1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

11.05.10

Svenska LP-skivor #80 Abba ”Super Trouper”

Posted in Min blogg at 1:55 f m

super-trouper.jpg

ABBAS SJUNDE OCH NÄST SISTA LP!

Tja, jag har redan skrivit så mycket om Abba att det kanske inte behövs några större utläggningar om gruppens historik den här gången.
Vi kastar oss rakt in i recensionen, låt för låt:

1) Super Trouper
A cappella-inledning som leder in till ett tema med ackordsgångar som hämtad från…ja, vilken 60-tals popballad som helst. Slut ögonen nästa gång som ni hör Super Trouper och tänk
”1967!!!” så förstår ni vad jag menar.
Inget fel med det, tvärtom, sextiotalet borgar för en låt med en stark melodi som sätter sig i huvudet på en gång och en struktur som känns väldigt bekant från första lyssningen. Att alltihopa är kryddat med i dag tämligen så passé syntar med sina åtföljande synt(o)ljud och ett tjatigt diskokomp i botten gör att den trots allt kanske inte känns lika rolig som den kunde ha varit. Tidstypisk? Absolut, och en stor hit: etta i England.
Smolken i den glädjebägaren är att det var gruppens sista englandsetta. Alla sagor har ett slut, så även Abbas.
Helt ofattbara 9 (NIO) listettor fick gruppen ihop i popens hemland England under sex intensiva år. Vid gruppens upplösning hade bara Beatles ett facit som kunde jämföras med Abbornas. Elvis och Cliff Richard hade haft ett fåtal fler listettor, men detta under en betydligt längre tidsperiod.
Abbas framgångar är faktiskt än i dag fullkomligt häpnadsväckande.

2) The Winner Takes It All
Det enda felet med den här låten är…att den ligger redan som nummer två i ordningen och inte kom att avsluta hela skivan. (Den kanske till och med borde ha sparats till den allra sista LPn och lagts sist där för att ha avslutat med flaggan absolut på topp). Jag menar, vad som än kommer efter The Winner Takes It All på en LP kan bara kännas som en anti-klimax, för det är onekligen en av gruppens allra bästa låtar.
I mina öron så är det också fem av Agnetas främsta minuter i gruppen, hennes framförande av låten är helt enkelt magnifik.
Märkligt nog så känner jag inte till någon större artist som har gjort en cover på The Winner. För Barbra Streisand eller varför inte tom Frank Sinatra så hade ju det här varit någonting som serverat på fat.
Faktiskt så är den enda artist som jag känner till som har spelat in en cover på det här stycket…Meryl Streep! Det gjorde hon i filmen Mamma Mia, men det var ju inte mer än typ en på en lokal pizzeria godkänd karaoke-version det som hon bjöd på. Hårt men sant.
Men håll med: 1980, en sextiofem år gammal Sinatra framförandes The Winner Takes It All med full stråkorkester hade ju varit om inte sensationellt så åtminstone väldigt intressant!
Hur som helst; etta i England, åtta i USA, en världshit med besked det här också!

3) On And On And On
Och så bryts alltihopa av med ett tungt dansnummer, och…mycket riktigt, det här blir bara en besvikelse jämfört med det mästerverk som vi hörde alldeles innan. Ett stilbrott som jag har svårt att förstå.
Nej, Abba hade hela tiden svårt med det där att göra en helt igenom lysande skiva, Arrival är kanske enda undantaget. Det här är ju inte alls dåligt, tvärtom ett riktigt gott hantverk i både framförande och produktion. Men On and On And On är i stort sett bara det: ett gott hantverk, långt från ett mästerverk.
Släpptes på singel i en del länder men floppade rejält.

4) Andante And Andante
Hm…men det här är väl ändå ett riktigt bottennapp…? Känns som en tillbakagång till de första skivornas flirt med tysk schlagermusik.
Som så ofta med Abbas sämre material så är det ändå tudelade känslor. Å ena sidan så är det riktigt skräp ur ren konstnärlig synvinkel, men samtidigt så är produktion och spel alltid på toppnivå. Och Agneta och Frida, dom två levererar konstant. Men, för att citera en känd svensk skrivare: ”snus är snus om än i silverkrus”.
Tummen ner med besked.

5) Me And I
Kompositionsmässigt så låter det här som överblivet material från den första LPn med ett nykomponerat instrumentalstick som dyker upp ett par gånger i mitten. Soundmässigt renodlad disko från slutet av 70-talet. Kanske inte dåligt, knappast heller inte bra men framför allt inte det material som en grupp av Abbas dignitet ska hålla på med.
En urtypisk albumlåt för att fylla ut en skiva, men en högst medioker sådan.

Sida 2

1) Happy New Year
Nyårsfester är ögonblick som man nästan uteslutande minns med stora inslag av nostalgi, och hur många sådana jag själv upplevde under 80- och 90-talet då den här låten spelades strax efter tolvslaget kan jag knappt ens räkna till. Och, jo; jag blir djupt nostalgisk var gång jag hör Happy New Year.
Det här för övrigt en i sin uppbyggnad imponerande komposition med intressanta harmonier och ett mycket fint arrangemang.
Sliskigt? Jo, men bra slisk den här gången!
För övrigt: trodde ni att det här var en stor hit för Abba? Fel! Vad jag vet så var den inte det nånstans på sin tid. Jag vet inte ens om den överhuvudtaget släpptes på singel i nåt land överhuvudtagetvid tiden för LPns utgivning. Märkligt, det är ju en av Abbas mest kända låtar och skulle ju ha varit en i det närmaste kassaskåpssäker hit.

2) Our Last Summer
Här har vi en riktig pärla, en av de där bortglömda klenoderna som finns inklämda bland gruppens albumspårens hittar och missar. Det här är riktigt bra, dessutom skönt befriad från det mesta av diskorytmer och 80-talssyntar.

3) The Piper
Men snälla, vad är det här? Visst, delar av det här är snyggt, spännande, lite överraskande och allt är självklart väldigt proffsigt framfört, men till vad nytta? Refrängen är ju en refräng som bara inte går att komma med om det är ett uns av ”cred” som man vill ha. Och flöjten…Vad ville man med det här dravlet?
Dana Dragomir meets Shania Twain meets Abba. Nä fy!!!

4) Lay All Your Love On Me
Och så återigen en mäktig, pampig ballad framförd på ett lysande sätt…om det bara inte hade varit för det minst sagt irriterande diskodunket i kompet och de syntljud som ju faktiskt föll ur modet för sisådär en 30 år sedan…Visst, det är tidstypiskt och ska väl bedömas delvis därefter, men det är ganska enkelt att konstatera att vissa saker från förr är tidslösa och andra inte.
Hur som helst, det här – om man tänker bort allt det nyss nämnda – en smått lysande låt. Mycket välförtjänt en sjunde-plats på engelska hitlistan, dock Abbas näst sista topp tio i England.

5) The Way Old Friends Do
Vedervärdigt och hart när obegripligt att Abba kunde släppa ifrån sig ett sådant här hemskt pekoral när man fortfarande var ansedda som en av världens ledande pop-grupper.
En usel produktion och ett helt undermåligt låtmaterial. Men, som alltid, tjejerna sjunger som vanligt på topp, som om dom trodde på vartenda ord dom sjunger. I det här fallet så blir det dock bara ett kastande av pärlor till svinen.
Abba meets Chieftains i en James Last-tappning?
(Inte speciellt trovärdig text heller med tanke på de skilsmässor och slagsmål i turnéloger med guldskivor som tillhyggen. Något som var på tapeten i gruppen vid tillfället för låtens inspeling). Sorry…tummen ner rejält…

Överhuvudtaget en märkligt ojämn skiva med ett par riktiga toppnummer blandat med bottennapp av sällan skådat slag i Abbas historia. Alltså, vilken annan världsartist skulle på samma skiva ha en låt av The Winner Takes It All och The Piper? Nånstans så tror jag att gruppen ville sitta på många stolar på en och samma gång. Slisket gick hem i vissa kretsar, så varför inte fortsätta med ett par sirapslåtar per skiva. Här tar det nog ändå priset för smaklöshet.
Självklart så är det fortfarande frågan om ett riktigt proffsigt hantverk även de gånger då det drar mot det pinsamma, men vad hjälper det då låtmaterialet den här gången inte är mer än runt 50-50 i godkända-icke godkända. Alldeles för dåligt facit för en grupp som pretenderar på kungakronan i popvärlden.

Slutbetyg: Ja, det blir ändå en trea till slut.

Popularity: 35% [?]

2 Comments »

  1. Tobbe said,

    12.01.10 at 5:13 f m

    Happy New Year går alltid bra runt årskiftet.
    Men vad överträffar ABBA i längden?
    Jo, ABBA i glasburk med skruvlock.
    Lika bra varje jul!

  2. Stjofön Presley said,

    12.03.10 at 12:45 f m

    Du har alldeles rätt, Tobbe! Abba är en konserv.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *