12.31.10

Angående dumheter som lätt kan upphöjas till absoluta sanningar…

Posted in Min blogg at 11:29 pm

Ville bara, under årets sista skälvande minuter, delge er en dumhet som jag såg på TV häromdan.
Alex Schulman sitter i en TV-soffa med tre gäster och visar upp något för gäster och TV-tittare som han tycker är tragiskt.
Schulman visar på en skärm i studion två clip som han hittat: Simon & Garfunkel live 1972, sjungandes Sounds Of Silence och sedan , Simon & Garfunkel live 2009, även då sjungandes Sounds Of Silence. Båda versionerna är kanon, såklart, det finns väl ingen som tror något annat. Framför allt, det finns inte något mossigt alls över versionen från 2009, om möjligt så är den snäppet vassare än den från 1972.
Det här är ändå – enligt Alex Schulman – någonting tragiskt.
Vari ligger då det tragiska enligt Schulman?
Jo, i Schulmans universum så har ingenting hänt mellen dessa två händelser.
“Här står dom och sjunger samma låt 37 år senare och ingenting har hänt.”
Nån i studion börjar lite lätt protestera, men Schulman kontrar snabbt:
“Dom har ju inte gjort en ny låt på, ja…trettio år!”
Nähä.
Men bortsett från några få nostalgiturnéer så har dom ju inte ens existerat! Sista studioplattan kom 1970, efter det så har de inte gjort något annat en sporadiska turnéer ung. i snitt en gång vart tionde år. Så hur skulle dom ha kunnat gjort nya låtar, varför skulle dom ha gjort det och vad har det överhuvudtaget med saken att göra?
Sen: hur många plattor har Paul Simon gjort i eget namn sen dess? Tio minst, dessutom bara succéer varav en, Graceland, till på köpet var en storsäljare världen över. En egenproducerad långfilm och en Broadwaymusikal kan väl också nämnas.
Och Art Garfunkel? Närmare tio plattor även för denne. 1979 hade han dessutom en världshit med Bright Eyes. Art är prisbelönt både filmskådis och författare (!), dessutom fotvandrade denne tusenkonstnär på nittio-talet över hela amerikanska kontinenten från New York till västkusten!

Det spelar ändå ingen som helst roll i Schulmans värld, enligt honom så är det han ser på sin bildskärm tragiskt.
Trots en del mindre pliktskyldiga och lama protester i studion så fortsätter Alex att framhärda:
“Jo, här står dom efter trettiosju år, och dom sjunger fortfarande samma låt, ingenting har hänt och…” (och nu kommer bomben) “…och snart ska dom dö”.
Suck. (Allt det här säger uppenbarligen väldigt mycket mer om den existensiella ångest programledaren bär på…)

Med samma logik: om Stones på sin nästa världsturné får för sig att dra Satisfaction, eller om Dylan på någon av spelningarna på sin Never Ending Tour framför Like A Rolling Stone, då kan ni fråga Alex Schulman utifall han kommer att stå där suckandes och säga: “Det är ju för tragiskt, det har ju inte hänt nånting sen 1965 med dom här människorna”.

Eller ännu bättre: om man ser Alex Schulman gå nerför Kungsgatan på samma trottoar som han gick på för trettio år sen, så kan vi alla utbrista “Titta, det är för tragiskt, där går Schulman precis där han gick för trettio år sen, och titta: INGENTING har hänt sen dess! Inget annat än tragiskt”

Eller… nån som går en kväll på Långholmsgatan och tittar in i min butik genom fönstret och tänker “Här gick jag förbi hösten -98, då satt han därinne och lyssnade på PJ Proby. Det gör han bergis nu också. Tragiskt; INGENTING har hänt sen dess!”
Och det kanske det i viss mån inte har, men måste det då vara liktydigt med något som är tragiskt?

Det enda som ÄR tragiskt på riktigt i det här fallet är alla de människor som ser på dylik bullshit på TV och tar det som en absolut sanning.

Alex, jag läste din bok Skynda Att Älska om dig och din pappa i våras! Jag sträckläste den på två timmar c:a. Den var riktigt bra, verkligen den typ av bok som en man i medelåldern kan ta till sig som ett glas vatten en varm sommardag. Den bara gled ner helt enkelt.
Alla vi grabbar som växer upp och – hux flux – står där en dag som fullvuxna män och med en föredetta väldigt stark pappa som smått omärkligt glidit långt in i ålderdomen, vi känner igen oss där till etthundra procent.
Där var du bra, på TV var du likväl ute och cyklade fullständigt!

För övrigt: ETT STORT GIGANTISKT GOTT NYTT ÅR TILL ALLA SOM FORTFARANDE FÖLJER BLOGGEN!!!

Popularity: 36% [?]

12.29.10

Svenska LP-skivor #87 Michael Ramel “Till Dig”

Posted in Min blogg at 3:23 am

EN UPPMÄRKSAMMAD LP-DEBUT!

Ett visst ok den mannen har fått släpa på. Så fort som han har öppnat munnen eller slagit på en gitarr har han fått stå ut med att människor jämfört honom med pappa Povel.
Men det släpandet har han faktiskt gjort med den äran. Helt orädd så har han titt som tätt kastat sig ut i fantasifulla musikaliska kreationer, och för det mesta gjort även det med flaggan i topp.
För även om lagrarna inte alls har blivit så många och stora som hos pappa Povel, så får man inte känslan när man lyssnar på Ramel jr. att den musikaliska talangen stod denne särskilt långt efter.
Det som tyvärr saknats i jämförelsen med pappa Povel har väl varit någon form av kommersiellt lyft, något som i någon mån hade kunnat trygga det konstnärliga skapandet. Något sådant har tyvärr aldrig riktigt infriats hos arvtagare Mikael Ramel, ehuru alltid uppmärksammad så har de stora försäljningssiffrorna aldrig infunnit sig.

Mikaels första band hette Steampacket, en grupp som från -65 till -68 släppte nio singlar varav en t.o.m. hamnade på tio-i-topp, nämligen Viva L’amour.

Från -69, efter Steampackets uppbrott, så började Mikael sitta i vardagsrummet med en hemmabandspelare för att snickra på de låtar som till sist kom att hamna på den här skivan.
Tre långa år kom det att ta innan den blev färdigställd, men vadå…U2, Pink Floyd o.dyl. tar ofta år på sig för en skiva, trots att dom har en hel stab bakom sig. (Och ändå är Mikael Ramels Till Dej mycket bättre än allt som U2 någonsin har gjort…)
Och som Östen Warnebring sjöng om Fritiof Piraten i Kivikspolskan, “Det gick långsamt när han plitade och skrev, men till sist resultatet desto bättre blev!”

En förflugen tanke bara:
Om familjen Ramel hade flyttat till San Fransisco 1960, då hade Mikael Ramel förmodligen varit en legend i nivå med de allra största i rockvärlden i dag.

Här kommer skivan låt för låt!

MIKAEL RAMEL “TILL DEJ” Utgiven 1972 på Sonet

1) Hör Du På?
Mäktigt inledningsspår som startar med akustiska gitarrer, percussion och Mikaels ljusa sångstämma. Efter ett tag kommer en bas in, en orgel smyger sig långsamt på.
Mikaels röst nynnar sig bort i ett eko, musiken tonas ut och låten är slut.
Torftig beskrivning av ett stycke musik på knappa två minuter som inte är något annat än ett mindre mästerverk.
Fotnot: Mikael spelar samtliga instrument här utom congas.

2) Nå Då Så
Status Quo? Inledningen, komp och arr på versen är faktiskt bitvis frapperande likt Status runt samma tid. Sticket är å andra sidan taget från en helt annan värld, en värld fylld med spännande och intrikata jazzharmonier.
Ett stilgrepp som visas i stort sett hela skivan igenom, stora abrupta hopp från en stil till en annan, men utan att det någon gång låter det minsta konstruerat.
Återigen imponerande sånginsats från Ramel; ledigt, distinkt och med snygga, precisa fraseringar.
Dessutom ett väldigt fint gitarrspel av “Bengan” Dahlén, bitvis låter han nästan som Zappa, vilket i min värld är en väldigt fin komplimang.

3) Pengar
Snygg moll-inledning i jazzton, men med ett stick som tvärt bryter av i ren folkviseton.
Så där håller det på den första halvan av låten med olika teman som byter av varann fram och tillbaka, men hela tiden på ett snyggt, musikaliskt sätt och med en stor portion både fantasi och humor.
Dessutom innehåller Pengar nästan hela vägen smått genialiska sångmelodier. Fraseringarna är sannerligen inte att leka med här. Det här stycket kräver verkligen sin man framför mikrofonen.
Andra halvan består av en c:a tre minuter lång coda där det kanske mest framstående är snyggt fiolspel av Mats Glenngård och dito flöjt av Kenneth Arnström.
Lysande, inget annat än lysande.

4) I Morron’ E En Ny Da’
Tillbaka till det mer rockiga, och återigen en låt där sångaren Mikael får visa vad han går för. Fraseringarna är här snudd på rapnivå faktiskt.
Mycket läckert trickinspelad solo-gitarr av Ramel själv!

5) 5emtaktarn
Nej, jag har inte skrivit fel, låten heter 5emtaktarn.
Och här kastas vi in i något som bitvis verkar starkt inspirerat av Frank Zappa. Nåja, det är även en hel del Mikael Ramel i det här väldigt intressanta stycket som – så när som på lite nynnande här och där – är helt instrumentalt. Det hela går logiskt nog också i den fem-takt som titeln skvallrar om.
Olika teman avlöser varandra hela tiden, fram till den dryga minuten långa codan med blott bas, orgel och Mikaels mycket fantasifulla gitarrspel.
Och…hörde jag inte mitt i alltihopa gamle Steampacket medlemmen Anders Nord på dragspel spela ett tema från Bobbie Ericssons Utskärgård?!

Sida 2

1) Långt In I Naturen
Ytterligare en komposition som i botten känns mer som ett jazzstycke i mollton än något som har med pop eller rock att göra.
Första delen av låten är vokal, men detta övergår smidigt, via ett försynt nynnande, in i ett pianosolo, något som i sin tur glider över till ett solo av en flöjt. En orgel tar över och nu låter det snudd på som något av Bo Hansson.
Bitande vackert och oerhört stämningsfyllt.
Musiken trappas långsamt ner, men när vi tror att att allt är slut så återstår det en lååång coda, mest bestående av läten från en skog.
Djur, natur och…ja är det inte älvor och troll som sjunger en låt tillsammans?
Genialiskt, ja rent ut sagt magiskt.

2) Artificiell Prana
En av de mäktigare kompositionerna under hela den svenska proggepoken, ja förmodligen i svensk rockhistoria överhuvudtaget.
Allt börjar med en trick-uppspeedning av en gitarr, som övergår i en akustisk gitarrinledning, något som leder oss in i sångpartiet.
Det inledande sångavsnittet är nog det som på hela LPn mest påminner om en ordinär rocklåt i sin form. Här har vi vers och refräng efter varann. Kanske även det ställe där Mikaels röst imponerar mest med imponerande styrka och pondus.
Snart halkar vi dock rakt in det instrumentala jampartiet, där plötsligt smått hisnande trickgitarrpartier antingen spelas unisont eller avlöser varandra.
Men hoppsan! Se där, rätt vad det är så är vi mitt inne i ett intensivt percussionavsnitt med trummor, congas och maraccass som vässar frenetiskt mot varann.
Pang, bom så kastas vi sen, nu med hela bandet, in i ytterligare ett jamparti där Bengan Dahlén flyger iväg rejält i sitt solo.
Så här långt in i låten så formligen kokar kompet…
Men, ojdå, där gick proppen formligen ur med en krasch!
Kvar blev bara några ströinstrument som tappert och lite slokörat beslutar sig för avsluta låten bäst det går.
Det hela glider under några minuter ut i något slags intet…och så är nästan elva minuter av Artificiell Prana avslutat, och jag bugar mig och applåderar.

3) Vi Må Oxå
Och så har vi kommit vi till den sista låten som kanske är den som mest minner om pappa Povel.
En enkel, inte ens två minuter lång, högst skämtsam liten trudelutt med uppspeedad sång så att man nästan får intrycket av att det är ett litet barn som sjunger.
Kort, koncist, fyllt med humor men även här, i sin banalitet, genialiskt.

För att göra någon form av försök till en slutsummering som sannerligen inte är lätt: Det här är verkligen musik på en väldigt hög nivå!
Till att börja med så är varje enskild detalj i inspelningen, trots de dokumenterat primitiva inspelningsförhållandena, väldigt snyggt inspelade.
Det är rakt igenom en klar och tydlig ljudbild som gör att varje enskilt instrument är lätt att urskilja i ljudbilden. Detta till trots så är det en mycket bra balans instrumenten emellan skivan igenom. Helt enkelt en produktion av allra yppersta klass.

De enskilda musikerna är även de av allra bästa snitt.
Trummor – Kapten Dahlbäck, bas – Bella Linnarsson, Stefan Höglund, gitarr – Bengan Dahlén, fiol -Mats Glenngård, piano – Slim Notini m.fl., m.fl.
M.a.o. gräddan av duktiga svenska musiker i början på sjuttiotalet. (Varifrån kommer den där helt vrickade inställningen att “Proggen var den tid när alla skulle spela, förhoppningsvis i samma takt och med tur någon gång då och då i samma tonart”? Proggmusikerna var ju de skickligaste i Sverige vid sin tid!)
Bitvis på jammen så är det inget annat än ren världsklass på det som vi hör.
Men även på de lugnare partierna, då Mikaels gitarr är mer framstående, så slås jag av hur finurlig han är på sitt instrument. Stundtals så är det häpnadsväckande vad han får fram ur sin gitarr med små enkla medel.

Och kompositionerna är inget annat än helt outstanding.
Det är makalöst hur Mikael lyckas med att i varje låt sy ihop en mängd olika teman utan att det låter det minsta krystat eller konstruerat. Jag kan faktiskt inte erinra mig en enda passage på skivan som känns som tagen ur sitt sammanhang och som man lika gärna kunde ha klippt bort.
För att uttrycka mig kort, varenda komposition på skivan är helt enkelt hur bra som helst, genialiskt konstruerad och mästerligt framförd!

Texterna är väl inte det som främst utmärker den här LPn, men inte heller dom faller ur ramen eller känns påklistrade. Det är ju inte före inte som Mikael bär efternamnet Ramel…

Mikaels sång är också en klassisk storytellers röst. Han levererar sitt budskap, men mera med ren musikalitet i botten och en musikers pondus och självklarhet än att det egentligen är en utstickande bra sångröst. Men…hade det blivit bättre med Tommy Körberg? Annorlunda ja, säkert bra det också, men troligtvis heller inte ett uns bättre.

En kul fundering bara: har man lyssnat mycket på Pugh så tänker man nog att Michael Ramel har inspirerats en del av denne. I viss mån kan det nog vara så, likheter finns i komposition och uttryck, men betänk då vem som är Pughs uttalade stora förebild: jo ingen annan än Povel Ramel!
Så vad födde vad?
Spelar ingen roll, det viktiga är att det här är en kanonplatta som ingen sann musikälskare under sin levnadstid ska lämna olyssnad!

En sista grej bara; har ni hört det emimnenta svenska bandet Dungen?
Dom grabbarna har både en och två gånger lyssnat på Mikael Ramel…och det hörs…

Slutbetyg: Ja det här är ingenting annat än en solklar FEMMA!!!

Popularity: 41% [?]

