01.31.10

Svenska LP-skivor #70 Kenta “August Och Kenta”

Posted in Min blogg at 11:33 pm

kenta-1980.jpg

strindberg.jpg

Så har turen kommit till “Kenta” Gustafssons tredje och sista LP, August Och Kenta som släpptes hösten 1981. ( De tre plattor som Kenta spelade in kom ut i en rasande fart. Allt släpptes inom ett och ett halvt år.)

Av någon orsak fick Kenta för sig att han skulle följa upp sin andra LP, den inte helt lyckade “Kan Det Va’ Fel På Systemet”, med en skiva där texterna uteslutande skulle bestå av dikter skrivna av – August Strindberg.
En högoddsare kan tyckas, att gå från låtar som Bajen och Puben på plattan innan till 1800-tals poesi, men sådan var Kenta under sin korta men intensiva artistkarriär: oförutsägbar och svårplacerad.

Tja, om texternas kvalitet behöver man ju självklart inte bekymra sig så mycket för. Även om Strindberg var mest känd som skönlitterär författare så skrev denne under hela sin yrkesbana ett stort antal dikter. För den stora allmänheten är dessa näst intill helt okända, men att döma av texterna på den här skivan så står dom kvalitetsmässigt inte alls efter Strindbergs övriga produktion.

Musiken då? Jo den stod Kenta själv för. Varje låt bär Kentas kompositörsskap, precis som på den första LPn. Precis som fallet var på debuten så var konceptet på August Och Kenta enkla och effektiva melodier med ett minimum av harmonier – nästan ingen låt har mer än fyra ackord. Flera av låtarna sätter sig nästan direkt i huvudet, snudd på att det är svårt att få ut dom. Kenta hade onekligen ett starkt utvecklat sinne för låtskrivande.
Stundtals på skivan är det riktigt bra, det svajar till någon gång då och då men i stort så är det här en klart godkänd platta med en Kenta som med eftertryck visar att den första, utsökta, skivan inte var någon tillfällighet.
Kentas röst är i betydligt bättre form än på skivan som kom alldeles innan – “Kan Det Va’ Fel På Systemet?”. Den spräckta “fyllgubberösten” dyker visserligen upp då och då även här, men den har i de fallen oftast en funktion i stället för att vara mer eller mindre en defekt.
För det mesta så blir det precis som det ska vara: Kenta förmedlar en historia, när den sedan är skriven av ingen annan än August Strindberg så kan det ju knappast bli annat än riktigt bra.

Ett stort plus är onekligen att kompet är av allra högsta klass. Nationalteaterns Ulf Dageby på gitarr känns som det perfekta komplementet till den brokige Kenta. Med elegans visar Dageby att han är helt på det klara med sin roll på den här skivan: ackompanjatörens. När det väl behövs så är han ändå där med några små ytterst smakfulla, sparsmakade inlägg i precis rätt ögonblick. Ulf Dageby är något av en mästare på att skapa starka stämningar med sin gitarr. Det är befriande att slippa hårdrocksekvilibristerna från plattan innan. Hur duktiga de gubbarna än var (Staffan A – du kommer alltid att förbli min vän…) så hade deras soloeskapader noll och intet att göra med Kenta och dennes musik.
Nicke Ström, bas, och Lars-Eric Brossner, klaviatur ökade på Nationalteaterns avtryck på skapelsen. Bernt Andersson, klaviatur, och Per Melin, trummor, från Afzelius Globetrotters var de övriga musikerna.
Som producent står Stefan Jarls namn. Udda, inte desto mindre sant. Han kan nog också ses som projektets Primus Motor. Utan Stefan Jarl och hans kontaktnät så hade den här skivan helt enkelt inte kommit till.
Ljudtekniker på plattan var Johannes Leyman. Denne ringde jag upp en eftermiddag i samband med denna text och pumpade honom på lite info, nyfiken som jag var/är både på den här plattan och på Kenta i största allmänhet. En del av det jag skrivit här har sina rötter i det samtalet. Stort tack för ett ytterst trevligt och fruktbringande samtal.
En sak som Johannes drog upp är det aningen förvånande faktum att Kenta är en av väldigt få svenska artister som har tonsatt August Strindberg! En handfull kan nämnas, men de är inte många.

KENTA “AUGUST OCH KENTA” Utgiven 1981 på Metronome

1) Morgon
En härlig inledning på skivan. Sparsmakad gitarr från Dageby och ett överlag luftigt och svävande komp hela låten igenom.
Texten handlar om en försommarmorgon i skärgården och en författare – Strindberg själv månntro – som efter en kopp kaffe och en cigarrett går upp på sitt utsiktsberg för att skriva. Vad som kommer ut av det är inget porträtt över en sommaridyll utan en satir över den egna familjen.

2) Vargarna Tjuta
En av skivans starkare spår, vad jag vet också det ända singelsläppet. Kenta snudd på ylar fram den ångest- och hatmättade texten. Dagebys gitarr är mästerligt uttrycksfull i all sin minimalism. En mästare på att med små medel skapa hur starka känslor som helst!
Låten som helhet är en riktig pärla med en Kenta som i finalen vrålar ut sitt “Tukthus och celibat!!!”

3) Lördagskväll
Och så, från all inlåst ångest och hat rakt in i ett vykort över en skärgårdsidyll där sommaraftonen långsamt går över i natt.
En fin beskrivning som det är lätt att känna igen från de egna barndomssomrarna. Kentas tolkning andas dock inte mycket av lugn och ro. Han klämmer i för kung och fosterland, kanske inte helt vackert men ändock ack så uttrycksfullt.

4) Taga Rävar
En ensam Kenta med akustisk gitarr. En utmärkt tonsättning och tolkning av en hur som helst tämligen hemsk text om hur man på lättast sätt har ihjäl en räv.

5) Flöjeln Sjunger
Efter ett dramatiskt break-intro så ramlar vi rakt in i en tolvtaktsblues i shuffletempo. Rolig men inte någon av de mer minnesvärda strunderna på skivan. Texten är lite vrickad minst sagt, och det är svårt att göra något konkret och vettigt av den.

Sida 1)

1) Vid Avenue de Neuilly
Kanske plattans höjdpunkt. En helt suverän tolkning av Strindbergs ödesmättade text.
Musik, sång och produktion formligen dryper av den konstnärliga ångest som poemet handlar om. Jag lovar: Strindberg skulle ha älskat det här!

2) Esplanadsystemet
Ödesmättat även här så det räcker. Dessutom ännu en av skivans starkaste spår. Stora dramatiska synthmattor och ett mycket snyggt och sparsmakat men ändå mäktigt trumspel.
En helt lysande text som känns lika aktuell i dag som då, och som verkligen får en att se bilder av händelseförloppet framför sig när man hör den. Kenta och hans gubbar i ren undergångsstämning, men på ett klart elegant sätt.

3) Urarva
Skivans kanske minst lyckade alster. Här låter Kenta lustigt nog ganska på pricken som han gjort på plattan innan, dvs trött, sliten och med klara problem att hålla tonen. En lysande bitter text men det är också allt.

4) Göken
Japp, så var då Kenta tillbaka där han ska vara igen. Så här ska det låta! En glad och yster Kenta och en lätt dubbelbottnad text.
En fiol kommer in och feststämningen är helt enkelt på topp, även om inte texten skvallrar om det.

5) Vid Dagens Slut
Och så ett riktigt mästerverk som en perfekt avslutning på skivan. Ett smärtsamt vackert poem av Strindberg tonsatt och framfört av Kenta på ett enkelt men helt genialiskt sätt. Om Kenta kunde ha haft den här fokuseringen hela vägen, inte bara på den här skivan utan i livet överhuvudtaget, så tror jag inte det skulle kunna finnas någon gräns alls för hur stor han skulle ha kunnat bli. Glöm all bullshit om Kenta som nån slags rebell eller “outlaw”, det var just dom epiteten som tog kål på både Stoffe och Kenta. Nej, Kenta var helt enkelt, rakt upp och ner, en mycket talangfull människa med ett flertal strängar på sin lyra, men som gavs väldigt lite chans till att visa upp eller utveckla det som han hade. Av allt det som Kenta gjorde under det ett och ett halvt år som han nu fick, så är det nog Vid Dagens Slut som imponerar mest på mig. En oerhört sorglig text om en åldrad och deprimerad August Strindberg som inte ens orkar tänka på sin svunna ungdom, lysande framfört av en Kenta som efter det spåret tyvärr bara försvann ut i den stora tystnaden.

Ja hur ska jag då sammanfatta denna ganska så märkliga skapelse? En Kenta som spelar in vad som skulle komma att bli hans svansång, tolkandes dikter av August Strindberg och görandes det på ett sätt som ingen annan ens skulle drömma om att våga sig på, vad kan det bli av det?
Tja, Kenta har sina brister, om det behöver vi inte ens diskutera. Sången sitter understundom som gjuten, andra gånger är den mer tveksam. Nåja, det kan man ju se igenom, det som känns knepigare är att Kenta här och där verkar lite loj. Recitationerna på Urarva och Flöjeln sjunger känns mer som att läsa-från-pappret än några inspirationsverk. Detta vägs dock upp med råge på de ställen på skivan när allt sitter som det ska, som på Morgon, Vargarna, Vid Dagens Slut m. fl.
Kompet är som tidigare sagt helt utsökt skivan igenom. Väldigt mycket Dageby-Nationalteatern, men det är ju bara ett annat uttryck för alldeles utmärkt.

Om något negativt alls ska nämnas om den här skivan så är det väl att den kom och försvann innan knappt någon han förstå att den fanns. Få om ens någon köpte den när den kom, följdaktligen så är den väldigt svår att hitta. CD ska vi bara inte prata om, för den har aldrig och kommer heller aldrig att finnas på CD. Och orsaken till att den försvann är kanske så enkel som att skivan nog inte hörde hemma någonstans alls.
Strindbergälskare av den äldre generationen satte nog likören i halsen bara vid vetskapen av att en av skådisarna från Dom Kallar Oss Mods skulle tolka deras August.
De gamla Kenta-fansen väntade nog förgäves på en ny Just I Dag Är Jag Stark.
Obefintlig uppbackning i media (han hade nog haft sin kvart i rampljuset redan, tyckte nog många) gjorde att skivan från början var dömd att dö. Och med det även artisten Kenta.

Rykten gick runt 1982 i mina kretsar om att han då och då synts gå ner i en skivstudio på Kungsholmen, alltid med två systemkassar i båda nävarna. Något musikaliskt utslag blev det inget av förrän runt 25 år senare då en CD-utgåva dök upp med en blanding av gamla och outgivna låtar från just den studiosessionen.
Tyvärr visade sig dock det kvartssekelgamla outgivna materialet inte alls vara i klass med det som redan släppts.
De tre LP-skivor som vi vart begåvade med under en kort tid i början på 80-talet finns dock kvar, och även om kvaliteten hade lite berg-och-dal bana över sig så satte den gode Kenta Gustafsson en oförneklig prägling på en hel del människors liv, såväl då som i dag. Fråga bara stammisarna på Söderstadion.

Den 2 mars 2003 så var sagan Kenta Gustafsson slut. Efter ett 54 år långt minst sagt brokigt liv så orkade hans kropp inte längre.
Det känns förstås meningslöst att spekulera i vad som skulle ha kunnat bli i stället för det sorgliga öde som denna talang gick till mötes, men tanken finns där ändå och gnager. Enligt mig så är det solklart, en från alkohol ren Kenta hade kunnat bli en artist hur stor som helst. Den enda begränsningen hade nog varit han själv. Den där känslan av att egentligen inte höra dit, där uppe på scenen, och att man därför måste driva med allting för att visa för alla att man verkligen förstått det själv och inte alls är en så stor loser som nog alla tror, det är en känsla som jag hela tiden tycker mig se hos Kenta från den korta tid då han stod i rampljuset.
En sån inställning blir ju självklart förlamande, och hade nog stor del i hela karriären bara rann ut i tomma intet. Det är lätt att se på Kenta från snutten under att det inte alls rör sig om en människa med överdriven tro på sig själv. Han verkar nästan hela tiden med ett skevt leende be om ursäkt för sig själv. Han var nog helt enkelt en känslig konstnärssjäl som egentligen inte alls var lämpad för eller ens road av någon hård artistvärld.

Vila i frid Kenta. Vi är många som saknar dig.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Härunder ett klipp från you-tube. Det rör sig om en trailer på en än så länge ej färdiggjord film om Kenta. Måtte den bara bli precis så där riktigt, riktigt bra som Kenta verkligen förtjänar!

Popularity: 53% [?]

01.30.10

Mahalia Jackson “Peace On Earth”

Posted in Min blogg at 10:02 pm

Hej igen, musiclovers!

Som ett litet avbräck i recenserandet av vår svenska musikskatt så kan jag inte låta bli att delge er en helt fantastisk sak som jag snubblade över på youtube.Det rör sig om den amerikanska gospelsångerskan Mahalia Jackson filmad under en repetition när hon bland annat framför ett stycke vid namn Peace On Earth. Större delen av klippet – reportaget från Berlin – är ganska så ointressant. Den visar dessutom upp en sjuk och svag Mahalia som mot bättre vetande fullföljde sina åtaganden inkluderat en Europaturné. Blott några månader senare så avled Jackson av sviterna från bl.a. hjärtsvikt och diabetes.
De sista 5 minuterna visar därför inte upp Jackson som hon kanske var när hon stod på topp. Filmscenerna från Berlin känns ju som sagt ganska så umbärliga.
De inledande 100 sekunderna däremot är en upplevelse helt utanför det vanliga. En Artist med stort A som får i stort sett alla andra i genren att bara blekna bort. En kraft i uttryck parat med en total naturlighet av ett slag som sällan eller aldrig skådats.
Om jag nu ändå ska jämföra henne med någon annan så får det nog bli…jo, just det…PJ Proby…
Nåja, helt klart var Mahalia också en av Elvis allra största förebilder, det stack denne heller aldrig under stol med, tvärtom. Om dessa två herrar, Proby och Presley, sen kan mäta sig med denna omfångsrika kvinna tål faktiskt att diskuteras. Vad tycker ni själva?

Klicka, titta och njut av den första en och en halv minuten! Missa bara inte Mahalias omtagning av den sista strofen. Efter det kan ni lika bra klicka bort.

Micke

mahalia-jackson.jpg

Popularity: 46% [?]

01.27.10

Svenska LP-skivor #69 Tommy Körberg “Tommy Körberg”

Posted in Min blogg at 3:07 am

spotlight1.jpg

I skrivande stund – slutet på januari 2010 – så har det bara gått några dagar sen avsnittet i TV-serien Stjärnorna På Slottet sände sitt sista avsnitt för säsongen, det med Tommy Körberg i huvudrollen. En hel del av det som sades om Tommy av de övriga deltagarna kan man dra upp här, men jag stannar vid ett citat från Björn Ranelid.
Ranelid försökte vid ett tillfälle i programmet uttrycka precis hur fenomenal han tyckte att Tommy är och sa: “Han är en större sångare än Frank Sinatra, än Sammy Davis Jr, än Nat King Cole”. Om det korrekta i uttalandet kan man väl ha synpunkter, men bara det att en hyfsat vettig människa uttrycker sig på ett dylikt sätt är för mig ett kvitto så gott som något på Tommy Körbergs storhet. Han är stor, så är det bara. Alltså inte bara i käften, om ni förstår vad jag menar. Och heller inte bara en stor sångare utan även en stor artist.

En liten poäng som jag tycker missades i programmet är att Körberg 1969 i Madrid kom på en DELAD niondeplats med Judy Min Vän. Jaha…och…? Jo, niondeplatsen delade han med ingen mindre än Siv Malmkvist, som ju faktiskt fanns med i samma stjärn-gäng på slottet! Sivan tävlade det året för Tyskland med låten Prima Ballerina. Att ingen nämnde det lustiga sammanträffandet är lite märkligt. Kanske ett tecken på att många artister själva inte är så intresserade av smådetaljer från det förflutna.

Nåväl, här kommer, låt för låt, Tommy Körbergs andra soloplatta – tja, den första under hans riktiga namn – utgiven på hösten samma år som han deltog i schlagerfestivalen med Judy Min Vän och ett år efter debutskivan, nämligen 1969.

TOMMY KÖRBERG “TOMMY KÖRBERG” Utgiven 1969 på Sonet

Sida 1

1) Spinning Wheel
Blood, Sweat & Tears monsterhit från samma år. En godkänd version, men tyvärr långt från den fantasi och intensitet som orginalet begåvades med, och som kom att resultera i gruppens största framgång.
Ödet ville att Tommy åtta år senare skulle hamna i ett reformerat Made In Sweden med Jojje Wadenius på gitarr. Samme Jojje som då precis hade avslutat ett par års sejour i…Blood, Sweat & Tears!

2) Man Of The World
Något som mest liknar ett rejält magplask. En ny världshit från samma år, den här gången Fleetwood Macs Man Of The World, i en tappning med stråkar, congas och flöjter i ett arrangemang som mest låter ett examensarbete från en Musikhögskoleelev. Alltså…friskt vågat men väldigt lite vunnet. Jämfört med orginalet så är det här som bäst passerbart.
Att sedan Tommy grovt sjunger fel text på ett par ställen jämfört med Peter Greens text känns så ofattbart att jag vill tro att det gjordes medvetet. Men varför skulle man göra det? Den hemska sanningen är nog att någon skrev ner texten som han trodde att den var…och det blev pinsamt fel.

3) Higher And Higher
Troligtvis så hade Tommy Otis Reddings version, som precis hade kommit ut på LPn Love Man, i tankarna när han spelade in den här klassikern. Många här i Sverige ser nog det här som en Redding-låt, men faktum är att Jackie Wilson hade haft en hit i USA två år tidigare med Higher & Higher. Reddings version var faktiskt även det en cover.
Det får vara hur det vill med det, det här är en utmärkt version och ett snyggt ackompanjemang från Lasse Samuelsson och hans Dynamite Brass.

4) Lena
Och så då en av plattans höjdpunkter! Dels en Tommy i högform, men framför allt en helt underbar låt som passar honom som hand i handske. Kompositionen har spännande skiftningar mellan dur och moll i versen och med en mycket stark refräng där Körberg ges alla tänkbara möjligheter att visa vilken fantastisk sångare han är. Kompositör? Claes “Clabbe” af Geijerstam!
Ja där dök han upp igen, den svenska 60-talspopens gossen ruda! Plattans sida 1 innehåller en handfull världshits men Clabbe slår hela gänget på fingrarna! Varför den här inte släpptes på singel inte bara i Sverige utan även utanför våra gränser är helt ofattbart. Skulle med rätt uppbackning ha kunnat slagt även långt utanför Sveriges gränser.
En av textraderna i låten går “I’m a man making music that noone will listen to”. Nej då, Clabbe! Jag lyssnar hur mycket som helst!
Vem basisten än är så gör han ett jättejobb på det här spåret.

5) Danny Boy
Jo, det här kan ju låta OK vid en lyssning så där rakt upp och ner, men har man blott en gång hört Mahalia Jacksons version så faller det här väldigt tungt. Mycket märkligt arrangemang dessutom. Jag vet inte om det är menat som ett nytänkande men ackorden är ändrade lite här och där, men näppeligen på nåt speciellt vägvinnande sätt. Snarast så känns det som om arrangören skrev ner de ackord han i minnet trodde att det skulle vara. Muzak-stråkar på en Gospel-klassiker känns inte heller det som nån speciellt god idé.
Trots Tommys excellenta sånginsats en stor tumme ner och ett stort kliv bakåt från spåret innan.

6) Little White Clouds
Sitar- och tablasinledning som mynnar ut i inget annat en Små Lätta Moln på engelska!
Intressant grepp? Ja!
Passar låten Tommys sätt att sjunga? Jodå?
Låter det bra? Nja…det känns mer som lekstuga än som något seriöst musikaliskt.
Verkar vara ihopslängt på en kvart ungefär. Tommys avslutande scatsång som tacksamt tonas ut känns fullkomligt malplacé.

Sida 2

1) By The Time I Get To Phoenix
Finstämt men kanske lite väl släpigt arrangemang och en Tommy som inte vet om han ska vara laid-back eller ta i för kung och fosterland. Aningen tuffare arrangemang och lite mer genomtänkt sång så skulle det hela ha varit så oerhört mycket bättre.
F.ö. en hit med Glen Campbell 1967 (som i år fyller 74!) men skriven av Jimmy Webb.

2) Johnny B. Goode
Ett ord skulle ha kunnat räckt – VARFÖR(?) – om det inte hade varit för det lustiga lilla faktum att Tommy själv spelar sologitarr på det här spåret. Roligt, visst, men taffligt och amatörmässigt och inget som höjer en totalt meningslös skapelse. Alltså, varför?

3) Beginning And End
Och så en till av skivans absoluta höjdpunkter, och återigen en Clabbe-produktion! Jodå, jag säger det rakt ut, hur stora hits världen över de två föregående låtarna än har varit så finner jag det här spåret – en melodisk ballad – som betydligt intressantare än dessa två. Att det här även känns som skräddarsytt för Tommy gör ju knappast det hela sämre.

4) Mr. Wonderful
Clabbe som kompositör här också. En lustig uptempo-ballad i tretakt med både dragspel och Duane Eddy-twang gitarr. Lite mer tillrättalagt än låten innan men ändå en riktig rökare. Mycket snyggt arrangemang och en Tommy i högform som uppenbarligen tycker att den här låten passar honom alldeles perfekt.Tummen upp den här gången också

5) It Is Love
En stämningsladdad låt som minner en smula om musikal eller fransk chanson a lá Charles Aznavour eller Jacques Brel. Mäktigt framfört, en mäktig komposition och ett mäktigt arrangemang. Stort helt enkelt. Tänk om hela skivan hade kunnat hålla den här kvaliteten…Kompositör? Clabbe såklart.

6) Igor The Dog
Skivans klart tyngsta låt. En blytung rockare men en genre som Körberg visar att han behärskar lika bra som allt annat han prövat på i sin karriär. Det här är nog en av de främsta presentationerna av Tommy på hela skivan. Scat-sång även här, men här har det, till skillnad från i Little White Clouds, en funktion. Mycket snyggt arrangemang och Clabbes femte komposition på skivan. Bravo
Geijerstam – du var den tyngste kompositören i vårt land under 60-talet!

Låtar 3 till 6 på Sida 2 är musik från filmen 69 av Jörn Donner. Om den skapelsen vet jag intet, men att dessa låtar var arrangerade av Rune Öfverman och att de övriga spåren arrangerades av Lasse Samuelsson, det visste jag.

Jag förstår om ni tvivlar på min ärlighet, men det är helt sant: efter att ha lyssnat 3-4 gånger på denna platta så började ett par favoriter utkristalliseras, och döm om min enorma förvåning när jag efter att ha läst noggrannare på skivetiketten insåg att det i stort sett bara handlade om Claes “Clabbe” af Geijerstam och hans kompositörspenna…igen! Clabbe Geijerstam som jag blåst i trumpet för i drygt 40 år vid det här laget överraskar mig ännu en gång. Denne svenske pop-gigant som med åren kom att bli mega-kändis som Opp-Å-Poppa-programledare, vistrubadur, radiopratare, DJ och Idol-jurymedlem men vars poplåtssnickrande helt har glömts bort av media och för den delen det musikkonsumerande svenska folket.
Den stora frågan är dock varför i hela fridens dar mannen slutade upp att komponera. Ja varför?
Jag sticker ut hakan och kallar Clabbe för en av de största kompositörstalangerna vi haft i det här landet!

Skivan är tyvärr i övrigt ett litet kliv tillbaka från den första LPn Nature Boy. Låtmaterialet är nog på pappret lika starkt som på ettan, men något stämmer inte. Jag misstänker att Lasse Samuelsson totade ihop alla sina arrangemang på i stort sett en eftermiddag. Arren är av varierande kvalitet, men går ändå bara från godkända till undermåliga och konstlade. Det märks också på Tommy som allt som oftast verkar osäker på hur han ska tackla låtarna. Det är faktiskt först när min gode vän Rune Öfverman kommer in som arrangör som det börjar kännas som naturliga arrangemang som följer Tommy och som inte är till för sin egen skull.
Alltså: den lilla kritik jag hade om den första skivan från Tommy – att det känns som en “Hits From 68-69” – finns i hög grad även här. Det visar sig också att spåren komponerade av Clabbe känns oerhört mycket mer inspirerade än de värdshits som presenteras i ofärdiga arrangemang. Kanske man skulle gett Claes af Geijerstam mandat till att skriva samtliga låtar på skivan som han fick göra på Ola & The Janglers utmärkta LP Pictures & Sounds? Och kanske med en inspirerad Rune Ö. som arrangör rakt igenom.
Ingen skugga över Lasse Samuelsson i stort, det känns bara som att hjärtat inte var med honom riktigt här.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 51% [?]

01.01.10

Svenska LP-skivor #68 The Spotnicks In Winterland

Posted in Min blogg at 8:01 pm

spotnicks.jpg

SPUTNICKARNA LANDADE RAKT NER I TOMTELAND

Just precis, jag försöker vara lite smårorolig och tajma in en skiva med titeln “…In Winterland” under rådande vinterväder i hela vårt land.
Nåja, vad titeln än säger så är det här givetvis ingenting annat än en julskiva, så sett ur den synvinkeln så är det ju ungefär en vecka för sent. Men varför vänta i 11½ månad till? Här rör det ju sig faktiskt dessutom om en bra skiva, det minst sagt uttjatade ämnet till trots.
Just så här ska en julplatta låta tycker jag!

Spotnicks som grupp behöver väl ingen närmare presentation, men att medlemmarna vid den här tiden bestod av:
Bo Winberg sologitarr
Bo Starander kompgitarr och sång
Peter Winsnes orgel sång
Björn Thelin basgitarr
Jimmie Nicol trummor
…var kanske inte så självklart för alla. Stundtals så har Spotnicks varit som en egen liten främlingslegion med människor som kommit och gått stup i kvarten.
Två frågor först innan vi går vidare…Finns det någon som kan säga vilken Spotnicksmedlem som har varit med längst i bandet?
Svaret är ju givet: Bosse Winberg så klart! Det vet ju alla.
MEN, fråga nummer två: vilken har varit med kortast tid i bandet? Några förslag???

Nu kommer LPn, låt för låt!

THE SPOTNICKS “IN WINTERLAND” Utgiven 1966 på SWE-DISC

1) White Christmas
Uttjatad låt, minst sagt, men en Bosse Winberg som alltid levererar gör att man bara inte kan låta bli att tycka att det här ändå är rätt så sjysst. Här är han bitvis mästerlig i sin tillbakalutade, eftertänksamma men oefterhärmeliga stil som här redan från start sätter en otvetydig Spotnicksstämpel på hela skivan.

2) Jingle Bells
Det som jag skrev om White Christmas som en aningen uttjatad låt gäller givetvis även Jingle Bells, men den är onekligen en låt som passar utmärkt i instrumentalversion med en elgitarr på melodistämman. Här är det dessutom också fullt röj på hela gruppen. Gamle Beatles-trummisen – Jimmie Nicol – smattrar i väg ett distinkt virveltrummekomp och Bo Staranders baktaktsrytm på gitarren (som får en att undra över om Tom Fogerty, Johns storebrorsa, lyssnade på Spotnicks i sin ungdom) kompletterar hela bilden till en liten pärla.
Jimmie Nicols trum-outro är så precist att man skulle kunna tro att det är en trummaskin. Världsklass!

3) Winterland
En av skivans få vokalnummer, framfört av Peter Winsnes, och det faktiskt det enda med renodlad solo-sång. En låt som jag aldrig har hört i något annat sammanhang.
Fin komposition med snygga harmonier, och snyggt framförande av Peter, men det är ändå inte så mycket mer än en transportsträcka.
Noterbart är att det inte är något melodispel av Bosse på det här spåret.

4) Parade Of The Wooden Soldiers
Återigen ett rent instrumentalt spår, och den här gången ett av plattans starkaste spår. Distinkt gitarrspel och en läcker melodistämma. Fullt ös på hela bandet och en melodistämma som är som gjord för Bosse och hans gitarr.

5) I Saw Mama Kissing Santa Claus
När Hep Stars gjorde ett liknande försök till en jullåt med speedade röster så blev det bara pannkaka av alltihop. Det här är så oerhört mycket bättre gjort. Där det felade för hepparna och där det funkar för spottarna är enligt min mening att Spotnicks ändå inte tramsar sönder låten i sig, utan kör med ett tungt, distinkt rockkomp i botten på det hela. Med Bosse Winbergs stilfulla gitarr som alternerar “chipsmunks-kören” så kan det ju bara bli på ett sätt: Lysande!
Minner i sin final lite grann om det “maintheme” som Familjen Flinta började och slutade med. Detta sagt enbart som något väldigt positivt.

6) Auld Lang Syne
Tja…snyggt framfört åtminstone, men det är det ju alltid med Spotnicks. Faller absolut inte ur ramen, men är väl ändå inte den typ av material som jag helst av allt vill höra med gruppen. Tummen ner.

Sida 2

1) Sleigh Ride
Plattans höjdare! Fullt ös i kompet och en Bosse Winberg lika stilenlig som när han spelar vilken Last Date eller Amapola som helst.
Ni som eventuellt tycker att Bosses gitarrspel inte är så märkvärdigt, lyssna på hur han spelar, vilken fin ton han besitter, och hur varje ton han tar betyder någonting.
I en rättvis värld så hade det här varit ett givet spår på varje Absolute Christmas-samling!

2) Winter Wonderland
Inte fullt så dragig som Sleigh Ride, men inte helt fel än då.

3) Here Comes Santa Claus
Kan låta som en gjuten kalkon…men det är det inte! Grabbarna har gjort det här till en riktig rockrökare. Som jag tidigare har skrivit så år det just den där blandningen av att varje musiker tar sin uppgift på fullaste allvar, men att det ändå är med en enorm glimt i ögat hela tiden. Hejdlös lekfullhet av fullblodsproffs. Duo-sång av…tja låt mig gissa på Winsnes och Starander.
Det snudd på otroliga är att det är sällan som jag har hört en vokalpresentation av bandet överträffa det här. Pang på rödbetan men ändå återigen det där lediga som bara kommer när man vet exakt vad man ska göra och därigenom kan göra det med ett stort leende på läpparna.

4) Rudolf, The Rednosed Reindeer
Det här däremot känns som något som kunde gömts ner i Spotnicks källararkiv. Oklanderligt framfört, men det här blir väl mer än lovligt segt. Fanns det ingen annan låt att ta i stället?

5) Frosty The Snowman
Lite grann samma omdöme som ovanstående. Tillbaka till det vokala och återigen för ett duo-framförande. Segt och högst umbärligt.
Det andra av två spår som inte innehåller Bosses gitarr på melodistämman. Det känns som en miss…

6) Silent Night
Kitsch? Jodå. Men helt galet blir det aldrig med Spotnicks, Bosse Winbergs suveräna gitarrspel är här tillbaka med sin magiska ton som ju faktiskt förvånansvärt ofta den mest banala melodi att växa ett par gånger om.
Något som jag hittills inte har skrivit en bikstav om är Peter Winsnes orgelspel på skivan. Det finns utstrött på i stort sett hela plattan. Inget fel alls med hans spel skivan igenom, det är bara det att alla de gånger som Peter och Bosse alternerar att spela melodin så sjunker det så fort som orgeln kommer in för att ta fart igen när gitarren kommer tillbaka. Hela skivan igenom.
Som komp ligger orgeln bra hela tiden, men som soloinstrument så blir det bara som en andningspaus tills Bosses gitarr dyker upp igen.

Självklart är LPn “In Winterland” långt från ett mästerverk, det var väl heller inte tanken, men det är ändå längre från det magplask eller kalkon som man skulle kunna misstänka. Inget på plattan kan klandras för att vara dåligt eller slarvigt framfört, tvärtom så är det distinkta kompet och Bosses bländande gitarrspel det som dominerar musiken på skivan.
Sida 1 har nästan inget svagt spår, vilket dock sida 2 har begåvats med. Som så ofta på LP-skivor så lägger man de mer tveksamma spåren sist, och det är precis vad som har skett här. Men innan dess så har lyssnaren fått höra ett knippe traditionella jullåtar i renodlad Spotnickstappning framförda med ett sådant kunnande och ett sånt lekhumör att det här lätt blir en av de bättre julskivor som jag överhuvudtaget har hört. Som jag skrev ovanför så är det ett rent mysterium att inte ett par av spåren är gjutna på alla de CD-samlingar med jullåtar som översvämmar marknaden varje december. Det här är musik som man inte kan annat än bli glad över när man lyssnar på den, och det är väl tanken bakom julen, eller hur?

Slutbetyg: en TREA av fem möjliga!!!

Popularity: 52% [?]