12.29.09

Svenska LP-skivor #67 Curt Jalmo “Ängel Med Krossade Höfter”

Posted in Min blogg at 2:05 am

Nu, från ABBA och Hep Stars till något betydligt mer okänt, men som nästan kan matcha hepparnas julskiva i någon slags inofficiell tävling om “Sveriges bisarraste skiva.!” Detta nu absolut inte sagt som något negativt. I det här fallet så är det precis tvärtom!

Svensk rockmusiks historia är fylld med LP-skivor som, även i de fall då de låg på ett större bolag, i dag är på god väg att bli helt bortglömda. Snudd på utraderade ur historien är deras bittra öde, och inte blir det bättre av att snudd på ingen skribent alls har någon som helst lust att skriva en bokstav om dem i dag. Dessutom, och det är väl svårare att göra nånting åt, för de få initierade och fortfarande nyfikna är dessa LP-skivor snudd på helt omöjliga att få tag i nuförtiden, då deras upplagor ofta var relativt små. Eventuella CD-utgåvor är oftast tyvärr bara att glömma, i dag och för all framtid som det ser ut.
Curt Jalmos enda vinylalster under eget namn; LPn Ängel Med Krossade Höfter är en av dom där.
Denne Jalmo gav 1972 på Sonet ut en, minst sagt, personligt präglad LP som vid ett lyssnande lämnar i stort sett ingen oberörd. Vare sig man gillar det man hör eller inte så reagerar man. Det har jag med all önskvärd tydlighet noterat i butiken under de dagar som jag skrivit det här och skivan snurrat hela tiden. Vad är det som man hör då?
Jo: En brokig smältdegel av dels på ytan traditionell progg, men med texter fjärran från klassproblematik, dels ren folkmusik, dels svensktopp influerad av amerikansk country och alltihopa uppblandat med vild poesiuppläsning till ömsom Bach-orgel ömsom jazz-funk, ja till och med till New Orleans-jazz!
Och så ovanpå allt detta Curt Jalmos begränsade men väldigt särpräglade sångröst.
Låter det intressant? Jo, jag skulle tro det! Några tycker ändå att det här är kalkon, det tycker inte jag och jag är heller inte ensam. Mer om det senare.

Denne Curt Jalmo, som på sextiotalet var sångare i popbandet Lay Abouts, lyckades till den här skivan skrapa ihop en imponerande uppsättning kompmusiker: Jukka Tolonen och Lasse Wellander på gitarr, Stefan Brolund på bas, Weine Renliden på trumpet, Arne Domnerus på saxofon, Ole Hjort på fiol, Göran Fristorp och “Klabbe” på körsång osv!!!
Inte så pjåkigt att ragga ihop ett så namnstarkt gäng för en även på den tiden så gott som helt okänd artist. Uppenbarligen så trodde hans skivbolag Sonet tillräckligt på honom för att ge honom de möjligheter som behövdes för att allt skulle bli så bra som det bara kunde bli - och kanske därigenom också sälja därefter. Det tror jag nu inte att det gjorde, och, för att vara riktigt uppriktig, musiken är så pass spretig men ändå hela tiden väldigt speciell att knappast den mest raffinerade försäljningskampanj hade kunnat få den här skivan att mer än spela in sina egna utgifter.
Intressant och fascinerande är den, det är nog ställt utom allt tvivel, men vem som skulle köpa den här plattan år 1972 kan man verkligen fråga sig. Var fanns egentligen målgruppen? Och vad trodde gubbarna på Sonet innan LPn spelades in? Budgeten kan knappast ha varit liten med den laguppsättning som skivan har, så det var nog en och annan panna som under resans gång veckades lite extra. Personligen så är jag väldigt glad över att skivan spelades in och gavs ut då den som helhet, med alla sina turer hit och dit, knappast liknar någonting annat i LP-historien, varken svenskt eller utländskt.
Förmodligen så hade den här kunnat funka bättre i det land som den hämtat det mesta av sin inspiration ifrån - USA - där, pga landets stora folkmängd även smala artister ofta lyckas med att sälja 20 - 30 000 ex. av sina skivor. DET gjorde näppeligen Curt Jalmo på sin tid.
Låt oss raskt gå över till själva skivan.
En liten fotnot bara : jag skulle ha skrivit om den här plattan redan för två år sedan, var det tänkt, men det blev inget den gången. Jag ska förklara varför lite längre ner.