12.28.10

Svenska LP-skivor # 86 Lalla Hansson “Upp Till Ragvaldsträsk”

Posted in Min blogg at 4:41 am

FABBARNAS LALLA I SIN ÖVERRASKANDE STARKA DEBUT!!!

ragvalds-trask.jpg

Jomänn, nu har turen kommit till en i dag tyvärr lite bortglömd svensk pärla!
Sextiotalets popidol Lars “Lalla” Hansson, nybliven folkpensionär, fick en ny karriär som soloartist tre år efter splittringen av Fabulous Four. Hösten -71 så släpptes den första LPn i kölvattnet på monsterhiten Anna & Mej.
Och vad kom den debutplattan att innehålla då?
Jo, tio coverlåtar (!) och inte en enda egen komposition. Och detta precis när epoken “man-ska-skriva-text-och-musik-själv” just startat…
Kanske inte karriärsdraget att rekommendera för den som sökte “cred” i början på sjuttiotalet.
Här hade ju Pugh slagit in den stängda dörren två år tidigare och fått ett en hel nations rockartister med sig i att sjunga på det egna språket, och så kommer här 1971 den “gamle” pop-idolen “Lalla” Hansson och släpper sin första platta innehållandes uteslutande covers på kända artisters låtar. Visserligen med egna svenska texter, men ändå. Det var ju inte direkt vad som låg i tiden.

Nåja, det följer ändå ett litet mönster, då Fabulous Fours samtliga hits faktiskt också var covers, med den skillnaden att det i det fallet sjöngs på engelska.

Men, inte ens i dag så skulle det vara speciellt smart att göra en platta med bara andra kända artisters låtar och välkända hits. (Se bara på mottagandet av di Levas coverskiva som kom för c:a ett år sen).
MEN, det finns ett stort men i det här fallet!

Vilket då?

Jo, nu gör Lalla Hansson det här så förbålt bra att de flesta tvivel försvinner bara ett par låtar in på skivan.
Till att börja med så framför Lalla och de eminenta musikerna samtliga låtar på sitt eget sätt, inte på nåt krystat sätt, att man genomgående krampaktigt bara måste ändra tempo och instrumenteringar, utan uppenbarligen så drar man igenom alltsammans på det sätt som känns bra för stunden, för just de musiker som då befann sig i studion.
Resultatet blir ett komp som hela skivan igenom svänger ordentligt och fullkomligt sprudlar av spelglädje.
Sen så sjunger ju Lalla alldeles utmärkt hela skivan igenom!
Visst har vi många bra sångare i det här landet, inte minst i vispop/trubadur-facket. Men få har förmågan likt Lalla att krama ut så mycket av en låt, göra den på sitt eget sätt och ändå konstant låta helt naturlig. Lallas avslappnade, helt komplexlösa sångstil är väldigt befriande att höra.

Hur låter skivan då?
Förutom ovanstående info så kommer här en liten recension!

LALLA HANSSON “UPP TILL RAGVALDSTRÄSK” Utgiven på EMI 1971

1) Anna & Mej
Uttjatad, jo, i viss mån är den väl det. En cover, jo men någonstans har Anna på något sätt med tiden blivit Lallas egen låt. Jag tror att det är länge sen som det här var dennes version av Me And Bobby McGee. Det här är helt enkelt Lalla, punkt slut.
Dessutom; en objektiv, fördomsbefriad lyssning av Anna & Mej visar att det verkligen var en kanonversion som Lalla gjorde av “Bobby”.
Från den läckra akustiska gitarrinledningen rakt in i det enkla men effektiva kompets driv och sväng till Lallas självklara och helt chosfria sång så är det här popmusik på svenska när den är som bäst.
En svensk klassiker, om än radiospelad snudd på till döds de senaste fyra decennierna!

2) Hej, Du Med Tamburinen
Dylan på svenska, och vilken låt det är får ni gissa själva!
Lalla gör här verkligen en kanonversion av Bobs odödliga klassiker, och han gör den på sitt eget sätt utan att nån gång försöka låta som Dylan. Det behövs helt enkelt inte.
Men något som slår mig, och säkerligen inte bara mig, när jag hör det här är hur banal texten är…och ändå så är det ju Dylan rakt av.
Och visst blir det en tankeställare; dessa klassiska rocktexter direktöversatta till svenska blir ju ganska så…ja här och där rent ut sagt lite töntiga.
Blir allting verkligen så mycket häftigtare så fort som det är på engelska?

3) Vyssanlull, Lilla Marie
En av de två låtar på skivan som går i långsamt tempo, men inte desto mindre i mina öron skivans höjdpunkt!
James Taylors fina Sweet Baby James i en utsökt version av Lalla.
Lyhört fint spel från musikerna och en Lalla som verkligen sätter sin egen prägel på det här, en av James Taylors allra bästa låtar.

4) När Min Dröm Kom
Neil Youngs låt On The Way Home från Buffalo Springfields sista platta.
Helt enkelt en kanon-cover som enligt mig närmast utklassar originalet.
Tro det eller ej!
För, lustigt nog, Lallas version låter mycket mer Neil Young än vad Buffalo Springfields original gör. Deras version är en välarrangerad poplåt producerad för att passa amerikanska listmarknaden runt -68. Lallas är betydligt mer jordnära, förmodligen ungefär som Neil skulle ha gjort den själv -71.
Visste ni förresten att det inte är Neil Young som sjunger på Springfield-versionen utan Richie Furay?

5) Upp Till Ragvaldsträsk
Bands klassiker Up On Cripple Creek på svenska.
Cripple Creek – Ragvaldsträsk…ja varför inte?!
Fullt ös från start på den här låten med tunga gitarrer och bas (och vem finns där om inte Göran Lagerberg.)
Plattans röjigaste låt och ett perfekt sätt att avsluta sida ett med.

Sida 2

1) Föddes Till Att Vara
En låt tagen från Byrds LP Younger Than Yesterday från -68.
Kanske inte nån av plattans starkare eller mer utstickande låtar, men ändå klart godkänt.

2) Den Ende Levande I Vår Stad
Nja…det här är ju en av Simon & Garfunkels bästa låtar överhuvudtaget, The Only Living Boy In New York. Dessutom en låt som det för Simon & Co nog tog ett par veckor att arra, spela in, och mixa. Ungefär som hela Ragvaldsträsk… Och, här räcker inte ambitionerna riktigt till, nånting fattas som aldrig dyker upp.
Den nästan direktöversatta texten blir inte heller helt lyckad, låten är ju i original en internt kodad hälsning till Art från Paul (Tom som nämns i låten syftar på deras tid som Tom & Jerry 1957), så för en utomstående så handlar texten egentligen inte om nånting egentligen, en svensk översättning blir ju inte mer begriplig den m.a.o.
Titeln känns ju bara den så krystad att man knappt vill ge låten en ärlig chans.
Musikaliskt är det OK, men inte mer än så.

3) Lai-Le-La
Och så en kanske ännu svårare sak att göra en trovärdig cover på, och återigen en Simon & Garfunkel-klassiker, The Boxer.
Men, om man tar det hela för vad det är och inte snöar in för mycket på hur originalet låter så är det här, till skillnad från låten innan, inget annat än strålande.
Kompet och arrangemanget är – självfallet – hela vägen mycket enklare än originalets men är i sin minimalism väldigt effektivt och pang på rödbetan utan att alls för den sakens skull någonstans vara påträngande.
Lalla sjunger dessutom hur bra som helst här.
En riktigt, riktigt bra version!

4) Försök Att Förstå
Have You Ever Seen The Rain på svenska.
Låt mig säga så här: det är inte Lallas fel att det här är en av Creedence mest uttjatade och sönderspelade låtar.
Jo, spelet är precis som skivan igenom lysande, och texten är här inte en direktöversättning utan lite mer fantasifull. Lalla sjunger bra, men…nej, här går det över en gräns; Creedence kanske mest ölpubs-spelade dansbandsballad i svensk tappning blir åtminstone för mig för mycket.
Men det är helt och hållet ur ett snart fyrtioårigt perspektiv. Vid den tiden när Upp Till Ragvaldsträsk släpptes var Have You Ever Seen The Rain bara en Creedence-hit bland många andra, alla av oss kanske inte ens hade hört den, ingen hade nog vid det laget hunnit tröttna på den.
2010 så har vi nog lite till mans hört den en gång för mycket sen dess för att till fullo kunna njuta av Lallas version…
Lalla, om du tycker kritiken känns obefogad: Försök att förstå…
Du skulle kanske prövat med en Jim Croce-cover i stället…?

5) Grön Parfym
Leonard Cohen och en av dennes mindre kända alster – One Of Us Can Not Be Wrong.
En av skivans mer obskyra låtar, ingen av Cohens mer kända alster, avslutningslåten på debutskivan från -68, men inte desto mindre än väldigt fin låt som faktiskt ges en förbluffande bra tolkning av Lalla. Definitivt en av skivans höjdpunkter!
Lyssna på Cohens original och sen på Lallas version och inse att det här inte står originalet långt efter i kvalitet, ehuru väldigt annorlunda gentemot detta.
Lallas och bandets sätt att – återigen – göra låten till sin egen genom att helt skippa originalets sparsmakade akustiska gitarrkomp och i stället bara köra på så som själva känner för är enbart beundransvärt.
När sen resultatet blir så här bra så är det bara att kapitulera: hela den här plattan är en svensk sjuttiotals-pärla som förtjänar oerhört mycket mer uppmärksamhet än vad den någonsin fått!

För att göra en slutsummering så är det här musikaliskt, framför allt på den första sidan, bland det bättre svenska i den här genren och i den tidiga sjuttiotalsepoken överhuvudtaget.
En del av er blir kanske förvånade över att Anna-Och-Mej-“Lalla” får så pass mycket lovord och ett så pass högt betyg som han får för den här skivan, men då har ni nog inte lyssnat på den ordentligt, även om ni tvivelsutan har hört enskilda låtar från den.
För det här är bra, inte tu tal om den saken. Tricket är kanske att filtrera bort hur originalen – nästan bara välkända klassiker – låter, och inte förskräckas av de oftast nästan ordagranna översättningarna. Har man väl lyckats med det så har man i sina händer och i sina öron en av de mer njutbara svenska LP-skivorna från början på sjuttio-talet.
Skivans samtliga låtar är ordentligt genomarbetade, smakfullt spelade och omsorgsfullt producerade. Knappt nånting faller ur ramen under hela skivans gång. Ett par små skönhetsfel dyker dock upp på sida 2, vilket förhindrar det högsta betyget, vilket den här skivan annars skulle ha fått, så bra är den!

Slutbetyg: En mycket stark FYRA!!!

Popularity: 42% [?]

12.26.10

Svenska LP-skivor #85 Jerry Williams – Mr. Dynamite 1963

Posted in Min blogg at 4:03 am

jerry.jpg

SVENSK ROCK’N ROLLS SEGASTE GUBBE, HÄR MED UPPFÖLJAREN TILL SIN FÖRSTA LP

Jag var ju inte helt entusiastisk över Jerry Williams debutplatta. Lite för mycket kabaret och skillingtryck i tramsig rocktappning enligt mig. En Sjöman Älskar Havets Våg, Flickan I Peru och muckarlåten Ajajajaj, Nu Är Det Nära (Cielito Lindo) i rock ‘n roll-tappningar är väl ändå inte riktigt det som man förknippar med en uppkäftig ungdomsrörelse. Onekligen var det en del djärva grepp som togs, men skivan som helhet var mest bara som ett stort jaha för mig. Han var ju i stort sett inte farligare än Siw Malmkvist egentligen.
Uppföljaren som släpptes senare samma år – det gällde ju att smida medans järnet var varmt, så länge som Jerry fortfarande var het – hur bra var den då?
Mindre av gamla upprockade slagdängor från trettiotalet och mera Elvis?
Jo, lite mera av Elvis och ren rock ‘n roll blev det nog faktiskt, ett knippe klart godkända låtar men även en beskärd dos av sånt som inte var riktigt lika bra.
Aningens mer påkostad recension följer här under:

JERRY WILLIAMS “MR. DYNAMITE” Utgiven på Sonet 1963

1) Save Me
Pang på rödbetan från start med en låt skriven av Johnny Waard aka Ingvar Wahlström, Frogman aka Gunnar Bergström och Al Sandström aka Albert Sandström.
Denna trio har faktiskt satt sitt sigill på inte mindre än sju av plattans tolv spår.
Dessutom mer än en gång med ett alldeles utmärkt resultat.
Ett åttonde har bara Frogman-Sandström som låtskrivare, men på så sätt så står dessa herrar för 75% av skivans kompositioner.
Att Johnny Ward även hade kallat sig för Little John visste ni förstås redan…

2) Teddy Bear
Märklig upplevelse. Kompet låter snudd på som nånting från The Specials från slutet på sjuttio- eller Creeps i början på nittiotalet. Pumpande bas och orgel, låter hur modernt som helst. Svängigt och tungt till tusen!!!
Men Elvis skulle nog ändå inte ha börjat backa mot utgången av skräck för sin eventuella Nemesis om han hade hört det här, för Jerry sjunger tyvärr tämigen platt låten igenom, och sången har på ett mycket märkligt sätt en helt annan – mycket mjäkigare – mixning, i stark kontrast till det frapperande tunga kompet.
Hade kunnat bli plattans fullträff, men som det nu blev så håller det inte hela vägen.

3) Too Many Tears
En låt helt i Elvis-anda, nu pratar jag Elvis c:a -57, utan att på något sätt vara ett plagiat. Starkt inspirerat av är väl vad det är.
Och, jag sticker ut hakan och säger utan att darra det minsta på rösten: det här är en riktigt bra låt och ett mer än godkänt framförande.
Tummen upp Jerry!
Waard-Frogman-Sandström var kompositörerna här som på låt nr 1.

4) Do It Over Again
Återigen så mycket Elvis över kompositionen att den som inte visste bättre lätt skulle kunna bli lurad att det här är en bortglömd b-sida till en Elvis-hit eller ett obskyrt soundtrackspår som Jerry här gör sin egen version på.
Spelar ingen roll, även det här är ett av plattans absolut bästa spår. Driv i kompet, en bra låt och en Jerry som uppenbarligen trivs med hela paketet.
Snyggt arr och en strålande avslutning. Skulle absolut ha kunnat bli en hit.
Waard-Frogman-Sandström…igen!

5) I’m Gonna Try Once Again
Ytterligare en komposition av hög kvalitet och en Jerry som även han levererar.
Jerry är minst lika övertygande som på låtarna innan även om han kanske har lite svårt med att låta allvarlig på det talade partiet.
Även här en riktig fullträff.
Waard-Frogman-Sandström…? Jajamänsan!

6) Just The Same (Chi-Bi-Do-Wam)
Jo, jag hade nog blivit förvånad om den första sidan skulle ha varit helt utan antydan till ett bottennapp. Det här kanske inte är riktigt så dåligt, men det är tvivelsutan sidans svagaste spår och något av en tillbakagång till den första skivans underhållnings-rock ‘n roll. Inte ens Jerry låter speciellt entusiastisk över materialet.
Waard-Frogman-Sandström? Jo…tyvärr…

Sida 2)

1) Lovin’ You Means Heartaches
En av mina favoriter på hela skivan, och återigen ett verk av den av mig hyllade trion från sida 1: Waard-Frogman-Sandström
Arrangemang och produktion är, som på skivan överlag, på en tämligen rudimentär nivå. Det är alls inte dåligt, men pricken över i fattas alltför ofta.
Det är lite synd för att det här är material som med lite extra touch skulle ha kunnat blivit riktigt bra.
En låt som skulle ha passat både Elvis och Roy Orbison, och en låt där Jerry gör en av sina bättre insatser på hela skivan.
Ett snyggt körpålägg kanske också ska nämnas.

2) All Shook Up
Har man hört Elvis version så kanske man inte direkt ramlar baklänges av det här, men Jerrys version har onekligen sina poänger. Inledningen verkar betydligt mer influerad av Gene Vincent än av Elvis, det är riktigt synd att man inte genomförde hela låten konsekvent i den stilen, för så långt så låter det snudd på ruggigt bra. Efter blott en dryg halvminut har man dock släppt på inledningens minimalistiska atmosfär och börjar i stället försöka röja, vilket man väl i och för sig lyckas med, men det är helt plötsligt som vilken rocklåt som helst.
Inte dåligt, men man hade i händerna en riktig pärla som man tyvärr till stor del lät slinka genom fingrarna.
Nåja, jag ska inte vara för hård; det är en av skivans bättre låtar och en riktigt bra insats av Jerry även om det inte blev den klassiker det hade kunnat bli.

3) Goodnight Irene
En i och för sig bra låt och Jerry själv tacklar den på ett godkänt sätt, men det är som helhet släpigt, tråkigt och oengagerande.
På det hela stora taget ganska meningslöst.

4) Dangerous Happiness
Skivans starka kompositörstrio står bakom den här också, men det är inte riktigt på samma nivå som tidigare. Kompositionen känns som ett lapptäcke på ett par idéer som man sytt ihop till en låt. Jerry sjunger med stort patos, men svengelskan är lite väl kraftig här för att det ska bli godkänt.

5) I Wont Run Away Anymore
En minut och fyrtiofem sekunder av nånting som bara kan gå under namnet utfyllnad. Helt meningslös låt utan någon som helst poäng. Pusselbitarna är i sig rätt OK, men allt rinner bara ut i sanden innan låten ens hunnit starta.
Vad tänkte man på?

6) Sweet Little Sixteen
En i grund och botten ösig rockare, men en på det hela stora ganska platt och oinspirerad version.Det låter som om Violents spelar i ett rum och Jerry står i ett annat. Det kanske dom nu inte gjorde, det är nog bara så att Jerry – som brukligt vid inspelningar – la sången vid ett annat tillfälle, något som kanske inte spelar så stor roll på lugna ballader, men som blir mer problematiskt på snabbare låtar. Helhetsintrycket som jag får när jag lyssnar på det här spåret blir att det känns ganska så odynamiskt och oengagerande. Jämför det med Elvis, som i stort sett under hela sin karriär konsekvent la sången på sina inspelningar tillsammans med gitarrer, klaviatur, bas och trummor, något som alltid gav en spänst och vitalitet även i de mest banala inspelningar.
Återigen lite synd att det blev som det blev, för vi får här ett vasst gitarrspel utav en ung Hasse Rosén, och Jerry själv gör en riktigt bra sista insats på plattan. Tråkigt bara att delarna inte riktigt hänger ihop.

Som helhet är det här ändå en klart godkänd uppföljare till den framgångsrika debutskivan släppt bara dryga halvåret tidigare. Och ocksån lite mer av den rock som väl ändå borde ha legat rörpulare Fernström närmare än låtar från 1800-talet.
Kompgruppen plattan igenom, Violents, får också till det plattan igenom. Genomgående bra driv i kompet, och en Hasse Rosén på sologitarr som titt som tätt drar av solon som får även en garvad lyssnare att häpna.
Den av mig här så omtalade låtskrivartrion får till ett par riktigt bra alster, låtar som oftast är bättre än skivans cover-versioner.
Medkompositören Gunnar Bergström kanske även ska nämnas som plattans producent.
Inget mästerverk, framför allt lite väl ojämn, men bitvis en klart underhållande skiva att lyssna på, framför allt sida 1.
Skivans stora problem när den kom var nog ändå att marknaden på bara ett par månader fullständigt hade förändrats.
En kvartett från Liverpool hade intagit poptronen, och det med besked, och många var de artister – främst de med Bobby i förnamnet – som störtdök för att aldrig mer komma tillbaka sommaren -63.
Jerry hade heller ingen hit alls från den här LPn. Det skulle dröja ända till sommaren -69 för Jerry att få en till hit, då Keep On blev den säsongens stora dänga.
Starkt av Erik Fernström att inte lägga upp rock ‘n roll-skorna på den hylla där så många andra la dom i den epoken. Trägen vinner, även om det ibland tar tid.
Som sagt var, en godkänd, bitvis klart lyssbar skiva, men inte mer än så!

Slutbetyg: En TREA

Popularity: 38% [?]

12.25.10

Svenska LP-skivor #84 The Moonlighters “In Action”

Posted in Min blogg at 1:18 am

THE MOONLIGHTERS, ETT SVENSKT POPBAND SOM NOG GRÄNSADE RIKTIGT ORDENTLIGT TILL ATT EGENTLIGEN VARA ETT DANSBAND…

Lasse Holm – en svensk schlagerlegend! Inte mindre än fem svenska bidrag till det som nuförtiden går under namnet Eurovision Song Contest komponerades på sin tid av Lasse Holm, ensam eller med hjälp av någon annan, (företrädelsevis Ingela Forsman). De svenska uttagningsvinnarna Dag Efter Dag, Främling, Bra Vibrationer, E’ Det De’ Här Du Kallar Kärlek och Eloise har alla musik nertecknad av Holms penna.
De minnesgoda noterar att det rör sig om åren -82, -83, -85, -86 och -93. Således, mellan åren 1982 – 1985 så var det bara Herreys med Diggiloo Diggiley 1984 som inte hade Lasse Holms stämpel på sig. Mäktigt.
Men – i poptidernas begynnelse – så spelade Lasse Holm i ett eget band; The Moonlighters, ett band som agerade som popband och dansband på samma gång.
Under en period så var gruppnamnet Larry Moon & The Moolighters. Gissa vem i bandet pseudnoymen Larry Moon stod för…?

MOONLIGHTERS “IN ACTION” Utgiven på Strike 1969

Sida 1

1) With A Little Help From My Friends
Inte direkt dåligt, inte speciellt bra heller.
Märkligt nog så har man “tagit ut” ett ackord i låten fel på ett ställe. Detta fel återkommer låten igenom och känns faktiskt lite irriterande.

2) Don’t Fight It
Lite bättre här. Don’t Fight It, en hit med Wilson Pickett från året innan. Det här är musik som passade Lasse Holms röst betydligt bättre än de lugnare låtarna på plattan…som ju faktiskt inte passade honom alls…
Det här är bra, och..låter inte Lasse t.o.m. lite inspirerad av PJ Proby på det här spåret?

3) The Fool On The Hill
En inledning som påminner om Alice och Titti Babs “Droppen Dripp Och Drippen Drapp”, sedan rakt in i en blek, mjäkig dansbandsversion av en Beatles-klassiker. Om något så hade de i alla fall intention att göra något eget av det hela, men slutresultatet är bara ett stort tummen ner.

4) By The Time I Get To Phoenix
En bitvis hyfsad tolkning av Jim Webbs klassiska komposition. Här sjunger
moonlighters.jpg

Lasse Holm riktigt bra, låter faktiskt här och där som Tommy Körberg!
Så synd då att det är en riktigt usel produktion med märkligt eko på sången, obalanser mellan instrumenten litre varastans genom låten och stundtals ett rent sömngångarkomp.
Ett av plattans bättre spår ändå, något som säger en del om hur kul den skivan är.

5) Les Moustaches
Huuu…ett riktigt bottennapp. En låt inspelad 1967 av fransmannen Sacha Distel. Originalet var aldrig någon stor hit ens i Frankrike – Distels hemland – men det här är dessutom en helt bedrövlig version.
Vem kom på den totalt urusla idén att spela in den här smörjan och vem trodde att någon skulle sitta hemma i sin stuga och lyssna på det här?

6) Won’t You Wear My Ring Around Your Neck
Och ett nerköp till.
Visst bra driv i bas och trummor, men en ytterst märklig idé att ge sången nåt slags Sun Records-eko medans allt annat är knastertorrt gör att det hela inte blir något annat än en pastisch.

Sida 2

1) A Place In The Sun
Stevie Wonders hit från -66 här i en klumpig, yxig version som bara känns onödig om man en gång har hört originalet.

2) Le Telephone
Ett djärvt låtval, onekligen, Nino Ferrers franska hit från -67, men av det berömvärda steget blev det inget av värde att hälsa hem om.
Om möjligt en godkänd version, men – återigen – vem skulle lyssna på det här?

3) Do Wha Diddy Diddy
En tvättäkta dansbandsversion av Manfred Manns kassiker från 1965. Lasse försöker förgäves att krama ur något mer av det hela, men med det platta och totalt osvängiga kompet (uppenbarligen inspelat veckan innan eller nåt) bakom sig så är det fullständigt förspilld möda.
Meningslöst, framför allt med tanke på originalets ur varje synvinkel sett – sång, spel, produktion – väldigt höga klass.

4) Let It Be Me
Nej, det här orkar jag inte ens kommentera…
OK då: falskt sjunget, oinspirerat, såsigt, urtråkigt och totalt meningslöst. Sånt som absolut inte ska få finnas på grammofonskivor av etablerade artister!
VEM trodde att någon skulle sitta hemma i myssoffan och digga det här?

5) Rip It Up
Så oerhört mycket bättre, faktiskt snudd på bra! Lasse Holms röst passade onekligen mer till de snabbare, rockigare låtarna.

6)She’s A Woman
Instrumentalt och därigenom befriad från den osäkerhetsfaktor som Lasses ibland svajiga sång innebär.
En OK avslutning men absolut inte mer än så då de inte tillför nånting alls till låten. Funkar utmärkt som karaokebakgrund men att sitta hemma och frysa på det här…? Nja…

Nej, det här är helt enkelt inte bra. Produktionen är undermålig, låtvalet är covers och i samtliga fall så rör det sig om versioner som är hästlängder från originalens nivå.
Helt bedrövligt är det kanske inte, ett par låtar kan tom få en godkändstämpel på sig, men då det som är dåligt är så genomuselt som det är, så finns det egentligen bara ett betyg att sätta på det här.
Skulle det ha kunnat vara bätttre?
Troligtvis ja; produktionen är kass, hade bara den varit bättre så hade mycket varit vunnet.
Dålig samklang mellan bakgrund och sång nästan genomgående. Hade kunnat korrigeras.
Mjäkigt tasssande komp överlag. Lite mer j-r anamma hade plussat på helhetsomdömet.
Lasse sjunger svajigt på lugna låtar. Hm…just det var nog svårt att göra något åt.

Så nåja, en tvåa hade Moonlighters kanske kunnat komma upp i med ett par smärre korrigeringar, som det är nu så gör man trots goda intentioner och kompetenta musiker inte ens det.
Tyvärr Lasse Holm & Co, i den här vevan så spelade konkurrenterna Blond in sin LP The Lilac Years och Pugh sin (ja dä ä dä), och det här kan nog ses som nånting så fjärran från allt det som de skivorna stod för som det bara är möjligt att göra.

Slutbetyg: Inget annat än en ETTA!

Popularity: 43% [?]

12.24.10

PJ PROBY i Uppsala 22 december 2010

Posted in Min blogg at 1:40 am

I går så såg jag en spelning med en av vår tids stora artister.
Jaha, var då någonstans och vilken artist då?
Jo, på en liten stadsteater i Sveriges fjärde största stad, och mannen jag syftar på förstår ni nog själva vem det är.
Jag syftar såklart på PJ Probys som uppträdde på Uppsala Stadteater under sex kvällar alldeles före jul i den show som kallades för Engmans Julshow.
Den stolle som jag nu är så var det först den sista (!?) kvällen av sex som jag slutligen masade mig dit.
Vad hade jag skyllt på de tidigare kvällarna?
Butiken såklart, mycket att göra före jul bla, bla, bla; men även det kyliga vädret och så fanns hela tiden den där förrädiska vissheten om att det alltid skulle finnas en möjlighet till dan därpå.
Så kommer jag slutligen dit den allra sista kvällen, den kvällen då det inte längre fanns några hållbara ursäkter…och väl på plats i Uppsala så är PJ Proby helt enkelt bara fantastisk!

Ett proffs uti fingerspetsarna, som vanligt begåvad med sin gudabenådade röst, men också för kvällen utrustad med en glädje och entusiasm som man ytterst sällan ser hos en artist som har hållit på så pass länge som denne Proby.
OM jag hade varit där någon av de tre första dagarna så hade jag otvivelaktigt åkt dit minst två gånger till, och mer eller mindre tvingat delar av min bekantsskapskrets att följa med. Så bra var det helt enkelt.

För att vara “fair” mot min gode vän Göran, som är den Engman som gett namn till showen, så var hans inledande program där han själv hade hand om sångmicken bitvis riktigt bra. Det märks i de nummer som han vid det här laget kört ett antal år att han vet hur han ska tackla låtarna. How Great Thou Art och Hurt gjorde han på ett helt oklanderligt sätt. Jag rös av njutning, en reaktion som jag nog inte trodde att Göran skulle kunna framkalla hos mig, om jag ska vara uppriktig.
Mer säsongsbetonade stycken som O Holy Night och Amazing Grace kändes å andra sidan kanske inte fullt så lediga som dom måhända kunde ha gjort om det hade funnits mer tid gör finslipning, men även där så var det fullt godkända framföranden.
Görans tre duetter med Proby var kanske också ett typexempel på när de enskilda prestationerna nog känns bättre än helheten. Krasst sett så var det varken Everly eller Walker Brothers över deras stämsång nån gång under de tre försök som gjordes.
Men vad gjorde det en kväll som denna!?
Alla sådana svagheter vägdes ledigt upp av den entusiasm och den sprudlande glädje som infann sig på scenen den här aftonen som för mig stundtals var snudd på magisk.
För även om The Sun Ain’t Gonna Shine Anymore sviktade i stämmorna så var det som helhet en fantastisk upplevelse att få se Proby, Göran och bandet framföra denna klassiker med den självklarhet, kärlek och med den sanna glädje som man gjorde det på.
Jag erkänner, jag tog av mig min snusnäsduk för att torka bort eventuella tårar…

Kvällens givna höjdpunkt var ändå givetvis det sjok på en sju-åtta låtar där PJ sjöng själv. Eddie Cochrans klassiker Three Steps To Heaven, Elvis hit från -68 If I Can Dream, Bobby Vees The Night Has A Thousand Eyes, Probys egna hits Somewhere och Hold Me och ett par låtar till framfördes och alla på ett mästerligt sätt.
Faktiskt, jag har nog aldrig hörtoch sett Proby framföra Hold Me med den entusiasm som han visade denna kväll.

Bandet, med kapellmästare Kettil i spetsen och med bl.a. gamle Mascots-basisten Anders Forslund på bas och eminent stämsång, var också ett riktigt, riktigt bra band; något som Proby själv både under och efter spelningen betonade med emfas.

Min enda större invändning skulle vara att det hela utspelade sig i Uppsala och inte i Stockholm, Sveriges huvudstad, så att fler människor skulle fått chansen att bevittna denna smått unika show.
Jag hoppas, och håller tummarna riktigt ordentligt, på att det här kommer att få en repris till nästa jul. I så fall så kommer det att bli en entusiasm hos mig som förhoppningsvis i viss mån kan kompensera för min passivitet den här gången.
Jag ska dessutom mer eller mindre tvinga Göran att ta med mig på gitarr på ett par låtar.
Kom ihåg att jag skrev det här, och tvinga mig att tjata på Göran tills han ger med sig!

Här kommer ett smakprov från PJ Proby, 72 år gammal, 22 december 2010 på Uppsala Stadsteater under Engmans Julshow:

Popularity: 34% [?]

12.20.10

JULHELGEN ÄR RÄDDAD!!!

Posted in Min blogg at 1:30 am

Inom kort så kommer nästa recension, som lovar att bli en riktig höjdare. Det rör sig nämligern om den legendariska LPn “En Ny Tid Är Här” med den likaledes legendariska stockholmsgruppen November.
Men, inte nog med det, för att verkligen förgylla den skönaste sitta-hemma-och-mysahögtiden som vi har i vårt land så tänker jag slå till med inte mindre än en recension om dan under hela julen!!! Från julafton till trettondan så kommer det bara att hagla in inte mindre än fjorton (14) recensioner på klassiska och mindre klassiska svenska LP-skivor, och allt bara för att ni inte ska ha det alltför långtråkigt under den långa ledigheten nu när det till på köpet är snudd på för kallt för att gå runt hörnet till lokala fiket för en kopp kaffe och en macka.
Alltså: en recension om dan från julafton till trettondan.
Kan ni nu vara hyggliga och skicka in lite kommentarer också så blir allting t.o.m. ännu bättre!

Popularity: 33% [?]

12.02.10

Svenska LP-skivor #83 Made In Sweden “(With Love)”

Posted in Min blogg at 2:27 am

made.jpg

MADE IN SWEDENS LITE TREVANDE DEBUT, BLOTT NÅGON MÅNAD EFTER GRUPPENS BILDANDE

Made In Sweden är en smått legendarisk svensk grupp.
Det var ett band, inte ett pop-band, som var en av spjutspetsarna i den svenska musik som kom att ta över från “de gamla stötarna” i slutet av sextitalet. Det rörde sig om en helt ny form av musik med betydligt större tonvikt på det instrumentala, en stil som i en hel del kretsar skulle komma att råda för ett par år framöver. Inte hos den breda massan, (men…den har väl aldrig vi tillhört, eller hur…?).

Georg “Jojje” Wadenius, denne nyblivne folkpensionär (!) är väl den som man främst uppfattar som gruppens frontman. LP-debut 1966 i den inte direkt välkända gruppen Stubinerna (!!) på ett statligt rumänskt (!!!) skivbolag vid namn Electrecord. (Jo, det ÄR sant!)
Kort efteråt vidare till bandet Grapes Of Wrath.
1968 så började “Jojje” jobba med en skolmusikal, där “Slim” Borgudd spelade trummor och “Bosse” Häggström bas i ensemblen. Alla tre hade alldeles innan lite kort spelat ihop i de två sistnämndas grupp Lea Riders Group. Då de uppenbarligen funkade bra tillsammans så beslöt de sig för att slå sina påsar ihop i fortsättningen. Vilket de också gjorde under ungefär två år och fyra LP-skivor.
Den första av dessa, (With Love) ska här avhandlas.

Först bara ett par “Jag-mötte-Lassie”-kommentarer:

“Slim” Borgudd blev, som de flesta av er redan vet, racer-förare i stället för trummis. Det gick ju så långt att han tom hamnade i Formula 1. Debutloppet kom att ske i maj 1981 på Imolas racerbana Autodromo Dino Ferrari. Succé med en sensationell trettondeplats. Och…det loppet såg faktiskt jag på plats!!!

Skolmusikalen, “Life Is Beutiful And Free”, som grabbarna turnerade med…den såg jag också, i Falkbergsskolan i Tullinge!

Och; basisten Bo Häggströms förmodligen mest framgångsrika grupp efter Made In Sweden – Wasa Express – hade en trummis som då och då skriver kommentarer på den här bloggen. Det ni!

Samt…enligt väl underrättade källor så ställer Wadenius sin klocka efter tiden i London, även när han befinner sig i Stockholm…

Snabbt in på recensionens LP-skiva!

MADE IN SWEDEN “(WITH LOVE) Utgiven 1968 på Sonet

1) I Don’t Care
Hmm…ett långt ifrån imponerande öppningsspår.
Kraftigt överdimensionerad bas med ett fult distat ljud och trummor som ligger lite väl i bakgrunden. Irriterande falsk sång, onödigt slarvigt gitarrspel och en låt som egentligen inte är en låt utan bara en bluestolva dragen ett antal gånger på ett halvjammigt sätt.
Precisionen är inte på topp hos varken bas eller gitarr, vilket känns väldigt onödigt.
Dessutom så har jag aldrig förstått vitsen med att spela gitarr på det som “Jojje” envisas med att göra här, dvs att samtidigt sjunga precis det som man spelar. Varför? Inte låter det väl speciellt snyggt?
Helhetsintrycket som jag får av det här är ett uppvärmande replokalsjam, ett sånt där som man brukar köra innan man sätter igång med själva repet.

2) Peter Gunn
Inte speciellt mycket roligare här heller, om jag ska vara så uppriktig som jag måste vara.
Tungt, visst är det det, men hur kul är det med en låt som består av ett säger ett basriff och där det enda som sticker ut ett är ett break halvvägs in i låten? Inte ens speciellt imponerande gitarrspel.
Spårets sista minut så börjar det äntligen hända något. Det hela maximeras långsamt till ett slags crescendo ungefär som slutet på en indisk raga. Men då avslutas låten och kvar dröjer bara en känsla av…ja vad då?
Bitvis låter det rent ut sagt bedrövligt om det här. Värst av allt är nog basen som ligger alldeles för högt i mixen och som har ett helt vedervärdigt ljud.
Jag ska prata med Rune (Öfverman) nästa gång han kommer in i butiken, han står ju nämnd på omslaget som producent…

3) Sombrero Sam
Och äntligen något som låter som en musikalisk idé, i början åtminstone…
Jodå, det är ett läckert groove som gruppen skapar tillsammans, men efter bara någon minut så känns det som att idéerna börjar sina.
Uppriktigt talat, nånstans i mitten – innan det lilla bassolot – så låter det inte bättre än de flesta lokala ungdomsgårdsband där jag växte upp i Botkyrka…Det är otajt, oinspirerat och helt renons på idéer.

4) Little Dame
Och så något som bryter av tvärt mot det tidigare presenterade på skivan. En country-pastisch, men inte någon speciellt rolig sådan. Uppenbarligen ska det vara nån slags satir.
Texten handlar om någon fiktiv amerikansk country-artist som har begått det stora brottet att försöka mejsla ut någon slags karriär för sig själv. Han är t.o.m. uttalat kommersiell.
För att göra satiren riktigt tung så spelar killarna medvetet lite småtaffligt.
För att säga det rent ut: rena dyngan. Vid den här tiden så fanns det 10 000 svinduktiga countrygrupper i USA som skulle ha skrattat käken ur led om dom hade hört den slarviga, ofokuserade första sidan på den här skivan. Jag tycker nog att den här parodin slår väldigt fel, och bara ger en olustig känsla av att killarna såg sig som så pass duktiga att de kunde göra narr av andra typer av musik som inte var lika “fin” eller “äkta” som deras egen.
En usel avslutning på en så gott som helt oinspirerad första sida.

Sida 2

1) Saucery
Oj, oj, oj vilken skillnad på det här och dravlet på sida 1!
Vilken dynamit var det som grabbarna käkade i pausen? Fullt fokus och fullt tryck från start på sida 2 på trummor, gitarr och bas!
Och – inte desto mindre – en riktig låt.
Alltså, det är svårt att förstå att det är samma gäng från skivans sömngångaraktiga första sida.
“Jojje” strör läckra Wes Montgomery-fraser omkring sig, varvat med snygga blueslicks.
“Slims” svängiga jazz-trummor och Bosses tanks-tunga bas ger ett härligt lyft till helheten.
Även om jag även här stör jag mig i viss mån på det fula, spräckliga basljudet, känns det i sammanhanget mindre viktigt, för sett till helheten är det här fråga om nånting betydligt mer inspirerat än det så gott som helt blodfattiga som vi presenterades på plattans inledningssida.
Skönt också att slippa “Jojjes” scatsång och i stället få höra honom fokusera sig på sin gitarr, vilket han gör här på ett mästerligt sätt.

2) A Day In The Life
En riktigt sjysst version av Beatles-klassikern från året innan. Det här är riktigt genomarbetat rakt igenom, och det är ju faktiskt det som gör helheten så väldigt mycket bättre.

3) Harry Lime Theme
Ledmotivet till filmen Den Tredje Mannen.
Snyggt framfört av en “Jojje” som har överdubbat sin gitarr så att han spelar duo med sig själv.
OK, inget mästerverk, Chet Atkins, Jerry Reed och Merle Travis hade gjort om det här med handklovar på, utan överdubbning och till på köpet på dubbla hasigheten.
Men det spelar egentligen inte så stor roll. Det är onekligen snyggt och framfört med en ledig elegans, och – viktigast av allt – i allra högsta grad mycket behagligt att lyssna på.

4) Little Charlie
Tyvärr en liten tillbakagång till den första sidans sömngångartempo.
Och, jag börjar bli riktigt störd var gång jag hör den där urtråkiga scatsången/gitarrspelet som nödtvunget ska skrikas/spelas unisont.
Återigen: vad är det för poäng med spela/sjunga på det sättet? Det låter bara pressat och komplexfyllt, typ: Lyssna på mig vad duktig jag är.
Tillför noll och intet.
Hendrix gjorde det här tricket till och från, men då var det alltid som en del i låten, ex. Astro Man från Cry Of Love.
Nåja, det är i vart fall en “riktig” låt även den här gången och inte bara ett jam som lunkar på. Little Charlie känns som helhet godkänd, om än inte mer än så.
Det hela slutar lite snopet abrupt med att alla bara slutar spela mer eller mindre mitt i låten. Kanske inte den Grande Finale man förväntar sig på en skiva med ett grammisvinnar-band…

Nej, det här är heller inte – om man ser till helheten – någon speciellt bra skiva. Två låtar, de två första på sida 2, Saucery och A Day In The Life, är definitivt mer än väl godkända.
Harry Lime Theme funkar liksom Little Charlie…om man ska vara lite snäll.
Allt på sida 1 är däremot mer eller mindre helt underkänt. Inte dåligt, bara ointressant.

Är jag hård?
Sätt då på en valfri låt från Tages “Studio” eller Ola & The Janglers “Patterns” efter att ha lyssnat på sida 1 på den här skivan! Då så förstår ni vilket knallpulver den här trion inledningsvis bjöd på.
HELT i onödan dessutom. “Jojje” har under årens lopp med all tydlighet visat vilken oerhört talangfull musiker han nu är. Pughs första skivor, Cornelis sjunger Taube och hans egen Godá Godá dryper av bevis på det. Ja det räcker egentligen med att lyssna på den andra sidans inledningsspår Saucery för att förstå det.
Även “Slim” på trummor och “Bosse” på bas kom med tiden att ha ett samspel som var i ren världsklass.
Dessutom, för att ytterligare understryka den oinspirerade känslan som härskar på stor del av skivans, inledningsspåret “I Don’t Care” gavs ut på singel kort tid efter att LPn hade släppts, men det rör sig då om en helt annan version.
Och vilken version sen!
ALLT är plötsligt bara så oerhört mycket bättre! Dubbla hastigheten, ett driv och röj i kompet som är i yppersta världsklass och med ett gitarrspel från “Jojje” som är ingenting annat än helt fenomenalt.
Hade man delat ut valium i studion till morgonfikat innan inspelningen av LP-n startade? Full kapacitet fanns ju, så vad sysslade man med?

Men alltså, med all den sköna musik som vi hade i vårt land runt 1968, HUR kunde då just den här skivan få en grammis?
Ja säg det?
Nu var det som årets grupp som Made In Sweden fick sin utmärkelse om jag har förstått det här rätt. Men visst fanns det väl fler grupper som kunde gjort sig förtjänta av det priset?
OK, om vi lyssnar på sida 2 så, visst, det hörs att det finns potential, men det var dom väl ändå inte den enda gruppen i landet som hade vid den tiden?

Nej det var dom absolut inte, men vid en hastig kontroll så kom jag fram till ett ganska så intressant faktum: Det släpptes knappt EN annan intressant pop-LP av en grupp i Sverige år 1968!

1967, som var ett mäktigt svenskt popår, så släppte Tages både den utmärka “Contrast” men också mästerverket “Studio”.
Ola & The Janglers släppte sina Lpn “Pictures & Sounds” och “Underground” och Tom & Mick kom med sin enda fullängdare.
Hounds släppte sina båda plattor “The Lions Sleep Tonight” och “From Hounds With Love”. Shanes kom med både “Ssss Shanes” och “Shanes VI”.
Spotnicks, som var vår stora export på den tiden, ville vara värst och släppte hela sex (!) LPn. Tre med originalmaterial och tre samlingar med LP-spår, singel- och EP-låtar och med alternativa tagningar.

Året därpå, 1968, så var det här kalaset över.

Tages hette inte längre Tages och det Blond som dök upp ur askan av Tages släppte inte sin enda skiva förräns 1969.
Tom & Mick gick skilda vägar.
Hounds la av.
Lenne Broberg, vars Lee Kings släppt två bitvis slamriga LPn, sjöng in Mälarö Kyrka!
Ola & The Janglers släppte sin “Let’s Dance” som väl var sådär jämfört med vad gruppen gjort tidigare…
1968 släppte varken Shanes eller Spotnicks släppte nån LP överhuvudtaget!!!
Hep Stars kom med den helt oinspirerade “It’s Been A Long, Long Time” samt en liveskiva från deras folkparksturné, som väl egentligen bara var startskottet för Svenne och Lotta…
Vilken tror ni var den största svenska hiten på Tio I Topp det året? Jodå, Flamingokvintetten med Happy Birthday Sweet Sixteen… Ridå.

De enda konkurrenterna till Made In Swedens grammis skulle väl vara Jackpots med sin Jack In The Box. Enligt mig är den också en klart bättre än skiva än Made In Swedens debut, men kanske var den vid den här tidpunkten redan klassad som kommen ur en annan, vid den tiden redan svunnen epok.

Nya artister stod också och knackade på dörren, jag kanske tänker främst på Pugh, men även grupper som just Made In Sweden och November bland mycket annat. Och hur mycket vi i dag än älskar vårt svenska sextiotal så är det bara att inse faktum: vid slutet på decenniet så var hela den våg – som startade med Tages hösten 1964 och sen bara vällde in som en ångvält över hela landet – i stort sett totalt passé.
Allt försvann faktiskt fortare än vi egentligen kunde förstå. För vad är då egentligen ett år? I dag så är det vanligt med tre till fyra år mellan två plattor för etablerade artister. (Tages levererade fem Lpn på tre år). Så vad skulle då ett enda litet år kunna förändra på en marknad som verkade hur stabil som helst.
Ändå, på ett år, lika snabbt som allt hade kommit från ingenstans, så försvann det.
Och det med besked, det tog många år innan de svenska sextiotalsbanden återfick den status som de har i dag.
Vem kunde exempelvis 1971 sticka ut hakan och säga att han gillade Tages, Jackpots eller Shanes? Ingen.
Denne skulle bara blivit rått utskrattad.

Med andra ord, Made In Swedens lite darriga debut signalerar helt enkelt ett intåg av något nytt i svenskt musikliv, en musik med betydligt större tonvikt på det instrumentala och desto mindre på det vokala som inom kort skulle komma att ta över stor del av de mer inbitna musikdiggarnas marknad.
Topplistorna kom dock paradoxalt nog att helt tas över av kommersiell tuggummi-pop typ Middle Of The Road, 1910 Fruitgum C:o, Archies, Sweet, Daniel Boone osv.
Och när de gamla svenska artisterna väl slog så var det med konstnärligt bedrövliga covers på redan mossiga låtar; Hep Stars “Speedy Gonzales” och Janglers “Let’s Dance.
Men för finsmakarna så var det musik typ November, Pugh, Fläsket Brinner och Made In Sweden som kom att gälla för en tid framöver.

Tillbaka till skivrecensionen för en slutsummering.
Alltså: en första sida som känns trist, oengagerad och ofokuserad, och en andra sida som bitvis visar upp någonting helt annat: idéer, kreativitet och spelglädje.
Följdaktligen mycket svårbedömt…

Hur som haver: Sida 1: en svag tvåa.
Sida 2: en stark trea.

Allt sammanslaget: tja, en svag TREA!!!

Popularity: 39% [?]