12.29.09

Svenska LP-skivor #67 Curt Jalmo “Ängel Med Krossade Höfter”

Posted in Min blogg at 2:05 am

curt-jalmo.jpg

Svensk rockmusiks historia är fylld med spännande och intressanta LP-skivor som i dag är på god väg att bli helt bortglömda. Spontant kan jag nämna Eldkvarns första platta under namnet Piska Mig Hårt, The Spotnicks LP från 1971 Something Like Country och Mekki Mark Mens debutskiva. Ett annat mycket bra exempel på det är Curt Jalmos enda alster under eget namn; LPn Ängel Med Krossade Höfter. Den kom 1972 på och är en minst sagt personligt präglad LP som inte lämnar någon lyssnare oberörd. Vare sig man gillar det man hör eller inte så reagerar man. Men det är tyvärr ack så få som ens vet om att skivan eller Curt Jalmo är.
Hur låter den då?
Ganska svårt att beskriva med några få ord, men jag kan försöka. Ängel Med Krossade Höfter är en slags udda, brokig smältdegel av traditionell progg, (men med texter fjärran från klassproblematik), folkmusik och countryinfluerad svensktopp – alltihopa uppblandat med vild poesiuppläsning till ömsom Bach-orgel ömsom jazz-funk, ja till och med till New Orleans-jazz!
Ovanpå allt detta kommer sen Curt Jalmos visserligen lite begränsad men väldigt särpräglade sångröst.

Denne Curt Jalmo, som på 60-talet var sångare i popbandet Lay Abouts, lyckades till den här skivan skrapa ihop en imponerande uppsättning kompmusiker, bland andra Jukka Tolonen och Lasse Wellander på gitarr, Stefan Brolund på bas, Weine Renliden på trumpet, Arne Domnerus på saxofon, Ole Hjort på fiol, Göran Fristorp och “Klabbe” på körsång.
Uppenbarligen trodde skivbolaget Sonet tillräckligt på Jalmo för att ge honom de resurser som behövdes för att allt plattan skulle bli så bra som möjligt – förmodligen med förhoppning om att den också skulle sälja därefter. Det kom den nu inte att göra och, för att vara uppriktig, musiken som presenteras är så pass spretig, närmast vildvuxen, och varje enskild beståndsdel så pass udda att troligtvis inte ens den mest raffinerade försäljningskampanj hade kunnat få den här skivan att mer än spela in sina egna utgifter, om ens det.
För hur intressant och fascinerande Ängel Med Krossade Höfter än är, vem som skulle gå till sin lokala skivbutik och köpa den här plattan år 1972 kan man verkligen fråga sig. Var fanns egentligen målgruppen för en produkt av det här slaget? Och vad trodde gubbarna på Sonet innan LPn spelades in? Budgeten kan knappast ha varit liten med den laguppsättning som skivan har, så det var nog en och annan panna som under skivans inspelning veckades lite extra när det började stå klart hur slutresultatet skulle te sig. Jag är väldigt glad över att skivan spelades in och även gavs ut då den, med alla sina vilda otämjda kast både hit och dit, faktiskt är en härlig upplevelse att lyssna på. Den liknar knappast någonting annat i lp:skivans historia. Varken svenskt eller utländskt.
Skivor som Ängel Med Krossade Höfter skulle kunna funka bättre i det land som den hämtat det mesta av sin inspiration ifrån – USA. Där kan, pga landets stora folkmängd, även smala artister ofta lyckas med att sälja 20 – 30 000 ex. av sina skivor. DET gjorde näppeligen Curt Jalmo på sin tid. 200-300 max.
Låt oss raskt gå över till själva skivan.
En liten fotnot bara : jag skulle ha skrivit om den här plattan redan för två år sedan, var det tänkt, men det blev inget den gången. Jag ska förklara varför lite längre ner.

Sida 1

1) Ängel Med Krossade Höfter
Utmärkt inledningsspår som andas en hel del svensk 70-tals progg a lá Contact. Snyggt arrangemang i folkvise-jazzton.

2) Kurragömma
En starkt Dylan-influerad komposition. Bitvis rent av vackert med en kvinnlig kör som effektivt förstärker refrängen. En ung Jukka Tolonen sprider smakfulla “wha wha”-licks låten igenom. Klart godkänt.

3) Från Bergen
Renodlad folkmusik väldigt fint spelat, framför allt Ole Hjort och Alm-Nils Ersson på fiol. En riktig pärla.

4) Elisabeth
Lite väl udda det här spåret kanske.
Å ena sidan väldigt välproducerat och ett arr värdigt en samtida svenkstopps-etta med Svante Thuresson, Östen Warnebring eller Lill Lindfors.
Å andra sidan en inte speciellt inspirerande komposition – vare sig melodi- eller textmässigt – ett Dylan-munspel, en lite malplacé Tolonen och framför allt en Curt Jalmo som först vid tidpunkten för sångpålägget verkar ha kommit på att tonarten nog inte passade honom alls. Kunde ha blivit hyfsat, men nej, här verkar ingen riktigt ha vetat hur det egentligen skulle vara. Kanske LPns svagaste punkt. Befriande kort.

5) Ensam När Du Far
Ett jättelyft jämfört med låten innan. Det här är också frågan om en avsevärt bättre komposition och ett arr där bitarna hänger ihop hela tiden.
Det här är bitvis riktigt, riktigt bra. Ett suveränt gitarrsolo av Lasse Wellander gör det hela bara än bättre. Helt klart en av plattans starkaste låtar.

6) Ännu En Gång
Curt Jalmo blir för det mesta de gånger han i dag någon gång nämns placerad i ett slags proggfack.
Progg? Nja, inte det här i alla fall. Det här är betydligt närmare country-inspirerad svensktopp än Hoola Bandoola. Ett Dylan-munspel bryter visserligen av, men det här är i själ och hjärta listpop från slutet på sextio- början på sjuttiotalet.

Sida 2

1) Ögon Som Glödande Kol
Här har vi dock återigen klara tongångar av Contact och Skäggmanslaget. Det här är också ett riktigt kanonspår. En utmärkt komposition, en text som klär musiken och ett mycket snyggt arrangemang (stiligt, Rune Öfverman!).
Med en Tommy Körberg eller Monika Törnell (ja varför inte t.o.m. Thorsten Flinck…?) vid sångmikrofonen så hade det här kunnat bli en svensk klassiker. Nu blir Jalmos eget den här gången rätt bräckliga framförande mest nåt som drar ner helhetsintrycket. Det till trots så är det ändå en liten juvel.

2) Janis Joplin
Musik på orgel komponerad av Bach, ovanpå det ett 4 minuter långt poem om Janis Joplin.
Genialiskt, patetiskt eller bara intressant? Säg det, helt unikt är det hur som helst.

3) Willie B. Huff
Pretentiöst? Tja, en del tycker det, men då är det i så fall ur de pretentionerna som det här har kommit fram. Och det här är återigen poesideklamation, men istället för Bach som kuliss så blir vi den här gången presenterade New Orleans-jazz modell 50-tal.
Måste höras, kan ej i ord beskrivas. Jag gillar det.

4) Jim Morrison
Och varför inte spara det bästa till sist?
Jovisst, vi har kommit till skivans givna höjdpunkt. En höjdpunkt delvis för musikernas helt fenomenala spel. Jukka Tolonen, Stefan Brolund och Frank Andersson öser stundom på i fullblodig fusion, ömsom snudd på viskar fram sitt budskap, men främst för en totalt lössläppt Curt Jalmo i fullkomlig högform.
Jalmos uppläsning och musikernas kokande kittel slår emot en med kraft, som ett knogjärn mot ens käke. Ingen kommer undan helt enkelt. Ingen.
Lysande tycker vissa. Pinsamt överpretentiöst säger andra. Kanon ropar några få. Nej! Kalkon! fnissar ytterligare andra.
Så vad säga? Personligen så anser jag att det odiskutabelt rör sig om ett stycke svensk musikhistoria. Det må sen uppfattas som pretto eller inte, helt unikt är det, det finns det bara inga tvivel om.

Ja, slätstruket är då det sista man kan säga om det här, och är inte bara det en poäng i sig?
Är det ändå inte pretentiöst då, överpretentiöst t.o.m.? Ja, kanske det, men nån måste väl få sticka ut hakan nån gång också? Det är väl ändå bättre att det finns någon som vågar och till viss del lyckas, än att denne inte gör nånting alls?
Och…om det här då är pretentiöst, vad är då Dylan, Jim Morrison, Leonard Cohen, Springsteen, Van Morrisson m. fl.? Klarar dom sig från den kritiken bara för att dom “sjunger” på engelska?
Och sen övriga svenska pretto-artister som Thåström, Staffan Hellstrand, Bruno Öijer eller di Leva? Hur är det med dom? När blev Thåström sist anklagad för att ta sig själv på för stort allvar? Vem såg någon gång en glimt i ögat på denne under Ebba-epoken? Är det för att Thåström är snyggare än Jalmo som han kommer undan den kritik som här och där är helt skoningslös mot den stackars Curt, som, till skillnad från de nyss nämnda knappast kunde skratta hela vägen till banken?

Visst, skivan har sina brister, Jalmos sångröst hade helt klart en del på sin önskelista som aldrig blev uppfyllt, och poesin är kanske den typ av beatnick-poesi som nog inte tilltalar en majoritet av rikets befolkning.
Men den djärvhet och orädsla som genomsyrar hela skivan på plan efter plan – sättet att sjunga på, texterna och mångfacetteringen i val av musikstilar – är något som oftast långsamt vinner över även de från början mer tveksamma lyssnarna.
Många är vid första lyssningen lätt förbryllade, men nästan alltid så kommer det ett: Men det här är ju faktiskt ganska bra!
Jag äger ett säger ett ex. av den här skivan. Under de här dagarna hade jag kunnat sälja tio, så pass många människor har blivit tillräckligt fascinerade av denne särling att de spontant velat köpa skivan. Ett betyg så gott nog! Nåja, för stora växlar kanske ändå inte ska dras, min affär är väl mer eller mindre en tummelplats för den här typen av musik. På Åhléns kanske inte gensvaret hade varit detsamma.

Alltnog, det är kanske att ta i att säga att det här är ett mästerverk, för det spretar nog lite väl mycket och delar av innehållet är onekligen tveksamt. (Säg då å andra sidan den skiva som INTE har svaga punkter?) Men, å andra sidan, det är påfallande ofta riktigt, riktigt bra.
Och framför allt med en stark förmåga att hela skivan igenom dra till sig lyssnarens uppmärksamhet.
Nej, det här absolut inte musik för trångsynta sökare efter det som inte är perfekt, i så fall så har man kommit fel. Det här är närmast en skiva för den som vill höra något den inte redan har hört, något som kanske kan riva ner gamla föreställningar om hur musik bör vara och hur den ska låta. Detta är en skiva med en artist som formligen skriker av skaparlust och som uppenbarligen konsekvent gjort det på sitt eget sätt.
Jag säger – som stark motvikt till de som tyvärr ägnat tid och energi till att förlöjliga det här projektet – 37 år för sent visserligen men ändå: Sträck på dig Curt, du spelade in en platta som du, med dess tillgångar och brister, kan vara hur stolt som helst över och som människor lyssnar på och har glädje av än i dag!
Att skivan sen inte kom att bli någon större kioskvältare, och att din karriär någonstans där uppenbarligen fick ett abrupt slut är ingenting som ska ligga dig till last.
Avslutar med ett gammalt ordspråk: Hellre lyss till den sträng som brast en till den båge som aldrig spändes.

Slutbetyg: En FYRA av fem möjliga!!!

Popularity: 58% [?]

12.26.09

Svenska LP-skivor #66 The Hep Stars “How It All Started” 1970

Posted in Min blogg at 8:01 pm

how-it-all-began.jpg

Jo, jag kände mig aningen kymig efter sågningen av Jul Med Hep Stars härförleden.
Jodå, här kommer det en julskiva lagom till helgen och naturligtvis så ska jag vara där och racka ner på den allt jag bara kan. Stackars gubbar i Hep Stars som bara ville vara glada och sprida sin glädje till hos alla i vårt avlånga land!
För att kunna känna mig lite snällare och på så sätt revanschera mig så hoppar jag nu inte längre än till ännu en LP med hepparna, nämligen till den samling med tidigt singelmaterial som släpptes 1970 på bolaget Efel. Följdriktigt så är jag betydligt mer positiv i mina omdömen den här gången än sist.
Här är det också fråga om musik från en annan tid och en helt annan plats. Några år innan platser som Vasa Kyrka blev tummelplats för gruppens kreativa arbete så var det små skramliga källarlokaler som fungerade som inspelningslokaler för grabbarna. Inkluderat är de två första singlarna och därpå lite slumpvis valda a- eller b-sidor.
Slumpvis? Jo, det är faktiskt lite svårt att helt och hållet förstå tanken bakom den här skivan. Om namnet nu är “How It All Started” så bör väl de första hitlåtarna som Cadillac och Farmer John vara med…men det är dom inte. Den enda tillstymmelse till försök till röd tråd är att skivan innehåller låtar som aldrig i någon variant – varken studio eller live – tidigare ingått på någon LP med bandet. Det spricker dock då Hawaii som är baksida till Sunny Girl finns med men inte Sunny Girl själv, som ju inte heller hade förekommit på LP.
Det här är med andra ord milslångt från en Best Of – det serveras Mashed Potatoes men ingen Bald Headed Woman – så skivan blir mer intressant än bra. Den är dock ett givet kort för de inbitna Hep Stars-fansen. Ett flertal av låtarna har aldrig släppts på CD och singlarna bör vid det här laget vara totalt sönderspelade.
Singlar ja…Hep Stars gav faktiskt aldrig ut någon EP under hela sin karriär…

THE HEP STARS “HOW IT ALL STARTED” 1970 Utgiven på Efel

1) Kana Kapila
Låten till a-sidan på sin debutsingel från 1964 hittade hepparna på en 45:a med den belgiska (!) gruppen Continental Cousins på det amerikanska bolaget Palette. Om det till äventyrs finns någon som vet något om denna obskyra grupp så välkommen att berätta!
Det lustiga är att det faktiskt var singelns b-sida som hepparna tog upp!
Som låt betraktad så är den smått vansinnig. Surfstilen är i sig inte så märklig, men resten? Vilket språk är det som dom sjunger på? Vad är vers och vad är refräng?
1.38 lång, leadsång (sång?) av Svenne och Janne med Hasse Östlund med som bassångare här och där under låtens vindlande.
Ingen helt imponerande debut, men heller inte totalt under isen. Det svänger och bitarna sitter där de ska. Det är nog mest låtvalet som kan diskuteras.
För vad var ambitionen? Vad var tanken? Visst, med lite tur så hade den kunnat gå upp på Tio i topp, men hur stolta hade grabbarna varit med att få höra den här låten som “request” under spelning efter spelning? Nej, det var nog lika bra för hepparna och svensk pop att Kana Kapila kördes rakt ner i kannibal-grytan på en gång.

2) I Got A Woman
B-sida till Kana Kapila.
Ray Charles klassiker från -55 (som faktiskt inte blev en hit med Charles själv förrän tio år senare) i en lite udda tappning. Nu vet jag inte om gruppen fick idéen till den här varianten från någon annan för mig okänd inspelning, men den skiljer sig markant från Ray Charles orginal i sin uppbyggnad.
Bortsett från det så är det inte mycket att skriva hem till mamma om. OK, en debutinspelning kan få även en kommande världskarriär att börja både darrigt och tveksamt, se ex. Beatles och deras tidiga Decca-inspelningar, men det här låter mer än lovligt mjäkigt. Jag har full förståelse för att Janne vid den här tiden fortfarande ansågs som jämnbördig med Svenne som sångsolist, för Svennes insats här är bara inte bra. En b-sida som känns som något som aldrig skulle kunna bli något annat heller.

3) A Tribute To Buddy Holly
En inte helt oäven låt men ett tveksamt framförande av Janne Frisk av vid sångmicken och en “gaskammarkör” av värsta slaget förstör alltihopa. Att ingen bara sa: “Grabbar, skippa körsången, den funkar inte!” är obegripligt.
Tyvärr, tummen ner. Kören förstår helhetsintrycket totalt, och jag menar totalt. Kan vara pop-historiens sämsta körinsats…En Janne som verkar rädd för att överhuvudtaget öppna munnen gjorde heller inte saken bättre, som tidigare sagt.
Mike Berry hade spelat in den här låten 1961, en version minst ett par klasser proffsigare än hepparnas.
Ett bottennapp men en låt som ändå rönte stor framgång på Tio-i-topp

4) Bird Dog
Låter som Kana Kapila nummer två -samma takt, samma tonart men aningen långsammare – men det är inget annat en Everly Brothers monsterhit från sommaren 1958. Hur som helst, en klart godkänd version av gruppen.

5) Hawaii
OK, jag klagade, med all rätt, på körinsatsen på A Tribute To Buddy Holly, men ofta kunde faktiskt även de tidiga alstren med hepparna ha förvånansvärt bra genomförda körarrangemang. Som här. Låten i sig är kanske inte någon av de mer minnesvärda, b-sida på Sunny Girl, men framförandet står sig mycket väl upp mot Beach Boys orginal, såväl vokalt som instrumentalt.

Sida 2
1) Summertime Blues
Hm…det mesta låter fel här. Stressigt, spretigt, ostämt och otajt. Janne vid sångmicken och Benny på ett pianosolo som låter som inklippt från en helt annan låt. Med lite mera eftertanke och ett nytt försök dan därpå så hade det säkert blivit bättre. Som det nu blev så är det knappt ens material värdigt en b-sida.

2) Should I
En cover på en låt från en tidig LP med Chad and Jeremy. Personligen så har jag ännu inte hört orginalet, så jag kan inte avgöra utifall hepparna gör en personlig tolkning eller inte. Bra är det hur som helst. Helt klart så hade gruppen lagt ner en hel del krut på inspelningen. Allt känns genomrepat, något som definitivt inte var legio vid Hep Stars tidiga inspelningar, och spel, sång och arrangemang känns riktigt bra och gediget. En lite bortglömd Hep Stars-pärla!

3) Mashed Potatoes
Jodå, många klassiska hitsinglar i pop-historien är begåvade med b-sidor där det har lagts ner ungefär 2% av engagemanget jämfört med det som kom att investeras i sida a. Så är också fallet med Hep Stars och deras singel Cadillac med b-sida Mashed Potatoes.
Det här är något som känns fullkomligt överflödigt.
Nat Kendrick and the Swans aka James Brown (!!!) gjorde en version av det här mästerverket 1960. Kan vara orginalet men återigen så är osvuret bäst. I vart fall så är det musikaliska ganska vitt skilda. I stort sett så är det bara utropet på breaket “Mashed Potatoes!!!” som går igen i båda. Så…varför ropade inte Krille helt enkelt bara “Salt Herring” så att gruppen kunde satt sig själva som kompositörer?
Under alla omständigheter så är det ett sanslöst ös, även om det är det ända som det är…

4) Lonesome Town
En utmärkt cover version av Ricky Nelsons hit från 1958. OK, jag vet, orginalet är en pärla, en av Ricky Nelsons allra bästa låtar, men det betyder inte att Hep Stars version för den sakens skull inte är bra, för det är den!
Övertygande är kanske att ta i, kompet spretar rejält åt olika håll mest hela tiden, det låter som om grabbarna hade olika uppfattningar hur låten skulle gå, men balladsångaren Sven Hedlund gör här sin ditintills i karriären främsta tårframkallare.

5) Rented Tuxedo
Den enda versionen förutom hepparnas som jag hört är med gruppen O’Jays. Om det då är orginalet eller inte kanske någon annan kan svara på, själv vet jag inte.
Låter som om det är Janne som har tagit sångmicken igen. Smäktande, känslosamt men kanske lite väl amatörsmässigt i sitt framförande.

När jag på den här bloggenskrivit tidigare om Hep Stars så har jag använt mig uteslutande av egna kunskaper – men noga aktat mig för att ge mig ut på för tunn is där inte mina kunskaper riktigt skulle räckt till – men den här gången så har jag haft en hel del hjälp utav den helt fantastiska boken “Cadillac Madness, den fantastiska berättelsen om the Hep Stars”. Skriven av Dan-Eric Landén och Carl Magnus Palm är det en bok som i sin genre i stort sett saknar motstycke i vårt land vad det gäller litteratur om 60-talets pop-musik. Mer ingående kan man knappast vara i sin beskrivning av ett bands hela historia från vaggan till graven. Boken är ett måste för samtliga älskare av svensk pop från den epoken. Om man sen älskar eller hatar hepparna är i sig ointressant, då det hela är ingenting mindre än ett suveränt tidsdokument. (Det du Stjofön!)
Så jag får alltså rikta ett tack till dessa två eminenta skribenter för att jag hade möjligheten att kolla ett par små detaljer, som exempel vem det är som sjunger på vilken låt.

Slutbetyg: En TREA av fem möjliga!

Popularity: 52% [?]

12.20.09

Svenska LP-skivor #65 Hep Stars “Jul Med Hep Stars” 1967

Posted in Min blogg at 11:07 pm

jul-med-hep-stars.jpg

Sådärja, efter den välpolerade och marknadsanpassade – följdaktligen också framgångsrika – The Album med Abba så halkar vi raskt in på ett annat, helt väsensskilt Benny Andersson-projekt. Tio år innan The Album släpptes så kom den här skapelsen till jorden, som nånting hitfluget från ett helt annat universum.
Det som flög hit var inte bara en vanlig julskiva utan även en av de mest bisarra LP-skivor som överhuvudtaget gjorts i detta land.
Jodå.
Ni har läst rätt.
En av de mest bisarra LP-skivor som överhuvudtaget gjorts i detta land är ingenting annat än den skiva som 1967 gavs ut av popgruppen Hep Stars under namnet Jul Med Hep Stars.
Hep Stars, raggarbandet som Stjofön brukar säga, dom var väl så strömlinjeformade som det bara kunde bli…?
Nåja, bara tanken på att gubbarna bakom Cadillac, Farmer John och Bald Headed Woman något år senare skulle ge ut en LP med bl. a. en helt seriöst framförd version av Gläns Över Sjö Och Strand är ju bara i sig så surrealistisk att ni förmodligen inte tvivlar det alltför länge på mina ord.
Innan vi går in på den sedvanliga låt för låt-beskrivningen så ska jag försöka bena ut vad som är så extra bisarrt med just den här skivan. Jo…

En stor inspirationskälla är uppenbarligen Beatles fanclubs-skivor. Dessa – en flexisingel per jul – var mest sedda som en form av julkort till de mest inbitna fansen, och absolut inget som skulle hamna på någon framtida LP.
Så skedde heller icke och det är det väl inte så många som sörjer då det mest bara var lekfullt, orepeterat trams på skivorna. Oftast blir det en klar besvikelse de få gånger som man får möjlighet att lyssna på dom.
Problemet för Hep Stars är att det här rörde sig om en hel LP tillgänglig för vem som helst, och inte bara i julen -67 utan för en lång tid framöver då skivan kom att hamna i skivaffärernas julbackar år efter år.
Och – framför allt – det som ska föreställa att vara roligt är enbart pinsamt, nivån ligger inte mycket över fyllgubbetjafs på en parkbänk. För- och mellanpratet plus Hej Tomtegubbar och de övriga källarinspelade traditionella jullåtarna är nånting så vedervärdigt att det är ett fullständigt mysterium att skivbolaget Olga inte bara skrinlade det hela och slängde tejperna i dokumentförstöraren på en gång efter att ha hört det färdiga resultatet.
Det SKULLE ha kunnat gjorts bra om ambitionen och visionen hade varit den rätta, men eftersom det var trams och plojande som sattes i högsätet så föll det hela med huvudet före rakt ner i snödrivan.

Sen till det positiva: Fyra av spåren är välproducerade poplåtar fullt i klass med det bästa som gruppen gav ut i den epoken. Med Christmas On My Mind som trumfkort så är det den fyrklöver som kanske borde ha bildat en jul-EP i stället för det missfoster till LP som det nu blev.

Och, till sist, det som bara är förbryllande förbryllande: Fyra psalmer (!) inspelade i Vasa Kyrka i Stockholm. Samtliga klanderfritt framförda med stort allvar av hela gruppen. Stundtals låter det snudd på vackert, ändå så står man där med ett enda stort frågetecken i pannan.
Just precis: varför?

Blanda ihop allt detta på en och samma platta och resultatet blir…just det: helt bisarrt!

THE HEP STARS “JUL MED HEP STARS” 1967 Utgiven på Olga records

Sida 1

1) Nu Är Det Jul Igen
Trams knappt värt mödan att ens bedömda. Det mest uppseendeväckande är att det spelas så mycket fel från samtliga inblandade. Benny är totalt ute och seglar vid mer än ett tillfälle. Roligt? Spontant? Ballongblåsningsläge?
Snarast det sistnämnda.

2) Christmas Today
Japp. En av de där poplåtarna som gör den här plattan till något som s-k-u-l-l-e ha kunnat varit bra.
Enkel men effektiv låt. Fjantig text – förstås – men vad kan man förvänta sig av en jullåt på en julskiva. Det är så här det blir.
Kompositör: Lasse “Allsång På Skansen” Berghagen

3) Alla Sover Utom Jaq
Först en minuts pladdrande som ska föreställa humor.
Sen en snudd på lysande popballad (av det minst sagt udda kompositörsparet Berndt “Family Four” Öst och Lasse Berghagen!). Det här är faktiskt riktigt bra. Svennes menthol-klara stämma passar perfekt till melodin och kompositionens intrikata harmonier för så smått faktiskt tankarna till Bennys 70-talsalster.
En till av plattans höjdpunkter.

4) White Christmas
Pladder, pladder, pladder…igen. Efter det en, om än med en hel del humor, i stort sett vedervärdig White Christmas. En romantisk fiol och Svenne som ska låta som om han sjunger i en megafon är inte ingredienser som räcker för att rädda eländet. Inte ens att Svenne mellan verserna av någon obegriplig anledning var gång visslar en snutt på Herman Mermits “Silhouettes”…

5) Johanssons Boogie-Woogie Vals
Ännu mera pladder, och sen…Ajjj!!! Jag trodde jag hade en mardröm där Hep Stars spelade Povel Ramels Johanssons Boogie-Woogie Vals och nöp mig själv i armen för att vakna. Tyvärr så var jag redan vaken…
När jag väl somnar i natt så ska jag försöka drömma om sommaren -65 när Hep Stars låg på Tio i topp med Bald Headed Woman.

6) Jingle Bells
Jodå, det finns mycket humor i både arrangemang och framförande, med en egen “chipmunks-kör” och allt, och visst svänger det här och var, men jag tvivlar på att Benny Andersson har med det här alstret på sin CV. Slutresultatet är vedervärdigt rent ut sagt. Helt ovärdigt den grupp som ett år tidigare spelat in sin tredje, mycket fina LP.
Noterbart är att man faktiskt, hör och häpna, kan höra Jannes gitarr på det här spåret. För det mesta så lyser han blott med sin totala frånvaro på den här skivan.

Sida 2

!) Hej Tomtegubbar
Fullständigt bedrövligt. Ingen verkar riktigt veta hur låten går eller vilka ackord det är. Roligt? Inte det minsta.

2) Christmas On My Mind
En minuts dösnack som knappt går att urskilja då alla pratar i mun på varann.
Efter det så kommer plattans höjdpunkt, och det är faktiskt något som skulle kunna vara värt pengarna mol allena.
Christmas On My Mind är en suverän poplåt som förtjänade ett bättre öde än det som den fick. Den släpptes på singel, men blev tyvärr den första singel med gruppen sedan genombrottet som inte tog sig upp på Tio i topp.
Kompositör: Berry Bjärenäs, en av svensk pops glömda storheter. Två utmärkta låtar på Hep Stars 3, och så nu då denna fullträff.
Ja du, Berry, jag hoppas att du själv förstår hur bra du var när det begav sig!

3) The Boy That Old Santa Forgot
Allt börjar med ett “bassolo” av Lennart Fernholm. Påannonsering av Christer Pettersson och eftersnacket låter precis som taget från en a-lagsbänk. Tragiskt är nog bara förnamnet. Skulle det här vara roande?
Allt avbryts tacksamt av den sista av de fyra anledningarna att överhuvudtaget ägna den här skivan den minsta lilla uppmärksamhet.
Visserligen är själva melodin mer eller mindre som tagen från frälsningsarmens repertoar, men Hepparna med Svenne längst fram gör det här bra. Något som är lite bortglömt är att bandet vid det här laget hade lärt sig det här med stämsång. Fint, subtilt ligger den där i bakgrunden, precis det som behövs för att framhäva huvudstämman.
Kompositörstrio: Foss-Boe-Svenne Hedlund!!!

4) Gläns Över Sjö Och Strand
Och så till slut det sista fyllepladdrandet på skivan, som tur är. Skadan var hur som helst ändå skedd, grabbarna i bandet hade visat upp sig som ett gäng mellanölsberusade supertöntar. Bedrövligt.
Och vad sen säga om det som följer, nämligen grabbarnas egen version av en av våra allra käraste skol-psalmer?
Tja…det är ju inte helt oävet för att vara helt uppriktig. Svennes röst passar onekligen till det här stycket. Bitvis är det t.o.m. rent av vackert. Frågan är bara: vad har det att göra på en Hep Stars-LP???

5) Nu Tändas Tusen Juleljus
Näää…här går gränsen…

6) Stilla Natt
Och här går ridån ner…
Klockspel och Benny på Vasa Kyrkas kyrkorgel innan hela bandet kommer in i allsång. Ja vad säga…

7) Dotter Sion
Och så avslutas hela härligheten med Benny spelandes Dotter Sion solo på Vasas orgel. Pampigt, mäktigt, stiligt – absolut – men också ett fullkomligt bisarrt sätt att avsluta en LP på från ett band som två år tidigare hade spelat in Hep Stars On Stage.

En lite långsökt men ändå högst adekvat parallell är Frank Zappas “Lumpy Gravy” från året därpå 1968. Precis där som här så presenteras det mycket prat och blott fragmentarisk musik. Där finns det en viss likhet. Skillnaden skulle väl då vara att musiken från Zappas håll för det mesta låg på ett annat plan, och att mellanpratet ändå hade en viss funktion i Zappas fall.

En sak som till och från slår mig när jag lyssnar på det här är den i stort sett totala frånvaron av Janne Frisks gitarr! På fylltrattsjammen så finns det helt enkelt ingen gitarr alls med. Inte ens långt i bakgrunden.
Och varför inte? Benny spelar fel stup i kvarten och den som spelar bas – Fernholm eller Hegland? – är titt som tätt fullständigt ute och cyklar, så vad hade Jannes gitarr kunnat kvadda när allt redan var i spillror? Ingenting så klart!
På de rena, studioinspelade pop-låtarna så kan man här och var lätt skönja en kompgitarr. Det är allt.
Betänk nu att Janne var en av grundarna till Hep Stars. Benny kom in efter ett tag. Vad tyckte Janne om att denne fjunige nykomling så totalt tog över ljudbilden på Hep Stars inspelningar efter bara något år? Nån som vet?

Två sista betraktelser: när CD-utgåvan kom ut så hade man haft tillräckligt med sinnesnärvaro för att klippa bort fyllsnacket…
Tack för det.
Och: Benny Andersson bistår inte med EN komposition på den här skivan. På den kommande skivan “It’s Been A Long Time” så bidrog Benny med EN låt. Ja faktiskt så kom Benny bara att ha med allt som allt tio kompositioner, ofta skrivna tillsammans med någon annan medkompositör, på de sex LP-skivor som han spelade in tillsammans med gruppen så länge som han fortfarande var med. Inte riktigt den bild som många har av Benny som navet som Hep Stars snurrade runt.

Slutbetyg: En svag TVÅA…

jul-med-hep-stars-cd.jpg

Ovanför ses CD-utgåvan som kom ut 2001. Från och med tisdag e.m. så finns ett begränsat antal ex. till försäljning i butiken för 60 kronor styck. När allt kommer omkring så är det ju ändå en julskiva. Och, som skrivet upptill, fyllsnacket är puts väck.

Popularity: 54% [?]

12.17.09

Svenska LP-skivor #64 ABBA “THE ALBUM”

Posted in Min blogg at 12:56 am

abba-album.jpg

Här har vi Abbas femte LP, – The Album.
Ta det lugnt nu, coola ner er! Snart så finns det inga plattor kvar med gruppen att skriva om, sen så blir det fritt fram för allt annat som gjorts i Sverige från början på 50- till slutet på 80-talet.
För den delen, ni som tycker att Abba fick ett på tok för gott omdöme härförleden när Arrival recenserades på den här sidan: jag är inte alls lika välvilligt inställd den här gången som jag var till Arrival som ni snart ska få se. Stundtals så är jag inte allsså snäll den här gången…
Om Abba vet vi alla redan allt, så nog med försnack. Kvickt över till skivan!

ABBA “THE ALBUM” Utgiven 1977 på Polar

Sida 1

1) The Eagle
Hm…inte direkt det perfekta öppningsspåret från ett band som pretenderar på titeln 70-talets Beatles… Det här är en låt som jag nästan aldrig har gillat, på tok för pompöst gravallvarlig och begåvad med en text på högstadienivå. Trist syntdominerad produktion. Till på köpet alldeles för lång, nästan sex minuter.. När vi sen ovanpå alltihopa serveras de där vedervärdiga syntslingorna som ska föreställa en panflöjtsblåsare så har vi en av det senare ABBAs mer tveksamma spår.
Kompositionen i sig är ändå helt OK. Om man sluter ögonen och tänker sig en Jackson Browne, en Neil Young eller varför inte gruppen Eagles (!) framförandes låten, gärna med mera gitarr och helt utan syntar så skulle det nog kunnat bli riktigt bra. Som det är nu så är det knappt lyssningsbart. Missförstå mig inte, tjejerna gör en objektivt sett jättebra insats, det är bara att det inte är den typ av låt som de ska sjunga.

2) Take A Chance On Me
Snäppet bättre…men ändå inte riktigt där uppe. En lustig marschtakt går genom hela låten. Tänk er en paradorkester med en käckt leende tamburmajor i täten framförandes det här stycket så ser ni, det går som hand i handske.
För övrigt en hyfsad låt och ett intrikat arr, men alldeles för…just det: käckt!

3) One Man One Woman
Ett spår som växer lyssning för lyssning. Klart godkänt, men inte någon av gruppens höjdpunkter.

4) The Name Of The Game
Tummen ner…tyvärr.
En av gruppens tråkigaste hits. S-e-e-e-g, dyster vers som leder till en nästan icke-existerande refräng.
Gör ett test: Sjung versen! Just precis, det går inte, den är så anonym att den knappt går att komma ihåg!
OK, det här är absolut inte dåligt, det låter bara som om gruppen går på rutin efter de framgångsrika inspelningarna med Arrival. kKänns mer som ett gott hantverk.
Att den här låten en gång toppade Englands-listan ter sig mest bara ofattbart i dag.

Sida 2

1) Move On
Jag vet inte om det är mig eller den här plattan som det är fel på, men det här funkar bara inte. Välproducerad tysk schlagermusik, varken mer eller mindre. Skulle ha kunnat vara vilken Munchenproducerad schlagergrupp som helst. Ledsen, men det här låter bara som “en dag på jobbet”.
För att vara rakt på sak: det här är mjäkigt och inget annat!

2) Hole In Your Soul
Väldigt mycket bättre, riktigt bra till och med. Roy Wood, som en gång i tiden bildade Move, Wizzard och framför alllt ELO, bör ha älskat det här. Med all rätt dessutom. Extremt välproducerat och en smått genialisk komposition. HÄR har det lagts ner både studiotid OCH engagemang, den saken är helt klar.
Lysande genomförda sånginsatser, och så fick killarna sjunga några sekunder igen…!

3) “The Girl With The Golden Hair”

-3 scenes from a mini-musical-

a) Thank You For The Music
Banalt, visst, men onekligen snyggt och stilfullt genomfört. Agneta gör en av sina mer uppmärksammade solopresentationer.

b) I Wonder
En av plattans höjdpunkter, tillika ett av Fridas paradnummer i karriären. Hela kompositionen, arrangemanget och framförandet känns oerhört mer moget än det kommersiella dravlet som dominerade sida 1.
Sett i ett drygt trettioårigt perspektiv så är det här blott en början på vad som komma skulle från kompositörsduon Andersson-Ulvaeus efter Abbas upplösning. Andas mycket musikal.

c) I’m A Marionette
Möjligtvis den mest udda av samtliga låtar som gruppen gjorde under sin karriär. Här har flörten med musikal och kabaret tagits hela linan ut., och det är inte mycket kvar här av den grupp som tre år tidigare hade vunnit i Brighton.
Djärvt, snyggt, stilfullt, intressant, berömvärt?A bsolut…men kanske ändå inte mer än så.
Nyskapande? Nja…Njutbart? Jovars…Genialiskt? Nja…Ett väl utfört arbete? Definitivt!

Ett litet kliv tillbaka för Abba efter den imponerade Arrival, det är så jag känner angående den här LPn. Framför allt sida 1 känns märkligt trist och anonym, som om nån form av tungsinne har drabbat gruppen och dess medlemmar. Vart tog livsbejakande låtar som When I Kissed The Teacher, Dancing Queen, That’s Me och Tiger vägen? Jo, dom finns väl i viss mån även på The Album, men i betydligt mindre spridda skurar.
Självklart så är allt helt makalöst genomfört och producerat, men det hjälper inte: slutprodukten LPn “The Album” är inte gruppen Abba på topp.

Slutbetyg: en TREA!!!

Popularity: 52% [?]

12.06.09

Svenska LP-skivor #63 Kenta “Kan Det Va’ Fel På Systemet” 1981

Posted in Min blogg at 8:39 pm

kenta.jpg

Kentas första LP var helt enkelt sensationellt bra. Vem hade trott att bakom en av de missanpassade och förtappade själarna från modstrilogin skulle finnas en talang tillräckligt stor inte bara för att göra en platta utan även en riktigt, riktigt bra sådan? Uppenbarligen fanns det någon på skivbolaget Metronome som hade tänkt i den banan. Kenta tackade för fötroendet och gjorde en av de bästa debutskivorna någonsin i svensk pop-historia.
OK, men vad följde han upp den med då ett år senare? Tyvärr en platta precis så svag, klichéspäckad och gubbvrålig som nog många på förhand, innan de hade lyssnat, trodde att den första skulle vara.
Borta var Aapo Säsks finstämda texter, ingenstans stod att finna kompositioner i klass med “Sitter I Ett Duggregn” och “Just I Dag Är Jag Stark”. För att göra det hela än värre så var Kentas röst betydligt sämre än på den första skivan, här är det stundtals fråga om rent fylleskrål.
Som tur var tog sig Kenta samman och gjorde snabbt efter detta magplask en ny platta fullt i klass med den första: “August Och Kenta”, men mer om den vid ett annat tillfälle. Här kommer en snabb resumé på skiva nummer två i Kentas alltför korta diskografi.

KENTA KAN DET VA FEL PÅ SYSTEMET? Utgiven 1981 på Metronome

Sida 1

1) Kan Det Va’ Fel På Systemet
Ja vad säga…? Lite lått gubbrockigt, en skrovlig Kenta, en miserabel text om hur Kenta tycker att vi borde leva våra liv – till skillnad från hur han och hans spelpolare lever – och en hejarklackskör i refrängen. Hur lång tid tog det att skriva det här mästerverket? 10 minuter?
Snyggt gitarrsolo av Staffan Astner för att säga åtminstone någonting positivt.

2) Vi Behöver Hjålp
Jaha, nu ska Svensson hoppa in och rädda det som han skulle skita i 15 år tidigare. Musikaliskt ännu värre än inledningsspåret. Bitvis helt bedrövligt.

3) Det Är Mitt Liv Det Gäller
Ett klart uppsving. Den här låten hade nog kunnat få en plats på Kentas första skiva. Trovärdig text, bra komposition med snyggt arr. och en Kenta som gör en bra tolkning.

4) Rap Dora
Smörja knappt ens värd att ödsla tid och utrymme på.

5) Skuggan
Vad nu då? En Kenta sjungandes en öm kärleksballad?
Nej tack, det är inte alltid som omväxling förnöjer.

Sida 2

1) Under Alla Broar
En cover på en gammal Jan Malmsjö-hit från 60-talet.
Tja, roligt kanske det här trots allt är om man skulle råka vara på det humöret, men det är också allt.
Fotnot: Hector Bingert (!) spelar sax-solot!!!

2) Stockholm
Trots allt en ganska hyfsad låt. Kom ut på som b-sida på singel ett par månader innan LPn kom ut. Höjer sig så pass över mängden att den möjligtvis hade fått plats på Kentas debut. Tyvärr lite onödigt långt gitarr-solo på slutet som ärligt talat känns lått malplacé.

3) Bajen
En av de få låtar som räddar den här skivan från total kapsejsning. Här har det också uppenbarligen lagts ner lite jobb med text, musik. arr och produktion. Texten är ju stundals lite vrickad ( “här finns ett gäng som gillar Kalle Schröder…” kan nån vänlig själ förklara vad det står för?) men allting är sjunget med Kentas medfödda charm som var så förhärskande på den första skivan.
Lite väl långt gitarr-solo, om än välspelat,från Christer Eriksson och funkbasen på refrängen kanske hade kunnat tonas ner l-i-t-e grann. Annars så är det här det hår som borde varit skivans inledningsspår och som skulle ha slagit an en helt annan ton för lyssnaren.
Tänkvärt är att både Bajen och Stockholm, två av plattans fåtaliga höjdpunkter, spelades in före de övriga spåren. Något verkar ha gått åt pipan efter det.

4) Puben
Parodi? Ironi? Ja säg det…”Träffar bruden om en kvart, sen så blir det en häftig natt.” Aapo Säsk, vart tog du vägen?

5) Den Vithårige Mannen
Tja, vad säga…? Hårdrocksgitarr, en skrovlig Kenta och text som handlar om den förre moderatledaren Gösta Bohman. Jo, nog spelar bandet bra, och nog känns Kentas engagemang äkta, men mer än lätt roande är det inte.

Visst, kompbandet går det absolut inte att klaga på här. Ola Brunkert, Per Lindvall, Staffan Astner, Johan Ekelund, Hector Bingert,
Finn Sjöberg, Christer Eriksson m.fl. borgar för att det här skulle kunna bli bra. Det är det dock inte, med några få undantag. Snarast mer uselt än ens godkänt. Mer än en gång så slås jag dock av tanken att det inte riktigt finns den där samstämmigheten och lyhördheten som vilade över hela den första skivan. Kan vara att man väl i studion inte hade låtmaterialet riktigt klart, så att man var så illa tvungen att skapa på plats. Ibland så hänger det helt enkelt inte ihop, musikerna i en värld och Kenta i en annan. Med undermåligt låtmaterial så kan det bara bli en mindre katastrof också.

Slutbetyg: en svag TVÅA…

kenta-bedrup.jpg

Popularity: 60% [?]

Svenska LP-skivor #62 Tom “Nature Boy”

Posted in Min blogg at 12:24 am

tommy.jpg

Tom, vem då…?
Jo, Tommy Körberg naturligtvis!
Artistnamnet Tom låg än så länge kvar på Körberg sen sejouren med Tom & Mick.
Tom hade ju onekligen också funkat bättre internationellt än Korberg, men Tommy hade väl ändå kunnat passera bra det också…?

Nåväl, Tommy Körberg har som vi alla vet tillhört svensk popelit utan avbrott i drygt 40 år. En uppsjö med skivor, en hel del musikaler, två schlagerfestivaler, ett ej försumbart antal grodor och några mindre skandaler har det hunnit bli under dessa, vid det här laget, runt 43 år.
Det är ändå enkelt att sammanfatta Tommy:
Han är helt enkelt bara stor.
Tommy Körberg är en av de främsta artister som vi någonsin har haft i det här landet. En talang av Guds nåde med få om ens några rivaler om kronan som sveriges sångarkung, (nånting som han själv aldrig förnekat eller stuckit under stol med…)
En olycklig förkylning hindrade honom från att på allvar kunna tävla om segern i sclagerfestivalen 1988 med Stad I Ljus. Hade det gått hela vägen så hade Tommy Körberg i dag kunnat vara den världsartist han så väl och så länge förtjänat vara.
Här kommer så en recension på Tommys lysande LP-debut från 1968.
I ärlighetens namn så vet jag inte om Tom & Mick redan hade gått skilda vägar när det här spelades in. Det bör i alla händelser vara någonstans där som den här skivan kom till. Jag tror att det här spelades in hösten -68 och gavs ut runt jul samma år. Rätta mig gärna den som vet mer än vad jag vet själv.

TOM (Tommy Körberg) NATURE BOY 1968 Utgiven på SONET

1) Mercy, Mercy, Mercy
Jazz-standard skriven av f.d. ledaren för gruppen Weather Report. Den amerikanska gruppen Buckinghams hade en stor vokal hit med låten 1967. Kort tidigare så hade jazz-saxofonisten “Canonball” Adderley haft framgång med en instrumental version.
Tommys tolkning är helt OK och Lassa Samuelsson har skrivit ett snyggt välbalanserat arr. Dock långt från plattans största ögonblick. Låten i sig är lite seg och hade kanske vunnit på att gå aningen fortare. Nu blir det en inte helt lyckad inledning på LPn.
En rolig fotnot bara: kolla på youtube och slå in ovannämnda “Buckinghams mercy mercy mercy” och titta. Bortsett från att det är en kanonversiobn, faktiskt klart överträffandes Tommys, så ser ju varje gubbe i bandet precis ut som nån i Tages!!! Tro mig, det är bara att titta själva. Speciellt Anders Töpel och Tommy Tausis är starkt representerade. Jag får nästan känslan av nåt slags Rutles fast med Tages som mål i stället för Beatles. Vad skulle det bandet ha hetat i så fall? Tabbes?

2) Nature Boy
En låt inspelad av så vitt skilda artister som Nat King Cole, Bobby Darin, David Bowie och – tro det eller ej – Grace Slick & Great Society. Nat King Cole är nog ändå den mest kända
Körberg gör här en helt underbar version av Eden Abbas lätt mystiska komposition. Snyggt suggestivt arrangemang.
Vem var då kompositören Eden Abba? Ja det är det fler som undrar över…

3) Sad World Without You
Pic and Bill, Sam and Dave-liknande amerikansk r ‘n b-duo, spelade in den här låten nåt år innan Tommy tog den till sig.
Dynamite Brass visar här också med tydlighet att dom visste vad Stax och Motown var för nåt.
Det här hade nog t.o.m. platsat i Blues Brothers!

4) Dock Of The Bay
Mycket snygg version av en låt som det ju redan från start är svårt vare sig att toppa eller försöka göra något unikt av.
Men, Tommy gör det här alldeles utmärkt. Här visar han verkligen vilken fin röst han besitter.

5) Poison Ivy
Coasters gamla hit från -59. Återigen ett snyggt arrangemang och en riktigt bra sånginsats av Tommy, där han mot slutet verkligen tar ut svängarna ordentligt. Snudd på att jag skriver fenomenalt.

6) Nights In White Satin
Svårt att göra en bra cover på en så i grunden fantastisk inspelning. Det här känns också mycket riktigt som något av en besvikelse jämfört med Moody Blues orginal. Visar nog mest på vilken fenomenal sång-insats Justin Hayward gjorde på sin tid, och vilket snudd på magiskt arrangemang orginalet besitter.
Till Lasse Samuelssons försvar ska sägas att denne hur som helst inte gått in för att kopiera Moody Blues version utan haft egna idéer. Kanske det helt enkelt inte fanns en mellotron – instrumentet framför andra bakom Moody Blues så karakteristiska sound – att uppbringa i Sverige på den tiden…

SIDA 2

1) Hush
En cover Joe Souths Hush – en låt kanske mest känd för Deep Purples version.
Det här är väl OK. Når inte på långa vägar upp till Purples egen version, vare sig spel- eller sångmässigt, men det är ändå helt godkänt.

2) Jezamine
En av skivans absoluta höjdpunkter, ja det här är helt enkelt en helt fantastisk låt. Kort tidigare var den en jätte-hit i England med gruppen Casuals, men här är den i en version som – enligt mig – faktiskt överträffar originalet. Släpptes på singel i Sverige, men absolut ingenting hände. Bedrövligt rent ut sagt, för det här är av internationell toppklass!
Den här låten kan jag lyssna på 1000 ggr i sträck utan att tröttna.

3) Up On The Roof
Ursprungligen inspelad av Drifters 1963, men jag misstänker att Tommy och Lasse Samuelsson snarare hade hört – den i Sverige totalt okända – Amerikanska sextiotals-gruppen Cryan Shames och deras version av samma låt.
Hur som helst återigen en suverän tolkning och ett lysande arrangemang.

4) 24 Hours From Tulsa
In kommer Michael Johansson och så är det Tom & Mick helt plötsligt!
Överblivet material från Maniacs-plattan måhända? Kan så vara för, handen på hjärtat, det här är inte riktigt av samma höga klass som vare sig den här skivans eller spåren på Tom Mick & Maniacs LP. Utan att vara på något sätt svagt så är det helt enkelt bara snäppet under. Lite irriterande att de sjunger unisont i stället för i stämmor på refrängen varje gång. Kunde med lite jobb ha blivit mycket bättre.

5) Koko Joe
Tom & Mick igen. Ösig rock ‘n roll. Låter bitvis – tro det eller ej – som nånting från Hep Stars On Stage. Samma snabbhet, samma glöd, men givetvis helt malplacé på den här plattan. Tyvärr.

Informationen om allting runtomkring inspelningen av LPn är i stort sett obefintlig på omslaget till skivan. Själv vet jag inte nånting mer om musiken eller musikerna än det som står angivet i låt-för-låt-beskrivningen.
Om det är något i faktaväg som jag kan tillägga så är det att plattan 1969 fick en högst välförtjänt grammis för “Bästa populärdebutant”.
Som slutsats så kan jag säga att det här är ett utmärkt exempel på den härliga musikskatt som vi har i vårt land som sakta men säkert håller på att vittra bort. Mig veterligen så har Nature Boy aldrig getts ut på CD, och LP-exemplaren som dyker upp gör det inte varje tisdag och torsdag i veckan direkt.
Nån Tommy Körbergs kompletta utgivning-box har vi heller inte hörts knystas om, så för den stora allmänheten så är det här lilla guldkornet dömt till en framtid i glömska.
Mao: ser ni ett ex. av den här skivan i en beg. vinyl-back för ett anständigt pris – runt 150-200 kronor för ett ex. i bra skick – så slå till. Tommy Körberg har aldrig låtit bättre än han gör här, sanna mina ord! Det här är helt enkelt en förbålt bra skiva i stort sett befriad från svaga spår (det skulle vara Koko Joe då, för att den inte har nånting med den övriga skivan att göra.)
Det som stoppar den från högsta betyg är snarare att den i stort sett är nåt slags “Best Of-samling” på amerikansk och engelsk pop utgiven det senaste åren. Att mycket var okänt för en svensk publik vid tiden för utgivningen och att Tommy då och då t.o.m. överträffar orginalen ändrar ändå ingenting: det saknas det där lilla extra, det där lilla egna. Därav ingen femma. Tyvärr.
Va? Om PJ Probys ande svåvar över skivan? Jodå, här och där åtminstone. Tycker mig bitvis även höra Paul Jones…

Slutbetyg: en stark FYRA!!!

Popularity: 66% [?]

12.01.09

Svenska LP-skivor #61 Slim Borgudd “Funky Formula”

Posted in Min blogg at 12:44 am

slim.jpg

Tommy “Slim” Borgudd. Hur ska vi börja det här då…? Jo:

Någon gång runt 1:a maj 1981 så råkade jag befinna mig i Italien, närmare bestämt i den lilla staden Imola c:a 5 mil öster om Bologna.
Jaha, det var ju väldigt intressant tycker väl ni då. Och vad gjorde jag där då?
Jo, Imola var vid den tidpunkten hemstaden för en till mig nyvunnen italiensk kärlek som jag alldeles innan hade träffat i London. Kort, kurvig, mörk, bruna ögon. Glad i lynnet men tyvärr extremt lättstött och oerhört svartsjuk, närmast som en handgranat. Venusformad ,men kunde explodera när som helst. (Hm…undrar vad hon gör i dag…? Vems liv gör hon outhärdligt nu för tiden?)

Hur som helst, som många av er säkert känner till, så är Imola känt för sin bilracing-bana med namnet Dino Ferrari. Formula 1-tävlingen San Marinos GP brukar avgöras där en gång om året. Och när jag då befann mig i Imola, av en ren slump, så råkade det vara årets Formula 1 tävling på Dino Ferrari blott två dagar efter min ankomst. Och, det var inte vilken tävling som helst: det var den svenske racerföraren Tommy “Slim” Borgudds debut som Formula 1-förare!
Ja, det har inte direkt duggat tätt med svenska F1-förare de sista 30 åren. Förutom Lill-Lövis, som kom att köra för Ferrari i mitten på 80-talet, så har vi bara haft Slim Borgudd som försvarare av de blågula Formula 1-färgerna. Inga andra har varit ens i närheten. Under två säsonger i det tyska ATS-stallet så körde denne ett antal race med en sjätte-placering på Silverstone som främsta merit.

Fantastiskt kanske ni tycker, men vad har allt det här det med en recension av en LP-skiva att göra?
Ja det kan man ju fråga sig, men det är nu detta sällsamma faktum, som en del av er kanske redan känner till, att nämnde Borgudd under en 10-årsperiod innan racerkarriären tog fart tillhörde den yppersta svenska popeliten som trumslagare i Lea Riders Group, Made In Sweden och Solar Plexus. Studiojobb med bl.a. ABBA står också på dennes meritlistan.
1976 lyckades han dessutom med få att ge ut en LP under eget namn, och med i stort sett enbart musiker från Sveriges översta elit som ackompanjatörer. Janne Schaffer, Jojje Wadenius, Bosse Häggström, Björn J-son Lindh, Kjell Öhman, Tommy Körberg, Lasse Samuelsson för att nämna några få.

Borgudd hade redan vid det här laget – 1976 – på allvar börjat tävla med racerbilar, ett intresse som mer och mer kom till att bli hans huvudsysselsättning.
Spelandet blev uppenbarligen mer och mer satt på undantag, och runt 1981, vid tiden för Borgudds F1-premiär, verkar det ha upphört fullständigt, åtminstone på proffsnivå.
En intressant aspekt är Slim själv hävdade att han hade stor nytta av koordinatiosträningen från ungdomens idoga trumspelande när han senare kom att tävla med bilar. Gas – koppling. Dubbla bastrummor. Det kanske hör ihop ändå…?

Tillbaka till Imola, maj 1981, och Rosa som jag hade lärt känna i England. När jag insåg att jag lyckats med att pricka in mitt eget debutbesök i Imola med Slim Borgudds debut i Formula 1 så nämnde jag för min moatje’ att det skulle vara kul att se söndagens stora evenemang på plats, nu när jag ändå var där. Visst, visst sa hon, med en djup suck. Om det kan intressera dig det minsta lilla så ska du naturligtvis se allt och så nära och så bra som möjligt, sa hon med en omisskännelig sarkasm i rösten. Helt klart var det här inte hennes kopp te…
För att göra en lång historia kort: när man en gång byggde Imolas racerbana så hade man köpt mark av Rosas farfar. Utan att säga ett ord om detta så drog hon på tävlingsdagen in mig i sin Fiat och körde iväg mot Autodromen, men körde förbi huvudinfarten och i stället in på en simpel landsväg, in på en stor gård. Vaddan detta? frågade jag mig. Ut gick vi ur bilen. Kom sa hon och ledde mig genom gårdens vinodling bort till en mur. Här kan du sitta och titta sa hon. Jag gick fram till muren och upptäckte att under mig på två meters avstånd låg Imolas racerbana. Bästa tänkbara utsikten, ensam och…gratis!
Där, sittandes på den muren, såg jag Slim Borgudd köra in på en sensationell 13:e plats med sin gula ABBA-sponsrade ATS-bil i sin debut i världens tuffaste racerklass. Många världsmästare har haft en sämre start.

slim-abba.jpg

Över till skivan:

SLIM BORGUDD – FUNKY FORMULA utgiven på our Leaf 1976

1) Hot Metal
Makalös funk som skulle fått James Brown att rycka till ordentligt. Och sång av…ja vem då? Jo, ingen mindre än Björn Skifs!
Sanslöst sväng och ett urläckert arrangemang. Är det Janne Schaffers wha-wha gitarr som vi hör månntro…?
Högsta toppklass, inget snack om saken! Kan vara några av svensk musikhistorias fem funkigaste minuter. Utan tvekan plattans höjdpunkt.

2) Chain
Betydligt mera tillbakahållet, men med en väldigt svängig bas- och trumsektion under ytan. Läckert gitarrsolo från Janne Schaffer.
I stället för Björn Skifs hoppar Tommy Körberg fram till sångmicken för nån märklig form av pratsång. Överhuvudtaget så verkar hela låten efter en arrad inledning mest bara vara ett löst jam som man i efterhand har lagt blås på. Inte på långa vägar lika vasst som inledningsspåret.

3) Machine Man Woman
Helt plötsligt rak rock ‘n roll och ytterligare ett sångarbyte till en omisskännelig Jerry Williams. Jerry är alltid Jerry, han levererar det han har, inget snack om den saken, men här kan man nog fråga sig om han är rätt gubbe på rätt plats. När han tar i för hela fosterlandet så låter det OK, problemet är de lugnare partierna där han inte är lika övertygande. Men trots allt mer än godkänt för både Jerry och hela bandet.

4) Talking After Christmas Blues
Tommy Körberg tillbaka vid sången för en långsam blues. Inte någon av plattans höjdpunkter. Inte ens nämnde Körberg imponerar.
Låter avslaget.

Sida 2

1) You Son Of A Baker
Tillbaka i funkgrooven från låt 1 på första sidan. Denna gång kanske inte lika övertygande som på det första spåret.
En sånginsats från Skifs kanske hade varit på sin plats.

2) Fancy Dance
Här dök upp ändå, Björn Skifs, och det blir genast roligare. Supertät funk med återigen en sånginsats. Earth, Wind & Fire rakt in i svenska folkhemmet!

3) Pickin’ It Up
Inte mycket till låt, men svängigt och helt fullpumpat med täta, synkoperade funkrytmer. Tommy Körberg sjunger, men utan att på något sätt övertyga. Som helhet ett spår man snabbt glömmer.

4) Sock Pow
Här kommer en liten överraskning, nämligen att trots att Bosse Häggström på den här låten – som på alla spår denna skiva – varit med och komponerat så spelar han inte själv, utan har överlåtit basspelet till den gamla hjälten Göran Lagerberg.
Lite märklig komposition dock med Wasa Express-gitarristen Cary Sharaff El Din på urläcker Santanainspirerad gitarr i inledningen, innan Tommy Körberg kommer in, sjungandes kör med sig själv. Och så helt plötsligt…ett lååångt trumsolo…innan allting avslutas under 10 sekunder med hela bandet i nån form av antiklimax på en i övrigt alldeles utmärkt skiva.

Som helhet en väldigt genomarbetad skiva som de flesta inblandade kan vara mycket stolta över. Det som det går att anmärka på är att det knappast är något för en vardagskonsument att gå och köpa för att sen gå hem och mysa till. Ja, många tycker säkert att det här är kanon, men för många kanske det här mest bara känns jobbigt. Om ni snubblar över den här skivan i en skivbörs nån gång, så tveka dock inte att lätta på lädret om priset är humant. Det är ändå på alla sätt och vis en intressant skiva med en dröse av legendariska svenska artister.
Sist men inte minst: Bo Häggström – Slims basspelande polare från Made In Sweden – har varit med och skrivit varenda spår på skivan. En Adrian Hendrick finns som medkompositör på en låt. Jag misstänker starkt att det rör sig om ingen mindre än Anders “Henkan” Henriksson…

Slutbetyg: Tja…en stark TREA måste det nog ändå bli.

made-in-sweden.jpg

Popularity: 55% [?]