09.20.08

Svenska LP-skivor #59 Ulf Lundell Nådens År

Posted in Min blogg at 9:56 pm

lundell.jpg ULF LUNDELLS FJÄRDE SKIVA SOM KOM EFTER TVÅ UTMÄRKTA STUDIOPLATTOR OCH EN BEDRÖVLIG LIVE-LP!

Hallå där….igen!!!
Jo, det är sant…det kom till sist en ny recension!
Vad in i alla glödheta!!!
Hur kommer det sig…?

Jovisst…helt riktigt, pausen h-a-a-a-r varit lång, alldeles för lång, jag vet. Det var inte ens meningen att det skulle bli ett avbrott. Som så ofta så blev det bara så. De små, små orsakerna är dessutom multipla, som en del uttrycker det nuförtiden. Ingen mening i att fördjupa sig i alltså.

För att avstå från att älta sönder ämnet helt i onödan kan jag i stället så där bara pang på rödbettan berätta att det här INTE är fråga om ett unikt gästspel, utan helt enkelt en början på fortsättningen…en fortsättning som kommer att bli v-äl-d-i-g-t lång…och hyperintressant…så häng kvar nu!

Nystarten blir långt ifrån överraskande sensationell eller nyskapande. Jag smyger helt enkelt igång där vi en gång blev lite avbrutna: Ulf Lundells fjärde LP, den tredje studio.
Annat och andra kommer!

ULF LUNDELL NÅDENS ÅR 1978 Parlophone/EMI

Sida 1

1) Nådens År
Lovande titelspårsinledning med en melodi så rudimentär och ett pianospel så simpelt att det inte går att undvika att man börjar att lyssna på texten…vilken som alltid är helt lysande! Efter ett tag så inser man dessutom att melodin och pianospelet bara kunde vara just så enkelt som det är. Just här så räcker det mer än väl!
Klart godkänt.

2) Snön Faller Och Vi Med Den
JÖ… Det är något av politiskt inkorrekt i “Uffe-fan-världen” att tycka att det här är en av hans bättre låtar. Om det beror på att den låg på Svensktoppen eller att Agnetha Fältskog är med och körar vet jag inte. Det jag vet är att det är en förbaskat bra låt och jag önskar verkligen att hela skivan hade kunnat hålla samma höga klass på komposition och arrangemang (engagemang…?).

3) Höga Hästar
Den typ av seg, flåsig, tungrodd boogierock som rakt inte åldrats med behag. Känns som om det gjorts – och oftast bättre – en million gånger sen dess.
Räddningen är – som så många gånger både förr och senare – en både välskriven och talande text där nog ingen kan undgå att förstå poängen.

4) Natten Har Sitt Sätt
En låt som i stil och form skiljer sig en hel del från övriga spår på skivan. Den har en fin melodi, som dock efter någon minut kan kännas lite tjatig. Hela det extremt minimalistiska arret och det – förutom reverbet på Uffes sång – väldigt torra ljudet gör dessutom att alltihopa inte känns som mer än en välinspelad demo. Borde nog ha getts lite mer tid i studion och replokalen för att blomma ut.

5) Den Lille Strandstrykaren
Boogierock igen…Känns onekligen väldigt, väldigt passe’. Musikalsikt helt umbärligt anno 2008.
Befriande kort.

6) Kärlekens Hundar.
Behagligt luftigt efter spåret innans manglande på tomgång. En fin text och en fin melodi. Roligt att ingen mindre än orgeljazz-legenden Kjell Öhman dyker upp på dragspel!

Sida 2

1) Warum All This Black Stuff
Tung boogie-rock igen men ganska “sjysst” den här gången som omväxling. Lite grann av den gamle rebellen från Vargmåne. Plattans klart bästa upptempo-nummer.

2) Prärien Igen
Bitvis – men bara bitvis – en föregångare till “Öppna Landskap”.
Hur som helst en av plattans starkare nummer, enkelt men snyggt arrad, väl framförd och en Lundell på sitt bästa “Blond-on-blond”-humör.

3) Sonjas Vals
“Bekänn och bli fri.” En av de mer klassiska fraserna från Lundells låtarkiv.
Bortsett från detta ack så korrekta påstående en långt ifrån mästerlig komposition. Några ackord fram och tillbaka, inte mycket till melodi att komma ihåg och en John Holm i en “sångförstärkning” som är mer än lovligt osynkad både här och där.
Charmigt? För en del kanske, men i sånt så fall är det nog också allt. En stor tumme ner.

4) Kitsch
Dramatiskt anslag från start, något som antyder att det inte precis kommer att komma någon kärleksförklaring de närmaste minuterna. Dramatiskt blir det också, men inte tillräckligt för att jag ska vilja höra det hela en gång till. Tunnt arrat (märkliga snudd på “Genesis-slingor” på pianot genom hela låten) och närmast obefintligt samspel mellan sång och komp. Tyvärr.

5) Vit Flagg
Det börjar som det slutar. Uffe ensam, den här gången med sin akustiska gitarr. En låt simpel i sin uppbyggnad men betydligt starkare än exempelvis Sonjas vals. Som alltid en fin text och en godkänd avslutning på en hyfsad – men inte mer än hyfsad – skiva.

Summa summarum en ganska så splittrad LP. De omsorgsfullt arrangerade låtarna blandas med material närmast på demostadiet, (ex. Natten Har Sitt Sätt och Sonjas Vals).
Även då det förmodligen är den första Lundell-LP som på sin tid slog i ett bredare folklager så känns den därför för mig svagare än både Vargmåne och Törst. Lite för lite desperation och kanske lite för mycket välmående (väl unt, Uffe) med en vid det här laget tre år gammal karriär som Lundell här hade bakom sig. Ärligt talat, en hel del på skivan känns som att det går på nån slags klassbefriad tomgång. Det som levereras är onekligen oftast på ytan av hög kvalitet, men det är ytterst lite som får mig berörd, till skillnad från väldigt mycket av materialet från de två första skivorna.
Jag hade turen att vinna den här skivan under ett besök på Gröna Lund sommaren -78 vid deras LP-lyckohjul, det där som befann sig alldeles vid utgången mot färjan förr i tiden. Med mig den kvällen var Stefan Sundström, på den tiden en stor Lundellbeundrare. Trots detta så sa han bestämt när jag lyriskt tog emot min vinst: “Äh, den där plattan är ju ingenting mot Vargmåne!”
Surt sa räven om rönnbären tänkte jag och tog mig hem till Brännerigatan 1, där jag vid den tiden bodde, för att lyssna på mitt lyckohjulsvinst. Jag minns inte att jag tyckte nånting alls efter att LPn hamnat på tallriken, och det är nog när allt kommer omkring – så här trettio år senare – inte så konstigt. Faktum är att plattan, trots att den varit i min ägo sedan den kvällen, inte satt några nämnvärda spår hos mig förutom de två första spåren. Vad det gäller Snön Faller… så är det självklart främst för att det var Lundells första radiohit. Den gick bara inte att undgå.
Faktum är att skivan inte har växt ett dugg under lyssnandets gång. Tveksamheter i början känns nu närmast snudd på uselt…tyvärr.
Det som nästan hela skivan igenom blir räddningsplankan är de konstant lysande texterna, men… hur och i vilken grad kan ett knippe bra texter lyfta upp en hel platta?
Under alla omständigheter så är det ändå ett enormt kliv framåt från “Natten Hade Varit Öm Och Mild”…
En kort liten reflektion bara; Ulf Lundell låter påfallande ofta som en svensk Mark Knopfler på den här skivan. Omöjligt att Lundell skulle ha hört den gode Mark vid tiden för den här skivspelningen. Orsaken måste helt enkelt vara att de hade samma förebild! Vem då? Ja vem tror ni…?

Slutbetyg: En tveksam TREA av fem möjliga.

Popularity: 71% [?]