Sida 1

1) Ängel Med Krossade Höfter
Utmärkt inledningsspår som andas en hel del svensk 70-tals progg a lá Contact. Snyggt arrangemang i folkvise-jazzton.

2) Kurragömma
En starkt Dylan-influerad komposition. Bitvis rent av vackert med en kvinnlig kör som effektivt förstärker refrängen. En ung Jukka Tolonen sprider smakfulla “wha wha”-licks låten igenom. Klart godkänt.

3) Från Bergen
Renodlad folkmusik väldigt fint spelat, framför allt Ole Hjort och Alm-Nils Ersson på fiol. En riktig pärla.

4) Elisabeth
Lite väl udda det här spåret kanske.
Å ena sidan väldigt välproducerat och ett arr värdigt en samtida svenkstopps-etta med Svante Thuresson, Östen Warnebring eller Lill Lindfors.
Å andra sidan en inte speciellt inspirerande komposition - vare sig melodi- eller textmässigt - ett Dylan-munspel, en lite malplacé Tolonen och framför allt en Curt Jalmo som först vid tidpunkten för sångpålägget verkar ha kommit på att tonarten nog inte passade honom alls. Kunde ha blivit hyfsat, men nej, här verkar ingen riktigt ha vetat hur det egentligen skulle vara. Kanske LPns svagaste punkt. Befriande kort.

5) Ensam När Du Far
Ett jättelyft jämfört med låten innan - Elisabeth - det här är också frågan om en avsevärt bättre komposition och ett arr där bitarna hänger ihop hela tiden.
Det här är bitvis riktigt, riktigt bra. Ett suveränt gitarrsolo av Lasse Wellander gör det hela bara än bättre. Helt klart en av plattans starkaste låtar.

6) Ännu En Gång
Curt Jalmo blir för det mesta de gånger han i dag någon gång nämns placerad i ett slags proggfack.
Progg? Nja, inte det här i alla fall. Det här är betydligt närmare country-inspirerad svensktopp än Hoola Bandoola. Ett Dylan-munspel bryter visserligen av, men det här är i själ och hjärta listpop från slutet på sextio- början på sjuttiotalet.

Sida 2

1) Ögon Som Glödande Kol
Här har vi dock återigen klara tongångar av Contact och Skäggmanslaget. Det här är också ett riktigt kanonspår. En utmärkt komposition, en text som klär musiken och ett mycket snyggt arrangemang (stiligt, Rune Öfverman!).
Med en Tommy Körberg eller Monika Törnell (ja varför inte t.o.m. Thorsten Flinck…?) vid sångmikrofonen så hade det här kunnat bli en svensk klassiker. Nu blir Jalmos eget den här gången rätt bräckliga framförande mest nåt som drar ner helhetsintrycket. Det till trots så är det ändå en liten juvel.

2) Janis Joplin
Musik på orgel komponerad av Bach, ovanpå det ett 4 minuter långt poem om Janis Joplin.
Genialiskt, patetiskt eller bara intressant? Säg det, helt unikt är det hur som helst.

3) Willie B. Huff
Pretentiöst? Tja, en del tycker det, men då är det i så fall ur de pretentionerna som det här har kommit fram. Och det här är återigen poesideklamation, men istället för Bach som kuliss så blir vi den här gången presenterade New Orleans-jazz modell 50-tal.
Måste höras, kan ej i ord beskrivas. Jag gillar det.

4) Jim Morrison
Och varför inte spara det bästa till sist?
Jovisst, vi har kommit till skivans givna höjdpunkt. En höjdpunkt delvis för musikernas helt fenomenala spel. Jukka Tolonen, Stefan Brolund och Frank Andersson öser stundom på i fullblodig fusion, ömsom snudd på viskar fram sitt budskap men främst för en totalt lössläppt Curt Jalmo i fullkomlig högform.
Jalmos uppläsning och musikernas kokande kittel slår emot en med kraft, som ett knogjärn mot ens käke. Ingen kommer undan helt enkelt. Ingen.
Lysande tycker vissa. Pinsamt överpretentiöst säger andra. Kanon ropar några få. Nej! Kalkon! fnissar ytterligare andra.
Så vad säga? Personligen så anser jag att det odiskutabelt rör sig om ett stycke svensk musikhistoria. Det må sen uppfattas som pretto eller inte, helt unikt är det, det finns det bara inga tvivel om.

Ja, slätstruket är då det sista man kan säga om det här, och är inte bara det en poäng i sig?
Är det ändå inte pretentiöst då, överpretentiöst t.o.m.? Ja, kanske det, men nån måste väl få sticka ut hakan nån gång också? Det är väl ändå bättre att det finns någon som vågar och till viss del lyckas, än att denne inte gör nånting alls?
Och…om det här då är pretentiöst, vad är då Dylan, Jim Morrison, Leonard Cohen, Springsteen, Van Morrisson m. fl.? Klarar dom sig från den kritiken bara för att dom “sjunger” på engelska?
Och sen övriga svenska pretto-artister som Thåström, Staffan Hellstrand, Bruno Öijer eller di Leva? Hur är det med dom? När blev Thåström sist anklagad för att ta sig själv på för stort allvar? Vem såg någon gång en glimt i ögat på denne under Ebba-epoken? Är det för att Thåström är snyggare än Jalmo som han kommer undan den kritik som här och där är helt skoningslös mot den stackars Curt, som, till skillnad från de nyss nämnda knappast kunde skratta hela vägen till banken?

Visst, skivan har sina brister, Jalmos sångröst hade helt klart en del på sin önskelista som aldrig blev uppfyllt, och poesin är kanske den typ av beatnick-poesi som nog inte tilltalar en majoritet av rikets befolkning.
Men den djärvhet och orädsla som genomsyrar hela skivan på plan efter plan - sättet att sjunga på, texterna och mångfacetteringen i val av musikstilar - är något som oftast långsamt vinner över även de från början mer tveksamma lyssnarna.
Många är vid första lyssningen lätt förbryllade, men nästan alltid så kommer det ett: Men det här är ju faktiskt ganska bra!
Jag äger ett säger ett ex. av den här skivan. Under de här dagarna hade jag kunnat sälja tio, så pass många människor har blivit tillräckligt fascinerade av denne särling att de spontant velat köpa skivan. Ett betyg så gott nog! Nåja, för stora växlar kanske ändå inte ska dras, min affär är väl mer eller mindre en tummelplats för den här typen av musik. På Åhléns kanske inte gensvaret hade varit detsamma.

Alltnog, det är kanske att ta i att säga att det här är direkt stort, för det spretar nog lite väl mycket, och delar av innehållet är tveksamt, det medger jag direkt - säg då å andra sidan den skiva som INTE har svaga punkter? Men, å andra sidan, det är stundtals riktigt bra, och, framför allt, med en stark förmåga att hela vägen dra till sig lyssnarens uppmärksamhet.
Nej, det här absolut inte musik för trångsynta sökare efter det som inte är perfekt, i så fall så har man kommit fel. Det här är närmast en skiva för den som vill höra något den inte redan har hört, något som kanske kan riva ner gamla föreställningar om hur musik bör vara och hur den ska låta. Detta är en skiva med en artist som formligen skriker av skaparlust och som uppenbarligen konsekvent gjort det på sitt eget sätt.
Jag säger - som stark motvikt till de som tyvärr ägnat tid och energi till att förlöjliga det här projektet - 37 år för sent visserligen men ändå: Sträck på dig Curt, du spelade in en platta som du, med dess tillgångar och brister, kan vara hur stolt som helst över och som människor lyssnar på och har glädje av än i dag!
Att skivan sen inte kom att bli någon större kioskvältare, och att din karriär någonstans där uppenbarligen fick ett abrupt slut är ingenting som ska ligga dig till last.
Avslutar med ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast en till den båge som aldrig spändes.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 36% [?]

Permalink