1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (3 votes, average: 3,67 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.31.10

Svenska LP-skivor #70 Kenta ”August Och Kenta”

Posted in Min blogg at 11:33 e m

kenta-1980.jpg

strindberg.jpg

Så har turen kommit till ”Kenta” Gustafssons tredje och sista LP, August Och Kenta som släpptes hösten 1981. ( De tre plattor som Kenta spelade in kom ut i en rasande fart. Allt släpptes inom ett och ett halvt år.)

Av någon orsak fick Kenta för sig att han skulle följa upp sin andra LP, den inte helt lyckade ”Kan Det Va’ Fel På Systemet”, med en skiva där texterna uteslutande skulle bestå av dikter skrivna av – August Strindberg.
En högoddsare kan tyckas, att gå från låtar som Bajen och Puben på plattan innan till 1800-tals poesi, men sådan var Kenta under sin korta men intensiva artistkarriär: oförutsägbar och svårplacerad.

Tja, om texternas kvalitet behöver man ju självklart inte bekymra sig så mycket för. Även om Strindberg var mest känd som skönlitterär författare så skrev denne under hela sin yrkesbana ett stort antal dikter. För den stora allmänheten är dessa näst intill helt okända, men att döma av texterna på den här skivan så står dom kvalitetsmässigt inte alls efter Strindbergs övriga produktion.

Musiken då? Jo den stod Kenta själv för. Varje låt bär Kentas kompositörsskap, precis som på den första LPn. Precis som fallet var på debuten så var konceptet på August Och Kenta enkla och effektiva melodier med ett minimum av harmonier – nästan ingen låt har mer än fyra ackord. Flera av låtarna sätter sig nästan direkt i huvudet, snudd på att det är svårt att få ut dom. Kenta hade onekligen ett starkt utvecklat sinne för låtskrivande.
Stundtals på skivan är det riktigt bra, det svajar till någon gång då och då men i stort så är det här en klart godkänd platta med en Kenta som med eftertryck visar att den första, utsökta, skivan inte var någon tillfällighet.
Kentas röst är i betydligt bättre form än på skivan som kom alldeles innan – ”Kan Det Va’ Fel På Systemet?”. Den spräckta ”fyllgubberösten” dyker visserligen upp då och då även här, men den har i de fallen oftast en funktion i stället för att vara mer eller mindre en defekt.
För det mesta så blir det precis som det ska vara: Kenta förmedlar en historia, när den sedan är skriven av ingen annan än August Strindberg så kan det ju knappast bli annat än riktigt bra.

Ett stort plus är onekligen att kompet är av allra högsta klass. Nationalteaterns Ulf Dageby på gitarr känns som det perfekta komplementet till den brokige Kenta. Med elegans visar Dageby att han är helt på det klara med sin roll på den här skivan: ackompanjatörens. När det väl behövs så är han ändå där med några små ytterst smakfulla, sparsmakade inlägg i precis rätt ögonblick. Ulf Dageby är något av en mästare på att skapa starka stämningar med sin gitarr. Det är befriande att slippa hårdrocksekvilibristerna från plattan innan. Hur duktiga de gubbarna än var (Staffan A – du kommer alltid att förbli min vän…) så hade deras soloeskapader noll och intet att göra med Kenta och dennes musik.
Nicke Ström, bas, och Lars-Eric Brossner, klaviatur ökade på Nationalteaterns avtryck på skapelsen. Bernt Andersson, klaviatur, och Per Melin, trummor, från Afzelius Globetrotters var de övriga musikerna.
Som producent står Stefan Jarls namn. Udda, inte desto mindre sant. Han kan nog också ses som projektets Primus Motor. Utan Stefan Jarl och hans kontaktnät så hade den här skivan helt enkelt inte kommit till.
Ljudtekniker på plattan var Johannes Leyman. Denne ringde jag upp en eftermiddag i samband med denna text och pumpade honom på lite info, nyfiken som jag var/är både på den här plattan och på Kenta i största allmänhet. En del av det jag skrivit här har sina rötter i det samtalet. Stort tack för ett ytterst trevligt och fruktbringande samtal.
En sak som Johannes drog upp är det aningen förvånande faktum att Kenta är en av väldigt få svenska artister som har tonsatt August Strindberg! En handfull kan nämnas, men de är inte många.

KENTA ”AUGUST OCH KENTA” Utgiven 1981 på Metronome

1) Morgon
En härlig inledning på skivan. Sparsmakad gitarr från Dageby och ett överlag luftigt och svävande komp hela låten igenom.
Texten handlar om en försommarmorgon i skärgården och en författare – Strindberg själv månntro – som efter en kopp kaffe och en cigarrett går upp på sitt utsiktsberg för att skriva. Vad som kommer ut av det är inget porträtt över en sommaridyll utan en satir över den egna familjen.

2) Vargarna Tjuta
En av skivans starkare spår, vad jag vet också det ända singelsläppet. Kenta snudd på ylar fram den ångest- och hatmättade texten. Dagebys gitarr är mästerligt uttrycksfull i all sin minimalism. En mästare på att med små medel skapa hur starka känslor som helst!
Låten som helhet är en riktig pärla med en Kenta som i finalen vrålar ut sitt ”Tukthus och celibat!!!”

3) Lördagskväll
Och så, från all inlåst ångest och hat rakt in i ett vykort över en skärgårdsidyll där sommaraftonen långsamt går över i natt.
En fin beskrivning som det är lätt att känna igen från de egna barndomssomrarna. Kentas tolkning andas dock inte mycket av lugn och ro. Han klämmer i för kung och fosterland, kanske inte helt vackert men ändock ack så uttrycksfullt.

4) Taga Rävar
En ensam Kenta med akustisk gitarr. En utmärkt tonsättning och tolkning av en hur som helst tämligen hemsk text om hur man på lättast sätt har ihjäl en räv.

5) Flöjeln Sjunger
Efter ett dramatiskt break-intro så ramlar vi rakt in i en tolvtaktsblues i shuffletempo. Rolig men inte någon av de mer minnesvärda strunderna på skivan. Texten är lite vrickad minst sagt, och det är svårt att göra något konkret och vettigt av den.

Sida 1)

1) Vid Avenue de Neuilly
Kanske plattans höjdpunkt. En helt suverän tolkning av Strindbergs ödesmättade text.
Musik, sång och produktion formligen dryper av den konstnärliga ångest som poemet handlar om. Jag lovar: Strindberg skulle ha älskat det här!

2) Esplanadsystemet
Ödesmättat även här så det räcker. Dessutom ännu en av skivans starkaste spår. Stora dramatiska synthmattor och ett mycket snyggt och sparsmakat men ändå mäktigt trumspel.
En helt lysande text som känns lika aktuell i dag som då, och som verkligen får en att se bilder av händelseförloppet framför sig när man hör den. Kenta och hans gubbar i ren undergångsstämning, men på ett klart elegant sätt.

3) Urarva
Skivans kanske minst lyckade alster. Här låter Kenta lustigt nog ganska på pricken som han gjort på plattan innan, dvs trött, sliten och med klara problem att hålla tonen. En lysande bitter text men det är också allt.

4) Göken
Japp, så var då Kenta tillbaka där han ska vara igen. Så här ska det låta! En glad och yster Kenta och en lätt dubbelbottnad text.
En fiol kommer in och feststämningen är helt enkelt på topp, även om inte texten skvallrar om det.

5) Vid Dagens Slut
Och så ett riktigt mästerverk som en perfekt avslutning på skivan. Ett smärtsamt vackert poem av Strindberg tonsatt och framfört av Kenta på ett enkelt men helt genialiskt sätt. Om Kenta kunde ha haft den här fokuseringen hela vägen, inte bara på den här skivan utan i livet överhuvudtaget, så tror jag inte det skulle kunna finnas någon gräns alls för hur stor han skulle ha kunnat bli. Glöm all bullshit om Kenta som nån slags rebell eller ”outlaw”, det var just dom epiteten som tog kål på både Stoffe och Kenta. Nej, Kenta var helt enkelt, rakt upp och ner, en mycket talangfull människa med ett flertal strängar på sin lyra, men som gavs väldigt lite chans till att visa upp eller utveckla det som han hade. Av allt det som Kenta gjorde under det ett och ett halvt år som han nu fick, så är det nog Vid Dagens Slut som imponerar mest på mig. En oerhört sorglig text om en åldrad och deprimerad August Strindberg som inte ens orkar tänka på sin svunna ungdom, lysande framfört av en Kenta som efter det spåret tyvärr bara försvann ut i den stora tystnaden.

Ja hur ska jag då sammanfatta denna ganska så märkliga skapelse? En Kenta som spelar in vad som skulle komma att bli hans svansång, tolkandes dikter av August Strindberg och görandes det på ett sätt som ingen annan ens skulle drömma om att våga sig på, vad kan det bli av det?
Tja, Kenta har sina brister, om det behöver vi inte ens diskutera. Sången sitter understundom som gjuten, andra gånger är den mer tveksam. Nåja, det kan man ju se igenom, det som känns knepigare är att Kenta här och där verkar lite loj. Recitationerna på Urarva och Flöjeln sjunger känns mer som att läsa-från-pappret än några inspirationsverk. Detta vägs dock upp med råge på de ställen på skivan när allt sitter som det ska, som på Morgon, Vargarna, Vid Dagens Slut m. fl.
Kompet är som tidigare sagt helt utsökt skivan igenom. Väldigt mycket Dageby-Nationalteatern, men det är ju bara ett annat uttryck för alldeles utmärkt.

Om något negativt alls ska nämnas om den här skivan så är det väl att den kom och försvann innan knappt någon han förstå att den fanns. Få om ens någon köpte den när den kom, följdaktligen så är den väldigt svår att hitta. CD ska vi bara inte prata om, för den har aldrig och kommer heller aldrig att finnas på CD. Och orsaken till att den försvann är kanske så enkel som att skivan nog inte hörde hemma någonstans alls.
Strindbergälskare av den äldre generationen satte nog likören i halsen bara vid vetskapen av att en av skådisarna från Dom Kallar Oss Mods skulle tolka deras August.
De gamla Kenta-fansen väntade nog förgäves på en ny Just I Dag Är Jag Stark.
Obefintlig uppbackning i media (han hade nog haft sin kvart i rampljuset redan, tyckte nog många) gjorde att skivan från början var dömd att dö. Och med det även artisten Kenta.

Rykten gick runt 1982 i mina kretsar om att han då och då synts gå ner i en skivstudio på Kungsholmen, alltid med två systemkassar i båda nävarna. Något musikaliskt utslag blev det inget av förrän runt 25 år senare då en CD-utgåva dök upp med en blanding av gamla och outgivna låtar från just den studiosessionen.
Tyvärr visade sig dock det kvartssekelgamla outgivna materialet inte alls vara i klass med det som redan släppts.
De tre LP-skivor som vi vart begåvade med under en kort tid i början på 80-talet finns dock kvar, och även om kvaliteten hade lite berg-och-dal bana över sig så satte den gode Kenta Gustafsson en oförneklig prägling på en hel del människors liv, såväl då som i dag. Fråga bara stammisarna på Söderstadion.

Den 2 mars 2003 så var sagan Kenta Gustafsson slut. Efter ett 54 år långt minst sagt brokigt liv så orkade hans kropp inte längre.
Det känns förstås meningslöst att spekulera i vad som skulle ha kunnat bli i stället för det sorgliga öde som denna talang gick till mötes, men tanken finns där ändå och gnager. Enligt mig så är det solklart, en från alkohol ren Kenta hade kunnat bli en artist hur stor som helst. Den enda begränsningen hade nog varit han själv. Den där känslan av att egentligen inte höra dit, där uppe på scenen, och att man därför måste driva med allting för att visa för alla att man verkligen förstått det själv och inte alls är en så stor loser som nog alla tror, det är en känsla som jag hela tiden tycker mig se hos Kenta från den korta tid då han stod i rampljuset.
En sån inställning blir ju självklart förlamande, och hade nog stor del i hela karriären bara rann ut i tomma intet. Det är lätt att se på Kenta från snutten under att det inte alls rör sig om en människa med överdriven tro på sig själv. Han verkar nästan hela tiden med ett skevt leende be om ursäkt för sig själv. Han var nog helt enkelt en känslig konstnärssjäl som egentligen inte alls var lämpad för eller ens road av någon hård artistvärld.

Vila i frid Kenta. Vi är många som saknar dig.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Härunder ett klipp från you-tube. Det rör sig om en trailer på en än så länge ej färdiggjord film om Kenta. Måtte den bara bli precis så där riktigt, riktigt bra som Kenta verkligen förtjänar!

Popularity: 50% [?]

14 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    02.05.10 at 5:14 e m

    Hej Micke!
    Jag har aldrig engagerat mig i Kentas musik och kan alltså
    inte bedöma den men jag måste bara uttrycka min
    sympati för att du har skrivit om honom på ett så mänskligt
    och engagerat och faktiskt ömsint sätt.
    Jag hoppas också att filmen blir klar och att den blir bra!

  2. Micke said,

    02.05.10 at 7:37 e m

    Tack Lena!
    Jo, vi får verkligen hoppas att filmen en vacker dag blir verklighet.

  3. Johnny said,

    02.06.10 at 4:03 e m

    Tack för en fin recension, Kenta har på något sätt blivit en symbol för välfärdstaten Sveriges misslyckande samtidigt som han personifierar ”den fria” mannens möjligheter att sjunga sin klagosång, ja, han och många med honom satte verkligen saker i perspektiv. man kan väl sammanfatta det och din rescension med det gamla kvädet ifrån havamal

    ”Fänaden dör, ”
    ”fränder dö,”
    ”själv dör du likaledes; ”
    ”ett vet jag som aldrig dör,”
    ”domen över den döde.”

    hoppas på fler spirituella skivrescensioner

    J

  4. Micke said,

    02.07.10 at 2:00 e m

    Ja det var tunga men tänkvärda ord, Johnny.
    Hur som helst tack för dina uppmuntrande kommentarer. Det kommer fler recensioner, spirituella eller inte hänger nästan uteslutande på min egen relation till artisten och skivan, men jag försöker var gång att göra så gott jag kan.
    Micke

  5. Hav utan hamnar said,

    02.19.10 at 1:02 f m

    Härlig recension, är riktigt sugen på att införskaffa den här plattan men den verkar svår att få tag på. Hur får man bäst tag på den tror du? Har den givits ut på cd?

    Tack på förhand!

  6. Bertil Wennergren said,

    02.26.10 at 2:10 e m

    Det här låter ju som en höjdare som inte får missas. Men hur???!

  7. Micke said,

    02.28.10 at 7:16 e m

    Jag kan kanske hitta på nåt, Bertil.

  8. Bertil Wennergren said,

    03.02.10 at 1:47 e m

    ”Jag kan kanske hitta på nåt, Bertil.”

    Det vore toppen, men till saken hör förstås att jag inte har någon vinylspelare (och piratkopiering är väl inte att tänka på…).

  9. Tobias said,

    03.24.10 at 10:48 f m

    Några smakprov finns i alla fall utgivna på cd. ”Morgon”, ”Esplanadsystemet” och ”Vid dagens slut” finns på Kenta-samlingen ”Guldkorn”. När det gäller skivan som helhet finns det nog skäl att dela Mickes pessimism vad gäller cd-utgåvor.

  10. Tommy said,

    04.19.10 at 7:56 e m

    Är det bara svensk musik i butiken?
    Har ni inte The Ramones, The Who, Velvet underground o.s.v?

  11. Spiring said,

    10.07.10 at 11:59 f m

    Jag köpte den här skivan på rea nån gång i mitten av 80-talet – jag var inget Kenta-fan, men Strindberg och de inblandade musikerna borde ju borga för kvalitet. Men jag blev väldigt besviken. Text var text och musik musik, och aldrig möttes de två. Jo, möttes kanske de gjorde, men de slog inte följe, de knuffades väl lite i dörröppningen på väg åt varsitt håll.

    Möjligen skulle jag tycka annorlunda nu än vad jag gjorde i tonåren, men det kan jag inte kontrollera för skivan åkte i en container tio år senare (tillsammans med annat som varit några svängar på skivbörsarna utan att få nåd). Tror jag i alla fall, kanske ska kolla i kartongerna på vinden…

  12. Micke said,

    10.07.10 at 2:58 e m

    I viss mån kan jag hålla med dig, Spiring. Då och då så blir det precis så som du beskriver det på August Och Kenta, och det är just då som även jag inte tycker att det låter så där jättebra. Flöjeln Sjunger och Urarva är bra exempel på just det.
    MEN,för det mesta så funkar det utmärkt, så på det stora hela så är det här en väldigt bra skiva!

  13. Göran said,

    09.28.11 at 7:34 e m

    Vilken förträfflig recension av Kentas fina ”August och Kenta. Den här plattan vimlar av guldkorn….så trist att den verkat helt bortglömd.
    Favoritlåtar: ”Lördagskväll” , ”Vid Avenue de Neuilly”, ”Taga Rävar”, ” Morgon” ”Vargarna Tjuta” ”Esplanadsystemet” ”Göken”…..

  14. Micke said,

    09.29.11 at 7:45 e m

    Tack Göran!
    Jo, det är nog en av de recensioner som jag är mest nöjd med. Skivan och artisten ligger nära hjärtat och det blir i de fallen mest bara att bromsa sig för att inte skriva för mycket.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *