1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

12.29.09

Svenska LP-skivor #67 Curt Jalmo ”Ängel Med Krossade Höfter”

Posted in Min blogg at 2:05 f m

curt-jalmo.jpg

Svensk rockmusiks historia är fylld med spännande och intressanta LP-skivor som i dag är på god väg att bli helt bortglömda. Spontant kan jag nämna Eldkvarns första platta under namnet Piska Mig Hårt, The Spotnicks LP från 1971 Something Like Country och Mekki Mark Mens debutskiva. Ett annat mycket bra exempel på det är Curt Jalmos enda alster under eget namn; LPn Ängel Med Krossade Höfter. Den kom 1972 på och är en minst sagt personligt präglad LP som inte lämnar någon lyssnare oberörd. Vare sig man gillar det man hör eller inte så reagerar man. Men det är tyvärr ack så få som ens vet om att skivan eller Curt Jalmo är.
Hur låter den då?
Ganska svårt att beskriva med några få ord, men jag kan försöka. Ängel Med Krossade Höfter är en slags udda, brokig smältdegel av traditionell progg, (men med texter fjärran från klassproblematik), folkmusik och countryinfluerad svensktopp – alltihopa uppblandat med vild poesiuppläsning till ömsom Bach-orgel ömsom jazz-funk, ja till och med till New Orleans-jazz!
Ovanpå allt detta kommer sen Curt Jalmos visserligen lite begränsad men väldigt särpräglade sångröst.

Denne Curt Jalmo, som på 60-talet var sångare i popbandet Lay Abouts, lyckades till den här skivan skrapa ihop en imponerande uppsättning kompmusiker, bland andra Jukka Tolonen och Lasse Wellander på gitarr, Stefan Brolund på bas, Weine Renliden på trumpet, Arne Domnerus på saxofon, Ole Hjort på fiol, Göran Fristorp och ”Klabbe” på körsång.
Uppenbarligen trodde skivbolaget Sonet tillräckligt på Jalmo för att ge honom de resurser som behövdes för att allt plattan skulle bli så bra som möjligt – förmodligen med förhoppning om att den också skulle sälja därefter. Det kom den nu inte att göra och, för att vara uppriktig, musiken som presenteras är så pass spretig, närmast vildvuxen, och varje enskild beståndsdel så pass udda att troligtvis inte ens den mest raffinerade försäljningskampanj hade kunnat få den här skivan att mer än spela in sina egna utgifter, om ens det.
För hur intressant och fascinerande Ängel Med Krossade Höfter än är, vem som skulle gå till sin lokala skivbutik och köpa den här plattan år 1972 kan man verkligen fråga sig. Var fanns egentligen målgruppen för en produkt av det här slaget? Och vad trodde gubbarna på Sonet innan LPn spelades in? Budgeten kan knappast ha varit liten med den laguppsättning som skivan har, så det var nog en och annan panna som under skivans inspelning veckades lite extra när det började stå klart hur slutresultatet skulle te sig. Jag är väldigt glad över att skivan spelades in och även gavs ut då den, med alla sina vilda otämjda kast både hit och dit, faktiskt är en härlig upplevelse att lyssna på. Den liknar knappast någonting annat i lp:skivans historia. Varken svenskt eller utländskt.
Skivor som Ängel Med Krossade Höfter skulle kunna funka bättre i det land som den hämtat det mesta av sin inspiration ifrån – USA. Där kan, pga landets stora folkmängd, även smala artister ofta lyckas med att sälja 20 – 30 000 ex. av sina skivor. DET gjorde näppeligen Curt Jalmo på sin tid. 200-300 max.
Låt oss raskt gå över till själva skivan.
En liten fotnot bara : jag skulle ha skrivit om den här plattan redan för två år sedan, var det tänkt, men det blev inget den gången. Jag ska förklara varför lite längre ner.

Sida 1

1) Ängel Med Krossade Höfter
Utmärkt inledningsspår som andas en hel del svensk 70-tals progg a lá Contact. Snyggt arrangemang i folkvise-jazzton.

2) Kurragömma
En starkt Dylan-influerad komposition. Bitvis rent av vackert med en kvinnlig kör som effektivt förstärker refrängen. En ung Jukka Tolonen sprider smakfulla ”wha wha”-licks låten igenom. Klart godkänt.

3) Från Bergen
Renodlad folkmusik väldigt fint spelat, framför allt Ole Hjort och Alm-Nils Ersson på fiol. En riktig pärla.

4) Elisabeth
Lite väl udda det här spåret kanske.
Å ena sidan väldigt välproducerat och ett arr värdigt en samtida svenkstopps-etta med Svante Thuresson, Östen Warnebring eller Lill Lindfors.
Å andra sidan en inte speciellt inspirerande komposition – vare sig melodi- eller textmässigt – ett Dylan-munspel, en lite malplacé Tolonen och framför allt en Curt Jalmo som först vid tidpunkten för sångpålägget verkar ha kommit på att tonarten nog inte passade honom alls. Kunde ha blivit hyfsat, men nej, här verkar ingen riktigt ha vetat hur det egentligen skulle vara. Kanske LPns svagaste punkt. Befriande kort.

5) Ensam När Du Far
Ett jättelyft jämfört med låten innan. Det här är också frågan om en avsevärt bättre komposition och ett arr där bitarna hänger ihop hela tiden.
Det här är bitvis riktigt, riktigt bra. Ett suveränt gitarrsolo av Lasse Wellander gör det hela bara än bättre. Helt klart en av plattans starkaste låtar.

6) Ännu En Gång
Curt Jalmo blir för det mesta de gånger han i dag någon gång nämns placerad i ett slags proggfack.
Progg? Nja, inte det här i alla fall. Det här är betydligt närmare country-inspirerad svensktopp än Hoola Bandoola. Ett Dylan-munspel bryter visserligen av, men det här är i själ och hjärta listpop från slutet på sextio- början på sjuttiotalet.

Sida 2

1) Ögon Som Glödande Kol
Här har vi dock återigen klara tongångar av Contact och Skäggmanslaget. Det här är också ett riktigt kanonspår. En utmärkt komposition, en text som klär musiken och ett mycket snyggt arrangemang (stiligt, Rune Öfverman!).
Med en Tommy Körberg eller Monika Törnell (ja varför inte t.o.m. Thorsten Flinck…?) vid sångmikrofonen så hade det här kunnat bli en svensk klassiker. Nu blir Jalmos eget den här gången rätt bräckliga framförande mest nåt som drar ner helhetsintrycket. Det till trots så är det ändå en liten juvel.

2) Janis Joplin
Musik på orgel komponerad av Bach, ovanpå det ett 4 minuter långt poem om Janis Joplin.
Genialiskt, patetiskt eller bara intressant? Säg det, helt unikt är det hur som helst.

3) Willie B. Huff
Pretentiöst? Tja, en del tycker det, men då är det i så fall ur de pretentionerna som det här har kommit fram. Och det här är återigen poesideklamation, men istället för Bach som kuliss så blir vi den här gången presenterade New Orleans-jazz modell 50-tal.
Måste höras, kan ej i ord beskrivas. Jag gillar det.

4) Jim Morrison
Och varför inte spara det bästa till sist?
Jovisst, vi har kommit till skivans givna höjdpunkt. En höjdpunkt delvis för musikernas helt fenomenala spel. Jukka Tolonen, Stefan Brolund och Frank Andersson öser stundom på i fullblodig fusion, ömsom snudd på viskar fram sitt budskap, men främst för en totalt lössläppt Curt Jalmo i fullkomlig högform.
Jalmos uppläsning och musikernas kokande kittel slår emot en med kraft, som ett knogjärn mot ens käke. Ingen kommer undan helt enkelt. Ingen.
Lysande tycker vissa. Pinsamt överpretentiöst säger andra. Kanon ropar några få. Nej! Kalkon! fnissar ytterligare andra.
Så vad säga? Personligen så anser jag att det odiskutabelt rör sig om ett stycke svensk musikhistoria. Det må sen uppfattas som pretto eller inte, helt unikt är det, det finns det bara inga tvivel om.

Ja, slätstruket är då det sista man kan säga om det här, och är inte bara det en poäng i sig?
Är det ändå inte pretentiöst då, överpretentiöst t.o.m.? Ja, kanske det, men nån måste väl få sticka ut hakan nån gång också? Det är väl ändå bättre att det finns någon som vågar och till viss del lyckas, än att denne inte gör nånting alls?
Och…om det här då är pretentiöst, vad är då Dylan, Jim Morrison, Leonard Cohen, Springsteen, Van Morrisson m. fl.? Klarar dom sig från den kritiken bara för att dom ”sjunger” på engelska?
Och sen övriga svenska pretto-artister som Thåström, Staffan Hellstrand, Bruno Öijer eller di Leva? Hur är det med dom? När blev Thåström sist anklagad för att ta sig själv på för stort allvar? Vem såg någon gång en glimt i ögat på denne under Ebba-epoken? Är det för att Thåström är snyggare än Jalmo som han kommer undan den kritik som här och där är helt skoningslös mot den stackars Curt, som, till skillnad från de nyss nämnda knappast kunde skratta hela vägen till banken?

Visst, skivan har sina brister, Jalmos sångröst hade helt klart en del på sin önskelista som aldrig blev uppfyllt, och poesin är kanske den typ av beatnick-poesi som nog inte tilltalar en majoritet av rikets befolkning.
Men den djärvhet och orädsla som genomsyrar hela skivan på plan efter plan – sättet att sjunga på, texterna och mångfacetteringen i val av musikstilar – är något som oftast långsamt vinner över även de från början mer tveksamma lyssnarna.
Många är vid första lyssningen lätt förbryllade, men nästan alltid så kommer det ett: Men det här är ju faktiskt ganska bra!
Jag äger ett säger ett ex. av den här skivan. Under de här dagarna hade jag kunnat sälja tio, så pass många människor har blivit tillräckligt fascinerade av denne särling att de spontant velat köpa skivan. Ett betyg så gott nog! Nåja, för stora växlar kanske ändå inte ska dras, min affär är väl mer eller mindre en tummelplats för den här typen av musik. På Åhléns kanske inte gensvaret hade varit detsamma.

Alltnog, det är kanske att ta i att säga att det här är ett mästerverk, för det spretar nog lite väl mycket och delar av innehållet är onekligen tveksamt. (Säg då å andra sidan den skiva som INTE har svaga punkter?) Men, å andra sidan, det är påfallande ofta riktigt, riktigt bra.
Och framför allt med en stark förmåga att hela skivan igenom dra till sig lyssnarens uppmärksamhet.
Nej, det här absolut inte musik för trångsynta sökare efter det som inte är perfekt, i så fall så har man kommit fel. Det här är närmast en skiva för den som vill höra något den inte redan har hört, något som kanske kan riva ner gamla föreställningar om hur musik bör vara och hur den ska låta. Detta är en skiva med en artist som formligen skriker av skaparlust och som uppenbarligen konsekvent gjort det på sitt eget sätt.
Jag säger – som stark motvikt till de som tyvärr ägnat tid och energi till att förlöjliga det här projektet – 37 år för sent visserligen men ändå: Sträck på dig Curt, du spelade in en platta som du, med dess tillgångar och brister, kan vara hur stolt som helst över och som människor lyssnar på och har glädje av än i dag!
Att skivan sen inte kom att bli någon större kioskvältare, och att din karriär någonstans där uppenbarligen fick ett abrupt slut är ingenting som ska ligga dig till last.
Avslutar med ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast en till den båge som aldrig spändes.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 52% [?]

30 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    12.29.09 at 1:55 e m

    Strålande recension! Det skulle vara helt fantastiskt om denne Curt också fick läsa vad du skrivit om honom. Det är så bra också att du skriver om denna rädsla för att vara pretentiösa som tycks genomsyra hela kulturvärlden. Denna rädsla förlamar skapandeprocessen.
    Gott nytt år och god fortsättning önskar jag dig!

  2. Stjofön Presley said,

    12.29.09 at 5:34 e m

    Intressant, Micke! Aldrig hört talas om grabben i fråga, men skulle gärna höra plattan. Det får bli nästa gång vägarna bär förbi södra Messaure på Långholmsgatan!

  3. Micke said,

    12.29.09 at 11:59 e m

    Tack Lena för dom orden, dom värmer! (Du heter ju så också…!)
    Men…ska jag tolka dina ord som att du känner till den här skivan sen tidigare?
    Vad är då din egen uppfattning? Vore kul att få höra i så fall.

  4. Lena Wärmé said,

    12.30.09 at 5:27 e m

    Hej Micke!
    Nej, jag har inte ens hört talas om honom men jag tyckte det
    var så sympatiskt skrivet att jag måste uttrycka min erkänsla för ditt sätt
    att recensera skivan. Jag skulle uttryckt mig litet mindre kortfattat
    för att inte bli missförstådd. Med ”strålande recension” menade jag
    helt enkelt att det var så intressant att läsa om denna person och att
    du verkligen gör honom rättvisa, vad jag kan förstå. Sådant värmer
    och gör en glad å denna Curt Jalmos vägnar, även om han kanske
    inte får läsa recensionen så kan den glädja oss andra.

  5. Jonsson said,

    01.02.10 at 2:28 e m

    Curt gör vad jag vet fortfarande musik som man kan hitta på nätet under annat namn…

  6. Micke said,

    01.02.10 at 4:33 e m

    Intressant, Jonsson. Men under vilket namn då då?

  7. Åke Eriksson said,

    01.04.10 at 10:52 f m

    Det är härligt med särlingar som curt.Är inte han far till rapperskan Wrede ?
    Den som kan uppskatta jalmo kan tänkas gilla även Einar Bergh och Åke Sandin. Det gör jag.

  8. Paige said,

    04.17.10 at 6:50 e m

    I LOVE this album! I don’t even speak Swedish but it’s awesome. Thank goodness Google could translate this article! Curt’s voice is interesting and the style of it is very cool. Keep on rockin’ Curt :-D He’s not a bad music mixer himself, but I’ll keep that under wraps!! Much love from this California gal!!

  9. AD2OOO said,

    11.05.10 at 12:56 f m

    Jag hittade skivan *Angel med krossade höfter* som mp3 någonstans på nätet, kanske på PiratBay. Skivan innehåller flera stycken riktiga pärlor och jag är väldigt glad att ’äga’ den. Var helt enkelt tvungen att studera litet mer och leta reda fakta om skivan och Jalmo själv. En platta som man inte glömmer!
    mvh AnnoDomini2ooo

  10. Micke said,

    11.05.10 at 1:22 f m

    Kul AD2000 att du hittade hit, och roligt att du gillar skivan!

  11. Janne said,

    12.06.10 at 11:25 f m

    Jag har alltid hävdat, under mycket spott och spe, att det här är den bästa svenska skiva som gjorts.
    Det är i alla fall den bästa i min skivsamling.
    När den kom ut spelades ”Janis Joplin” mycket i radion, och då köpte jag skivan.

    Numera lyssnar jag på den i digitaliserad form för att inte slita på vinylen.

  12. Anders Hedman said,

    03.18.11 at 3:27 e m

    Hörde just slutet på ”Jim Morrison” i radions P2. Jäklar att jag inte satte på radion tidigare :-(

  13. Peter Lindgren said,

    03.19.11 at 5:13 e m

    Anders Hedman,

    Menar du Lennart Wretlinds intervju med Morrison från 1968? Du kan lyssna på radiioprogrammet Klingans hemsida:

    http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2347

    (Redaktörens anmärkning: Det var det nu inte som åsyftades. Anders Hedman tänkte på låten med samma namn på Curt Jalmos enda LP, Ängel Med Krossade Höfter. Inte så lätt att veta för den som aldrig hört den.
    MEN, intervjun kan ju vara hur intressant som helst ändå! Så, tack Peter!)

  14. Peter Lindgren said,

    03.21.11 at 8:21 e m

    Tack för din kommentar Micke – en viktig anledning till att jag ofta återkommer till din blogg är att jag alltid lär mig något.
    Dessutom hittade jag den åsyftade ”Jim Morrison” med Curt Jalmo på Youtube:
    http://www.youtube.com/watch?v=nYuY4WYxRF8

    Beatnikpoesi? Javisst, och det är en komplimang.

  15. Olle Hjort said,

    04.03.11 at 2:08 e m

    Hej Micke,
    kul att konstatera att skivan inte är bortglömd och att det finns fler som gillar den. Själv köpte jag den 1972, direkt efter att ha hört Jim Morrison på radio, den spelades faktiskt en del då. Jag blev helt såld på Jukkas gitarrspel och Curts texter. Det är inte alltid som en hel LP motsvarade förväntningarna när man köpt den efter att bara ha hört en låt, men den här hade mycket att ge. Den är en av de skivor, tillsammans med Eric Burdon och War, Savoy Brown, Rockworkshop, Rare Earth och några till från den tiden, som hängt med genom åren. Numer har jag digitaliserat den så att den alltid är med i mobilen.
    Genom åren har jag funderat på vad som hände efter ängel med krossade höfter. Det enda jag hört på radio var, inte långt efter skivsläppet, då han hade varit med på en poesifestival och recensenten inte förstod någonting. Jag kan inte säga att jag förstår allting i hans surrealistiska texter, men jag tycker han målar fantastiska bilder, precis som en annan surrealist, Salvador Dali.
    Sen har det varit tyst. Kjell Alinge har spelat Jim Morrison i Eldorado ett antal gånger genom åren och efter ett program med en lite längre utläggning om svensk musikhistorias märkligaste skivinspelning mejlade jag Kjell för att höra om han visste vad som hade hänt med Curt, jag fick inget svar. Nu har det dykt upp lite mer info på internet och det är skönt att se att han t.ex. har två rappande barn och inte ”försvunnit i mörkret” som Gunnar Harding lite kryptiskt skrev på skivomslaget.

    Förresten så var jag ju dessutom tvungen att köpa en skiva med Jukka Tolonen, och det blev ”Tolonen”. Den har tyvärr försvunnit ur skivsamlingen, men jag skulle gärna skaffa den om den går att få tag i.

  16. Micke said,

    04.06.11 at 9:31 e m

    Tack Olle för en rolig och initierad kommentar!
    Jukkas första dyker upp då och då, är du intresserad?
    LPn går i bra skick för runt 150 kr.
    Och, har du tänkt på att en av musikerna på skivan har ett namn som nästan är samma som ditt, nämligen Ola Hjort?

    Och ingen har ännu frågat mig vad jag har för speciell koppling till skivan som gjorde att jag länge tvekade om att skriva om den…

  17. Olle Hjort said,

    04.07.11 at 10:03 e m

    Absolut, mina ungar har haft honom som fiollärare. När man säger att man heter Hjort så brukar jag få en av två frågor tillbaka, nämligen: Spelar du fiol? eller Är du släkt med konstnären? Jag varken spelar fiol eller är släkt med Bror Hjort, men Ole Hjort (spelmannen på skivan) kan svara ja på båda frågorna (han är son till Bror Hjort).

    Tolonens första skiva är jag intresserad av, får komma och se om den finns inne vid tillfälle.

    Jag tänkte att det skulle bli intressant att läsa varför du tvekade om att skriva recensionen, men sen blev det så fascinerande läsning att jag glömde bort det. När du nu påminner om det, varför tvekade du att skriva om skivan?

  18. Micke said,

    04.07.11 at 10:49 e m

    Hur nyfikna är läsekretsen?

  19. Peter Johansson said,

    04.07.11 at 11:57 e m

    Ut med det NUU!!!!! ;-)

  20. Micke said,

    04.10.11 at 9:47 e m

    Angående varför jag dröjde rätt länge med att skriva om ”Ängel Med Krossade Höfter”..

    Jo…precis som jag skulle skriva om denna skiva så stötte jag av en slump på – av alla människor här på jorden – Curt Jalmos dotter…och fann henne vara en synnerligen sympatisk och intressant tjej.
    Alltså, så som det så ofta blir här i tillvaron så fortsatte livet bara att flyta på som vanligt, det kändes ändå, som så ofta i dylika lägen, att det hade varit en liten krydda i tillvaron.
    Problemet uppstod ändock att jag kände mig en smula snudd på jävig i det läget.
    Hur skulle jag just då ha kunnat skriva en objektiv recension?
    Det var jag nog inte rätt man till i det läget.

    Hela denna lilla händelsekedja hade jag i stort sett glömt bort när jag på nytt läste vad jag skrivit häromdan och konstaterade att ingen hade reagerat på den lilla frasen i mitten om att recensionen blivit fördröjd.
    Men vem hade väl kunnat tro att det skulle röra sig om ett dylikt skäl.

  21. Janina Lovisa said,

    11.11.11 at 12:36 f m

    Häromdagen när jag lyssnade på den skruvade Alinge på Eldorado lyssnade jag plötsligen extra koncentrerat på ett stycke som var än mer skruvat än hr Alinge själv o helt ljuvligt!
    Det visade sig vara

    Jim Morrison
    C.Jalmo/J. Tolonen/S.Brolund/F Anderson
    Curt Jalmo
    ÄNGEL MED KROSSADE HÖFTER /SONET SLP 2531

    HELT underbar text!! Surrealistisk, knäpp, begåvad o ljuvlig.

  22. Karin said,

    12.05.11 at 12:44 f m

    Hej och tack så mycket för all information om Curt Jalmo och skivan. Den fanns en gång i tiden i min ägo, 1975, men sen tappade !? jag bort den. Den har varit mycket saknad i många år och jag bara väntar på att den ska kunna komma på cd, det vore fantastiskt. För mig representerar skivan min tonår, mina tappra hippieförsök, men också att där finns en avskalad ibland ganska skör ton och ett sökande i Curts musicerande som jag fortfarande känner igen mig i. Jag hittade till min stora lycka Curt på youtube ikväll. Yes!
    För att inte tala om Jukkas solon!
    Så att det finns människor som fortfarande upptäcker Curt efter alla dessa år säger ganska mycket. Han satte nog fingret på något som många känner igen sig i.
    Så tack än en gång alla Curtfans:)

  23. Jonas said,

    08.30.12 at 12:09 f m

    Har inte hört hela skivan, men allt jag hört av den (de tre låtarna på youtube och lite till en sen natt hemma hos min äldre bror) får mig att storle :) Helt fantastiskt! Kan faktiskt inte komma på någon musik någonsin som fått mig att le så brett. 500 för den här skivan i gott skick vore inga problem för mig, strax efter löning skulle jag nog kunna ge minst det dubbla.

  24. gope said,

    09.01.12 at 9:21 e m

    Har aldrig hört talas om Curt, men blev nyfiken o lyssnade på Jim Morrison på youtube. Verkligen annorlunda och vilket gitarrspel!

  25. micke said,

    09.01.12 at 10:07 e m

    Sanslöst! Här har jag i kväll pratat mer om Jukka Tolonen med kunder i butiken än på år och dag, för att sedan kolla upp och avnjuta denna fantom på youtube. Och sen så går jag in på bloggen och kollar om det hänt något där. Och det har det! Någon berömmer – Jukka Tolonens gitarrspel…

  26. erik said,

    09.03.12 at 5:10 f m

    Ha ha det är inga punkrockare Jukka och hans kompisar, skön festivalstämning!
    http://www.youtube.com/watch?v=NgJwzqarmak

  27. erik said,

    09.03.12 at 5:31 f m

    Såg Bills Boogie band på Engelen-med Jukka o Kenny tror jag, eller var det för bra att vara sant?

  28. Micke said,

    09.03.12 at 8:00 e m

    Helt rätt observerat!

  29. Mika Alen said,

    06.21.17 at 11:44 f m

    Nu även på Spotify https://open.spotify.com/track/1tzCIJuKx83VEpt1SbYRvn
    Youtubelänken verkar död. Suverän platta!

  30. Mika Alen said,

    06.21.17 at 11:45 f m

    Nu även på Spotify https://open.spotify.com/track/1tzCIJuKx83VEpt1SbYRvn, bra låt bra platta.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *