11.15.10

Svenska LP-skivor #82 Hep Stars “It’s Been A Long Time”

Posted in Min blogg at 3:14 am

“HEPPARNAS” INTE DIREKT LYCKADE SATSNING PÅ EN INTERNATIONELL KARRIÄR.

Någon gång i mitten på 1967 så klubbades beslutet att delar av Hep Stars skulle åka till London för att spela in LP under ledning av den rutinerade amerikanske producenten Steve Clark. Målet var att spela in en skiva som skulle kunna slå internationellt, Norden och i viss mån Tyskland räckte inte längre, och för det krävdes – ansåg man på hög ort – en amerikansk producent, amerikanska låtskrivare och engelska musiker.
Just det! Engelska musiker. Den ende från hepparna som kom att spela på inspelningarna är Benny, de andra fick snällt stanna kvar i Stockholm.
Att gruppen som helhet, och i synnerhet Janne, Lelle och Krille gick med på en sån deal är faktiskt en gåta. Man hade ju framgång på framgång år efter år på hemmaplan med sin originaluppsättning, så varför ändra på ett vinnande koncept?
Svaret där är nog att allt gick väldigt fort för de här unga grabbarna. Beslut fattades snabbt och verkställdes i stort sett omgående. Det hände ju onekligen en massa positiva saker för gruppen runt omkring också, så att gnälla över nån orättvisa var det kanske aldrig nån tanke på. Att ha den karriär de hade var måhända stort nog som det var.

It’s Been A Long Long Time, så löd alltså titeln på den LP som man i Hep Stars-lägret hoppades skulle föra gruppens namn ut i den stora världen. (Namnet togs från den enda Benny Andersson-kompositionen på hela skivan.)
Att det inte blev någon världserövring, det vet alla vi som följde gruppens öde under dess aktiva karriär. Ja, ni som av förklarliga skäl aldrig varken har lyssnat på eller ens hört talats om albumet It’s Been A Long, Long Time ni kan nog själva lista ut ni också att det nog inte gick så som skivbolagstopparna hade tänkt ut det. För annars så hade ni nog hört skivan nämnas nån gång, vilket ni troligtvis inte har.
Det här blev också ett riktigt, rejält magplask.
Utgivet när gruppen stod på topp försäljningsmässigt genom den breddning av marknaden som det svensktoppsinriktade materialet gav. 1967 hade man haft hits som Malaika och Mot Okänt Land, -68 kom Sagan Om Lilla Sofi, Let It Be Me och Speleman.
Var fick då LPn It’s Been A Long, Long Time plats?
Svar: Ingenstans.
Knappt en kotte köpte den. De få som gjorde det gillade den inte alls.
En orsak till att skivan “kom bort” är onekligen att albumet var helt befriat från hit-singlar. Dessutom så insåg nog också skivbolaget Cupol att det här rörde sig om material som var så pass undermåligt att det troligtvis bara kunde svärta ner varunamnet Hep Stars, och brydde sig följdaktligen föga om att “pusha” för den produkt som de nu ändå fått i sina händer.
Någon utlandsutgivning blev det heller inte, tack och lov, för den hade mest bara blivit pinsam.

Oj så negativ jag låter! Har jag nån täckning för det då? Jo, det värsta är att jag har det.
Följ med så tar vi plattan låt för låt! Intressanta saker finns att skriva om en hel del av spåren, såsom kompositörer och att det överraskande nog i ett par fall rör sig om orginalversioner på låtar som senare kom att spelas in av artister på andra sidan Atlanten.

1) Enter The Young
Och alltihopa inleds med en märkligt undermåligt mixad låt. Kunde ha blivit riktigt hyfsat men med den märkliga balansen mellan de olika instrumenten och sången så blir resultatet snudd på olyssbart.
Något saknas konstant i mellanregistret. En tjock hammond-orgel hade suttit perfekt, så varför lät man inte Benny ta tag i det när han ändå satt där i studion?
Synd för det mesta sitter rätt bra här.
I original så är det här inledningsspåret på den amerikanska gruppen Associations debutskiva från 1966.

2) Hope
En låt som lustigt nog låter en hel del som Hep Stars eget material runt den aktuella tiden, bortsett från den undermåliga produktionen.
Lustigt, hepparna producerade i stort sett själva allt sitt tidiga material utan att ha någon som helst annan kunskap om hur man gör än sin egen musikalitet. Ändå lät det så remarkabelt bättre än det här helt felbalanserade hastverket.
Kanske ändå sida 1s bästa spår.

3) 5 AM
Cocktail-pop kanske? Inte ens så dåligt att det blir bra. Framförallt så fjärran från allt vad Hep Stars någonsin under sin brokiga karriär stått för så att det känns helt obegripligt att ens någon skulle kunna tänka ut den bisarra tanken att den här låten skulle kunna föra grabbarna i Hep Stars ut i den stora vida världen.
Vem trodde man skulle sitta och lyssna på det här?
Nåväl, gruppen Millenium med Curt Boetcher som stark man gjorde en version på den här låten som är oerhört mycket bättre, helt enkelt – det här var inte nånting för hepparna att sätta tänderna i.

4) It’s Time For A Change
Här dock en av plattans mer intressanta spår. Rätt så tidstypiskt pop-psykedeliskt och det här skulle ha blivit hyfsat med en aning mera finish på det hela. Återigen bedrövlig produktion med ett komp långt bak i ljudbilden och enskilda sångstämmor på tok för långt fram. Svenne sjunger dessutom lite väl falskt på sticket för att det hela ska kunna passera som ens godkänt.
Låter mest som en slarvigt mixad demo, men bitvis så är det rätt OK.
Åtminstone en låt där Bennys orgel kan märkas lite grann.

5) Changing Away From You
Så bedrövligt att det inte ens förtjänar en beskrivning.

6) It’s Been A Long Long Time
LPns enda egna komposition – ja, 50% åtminstone – signerad Andersson-Berghagen. Återigen något som kunde ha blivit hyfsat med bara ett uns av ansträngning. Men återigen en helt bedrövlig produktion. Ta ex. elgitarren som riffar hela låten igenom som är alldeles för högt mixad och som med sitt plinkiga ljud tränger igenom övrigt komp och sång som en kniv i en övermogen frukt. Vilken sunt tänkande producent klipper inte bort en sån detalj?
Ta sen de där “psykedeliska” brusen som utan förvarning dyker upp ur tomma intet ett par gånger under låtens lopp. Varför?
Kompositionen är dock hur som helst inte så tokig, och bitvis så är det inget annat än klart godkänt.

Sida 2

1) Musty Dusty
Och nu borde det väl bli bättre! Låtskrivaren och producenten Curt Boetcher – i dag mest känd från arbetet med sina egna grupper Sagittarius och Millenium, band som så här fyrtio år senare äntligen börjar få sin rättmätiga uppskattning – träder in på skivan med ett knippe kompositioner, antingen tidigare hits som han själv skrivit eller producerat eller låtar som först senare skulle komma att spelas in av Sagittarius.
Bättre blir det också, men efter ha lyssnat på sid 1 på den här skivan startar man onekligen på en väldigt låg nivå…
Hur som helst så är Musty Dusty en väldigt fin låt, och för första gången på hela plattan så hänger komp, sång och produktion ihop. Det blir lite av en pärla när vi dessutom har med Svennes patenterade nakna, svala men ändå väldigt uttrycksfyllda röst och ett snyggt stråkarr.
Den villfarelsen försvinner dock direkt efter att man har lyssnat på Sagittarius version som är helt överlägsen på alla plan. Kolla gärna på youtube! Sök på “Sagittarius musty dusty” och upptäck en grupp som förtjänade ett oerhört mycket bättre öde än den på sin tid fick.

2) Spinning, Spinning, Spinning
En låt inspelad något år tidigare av Curt Boetchers gamla grupp Ballroom.
Hepparnas version är en smått ofattbart underproducerad skapelse, med Svennes röst långt fram i ljudbilden och två akustiska gitarrer, en bas och trummor långt bak. Och så tre mil bort så hörs något som skulle kunna vara en orgel. VARFÖR fick inte mästermusikanten Benny ta för sig ett smack på den här skivan? VARFÖR inte utnyttja bandets iineboende resurs? Jag fattar ingenting.

3) There Is Love
Lite bättre här, lite mer av produktion, arrangemang men framför allt en väldigt fin låt. Det här är ursprungligen skrivet av Jim Valley från Paul Revere & The Raiders efter hans avhopp från gruppen. Producent på Valleys inspelning? Curt Boetcher…
Ett av de bättre ögonblicken på skivan.

4) Would You Like To Go
Även det här är ganska så OK, även om det denna gång inte var den mest spännande kompositionen.
En låt som kom att hamna på Sagittarius debutskiva.

5) It’s Now A Winter’s Day
En av plattans allra bästa spår och en hit från året innan med Tommy Roe.
Nej, bra låtmaterial saknades sannerligen inte på LPn när man kommer till sida 2. Problemet är bara hur det hanteras, men här funkar det hjälpligt. Återigen blir dock en jämförelse med originalet ett nederlag för hepparna. MEN, med en mer genomarbetad produktion och en Svenne mer bekant med materialet så hade det här kunnat bli riktigt bra. Svenne Hedlund HAR en röst som passar för det här materialet, men ofta verkar han helt enkelt lite brydd över hur han ska tackla det hela.
Och jo, Tommy Roes version var producerad av Boetcher.

6) Another Time
Återigen något som snuddar vid att vara riktigt bra. En av Svennes bästa sånginsatser på hela skivan och för en gångs skull ett arrangemang med en tanke bakom.
Och, visst skulle man kunna bli lite imponerad även här, men då man hör kompositören Curt Boetchers grupp Sagittarius framföra samma låt så bleknar hepparna betänkligt. Sagittarius version är snudd på magisk. MEN, Hep Stars gör ändå en helt godkänd avslutning på en i övrigt tämligen sorglig historia. Det är nog skivans starkaste låt trots allt!

Något som är påtagligt plattan igenom är att Svennes röst känns märkligt befriad från självförtroende.
Man kan nästan ta på hans ångest inför uppgiften att sjunga in ett knippe för honom helt okända låtar med musiker som han aldrig har träffat tidigare och dessutom för en presumtiv världspublik.
En del tacklar en sån uppgift med att ta i tills dom spricker, Svenne verkar bara gå in i sig själv. Jag kan inte minnas ett ställe på hela plattan där han verkligen tar i.
Med den minst sagt undermåliga produktionen på framför allt sida 1 så kan det bara gå på ett sätt. Det här är en bitvis olyssbar skiva.
Det känns ändå bitvis som att det här skulle ha kunnat bli bra. Med “Henkan” Henriksson som producent/arrangör och en vecka till i studion så hade det kunnat bli ett helt annat utfall på skivan. Nu var det inte så och det är bara att lägga den här skivan in i facket “misslyckade projekt”.

Om något så är It’s Been A Long, Long Time ett prov på hur musik INTE ska göras, och kanske ett exempel på att det nog aldrig har varit så enkelt som man kan tro att spela in bra skivor.
För om det hade räckt med att rafsa ihop ett gäng bra låtar, en erfaren sångare, duktiga studiomusiker och en inhyrd producent för att få en slagkraftig LP i handen så hade det här ju varit en riktigt bra skiva. Det är det nu alltså långtifrån, och skivan får kanske då i stället stå som ett varnande exempel på hur det kan gå om inte de olika delarna i maskineriet är överens om vad det är man ska göra när man väl står där i studion.

Det kanske största frågetecknet är nog ändå: Var är Benny? Denne rutinerade och bevisligen enormt talangfulle musikant som följde med till London enkom för att spela på skivan hörs knappt överhuvudtaget. På sida två är han i stort sett helt borta ur ljudbilden. Varför tog man inte tillvara på den inneboende resurs som redan fanns i bandet?

Om den här recensionen ledit till något positivt så tror jag att det är att jag kunnat sätta lite fokus på Curt Boetchers fantastiska grupp Sagittarius som onekligen förtjänar all den uppmärksamhet och uppskattning den kan få!

Slutbetyg: En stark tvåa till sida 2, men inte mer än en stark etta till sida 1.
Så…vi säger väl en TVÅA allt inräknat…

Popularity: 38% [?]

11.14.10

Svenska LP-skivor #81 The Hounds “The Lions Sleep Tonight”

Posted in Min blogg at 1:54 am

hounds.jpg

Och så hände det som bara inte ska ske…men som ändå händer då och då i tillvaron: ett misstag av den grövre skolan.
Av alla de tusentals LP-skivor som getts ut i vårt avlångas land under de senaste drygt 50 åren som jag kan skriva om så valde jag, så där bara av en slump, häromdan att skriva om Hounds första platta: The Lions Sleep Tonight. Jaha, och?
Jo…
Jag satte i vanlig ordning igång med att lyssna intensivt på plattan under några dar. Det är en skiva som jag hört då och då under årens lopp, så musikaliskt var det inget nytt eller oupptäckt, så av förklarliga skäl så gick skrivandet ganska lätt och problemfritt. Kändes nästan som redan upp-plöjd mark. Kanske lite för lätt…
Och, ja, efter ett tag så började en lättare dejavú-känsla sprida sig inom mig. Kunde det vara så att…?
Nej, det kunde det väl ändå inte…?
Mja, känslan blev bara starkare och starkare. Till slut, efter ett par dar, blev jag tvungen att gå tillbaka i rullorna och kolla upp, och, mycket riktigt så fanns den där: Svenska LP-skivor #7 Hounds “The Lions Sleep Tonight”.
Jag hade alltså redan recenserat den här skivan…visserligen för ett par år sedan, men ändå…
Hur kunde det gå till? Pinsamt…
Ja vad göra? Sudda ut allt nytt som jag skrivit och bara glömma alltihopa eller försöka göra det bästa möjliga av situationen?
Tja, jag läste det jag skrivit för ungefär tre år sen och såg till min glädje att det var nästan på pricken samma synpunkter som nu, bara lite mindre detaljerat.
Så…? Jo, jag beslöt mig för att helt sonika stryka den tidigare recensionen och publicera den här i stället.
Ja varför inte?
Problemet uppstår dock: hur numrera denna den nya recensionen? Nummer 7 som den första?
Kanske logiskt, men då hamnar den helt tokigt i ordningen.
Jag beslöt mig då för att låta denna få löpnummer 81 och stryka nummer 7´s text och ersätta den med något annat, snabbt skrivet så att ingen märker att det hänt.
Hänger ni med i problematiken?
Alltnog, post nummer 7 har numera skepnaden av en samling med Hep Stars, skriven i all hast. Post nummer 81 är den som ni läser just nu, dvs en uppdatering av den gamla post 7!

Nu går vi vidare till själva plattan!

Hounds, ett svenskt popband som bildades 1965 och upplöstes 1968. Tre år med hits – ett par riktiga monsterhits tom – turnéer, popstjärneliv och sen var det tvärt slut. Killarna tog beslutet själva, men det var ändå inte i nån nerförsbacke, gruppen var vid upplösandet inte på något sätt slut.
Namnet Hounds kommer alla som var med på den tiden ihåg, och även många som inte ens var påtänkta på sextio-talet. De nämns allt som oftast när man pratar om det svenska sextitalet. Ändå…ändå så är det mer sällan som de hamnar på samma nivå som sina samtida rivaler Tages, Hep Stars, Ola & The Janglers, Mascots eller Shanes. Av någon anledning så hamnar grabbarna i Hounds så gott som aldrig i topp när det inhemska sextitalet ska rankas.
Ändå så fanns det minst lika mycket talang hos dom grabbarna som hos konkurrenterna, så kapaciteten fanns onekligen.
Var sprack det då?
Härunder ska jag försöka reda ut det!

THE HOUNDS THE LIONS SLEEP TONIGHT Utgiven 1967 på Gazell

1) Sealed With The Kiss
En av år -67s absoluta favoriter för mig. Hounds gör en mer än väl godkänd version av Brian Hylands gamla hit. Det här är också uppenbarligen en av de låtar på sin debut-LP som man la krut på. Det gjorde man sannerligen inte på varje spår…
Sealed With A Kiss var alltså en stor hit 1962 med Brian Hyland, men det var ändå inte han som hade gjort originalversionen. Den stod en – i dag fullständigt okänd – amerikansk vokalgrupp med namnet Four Voices för år 1960!

2) I Like The Rythm
En komposition så pass bra att man nästan misstänker att det är en cover, men det är det inte. Det här är signerat Bråthe-Salander och är en låt som röjer att det fanns sångskrivar-ådra i gruppen.
Beach Boys-influerat så att det räcker och blir över. Jodå, och det kanske är mer ambition än möjlighet att genomföra de mycket goda idéerna på ett 100%-igt sätt, men det är ändå klart godkänt!

3) The Times They Are A Changin’
En Dylan-cover…och en ganska usel sådan. Väldigt lite talar för den här versionen. Taskig leadsång, falsk stämsång och ett överdrivet arrande.
Om något positivt ska yttras så är det att det under alla omständigheter är en egen tolkning.
Bas, gitarr och trummor sitter väl också bra, men…vad gör det när sången stundtals är helt av banan och låtens arrangemang grumlar mer än det tillför.
Faktum är att om man först lyssnar på The Times They Are… och direkt efteråt på Exodus eller The Lions Sleep Tonight så är det hart när omöjligt att tro att det är samma band som det rör sig om i båda fallen.
Nix, en låt som aldrig borde kommit med på skivan.

4) Lasse Feels Good
En instrumental låt som inte är något annat än ett långt gitarrsolo från Lasse Wallander. Rollen som gitarrhjälte klär honom mycket sämre än rollen som den Lasse som lägger snygga arrade slingor här och där i låtarna.
Röjigt, svängigt, jovisst men det blir lite väl mycket ofokuserad lekstuga över det här, mer ett replokalsjam än något som platsar på en skiva som har låtar som Exodus och My World Fell Down som sätter ribban på en helt annan nivå.

5) Things
Nja, det här börjar känns lite väl spretigt. Hur många stolar ville man sitta på? Det här låter mest som något riktat till dåtidens 30-åringar, och hur många av dom lyssnade på Hounds?
Dessutom en väldigt kontursbefriad komposition som vindlar sig fram i ett slags ingenmansland.
Ambitiöst och absolut inte befriat från bra idéer och goda intentioner, problemet är att det helt enkelt inte greppar tag i lyssnaren, framför allt inte hos en popfrälst 14-åring. Möjligtvis hos hennes mamma.

6) Exodus
Jag minns när jag som elva-åring såg Hounds på TV, iförda svarta rockar och cylinderhattar framförandes Exodus. En fantastisk känsla, en upplevelse som fortfarande ger mig rysningar när jag tänker tillbaks!
Än i dag så tycker jag att det här är en väldigt bra version av ett klart djärvt låtval.
Återigen, det är inte 100%, men så pass bra att helhetsintrycket är snudd på överväldigande.

Men…alla ni som har hört den här låten ett hundra ggr, vem tror ni har skrivit texten till den då?
Det var en svår fråga va? För…det här är alltså inte en trad. om det nu var någon som trodde det, det är ren och skär filmmusik.
Nåväl, jag ska inte hålla er på halster alltför länge. Det står faktiskt inte på skivetiketten till den här LPn, men det är faktiskt ingen annan än Pat Boone som skrivit texten till Exodus! Orsaken till att det blev så är så enkel som att den gode Boone blev så begeistrad av huvudtemat till filmen Exodus att denne beslöt sig för att sjunga in en vokal version, och varför skulle han anlita en textförfattare när han lika gärna kunde göra det själv?

Sida 2

1) The Lions Sleep Tonight
En svensk popklassiker. Även om Hounds nu gör en tvättäkta cover-version så är det här utan tvekan ett lysande framförande. Enligt mig fullt i klass med Tokens version från 1960.
Lustigt nog så sitter här helt plötsligt allting: lead- falsett- och stämsång!
Lika bra i dag som 1967 när den låg etta både på Tio I Topp och Kvällstoppen!

2) Devoted To You
En cover på en Everly Brothers hit från -58 som klev ända upp till tionde platsen på USA-listan.
Hounds gör en bra men kanske inte alltför upphetsande version.

3) A Taste Of Honey
Bitvis en riktigt bra version av grabbarna. Imponerande rappt trumspel av Önnerud, och bitvis briljant gitarrspel av Wallander.
Men…hur mycket bättre hade det då inte blivit om man helt enkelt bara hade skippat stämsången som ändå bara sitter sisådär?

4) Short Days Long, Nights
En egen, helt OK komposition. Befriat naket arrangemang med ett minimum av körer och stämsång. Kunde snudd på ha släppts som singel.

5) My World Fell Down
En cover på en singel släppt samma år av den amerikanska gruppen Sagittarius. Originalet är inget annat än ett mästerverk, svårt att ens komma i närheten av. MEN jag tycker att Hounds gör en kanonversion värd allt tänkbart beröm! De har verkligen fått till ett bra eget arrangemang som i flera fall helt skiljer sig från originalet, exempelvis ett mycket snyggt gitarrsolo.
En av plattans givna höjdpunkter. Dock inget för någon topplista, blev också bara b-sida på Sealed With A Kiss.
Låter det mycket Beach Boys om det här? Jodå, Sagittarius, en grupp som aldrig slog igenom ens i sitt hemland, var oerhört inspirerade av strandpojkarna, men slutresultatet blev helt fenomenalt. Värt att kolla upp, ni kommer troligtvis att häpna över hur bra de sorgligt bortglömda amerikanerna var.

6) A Car, A Boat, A House, A Girl Like You
Och så avslutas hela skivan med en riktig fuzzgitarr-rökare! Återigen en egen komposition som är minst lika bra som flera av de covers som finns på skivan. Faktiskt så är det här en av plattans allra främsta låtar. Lite mer självförtroende som låtskrivar-team kanske, Janne och Henrik! B-sida på Exodus, vilket gör den singeln till nånting extra!

Jo, Hounds får bitvis till det riktigt bra på den här skivan. Visst, ojämnt är väl bara förnamnet och spretigt är efternamnet, men när det är bra så är det mycket bra.
Grabbarna hade nog hur kul som helst under inspelningen av den här plattan, det känns som om väldigt mycket kom till under stundens inspiration i studion. Mycket av det smittar av sig på musiken, å andra sidan så känns framför allt stämsången ofta alltför spontan och utan något större kvalitetsfilter inblandat.
Stämsången ja, båda Hounds starka och svaga sida. Stark sida för att dom gånger då de får till det, oftast då de inte vräker på så mycket, då låter det verkligen bra. Svag sida för att det alldeles för ofta inte gör det, oftast för att det då är så överarbetat att man inte kan låta bli att undra vad dom vill komma fram till. Det låter lite för mycket som om dom vill vara bäst i klassen!
Alltför ofta så är det rent utsagt falskt och i de fallen så hade det varit bättre att inte ha nån stämsång alls (ex. A Taste Of Honey, The Times They Are A-Changing).
Ta Tages och Jackpots; jag tror inte alls att de gubbarna i grunden var så mycket säkrare än Hounds på körsång, ändå så låter det genomgående klart mycket bättre. Varför då då? Jo, åtminstone i Tages fall så hade man tidigt en mycket duktig arrangör och producent i Henkan, en kille som nog hade vett att stoppa de vildaste infallen från ett entusiastikt, ungt band på ett besök i en studio. Jag tror att Hounds tog tag i det hela själva, med resultatet att ibland så blev det bra ibland inte alls.
Det tråkiga för Hounds del är att det blev än värre på den andra LPn…

Till det positiva: En hel del bra egna kompositioner, bra spel över hela linjen, gitarr, bas och trummor.
Bra insatser på hitlåtarna där man uppenbarligen la ner mycket arbete.
Hatten dessutom för ett vågat val av cover när de spelade in Sagittarius My World Fell Down!

Remarkabel skillnad i kvalitet mellan sida 1, där hälften är klart svaga spår, och sida 2 där i stort sett allt är riktigt bra.

Slutbetyg: Det svaga drar fortfarande ner helheten.
En mycket stark TREA!!!

Visst fanns det talang i Hounds, inte tu tal om det, men det som andra samtida band hade, det där lilla extra, det saknades tyvärr hos Hounds. Tages hade Göran Lagerberg och Anders Henriksson, Hep Stars kom att berikas av Benny Andersson och Svenne Hedlund, Ola & The Janglers kom att rekrytera både Ola Håkansson och Clabbe och trumfkort av den kalibern hade bara inte Hounds, dvs en figur som sticker ut, antingen genom sin personlighet eller genom sin talang.
Låtskrivare av rang fanns som tidigare nämnts hos hr. Bråthe-Salander, men det var inga hitlåtar som kom från deras pennor. Gruppens hitar var genomgående covers på låtar som placerat sig på amerikanska och engelska listor.
Jan Ahlén är en utmärkt sångare, men Svenne Hedlunds karisma var han mil ifrån.

Popularity: 45% [?]

11.05.10

Svenska LP-skivor #80 Abba “Super Trouper”

Posted in Min blogg at 1:55 am

super-trouper.jpg

ABBAS SJUNDE OCH NÄST SISTA LP!

Tja, jag har redan skrivit så mycket om Abba att det kanske inte behövs några större utläggningar om gruppens historik den här gången.
Vi kastar oss rakt in i recensionen, låt för låt:

1) Super Trouper
A cappella-inledning som leder in till ett tema med ackordsgångar som hämtad från…ja, vilken 60-tals popballad som helst. Slut ögonen nästa gång som ni hör Super Trouper och tänk
“1967!!!” så förstår ni vad jag menar.
Inget fel med det, tvärtom, sextiotalet borgar för en låt med en stark melodi som sätter sig i huvudet på en gång och en struktur som känns väldigt bekant från första lyssningen. Att alltihopa är kryddat med i dag tämligen så passé syntar med sina åtföljande synt(o)ljud och ett tjatigt diskokomp i botten gör att den trots allt kanske inte känns lika rolig som den kunde ha varit. Tidstypisk? Absolut, och en stor hit: etta i England.
Smolken i den glädjebägaren är att det var gruppens sista englandsetta. Alla sagor har ett slut, så även Abbas.
Helt ofattbara 9 (NIO) listettor fick gruppen ihop i popens hemland England under sex intensiva år. Vid gruppens upplösning hade bara Beatles ett facit som kunde jämföras med Abbornas. Elvis och Cliff Richard hade haft ett fåtal fler listettor, men detta under en betydligt längre tidsperiod.
Abbas framgångar är faktiskt än i dag fullkomligt häpnadsväckande.

2) The Winner Takes It All
Det enda felet med den här låten är…att den ligger redan som nummer två i ordningen och inte kom att avsluta hela skivan. (Den kanske till och med borde ha sparats till den allra sista LPn och lagts sist där för att ha avslutat med flaggan absolut på topp). Jag menar, vad som än kommer efter The Winner Takes It All på en LP kan bara kännas som en anti-klimax, för det är onekligen en av gruppens allra bästa låtar.
I mina öron så är det också fem av Agnetas främsta minuter i gruppen, hennes framförande av låten är helt enkelt magnifik.
Märkligt nog så känner jag inte till någon större artist som har gjort en cover på The Winner. För Barbra Streisand eller varför inte tom Frank Sinatra så hade ju det här varit någonting som serverat på fat.
Faktiskt så är den enda artist som jag känner till som har spelat in en cover på det här stycket…Meryl Streep! Det gjorde hon i filmen Mamma Mia, men det var ju inte mer än typ en på en lokal pizzeria godkänd karaoke-version det som hon bjöd på. Hårt men sant.
Men håll med: 1980, en sextiofem år gammal Sinatra framförandes The Winner Takes It All med full stråkorkester hade ju varit om inte sensationellt så åtminstone väldigt intressant!
Hur som helst; etta i England, åtta i USA, en världshit med besked det här också!

3) On And On And On
Och så bryts alltihopa av med ett tungt dansnummer, och…mycket riktigt, det här blir bara en besvikelse jämfört med det mästerverk som vi hörde alldeles innan. Ett stilbrott som jag har svårt att förstå.
Nej, Abba hade hela tiden svårt med det där att göra en helt igenom lysande skiva, Arrival är kanske enda undantaget. Det här är ju inte alls dåligt, tvärtom ett riktigt gott hantverk i både framförande och produktion. Men On and On And On är i stort sett bara det: ett gott hantverk, långt från ett mästerverk.
Släpptes på singel i en del länder men floppade rejält.

4) Andante And Andante
Hm…men det här är väl ändå ett riktigt bottennapp…? Känns som en tillbakagång till de första skivornas flirt med tysk schlagermusik.
Som så ofta med Abbas sämre material så är det ändå tudelade känslor. Å ena sidan så är det riktigt skräp ur ren konstnärlig synvinkel, men samtidigt så är produktion och spel alltid på toppnivå. Och Agneta och Frida, dom två levererar konstant. Men, för att citera en känd svensk skrivare: “snus är snus om än i silverkrus”.
Tummen ner med besked.

5) Me And I
Kompositionsmässigt så låter det här som överblivet material från den första LPn med ett nykomponerat instrumentalstick som dyker upp ett par gånger i mitten. Soundmässigt renodlad disko från slutet av 70-talet. Kanske inte dåligt, knappast heller inte bra men framför allt inte det material som en grupp av Abbas dignitet ska hålla på med.
En urtypisk albumlåt för att fylla ut en skiva, men en högst medioker sådan.

Sida 2

1) Happy New Year
Nyårsfester är ögonblick som man nästan uteslutande minns med stora inslag av nostalgi, och hur många sådana jag själv upplevde under 80- och 90-talet då den här låten spelades strax efter tolvslaget kan jag knappt ens räkna till. Och, jo; jag blir djupt nostalgisk var gång jag hör Happy New Year.
Det här för övrigt en i sin uppbyggnad imponerande komposition med intressanta harmonier och ett mycket fint arrangemang.
Sliskigt? Jo, men bra slisk den här gången!
För övrigt: trodde ni att det här var en stor hit för Abba? Fel! Vad jag vet så var den inte det nånstans på sin tid. Jag vet inte ens om den överhuvudtaget släpptes på singel i nåt land överhuvudtagetvid tiden för LPns utgivning. Märkligt, det är ju en av Abbas mest kända låtar och skulle ju ha varit en i det närmaste kassaskåpssäker hit.

2) Our Last Summer
Här har vi en riktig pärla, en av de där bortglömda klenoderna som finns inklämda bland gruppens albumspårens hittar och missar. Det här är riktigt bra, dessutom skönt befriad från det mesta av diskorytmer och 80-talssyntar.

3) The Piper
Men snälla, vad är det här? Visst, delar av det här är snyggt, spännande, lite överraskande och allt är självklart väldigt proffsigt framfört, men till vad nytta? Refrängen är ju en refräng som bara inte går att komma med om det är ett uns av “cred” som man vill ha. Och flöjten…Vad ville man med det här dravlet?
Dana Dragomir meets Shania Twain meets Abba. Nä fy!!!

4) Lay All Your Love On Me
Och så återigen en mäktig, pampig ballad framförd på ett lysande sätt…om det bara inte hade varit för det minst sagt irriterande diskodunket i kompet och de syntljud som ju faktiskt föll ur modet för sisådär en 30 år sedan…Visst, det är tidstypiskt och ska väl bedömas delvis därefter, men det är ganska enkelt att konstatera att vissa saker från förr är tidslösa och andra inte.
Hur som helst, det här – om man tänker bort allt det nyss nämnda – en smått lysande låt. Mycket välförtjänt en sjunde-plats på engelska hitlistan, dock Abbas näst sista topp tio i England.

5) The Way Old Friends Do
Vedervärdigt och hart när obegripligt att Abba kunde släppa ifrån sig ett sådant här hemskt pekoral när man fortfarande var ansedda som en av världens ledande pop-grupper.
En usel produktion och ett helt undermåligt låtmaterial. Men, som alltid, tjejerna sjunger som vanligt på topp, som om dom trodde på vartenda ord dom sjunger. I det här fallet så blir det dock bara ett kastande av pärlor till svinen.
Abba meets Chieftains i en James Last-tappning?
(Inte speciellt trovärdig text heller med tanke på de skilsmässor och slagsmål i turnéloger med guldskivor som tillhyggen. Något som var på tapeten i gruppen vid tillfället för låtens inspeling). Sorry…tummen ner rejält…

Överhuvudtaget en märkligt ojämn skiva med ett par riktiga toppnummer blandat med bottennapp av sällan skådat slag i Abbas historia. Alltså, vilken annan världsartist skulle på samma skiva ha en låt av The Winner Takes It All och The Piper? Nånstans så tror jag att gruppen ville sitta på många stolar på en och samma gång. Slisket gick hem i vissa kretsar, så varför inte fortsätta med ett par sirapslåtar per skiva. Här tar det nog ändå priset för smaklöshet.
Självklart så är det fortfarande frågan om ett riktigt proffsigt hantverk även de gånger då det drar mot det pinsamma, men vad hjälper det då låtmaterialet den här gången inte är mer än runt 50-50 i godkända-icke godkända. Alldeles för dåligt facit för en grupp som pretenderar på kungakronan i popvärlden.

Slutbetyg: Ja, det blir ändå en trea till slut.

Popularity: 38% [?]

11.04.10

Svenska LP-skivor #79 Basse Wickman “Till Love Comes Around”

Posted in Admin info, Min blogg at 3:25 am

tilllove.jpg

BASSE WICKMANS UPPFÖLJARE TILL DEN FRAMGÅNGSRIKA DEBUTEN

Egentligen så skulle ju Basse Wickman vara hetare än någonsin i dag. Hans countryrock-influerade pop är ju faktiskt nånting som är betydligt mer gångbar i dag än då hans skivor släpptes. Svenska artister som Kristofer Åström och Kristian Kjellvander har ju en “cred” med sin musik som dom förmodligen skulle ha svårt att att ha haft för 35 år sen.
Den gode Basse nämns dock sällan eller aldrig när svenska artister i countryrock-facket ska nämnas i media. Och varför? Basse var ju onekligen en av föregångarna på den scenen i vårt land. Det troliga svaret på den frågan är nog att Basse helt enkelt var så tidigt ute att de som skriver om svensk musikhistoria inte ens var påtänkta när denne startade sin musikkarriär.
Visst, den senaste skivan tillsammans med Magnus Lindberg fick en hel del uppmärksamhet, men om vi tar Basse Wickmans 70-tal så pratar vi plattor som ingen, mig veterligt, har skrivit en rad om på decennier.

Ändå så har Basse haft en lång och klart intressant karriär att blicka tillbaka på. Musicerandet började faktiskt i hans fall redan i mitten av 60-talet.
Från The People via Baby Py Grandmothers till Claes Diedens kompgrupp så stod Basse till slut ensam framför micken. Singeln I Wanna Change My Life letade sig in på Tio I Topp 1973.
LPn Changes blev en hyfsad försäljningsframgång. Uppföljaren släppt ett år senare, det är den LPn som ska avhandlas den här gången.

BASSE WICKMAN “TILL LOVES COME AROUND” Utgiven 1974 på Polydor

1) Illusion
Första låten klockar in på ganska så exakt 1.40. Basse med bara ett piano som ackompanjemang, mer en epilog än en låt. Inget märkvärdigt, inget speciellt, tämligen så anspråkslöst. Men Basses röst är faktiskt helt till sin fördel här, och det känsliga pianot spelar ett par riktigt snygga harmonier så att det ändå blir något av substans över det hela.

2) It Ain’t Easy
Och så pang bom in i den country-pop-rock som man så väl förknippar med Basses tidiga skivor. En snabb upp-tempolåt med stark melodi och stämsång rejält influerad av Eagles.
Men det här var väl ändå snudd på att ta i lite väl mycket…
Att spela in en låt som i sin komposition, utförande och arrangemang är som en blåkopia på just Eagles och kalla den för It Ain’t Easy när nämnda Eagles två år tidigare haft en hit med titeln Takin’ It Easy är ju ganska så djärvt. Jag menar: INGEN som hör det här tänker inte på Eagles efter ungefär tio sekunder. Jag menar, var finns Basse Wickman i det här?
Nåja, det här är ju hur som helst inte en plankning, bara starkt influerat av något, och är även ett mycket gott hantverk, inte tu tal om det. Det är möjligtvis stämsången, som inte sitter helt som den ska både här och där, som man kan ha invändningar mot.
Faktum är hur man än vrider och vänder på det att det känns ganska så opersonligt. Inget sticker riktigt ut, varken Basses sång eller kompet – som helt klart funkar men som aldrig ges något utrymme att profilera sig.
Det tänder till ordentligt en gång i låten, och det är faktiskt på gitarrsolot – framfört av Janne Schaffer. Stilenligt och ett bevis på Jannes bredd och kompetens.
I övrigt så blir det kompetent, inte mer.

3) Amy
En långsam ballad dock i ungefär samma anda som låten innan. Här tycker jag att Basse lägger in lite mer av personlighet i sitt framförande. Snygg komposition och läckert lirad steel-guitar.

4) I Don’t Care, Do You Mind?
Jo nog hade Basse lyssnat på Neil Youngs After The Goldrush innan han skrev den här låten. Låter snudd på som överblivet material från den plattan. Allt känns ganska så oklanderligt, men återigen störs jag av att det där med ohejdade influenser från andra artister. Det här låter mer som en Neil Young-cover på en icke-existerande låt än som en Basse Wickman-skapelse. Basses efterapning av Youngs nasala röst och vibrato som kronan på verket gör att det här känns som ett magplask.

5) River
Ordlöst 35 sekunder långt mellanspel. Kunde varit snyggt men det känns aningen poänglöst och är heller ej riktigt klockrent i sitt utförande.
En udda poäng är taktarten: 7/8 + 8/8! Inte så vanligt i populärmusik överhuvudtaget.

6) Nobody Home
Tillbaka här till Eagles-influenserna, men onekligen så är det en ganska så snygg låt. Lite väl rudimentärt komp som känns ganska så stelt, (första tagningen utan föregående rep?).
Allt lyfter dock rejält med den steel-guitar som snyggt och stilrent fyller ut diverse hål i kompet.

Sida 2

1) You Make Me Feel Alive
Här är något som liknar ett presumtivt singelsläpp. Snudd på riktigt, riktigt bra. Stämsången som här och var på skivan känns lite svajig sitter bra här, och höjer verkligen låten.
Det här är en genomtänkt komposition med en “hook” som fungerar, ett snyggt stick och bra spel i kompet.
Utan tvekan en av plattans bästa låtar.

2) Silver Strings
Återigen ett i grunden starkt spår som kunde ha varit en riktig rökare, faktiskt en plattans starkare kompositioner, men den stämsång som är oren över gränsen för vad som är acceptabelt gör att alltihopa i stort sett kör ner i diket.
Onödigt, hade jag varit producent så hade jag bara dumpat stämsången vid mixningen.
Dock pryds låten av ett snyggt akustiskt gitarrspel.

3) Always
Ehuru kort ändå en av de låtar som verkligen sticker ut, kompositions- spel- och produktionsmässigt.
Mycket snyggt, läckert komp med ordentligt driv och mästerligt spelade gitarrer.
Dessutom en Basse som här verkligen leverar.
Märkligt nog så är det en helt annorlunda ljudbild på den här låten än på övriga LPn.

4) Somehow, Somewhere, Someday
Ett spår som även det hör till plattans bättre.
Det blir hela tiden ett snäpp vassare när det är en gedigen låt i bakgrunden i stället för de ibland lite konturlösa spåren som mest bara är en räcka av ackordsföljder utan en stark melodi i botten.
Här är det genomgående riktigt bra. Förutom en bra låt också en tät produktion, kören precis lagom i bakgrunden och ett snyggt stråkarrangemang i botten.
Även här pratar vi ett av de bättre spåren på skivan.

5) I Miss You
Och så en tvärnit in i skivans kanske tråkigaste låt. Ingenting händer under detta släpiga pekoral. Ett typexempel på det jag beskrev tidigare, om någon nu undrade vad jag menade.
Man kan snudd på misstänka att det hade delats ut valium i studion innan inspelningen. Time passes slowly nämns i en fras. Jodå, här släpar den sig fram…
Det enda som får lyssnaren att reagera är de instrumentala mellanspelen på akustisk gitarr.
Var det här en utfyllnad inslängd i sista minuten för att få plattan lite längre?

6) Till Love Comes Around
Titelspåret.
Och så avslutas alltihopa med en kort – c:a en och en minut och tjugo sek. – men kärnfull country-pastisch med kort vers och refräng som direkt därpå glider in i en coda med pappa Putte på klarinett. Helt OK, men kanske inte mer än roligt.

Summa summarum:

En hel del bra kompositioner, Basse har helt klart förmågan att sätta ihop låtar som funkar, men det blir här och var, på något märkligt sätt, ändå några rejäla bottennapp. Ibland får jag en känsla av att man satsade mycket på vissa låtar medans andra fick klara sig med en grund och några sångpålägg som fick bli som dom blev.
Och, dessutom, sett till helheten så har den här skivan ändå svårt att greppa tag i lyssnaren.
Som jag hela tiden hintar åt: även när det låter som bäst så är det helt enkelt för opersonligt, pricken över i fattas alltför ofta. Var finns artisten Basse Wickman i alltihopa?
De ideal som Basse har – Jackson Browne, Eagles, Poco, Neil Young etc. – är dessutom så oerhört svåra att nå upp till att det så gott som aldrig kan bli just så bra som han från början hade tänkt sig. En stämsång som snudd på plattan igenom aldrig är annat än nästan bra sänker helhetsintrycket rejält.
Basses egna vokala insatser tål också att diskuteras. Ibland funkar det med hans lågmäldhet, alltför ofta så låter han dock på tok för försiktig. Det är som om han inte riktigar litar på sin egen förmåga och aldrig vågar ta i det där lilla extra.
Tre veckor inlåst i en källare med en samtida Caroline af Ugglas innan inspelningen hade kanske gjort susen?
Nåja, det här är långt ifrån dåligt. De invändningar som jag har vägs upp till stor del av det här och där dyker upp riktigt starka kompositioner. Spelet är också oftast av högsta kvalitet, snudd på överkurs då en del låtars bästa partier är just de instrumentala partierna.
Och – ej att förglömma – Basse var här i början på sin karriär, en karriär som är i full gång än i dag med hans samarbete med Magnus Lindberg. Någonstans måste man börja, vare sig Dylan, Beatles eller Neil Young varken toppade sina karriärer eller var speciellt orginella i början på sina karriärer!
Slutbetyget blir hur som helst någonstans mittimellan; det är aningen för mycket som drar ner helhetsintrycket för att det ska bli högre än vad det är, men det som funkar är tillräckligt bra för att det ändå ska bli godkänt.
Det är med andra ord som så ofta med LP-skivor: en del är bra, annat är mindre bra!

Slutbetyg: En trea!

Popularity: 38% [?]