säger du Micke, nästan i förbigående, att den svenska popmusiken på 60-talet startade med Tages Sleep little girl? Du, man hurves, som klyktattaren säger. Övriga må säga ”ryser”. Men det är ändå en intressant iakttagelse, beroende på Göran Lagerbergs bas som ju genomsyrar hela låten. Egentligen är det väl den basgången som är låten? Och Lagerberg är ju precis som Häggström makalös basist. Fast visst må han väl få sig en fru på slutet, i alla fall?

  3. Micke said,

    12.02.10 at 6:44 e m

    Men snälla Stjofön, det måste ju nån stans börja…och som det är sagt, all vår början bliver svår!
    Intressant fundering kring I Don’t Care. Ska kolla upp. Singeln släpptes hursomhelst en tid efter LPns ”release”.

  4. Kina said,

    12.03.10 at 1:34 f m

    Ska gå å se wasa express live på lördag i sumpan!

  5. Göran said,

    12.04.10 at 10:47 f m

    Det lilla jag hört av Made in Sweden har aldrig fallit mig i smaken, men har för mig att deras skivor är dyra och åtråvärda på börsarna. Däremot är ju Jojjes skiva Goda Goda riktigt bra……en svensk klassiker!

  6. Micke said,

    12.04.10 at 8:39 e m

    Goda’ Goda’ kommer Göran, det är bara en tidsfråga.

  7. Tobbe said,

    12.05.10 at 3:33 f m

    När det började…

    Våren 1970 då jag första gången for ner till Tyskland, hade jag med
    mig en LP i present till familjen jag skulle besöka.
    Det var en LP med Made in Sweden.
    Passande present med bra namn att ge i present från Sverige, därtill
    bra musik tyckte jag.
    Jag hade upptäckt denna för tiden nya musik delvis genom äldre vänner
    och någon djup musikälskare i klassen.
    Där fanns redan Hansson och Karlsson och från navet Gyllene Cirkeln
    spreds och mångdubblades allt detta vi idag kallar t.ex. rock-jazz eller
    vad man nu vill kalla det.
    Banden blev många av alla stilar, en hel musikrörelse som kom att dominera hela sjuttiotalet. Många av de svenska instrumentalbanden hade
    helt klart engelska förebilder och vi lyssnade på dem också.
    Därmed slöt sig cikeln den gyllene, från Cream, Air force och Pink Floyd inte minst, till Made in Sweden, Fläsket Brinner m.fl.

    Naturligtvis hade den starka musikrörelsen under 70-talet politiska orsaker
    i samhällsbilden vid denna tid. Men sett strikt musikaliskt kan det vara av
    intresse att se på utvecklingen i Sverige.
    Grovt sagt sker vid 1968-70 en förändring från svensk schlager-pop till
    betydligt mer komplicerad musik som nu nämnda Made in Sweden.

    Men det är inte så konstigt. Det är samma människor, samma lyssnare,
    som inte är 12 år längre. De har lyssnat färdigt på schlager-pop, Beatles lägger av, 50-talsrocken var de för unga för, nu söker de något nytt, något mer vuxet. Samma tjejer som skrek ut sin passion för Hep Stars och Beatles
    går nu i gymnasiet eller läser peddan på universitet och sitter nu i röken på Gyllene Cirkeln.

    En dag i gymnasiet blev vi kommenderade till aulan. Man hade köpt oss lite kultur. På scenen stod tre trötta herrar som blev klart pigga då de
    fått igång sina instrument. Det var Made in Sweden.
    I början av 70-talet. Och visst var det kultur!

    TBG.

    PS.
    Kina! Låt oss nu se hur det var att höra Wasa Express.

  8. Göran said,

    12.05.10 at 5:15 e m

    Bra Micke….ser fram emot den recensionen :)

  9. Erik said,

    12.06.10 at 2:16 e m

    Håller helt med både Mickes längre å Görans något kortare tyckanden. Visst är ju såväl Jojje som Slim å Bosse toppmusiker allahopa. Bockar å bugar inför virtuositeten. Dock har jag alltid tyckt att låtmaterialet lämnat en del övrigt att önska… Trist helt enkelt. Däremot Goda Goda, där snackar vi sväng! Ser fram emot den Micke.

  10. Björn said,

    12.16.10 at 8:50 e m

    Fast bilden är ju på ”Made in England”!

  11. Micke said,

    12.16.10 at 11:46 e m

    Helt rätt Björn, men jag hittade ingen lämplig bild som gick att foga in av någon bisarr anledning. Försökte ett flertal gånger.

  12. Tobbe said,

    12.17.10 at 8:05 f m

    Funderade också på omslaget. Stämde inte med minnet av bilden på omslaget från då det begav sig.
    Mysteriet löst!

  13. Åke Eriksson said,

    01.01.11 at 1:41 e m

    Jag håller med om att första Made in Sweden är förvånansvärt lam jämfört med hur dom lät live. men det kompenserades av min favorit ”Made in england” senare. Även ”Live at the golden circle” och ”Snakes in a hole” tycker jag håller måttet bra.
    Slim var en lysande trumslagare med ett helt unikt hi-hat spel. Jag försökte väcka liv i Häggström så han kunde vara med på Mosebacke jubileet i somras (2010) men han äger inte ens en bas längre. Synd. Det basliret har ingen gjort om som han presterade i Made in Sweden.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *