Jodå, nog hade diskonmusikens stora återkomst i slutet av sjuttio-talet – accelererat av filmen Saturday Night Fever och bröderna Gibbs fenomenala framgångar på hitlistorna – influerat Abba en hel del vid inspelningen av Voulez-vous, deras sjätte LP i ordningen. Inte tu tal om den saken. Det är inte för inte som den här LPn kallas för Abbas diskoskiva.
Många – inkluderat mig själv – tycker nog att Abba på den här plattan i viss mån slipat bort sin särprägel för att haka på danstrenden.Titelspåret, för att ta ett exempel, låter nästan mera Bee Gees än vad det låter Abba.
Skickligt, berömvärt? Javisst!
Genialiskt, originellt? Kanske inte lika mycket som på de två föregående skivorna.
Nej, disko-soundet som vällde in över dansgolven hade ju en ljudbild och en rytmisk grund som var ganska så likriktade, så svängrummet blev ju onekligen lite begränsat.
Och det här är onekligen till stora delar en disko-skiva, så är det bara.
Undantag till disko-beatet finns, både ballader och rock ryms inom plattans omfång, men som helhet så blir man första gången man hör den här LPn rätt paff över det stilbrott som helt ”pang bom” 1979 infann sig i gruppen.
Nya tider att anpassa sig tilll? Jo, om man nu tycker att det är ett självändamål, men att tumma på sin egen vägvinnande stil, som ju onekligen hade varit makalöst framgångsrik, och i stället haka på en ny stil känns kanske inte som det mest givna karriärsdraget…
Faktum är också att just 1979 var det enda året mellan 1975-80 då Abba INTE hade en nummer ett-hit i England. Även i USA så togs singlarna från Voulez-vous emot med en viss kyla jämfört med släppen åren innan. Does Your Mother Know peakade på 19:e plats på Billboardlistan, övriga floppade nästan helt.
Så det kanske inte var så smart när allt kommer omkring.
Nåja, Abba tävlade på nåt sätt i en division för sig själva, så att jämföra med tidigare succéer blir kanske lite orättvist. Självklart så blev även Voulez-vous en global storsäljare. Abba var ju ändå Abba, ett svagt trendbrott i framgången betydde ju egentligen ingenting för dessa giganter. De var ju ändå, åtminstone i Europa, fortfarande det största sen Beatles.
Och för mig så är Voulez-vous ett litet kliv framåt från den genomsnittligt sett svagare skivan The Album.
ABBA VOULEZ-VOUS utgiven på Polar 1979
1) As Good As New
Utifall någon innan första genomlyssningen av denna LP undrade hur Abba skulle komma att låta år 1979, så sattes tonen an från hart när första tonen. Efter åtta takters inledning av en stråkkvartett så kommer ett tungt tidstypiskt dans-beat in.
Mina damer och herrar: popgruppen Abba hade förvandlats till diskogruppen Abba.
Låten då?
Jo, versen är en smula intetsägande. B-temat, sticket och finalen är dock av högsta klass, och låten utvecklar sig under resans gång till en riktig pärla.
En av skivans höjdpunkter, inget snack om saken. Både kunde och borde ha släppts på singel, (vad jag vet så blev det så bara i Mexico, men där så gick den också direkt upp till första plats)!
Agneta på solosång i början för er information.
2) Voulez-vous
Titelspåret, och en stor hit över stora delar av vårt klot. Tillsammans med Angel Eyes så nådde den tredje plats på englandslistan sommaren 1979.
Självklart en väldigt välproducerad, välarrangerad och professionellt framförd låt, men…i min smak så är det alldeles för mycket disko och alldeles för lite Abba i botten. Bitvis när jag hör låten Voulez-vous så undrar jag om bröderna Gibb varit medproducenter. Det låter titt som tätt väldigt mycket som Bee Gees LP Spirit’s Having Flown som hade släppts året innan. Tänk efter hur Tragedy från nämnda skiva låter och hur den är uppbyggd så förstår ni nog vad jag syftar på…
3) I Have A Dream
En av de senare Abba-plattornas mest sirapsdrypande låtar.
Förlåt, men här går gränsen för vad jag står ut med. Låter inte det minsta äkta eller ärligt, utan enbart inställsamt och anpassat för en bredare marknad. Jag har väldigt svårt för att se Björn och Benny stå och lyssna på det här i dag och tänka: ”Där fick vi verkligen till det!”
Är den dessutom inte lite väl inspirerad av ett annat elände, nämligen ”Soleado”…?
(Känns även som en stark inspiratioskälla till Tysklands vinnare i schlagerfestivalen 1982, Ein Bissen Frieden med Nicole.)
Om det kan intressera någon så är det Frida som är solist på detta hyperpekoral.
4) Angel Eyes
En lätt dramatisk inledning som dock snabbt glider in i något starkt inspirerat av pop a lá 1965/66. David and Jonathan, The Seekers, Byrds, Four Seasons,ja tom Beach Boys, influenserna kan vara många. Det viktigaste är ändå att det här är en kanonlåt, en av gruppens allra bästa under hela karriären.
För mig plattans bästa spår!
5) The King Has Lost His Crown
Mäktig, pampig och väldigt fint framförd. Kanske inte det logiska singelsläppet, den blev följdaktligen bara b-sida på Gimme, gimme, gimme (a man after midnight), men det är en klart sjysst albumlåt.
Solosång av Frida.
Sida B
1) Does Your Mother Know
Tillbaka till glamrocken, den typ av rock som var ganska vanligt förekommande på gruppens tidiga plattor. Låter nästan som något överblivet från LPn Abba eller Arrival, men för den sakens skull inte så där speciellt spännande eller fräscht. Björn passar på att sjunga också, vilket han ju som bekant nog inte borde ha gjort, och ett malande monotont gitarr-riff irriterar mer än det gör nytta och förstör därigenom det mesta av vad som skulle ha kunnat bli en hit-låt.
Trodde jag, ja.
Som bekant så hade jag fullkomligt fel, det här är ju en av gruppens top 10-succéer.
Nåja, sticket som dyker upp två gånger under låtens gång, ”Take it easy, better slow down girl…” är ju faktiskt ganska snyggt och var kanske just det som gjorde det till den hit som den nu blev.
Hantverket som helhet är väl också snudd på imponerande. Som någon uttryckte det: det är fyra låtar i ett. Problemet för mig är att jag inte gillar slutresultatet.
2) If It Wasn’t For The Nights
Ooooh, ett av plattans trumfkort, ja en av gruppens bästa låtar överhuvudtaget! Jag ryser var gång jag hör den här. Återigen den typ av låt som är mer ett albumspår än ett singelsläpp, men som sådant så är det magnifikt!
3) Chiquitita
Gå till låt 3) på sida A och läs. Det samma gäller här som där. Vedervärdigt och ovärdigt.
I vart fall så är det Agneta på ensamsång i inledningen.
4) Lover’s (Live A Little Longer)
Den här låten gillar jag inte heller, även om den är skyhögt behagligare än Chiquitita. Känns enbart jobbig och överflödig.Tillbaka in i Saturday Night Fever-stilen, men inte alls material som känns det minsta intressant.
Frida som solist denna gång.
5) Kisses Of Fire
Fyrtio sekunders snudd på viskande inledning, sen pang rakt in i en lysande femtiotals-pastisch. Den här borde ha blivit släppt som singel i stället för Does Your Mother Know. Går lite i samma stil men är bara såå mycket bättre. Det här är Abba när gruppen är som allra bäst. Helt lysande.
Kanonavslutning på hela skivan.
Summa summarum: 2 riktiga pekoral, 1 rätt jobbig låt, 3 hyfsade spår och 4 riktiga fullträffar.
Låter väl som en klockren fyra då? Mmm…men ändock en tveksam sådan…Det dåliga drar ner rejält.
Slutbetyg: En tveksam FYRA!!!
Var bara tvungen att dela med mig av en minst sagt lustig video. Första sekunderna så trodde jag att det var en Abba-parodi.
Kolla in Fridas höftrörelser, Agnetas grundposition och Bennys a-n-i-n-g-e-n-s krystade hopp på pianostolen…
Såg precis Eldkvarn i Lasse i parken.
Imponerande och så oerhört mycket bättre än den skiva jag just recenserade.
Mer än så kan jag nog inte skriva just nu, då klockan börjar dra sig emot en ny arbetsdag.
GÖTEBORGS STOLTHET THE SPOTNICKS MINUS GALJONSFIGUREN BOSSE WINBERG. I DENNES STÄLLE HITTAR VI EN ENGELSMAN VID NAMN DAVE KIRBY!
Extraknäckt med Bob, Björn & Dave?
Öh…det här är väl ändå inte en recension på nån slags allmän begäran?
Nja…det är det inte…Om något så är det väl främst ett kärleksarbete för mig, en recension som förhoppningsvis kan glädja en och annan välinsatt Spotnicks-diggare, och något som kanske kan få en i stort sett helt bortglömd skiva att få lite mer av den uppmärksamhet som jag tycker att den förtjänar.
För det här är onekligen en skiva som få känner till, ännu färre hört och ett ytterst fåtal äger. Det rör sig om en LP som nästan är för obskyr för att vara en raritet, så ovanlig att även många samlare av udda svenska vinylskivor knappt vet att den existerar.
Det minst sagt oansenliga omslaget med det än mer oansenliga gruppnamnet Bob, Björn Dave skrivet i svart mot vit bakgrund för nog tanken närmast till ett dansband, och det kanske inte direkt hjälpt till att pusha skivans försäljning vare sig på sin tid eller i dag när något av de fåtaliga ännu existerande exemplaren dyker upp i en loppisback för en tia.
Och det känns lite tragiskt, för på den här skivan så finns det här och där musik som är förbluffande bra. Allt är inte topp på den, det medger jag, men då det är bra så är det å andra sidan riktigt, riktigt bra. Ja i stort sett så bra som det kan bli i den här genren.
Vilka är då Bob, Björn & Dave?
Jo – Extraknäckt rör sig om ett minst sagt udda samarbete mellan några medlemmar från den just då temporärt insomnade Göteborgsgruppen Spotnicks och en helt okänd engelsk sångare vid namn Dave Kirby.
(OBS! Nämnde Dave Kirby är inte samma Kirby som var en amerikansk låtskrivare och sporadisk skivartist med Neil Young som sin kanske mest namnkunnige samarbetspartner. Allt enligt mycket väl underrättad källa…)
Bob är alltså Bob Lander (eg. Bo Starander) och Björn är Björn Thelin, båda två originalmedlemmar i The Spotnicks.
För att ytterligare plussa på skivans Spotnicks-konto så finns på bas Magnus Hellsberg, som hade hoppat med i gruppen alldeles innan deras paus; Claes Pettersson på trummor, som kort senare, när gruppen återuppstod ur sin aska, blev en fast medlem; och även min gamle gitarr-hjälte Juri Wiik, som även han året därpå kom att göra en kortare sejour i det pånyttfödda Spotnicks 1972.
Innan vi sparkar igång: Det står angivet att samtliga tre, Bob Björn & Dave är medkompositörer till skivans samtliga 11 spår.
Det tror jag nu inte på! Antagligen så är det ett utslag av den kollektiva anda som låg i tiden i början av 70-talet.
Det är ganska så lätt att höra att de låtar där Kirby sjunger har en helt annan stil och uppbyggnad jämfört med de spår där Bob Lander sjunger. Därav drar jag slutsatsen att det är sångarnas egna respektive låtar. I Bob Landers fall kan man ju dessutom misstänka att Björn Thelin varit med vid komponerandet.
Så, tills någon berättar för mig att jag har fel så antar jag helt frankt att det är fråga om dels låtar skrivna av Kirby, dels Lander-Thelin-kompositioner.
.
.
BOB, BJÖRN & DAVE ”EXTRAKNÄCKT” Utgiven av PLUMB RECORDS 1971
.
.
1) So Nice
Ett luddigt inledningsspår. Låter som om samtliga sex inblandade musiker kom till studion med sitt eget lilla tema som man sen klumpligt och okänsligt fogat till någon slags helhet. So Nice är absolut en av plattans svagaste låtar, så beslutet att sätta den först av alla känns väl som, ja sisådär genomtänkt. Bör nog ha skrämt bort tillfälliga provlyssnare mer än att ha ökat nyfikenheten.
Här och där så tänder det till med framförallt snyggt gitarrspel, men det avbryts snabbt och effektivt av ett nytt tema. Som grädde på moset så är sånginsatsen – Dave Kirby – inte alls bra, snudd på usel.
På solo-gitarr hörs sporadiskt en distinkt Juri Wiik, dvs de korta sekunder han tillåts spela innan låten återigen byter skepnad…
2) Lady Love
En akustisk ballad i klassisk singer-songwriteranda. Betydligt bättre än spår 1, men ändå inte riktigt bra. En fin komposition och briljant gitarrspel av Bob Lander, men Kirbys sång – svag och begränsad i omfånget – håller helt enkelt inte hela vägen.
3) As I Write To You
Ett av plattans allra starkaste spår!
Från den läckra gitarrinledningen till att låten tonas ut så är det här ett litet mästerverk. Riktigt snygg sång av Lander, urläcker gitarr av Juri Wiik, fint pianospel av Johannes Leymann och en komposition av hög internationell klass!
4) Help Me
Och det blir bara bättre och bättre!
Det här är ingenting annat än en riktig pop-pärla! En skön, finstämd ballad med snygga harmonier och ett välbalanserat sparsmakat komp.
I början är det bara akustisk gitarr och Jan Yngve Johansson på kontrabas innan Leymanns orgel långsamt smyger in. Lysande sång och gitarrspel av Bob. Ett flertal gånger när jag har spelat den här plattan i butiken så har folk reagerat just på det här spåret och nyfiket undrat vad det är som dom hör. Vid svaret ”Bob, Björn & Dave” så blir givetvis de flestas pannor klädda i djupa veck…
Faktum är att det här spåret låter en hel del som viss typ av popmusik av idag, tro det eller ej!
5) I Had A Dream
En mer traditionell poplåt, även denna gång med akustisk uppbyggnad. Det är ett väldigt fint gitarrspel av Bob Lander.
Sida B
1) All Too Soon
En lite tyngre rocklåt. Dave Kirby vid sångmicken igen, vilket tyvärr borgar för en undermålig sångprestation.
Nåja, efter en minst sagt trevande inledning så tar det sig en bit in i låten. All Too Soon är nog plattans rockigaste och svängigaste nummer, men spåret igenom så låter det ändå lätt tafatt, otajt och orepat. Inte speciellt lyckat.
Snyggt pianospel av Leymann hur som helst!
2) Guess You Know
Och så ånyo ett riktigt pangnummer!
I en låt i klar latin-tappning med congas, läcker stämsång, snygg bossa-gitarr och en komposition fylld med för stilen klassiska maj7- och moll7-ackord så visar göteborgarna vilken bredd och professionalism dom besitter med förmågan att få i stort sett vad dom spelar att låta hur bra som helst.
Faktiskt helt ofattbart att låt 1) och 2) på B-sidan befinner sig på samma LP under samma gruppnamn.
3) There Will Be A Day
Ett annat av plattans absoluta trumfkort.
There Will Be A Day är starkt influerad av Beatles, eller rättare sagt Paul McCartney, men så förbålt snyggt gjort att allt sådant bara passerar. Hade bara stämsången suttit snäppet bättre så hade det här varit av högsta internationella toppklass.
Ärligt talat, det här spåret skulle man kunna lura i någon att det är en nyligen upphittad demo av Paul McCartney från 1970.
Så bra är det faktiskt.
4) Blue Arisin’
Tillbaka till Dave Kirby med ytterligare en oinspirerad låt framförd på ett inte alltför imponerande sätt.
5) Magic Ship
Kanske ett försök till en singel. Skivans mest ”anpassade” låt, snudd på inställsam. Skivans mest anonyma spår, tämligen ointressant musik av poplist-karaktär.
6) Sing A Song
Och så en sista Kirby-skapelse.
Det börjar klart bra, första delen av låten har en sjysst John Lennon-touch. Men när sen refrängen och b-temat kommer in så raseras snabbt det mesta som byggts upp under de första 30 sekunderna.
Nåja, jag ska iinte vara alltför hård, för helt misslyckat är ändå inte den här gången, förmodligen det bästa Kirby-bidraget under hela plattan, även om det nu inte säger så mycket.
En minst sagt schizofren skiva…
Å ena sidan Dave Kirbys i bästa fall habila försök till rocklåtar å andra sidan Bob och Björns halv-akustiska pärlor.
Ja vem den här skivan var tänkt för? Trodde man på skivbolaget att folk skulle gå in i en skivbutik 1971 och fråga efter ”den där skivan med Bob, Björn och Dave”?
Skulle den sälja på Spotnicks-anknytningen?
Knappast. Spotnicks hade alldeles innan lagt av på grund av att ingen längre brydde sig om gruppen.
Skulle man sälja på Dave Kirby då?
Skulle inte tro det…Fanns det nån i Sverige förutom Bob och Björn som visste vem karlen var?
Nja, en trolig förklaring är nog att man tyckte att det var allmänt rätt så häftigt att det på den tiden fanns en engelsman – vara vem han nu än var – som ville spela in en skiva med två svenskar i Sverige i en svensk skivstudio.
Det är kanske inte helt otänkbart att Kirby även brett på en del om sina meriter ”over there” i en tid när det var näst intill omöjligt att kontrollera sanningshalten i olika påståenden.
För Dave Kirby glänser inte på den här skivan. Inte ett jota.
Hans kompositioner är långt ifrån skivans bättre och hans sånginsats lämnar åtskilligt övrigt att önska. Det är frapperande, ja närmast genant, hur mycket bättre det blir när Kirby INTE är med i sammansättningen.
Men glöm för all del inte: Spotnicks var och är betydligt större stjärnor än Dave Kirby någonsin ens kunde drömma om att bli. Spotnicks meritlista var 1971 oerhörd och både Bob och Björn kunde se tillbaka på ett decennium som två firade stjärnor som legat på listor och turnerat världen över. Inte minst så var de vid den tiden två oerhört rutinerade musiker.
Så…varför slog de då sina påsar ihop med en helt okänd engelsman på drift i Sverige?
Ja säg det den som vet.
Om det nu är någon som glänser på den här skivan så är det utan tvekan Bob Lander. Gitarrspelet, sången och komponerandet är oftast på en förbluffande hög nivå. Efter att ha fördjupat mig i den här plattan så kan jag bara gratulera Bosse Winberg till att under i stort sett hela sin karriär ha haft denne musikaliske gigant på sin högra sida att luta sig mot!
Om något så kan jag misstänka att det snarast varit så att Bob har känt sig aningen begränsad i Spotnicksdräkten – där per automatik Bosses gitarr dominerat då den mer eller mindre varit gruppens stora signum – för den ledighet och briljans han visar upp i stt utövande här är närmast förbluffande.
Bob Lander/Bo Starander…en av svenk pophistorias mindre uppmärksammade hjältar!
Juri Wiik då, min gamle gitarrhjälte? Jo, ett drygt decennium innan han slog mig med häpnad på LPn In The Middle Of Universe så dök han alltså upp på sju låtar på Extraknäckt. Möjligheten att briljera var snudd på minimal till de ganska strikt arrangerade poplåtarna, men han gör hela tiden ett mycket habilt och säkert intryck i sitt spel.
En sista fundering bara: Hur förklarade man för Dave Kirby betydelsen av ordleken Extraknäckt? More than usually broken job besides the normal occupation?
Slutbetyg: Spotnicks-biten en stark fyra, Kirby-delen en svag tvåa.
Genomsnittligt en TREA!!!
(Såg i en kommentar, en vecka efter att jag skrev detta, angående en helt annan skiva, att Mamapola tror sig veta att skivan kom till när Dave Kirby pryade på Studio West där plattan spelades in. Det räcker inte med så lite, Mamapola, det där gör ju mest bara att mysteriet tätnar. Mer info tack!!! Du som var med sitter ju inne på hur mycket fakta som helst. Kör på, vi är många som vill veta!!!)
